Utskrift från www.yimby.se
....

YIMBYs föregångare

 

Familjebostäder bygger på i gamla trötta spår i Bandhagen

Det är lätt att tänka sig att det modernistiska stadsbyggandets hegemoni har varit absolut och att det inte har funnits någon som helst kritik mot det före sekelskiftet 2000. Men att kritiken inte har varit omedelbart effektiv betyder inte att den inte har funnits. Modernisterna har hela tiden varit tvungna att kämpa mot en misstrogen publik, även inom de egna leden.

Marknaden har till exempel alltid varit negativ. Modernistiskt planerade stadsdelar som Hammarbyhöjden och Traneberg hade redan från början svårt att locka folk – bostadsbolagen var tvungna att ge kraftiga hyresrabatter för att över huvud taget fylla lägenheterna, trots dessas höga standard; det var inte förrän med den kraftiga inflyttningen efter kriget som man slapp ta till såna knep.

Och i den marknadsundersökning som Stockholms stad gjorde strax efter kriget var intresset för för alternativet "hyreshus i förort" obefintligt: de som inte ville bo i innerstan efterfrågade en villa (Stockholms stads betänkanden och memorial 1947 eller 1948).

Denna misstro mot funktionalismens sol- och grönskekult var man väl medveten om på ledande håll. I generalplanen för Gubbängen 1942 skrev man till exempel:

Vi vet mycket lite om vad folk efterfrågar. Vi vet bara en sak: folk vill bo i centrum.

Därför är det inte så konstigt att planerarna själva var tvehågsna. Johan Rådbergs avhandling Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875 – 1975 refererar t.ex. en debatt arrangerad av SAR 1948 där stora delar av arkitektkåren var mycket kritisk mot förortsbyggandet och ville ha mer stad. Vad de menade med det var dock inte särskilt klart – uttalanden från de olika deltagarna kunde peka såväl mot innerstaden som modell som mot det som blev Hagalund och Rinkeby. Bara en sak tycks man ha varit teoretiskt övertygade om:

Stadsmiljö är icke hus, spridda på en backe med tallar och gräs

som det står i Generalplan för Stockholm från 1952.

Dock gjorde man inga stora ansträngningar för att leva upp till denna vetskap. Så när Vällingby var färdigt kritiserades det hårt inifrån branschen, enligt Rådberg. ”En rörig och splittrad stadsplan. Inte alls bra.” skrev t.ex. fastighetskontorets chefsarkitekt Nils Sterner. Det var något annat man ville ha, även om man inte visste vad.

Även från kulturvärlden förekom kritik. Så här skriver Jan Myrdal i sin resebeskrivning från Turkiet, ”Den levande gatan”, tryckt i Byggforum 1958:

Men bortsett från denna lilla överklass lever resten av befolkningen på gatan. Butikerna är öppna, vända ut mot gatan liknande bodarna under vår medeltid. Gatan med sina vattenfyllda kanaler, sina skuggande träd är fattigmans trädgård och vardagsrum. Inte bara av nödtvång. Man lever på gatan därför att gatan är gemenskap. (…) Det är värt att understryka att det inte är bitter nödvändighet som framtvingar detta gatuliv. Det är ett uttryck för en gammal stadskultur som gjort en dygd av nödvändigheten och inte ens försöker hålla de i sina celler inlåsta lägenhetsägarnas distans mot varandra. (…) Det finns ingenting som säger att politisk och social demokratisering tillsammans med höjd levnadsstandard skulle få samhällets atomisering till följd. Människors allt ökande isolering. Tvärtom. När gytter inte längre är smittoförande blir det enbart mänskligt och levande.

(Återutgivet i boken Brev från en turist, 1987)

Och i Olle Adolphsons entusiastiskt mottagna genombrottslåt Gustav Lindströms visa 1962 illustreras stadsplaneringens tragik i rader som

"Och Verner Jonsson som hoppats att på Söder få bli gamling han sitter numera uti Vantörs församling"  och "Tack ska du ha, fastän lagom så bra för i morron så får man flytta till Farsta, min vän, för nu ska dom börja riva på Lilla Skinnarviksgränd."

Jane Jacobs epokgörande kritik mot det funktionalistiska stadsbygget The death and life of great American cities anmäldes omedelbart av Eva von Zweigbergk i Dagens Nyheter på en halvsida.

Och enligt Rådberg väckte hon entusiasm i ganska breda arkitektkretsar, åtminstone bland de yngre. Det arrangerades seminarier och skrevs böcker och artiklar, bl.a. av Olle Sutinen, Johan Sjöström och Göran Lindahl – Sjöström ansåg rentut att 1800-talets stadsplaner borde vara föredömen. Men när det hela skulle förverkligas blev resultatet Skarpnäck.

Vad som saknades under dessa år var någon sorts handling – ett organiserande av den spridda kritiken. Förvisso fanns det organisering, t.ex. mot Cityplanen 1967. Men det är i efterhand slående hur ideologilöst det starka motståndet mot rivningar i centrum under 70-talet var. Det gick att fokusera på kritik mot vräkningar av människor och mot förstörelse av vackra hus. Men ingen som helst positiv utopi sattes upp mot det modernistiska stadsbygget, och inget försök gjordes att explicit kombinera kritiken av skövlingarna med en kritik av rådande stadsbyggnadsmodell, varför kritiken ändå till slut blev rätt tandlös och resultatlös. ”När det ändå byggs nytt kan man väl bygga något bättre än banker och parkeringshus” var t.ex. det mest konkreta Alternativ Stad kunde presentera i sin Alternativa Brunkebergsplan 1970, som istället föreslog bostadshus på den platsen. Framsynt - men begränsat.

Den första som i Sverige lanserade traditionellt stadsbygge som något möjligt att ta efter i stor skala var arkitekturhistorikern Bosse Bergman i romanen Han ville staden 1980, tankemässigt baserad på idéer från fransk förortskritik filtrerad av den franska marxisten Henri Lefèbvre. Här lanserades parollen ”rätten till stad” definierad som tillgång till någon sorts samtidig totalitet, inte den byråkratiskt tillrättalagda version som finns i de funktionalistiska förorterna. Strax därefter kom Lefèbvre själv ut på svenska men gick rätt spårlöst förbi, intresset för marxister var inte vidare stort efter 1980.

Man kan ändå vid den tiden se någon sorts mognad i kulturklimatet, efter 70-talets stadsbyggnadsdebatt. Jan Inghe började att som ansvarig stadsplanerare i Stockholm så sakta röra sig bort från modernismens enklavtänk med Södra stationsområdet. Alternativ Stad arrangerade en idétävling 1984 tillsammans med den socialdemokratiska Stockholmstidningen på temat ”Hur bekämpar vi segregationen mellan innerstad och förort”, där den underförstådda bakgrunden hela tiden var att innerstan förlyxas och fördyras eftersom tillgången på den är alltför liten i förhållande till den stora efterfrågan. Vinnare i tävlingen blev för övrigt arkitekturstudenten Jerker Söderlind tillsammans med ett par kompisar, som på detta sätt inledde sin livsuppgift med förslaget att bygga ut Farsta-Högdalen till en ny tät blandstad.

I samma veva – 1985 – enades miljörörelsen, personifierade av Alternativ Stad, Fältbiologerna i Stockholm och SNF:s Stockholmskrets, om att tät stad var nödvändigt för att minska bilismen. Kort därefter lanserade Alternativ Stad i DN ett förslag om att förstora innerstan åt alla håll, vilket vållade ett visst mediaintresse, samtidigt som Hammarby Sjöstad började planeras som ett sätt att tillgodose kritiken.

Och samtidigt tysta den. Sen hände nämligen nästan ingenting förrän YIMBY föddes drygt tjugo år senare.

Man kan fråga sig varför den trots allt vitt spridda kritiken har varit så ineffektiv, och haft så svårt att komma igång. Varför har det modernistiska paradigmet kunnat rulla på så motståndslöst? Svaret måste nog vara internationellt; modernismen är inget uteslutande svenskt fenomen även om den har varit ovanligt stark här. Och då tror jag att man får söka det på två ställen.

   1. Det modernistiska stadsbygget passar den fordistiska samhällsmodellen, alltså modellen massproduktion för masskonsumtion. Den modernistiska staden skiljer sig från all annan stadsbyggnad på det sättet att den inte är en struktur för organiserat samarbete utan bara för konsumtion. Man bygger bostäder som ett ekonomiskt projekt, för att sälja till individuella bostadskonsumenter, inte stad och samhälle som ett politiskt projekt för att främja en produktiv struktur. Endast på det sättet kan man förklara varför man bygger ”bostadsområden” där inget konstruktivt är tänkt att hända, där bara familjeidyll och evig fritid antas råda, och där eventuella produktion hänvisas till skamvrån. Och i det perspektivet finns inget större behov av något alternativ, så länge det som bjuds ut kan säljas.

   2. Det modernistiska stadsbygget passar markspekulanter som hand i handske. Det mest effektiva sättet att höja värdet på mark är att ta något perifert och billigt och bygga på det. I en traditionell stad är detta omöjligt. Det kräver modernismens ytkonsumtion, där närhet ersätts av en vidlyftig subventionerad infrastruktur. Den modernistiska staden är i själva verket en gigantisk apparat för att slussa över skattepengar till markspekulation, via infrastruktursubventioner. Och där finns ett företagsekonomiskt behov av att fortsätta som man är van.

Att kritiken trots sin starka förankring har varit maktlös hänger nog ihop med att den inte har vädjat till några andra starka intressen. Att den bara har föreslagit tät blandstad som ett alternativt konsumtionsprojekt för dem som har varit intresserade av ett sådant.

Om den ska bli effektfull tror jag att vi måste visa vad vi kan vinna på att gå över till en tät blandstad helt och hållet, som ett samhällsbyggnadsprojekt. Vinna, i termer av pengar, tid, och produktiv förmåga.
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Mattias Woldu (12 Oktober 2009 20:26):
Wow! Inspirerande och lärorikt. Vill lära mig mer.
 0
Anders Norén (12 Oktober 2009 21:45):
Jag är inte mycket för ryggdunkningar, men för detta inlägg får du en. Det här är en artikel jag vill se i DN:s kulturdel. Eller ännu hellre i någon landsortstidning!
 0
Anders Gardebring (12 Oktober 2009 22:43):
Alldeles lysande Jan! Det är bara att applådera. I övrigt håller jag med Anders i att den här artikeln förtjänar vidare publicering även på andra ställen.
 0
Oscar A (13 Oktober 2009 00:01):
Intressant läsning! Jag kan bara instämma i ovan inlägg om att artikeln förtjänar vidare publicering.

För er som vill veta vem som är arkitekten bakom den modernistiska byggnaden på bilden i inlägget, är namnet på denne Anders Bergkrantz - verksam på Bergkrantz Arkitekter.
En kommenterar av honom om byggnaden: "fasaden på Familjebostäders nya hus kommer att utgöras av formgjutna betong-element..." Jag låter citatet tala för sig själv...

Krossa modernismen!
 0
Anders Lundberg (13 Oktober 2009 00:06):
"...formgjutna betongelement..." Mmm...så orginellt. Känns nästan som att skära första biten i en princesstårta - bara för att upptäcka att den består av ... grädde!

En väldigt bra artikel f.ö.! :-)
 0
Rasmus (13 Oktober 2009 01:01):
Klart intressant artikel! Kopplingen mellan stad för konsumtion och markspekulation som affärsmodell är extremt intressant. Eftersom jag jobbar med att stöpa om affärsmodeller så lär jag inte kunna undvika att fundera på hur man ändrar mekanismerna så de starkaste marknadskrafterna börjar vilja bygga stad igen.
 0
Jan Wiklund (13 Oktober 2009 07:41):
Rasmus: I princip borde de redan vilja det. Det finns en enorm uppdämd efterfrågan. Och enligt Jerker, som känner dem, har byggbolagen inget emot det.

Men tydligen är motkrafterna - markspekulanters strävan att höja markvärdet, plus inriktningen på att tillgodose en ensidig bostadsmarknad - starkare.

Det är inte uteslutet att styrkan främst är institutionell. Som bekant vinner inte alltid den bästa produkten, utan minst lika ofta den produkt som har mest vested interests bakom sig. Enligt Castells kan man till exempel bygga riktig stad i Spanien för att förortsbyggandet var så identifierat med frankistiska fastighetsspekulanter, och när Francoväldet föll blev plötsligt en massa saker möjliga som inte hade varit det tidigare.

Just nu testar vi om det är möjligt att komma förbi en del vested interests genom att illustrera hur ett Stockholm byggt efter "1800-talets stadsbyggnadsmodell" skulle kunna se ut. Åtminstone borde det kunna lossa på en del mentala spärrar. För medlemmar finns tills vidare tre arbetsgrupper under "Övriga arbetsgrupper" på Forum.
 0
Johannes Lilleberg (13 Oktober 2009 08:27):
Tack för en mycket intressant artikel!
 0
Johannes Hulter (13 Oktober 2009 11:02):
Kudos Jan! Mycket intressant artikel!
 0
Martin Ekdahl (13 Oktober 2009 13:02):
Kan bara instämma i berömmet. Grattis! Fantastisk analys av den oorganiserade kritik av modernismens förödande framfart och avsaknad av alternativa initiativ som föranledde Yimbys födelse. Det är för övrigt roligt att Jan Myrdal prisar den täta blandstaden då det faktiskt var hans föräldrar som ville ersätta den med funktionsseparerade modernistiska lådor.
 0
Jonas (13 Oktober 2009 13:48):
Tack Jan för en mycket tänkvärd och välskriven artikel!

Jag tror också att modernismens födelse delvis kan förklaras med snabba tekniska landvinningar vid förra sekelskiftet och att riktningen därmed kan ses som en naturlig del i framväxten av en fordistisk samhällsmodell. Men jag tror inte att enbart teknikutveckling och ekonomisk vinning förklarar det modernistiska paradigmets genombrott och dominans. Det är bara att gå till modernismens pionjärer (Corbusier, Acceptera-gänget, Bauhaus-skolan etc). I mina ögon verkar de vara mer drivna av ideal och utopier: historielösheten som norm, arkitektur som verktyg att omdana samhället och människan, förakt för ornamentik mm. Jag tror att detta är viktigt att ha i åtanke om man vill framföra kritik mot modernismens hegemoni i dagens arkitektur. I delar av arkitektkåren finns ett genuint och idelogiskt betingat förakt mot arkitektur som inte alltid "speglar framkanten av samtiden", eller ännu hellre framtiden, en rädsla att inte vara "avantgarde".

Även på vänsterkanten inom kulturlivet och politiken (vet att detta inte är ett politiskt forum, men i den här frågan är det av stor betydelse) finns ett ideologiskt vurmande för modernistiska miljöer, delvis då modernismen och socialismen i grunden är utopiska rörelser med synen att människan bör omdanas och bli bättre, delvis som sinnebild för ett samhälle där vanligt folk bor, ingen bättre än någon annan (alla bor lika dåligt). Många i dessa kretsar tror jag också uppfattar modernismen som en del i samhällets demokratisering eftersom de sammanföll i tiden. Modernistiska miljöer kontrasterar då mot mossigt fördemokratiska stenstadsideal.

Jag tror således att ideologi/politik (och psykologi!) är en minst lika stor drivkraft bakom modernismens framfart.

Avslutningsvis kan jag berätta om det första programsamrådet för Västra Kungsholmen för ungefär 10 år sedan. Ansvarige arkitekten från stadbyggnadskontoret beskrev lyriskt att husen mot Ulvsundasjön och eftermiddagssolen skulle ha rena fasader, med ett snipigt tillägg: "utan plottriga balkonger". En hel del i publiken protesterade mot detta elitistiska koketterande och mig veterligen byggs nu husen med balkonger!
 0
Jan Wiklund (13 Oktober 2009 15:48):
Modernismens partipolitiska färg är nog ganska splittrad. Det mest modernistiskt planerade landet är t.ex. USA - där för övrigt också den hårdaste kritiken mot New Urbanism-rörelsen kommer från konservativt neo-liberalt håll. I Europa är det Skandinavien och England som är mest präglat av den - plus en del storstäder som har haft stark inflyttning och därför oresonligt stort inflytande för markspekulanter.

Som kuriosum kan också meddelas att Sovjet körde med traditionell stad ända till Brezjnevtiden då "hus i park" plötsligt blev extremt populärt (i maktkretsar).

Jag skulle nog hålla en slant på att de som försvarar modernistisk stadsplanering i första hand är folk i branschen, såna som har lärt sig den i utbildningen och jobbat med den hela livet, och inte vill lära om. Och att den i övrigt är inbyggt i rutiner och omedvetna beteenden.

Och beträffande frågan varför den uppkom är nog "fordism" en så god ideologisk beskrivning som någon.
 0
Martin Danell (13 Oktober 2009 20:59):
Jag håller med Jonas om att det saknas en hel del i den här artikeln för att den ska kännas som fullständig.

Att markspekulation skulle vara en av de främsta drivkrafterna i Sverige motbevisas ju ganska enkelt av att huvuddelen av de modernistiska stadsdelarna (ABC-städerna samt Miljonprogrammet) skapades av det då stadsbärande partiet och allmännyttans bostadsbolag.

Att ett annat huvudsyfte skulle vara att främja konsumtion kan ju knappast heller stämma när de modernistiska bostadsområdena är nästan helt befriade från butikslokaler.

USA var en förebild för modernismen just när det gäller planering av vägar och vissa höghus, men knappast annars. Huvudsakliga inspirationskällan var nog snarare som Jonas nämner Le Corbusier samt en vision om att alla skulle bo i likadana lägenheter (treor i hus i park).
 0
Oscar A (13 Oktober 2009 23:28):
Socialismens devis om att alla skall ha det lika måste rimligen inverkat på den rikliga förekomsten av modernisitiskt byggande i Sverige under 60- och 70-talet, inte sant?
 0
Anders Gardebring (14 Oktober 2009 00:02):
Oavsett politiska bakgrunder kan vi konstatera att det fortfarande byggs mycket modernism, trots att det aldrig har efterfrågats. Jag tycker att det är en viktigare fråga att koncentrera sig kring. Alltså: Vilka är dagens hinder för att göra upp med modernismen?
 0
Dan Edholm (14 Oktober 2009 01:37):
Just. Yimby är lika lite för socialismens betonggetton som kapitalismens decentraliserade urbanism med villamattor i förort med stenöken och kontor i city. Det byggs fortfarande mycket av vardera även om socialismens signum fått stryka på foten för något galet mellanläge (låg nyfunkis i park) i ypperliga trafiklägen. Samtidigt som villaägarna undrar vad som händer efter bilen. Vi är i limbo.

Intressant skrivet Jan, men med vissa logiska inkonsekvenser. Den struktur som uppbyggts i väst men inte i 3:e världen handlar nog mer om att bilen blivit transportmedel i den ena världen, än i en förkärlek till isolering. Billig energi, en saga för våra barnbarn. Det handlar nog mindre om att man i väst under tidigt 1900-tal önskat en annan stadsform även om det moderna varit ledsagare i opinionen, men det moderna var ett resultat av de möjligheter man hade med billig energi och ett avstamp i det förgångna.

Även om urbaniseringen har satt sina spår - och avsnittet om att Traneberg ansågs trist av spekulanterna men vinden vände pga bostadsbristen lyser ju upp en yimbyfråga. Konsumentmakten i allvarlig bostadsbrist är begränsad till producentutbudet, inte till marknadskrafter allena. Även om undertecknad har viss tilltro till att marknaden skulle göra ett bättre jobb än stadsplanerarna...i en oreglerad ekonomi... I varje fall i Stockholm där ingen låtsas som om något förändrats sedan 1970. Eller i vissa fall sedan 1870.
 0
Martin Danell (14 Oktober 2009 11:30):
Anders, nu beskriver ju artikeln historiken och då måste man ju få påpeka ifall man ser allvarliga brister. Sen tycker jag att den historiska bakgrunden är högst relevant även för att beskriva dagens situation. Det är ju till stor del samma aktörer nu som var aktiva under miljonprogrammet. Kolla in Svenska Bostäders nya projekt t.ex. Verkar inte vara mycket som har hänt där när det gäller husens utformning de senaste 30-40 åren.

Jag tror att det idag i princip finns en politisk vilja över blockgränserna att bygga mer stadsmässigt, men man vänder inte en atlantångare på en femöring. Planerare, arkitekter byggnadsingenjörer etc behöver tänka i andra termer än de har gjort de senaste 70 åren. En del gör det, andra inte.
 0
Kalle . (14 Oktober 2009 13:16):
Intressant artikel (särskilt de sista styckena), den tar upp en del centrala planeringsfrågor, ideologi vs ekonomi, stat vs marknad, centrum vs periferi som är viktiga för att förstå dagens situation.

Det finns, som Martin säger, en del som skulle kunna läggas till för att få en mer fullständig bild.
Skillnaden mellan den värld som städer utvecklas i idag och 30-talets eller 50-talets värld är fundamental, Vällingby är byggt på helt andra bevekelsegrunder än Willys eller en villamatta i Vendelsö.

Modernismen föddes ur ett samhälle där det fanns en stark tilltro till gemensamma och gemensamt finansierade lösningar på samhällets problem och i en värld som var på väg in i den storskaliga industrialismens (fordismens) era. Det starka samhället har idag på många plan ersatts av det starka företaget medan den storskaliga industrialismen alltjämt ligger som en grund för vår välfärd.

När det idag byggs ett vitputsat punkthus i någon bortglömd slänt bör man hellre leta förklaringen i fordismen och senkapitalismens logik än i ett modernistiskt idébygge.

Det modernistiska projektet ifrågasattes inom arkitekt- och planerarkretsar kontinuerligt från 50-talet (via Team X, Archigram, Robert Venturi, etc) till den ideologiska luften helt gick ur på 70-talet. Efter det ledde en kombination av misstro till storskaliga gemensamma lösningar och den internationella storbolagskapitalismens stärkta ställning till en förskjutning av makten över stadens utveckling från stat och kommun mot ”marknaden”. Något som blir extra tydligt i perifera lägen (kommunutkanter, kranskommuner) där markefterfrågan är lägre. De stadsbyggnadmässiga hänsynen väger ofta rätt lätt när Shurgard erbjuder sig köpa en bit mark att smälla upp en lada på i Salems kommun. Om gårdagens dragning mot utglesning (delvis) var en ideologisk vilja så är dagens snarare ett resultat av marknadsekonomiska hänsyn.
(Om marknadens dragning mot sprawl:
http:​/​/​reason.​com/​archives/​1998/​0​6/​0​1/​plan-​obsolescence).

Att det byggda sen ser ut som det gör är till stora delar styrt av de stora byggbolagens byggtekniska preferenser: billig mark, välbeprövade och billiga produktionsmetoder, logistiskt väl lämpade byggarbetsplatser, enkelt och lättsålt funktionsinnehåll, etc.
Och även om övergången till det postfordistiska har skett på ett idéplan så är faktum det att barnbarnen till de tekniska framsteg ur vilken modernismen föddes är de som i stort dominerar byggmarknaden idag, postfordistiska produktionsmetoder används än så länge i väldigt exklusiva projekt och i en, sett till helheten, liten skala. Så att det finns likheter i det producerade resultatet är inte så märkligt.
Sedan så finns det ju delar av både arkitekt- och beställarvärlden som har en estetisk preferens grundad i modernismen (ljust, vitt, luftigt), vilken även delas av många köpare men det är delvis en annan fråga.
 0
Jan Wiklund (14 Oktober 2009 18:36):
Modernismen kan ha olika politisk färg och ge lite olika resultat - Vällingby eller Viksjö, Stockholm eller Houston - men det är och förblir modernistisk planering: utglesning, funktionsuppdelning, hypertrofiering av biltrafiken och barriärer för gående. Uppenbarligen är det universellt oberoende av politisk regim. Per Albin, Franco, Eisenhower, Brezjnev, de Gaulle... det kan inte vara partipolitik, det måste finnas djupare orsaker. Vi har debatterat det på Yimby förr utan att komma till någon helt klar slutsats. Jag skulle nog vilja fastna vid en fordistisk mentalitet som var gängse hos makthavare och funktionärer under 1900-talet och som kom till uttryck i såväl tayloristisk arbetsledning som stalinistisk planekonomi. En sorts "det här begriper inte enkelt folk, det kräver upplyst folk som vi".

I övrigt - visst saknas en massa i artikeln om varför eländet fortsätter; den handlade ju i första hand om det motstånd som har löpt parallellt med det modernistiska stadsbygget ända från början. Jag tror det finns flera systemfel som verkar idag även om jag misstänker att de två jag nämner är de allvarligaste. Det som Kalle nämner ovan är ju till exempel paradexempel på markspekulation.
 0
Martin Danell (14 Oktober 2009 22:00):
Jan, jo visst var modernisternas skapare t.ex Le Corbusier och Acceptera! etc inspirerade av det du kallar fordismen, men som Kalle antyder har nog de flesta lämnat de idéerna nu rent teoretiskt, men många aktörer kör ändå på i gamla hjulspår.

Vi behöver skilja på modernistiska områden och villaområden och urban sprawl.

När det gäller villaområden har dessa sin grund i trädgårdsstaden som är äldre än modernismen. Till skillnad från modernistiska bostadsområden tillför ett villaboende en del värden som inte finns i staden som många uppskattar. Jag tror därför att villaområden alltid kommer att behövas som komplement till tät stadsbebyggelse.

Urban sprawl är ett fenomen som har flera olika orsaker varav de modernistiska idéerna är en och idéerna om trädgårdsstaden är en annan.

Att utrymmeskrävande och bilberoende verksamheter såsom Shurgard lokaliseras perifert och i anslutning till trafikleder tycker jag inte är något bra exempel på urban sprawl. Om den typen av verksamhet skulle ligga centralt skulle det nog i högre grad leda till utglesning.

När det gäller markspekulation så kan man sälja stadsmässigt byggda lägenheter som i exempelvis Liljeholmen eller Sjöstaden betydligt dyrare än lägenheter i modernistiska områden så att byggbolagen skulle vilja bygga modernistiskt på grund av markspekulation har jag väldigt svårt att tro.

Om vi nu ska fundera på vilka hot som är mest aktuella idag när det gäller urban sprawl/modernistisk stadsplanering skulle jag vilja nämna följande:

1. RUFS 2010, som förespråkar att nya regionala kärnor förläggs till perifera köpladeområden som exempelvis Arninge och Barkarby, istället för att låta Stockholm växa orgaiskt och stadsmässigt. Aktör: Regionplanekontoret

2. Att man som alternativ till en andra kapacitetsstark vägförbindelse mellan norra och södra Stockholm väljer Förbifart Stockholm framför alternativen Diagonal Ulvsunda eller Österleden. Detta hänger starkt ihop med 1 eftersom detta angavs som motiv för valet. Aktör: Vägverket

3. Många nya bostadshus byggs fortfarande efter modernistisk förebild. Detta gäller i synnerhet när existerande modernistiska områden ska få kompletterande bebyggelse. Man borde istället sträva efter att göra modernistiska förorter mer stadsmässiga. Aktörer: Arkitekter, byggfirmor, Stadsbyggnadskontor och andra planerare, almännyttans bostadsbolag etc.
 0
Anders Gardebring (14 Oktober 2009 23:18):
Martin Danell:
"När det gäller villaområden har dessa sin grund i trädgårdsstaden som är äldre än modernismen."

Här kan det vara på sin plats att tillägga att modernismen har sitt ursprung i just trädgårdsstaden. Corbusier var inspirerad av Ebenezer Howards trädgårdsstad, även om trädgårdsstadsanhängarna inte hade så mycket till övers för Corbusiers idéer.
 0
Martin Danell (15 Oktober 2009 00:02):
Jo det kan ju hända, men Le Corbusiers fokus i La Ville Radieuse var väl huvudsakligen på enorma flerfamiljshus?
 0
Anders Gardebring (15 Oktober 2009 00:56):
Martin:
Ja, fast inspirationen kom som sagt från trädgårdsstaden.
Finns lite kort om det på wikipedia:
http:​/​/​en.​wikipedia.​org/​wiki/​Le_​Corbusier#Influence
 0
Jan Wiklund (16 Oktober 2009 12:49):
Båda var vad man kan kalla fientliga till den traditionella stad som vi vill vårda. Funktionalisterna/modernisterna tog trädgårdsstadsfolkets argument om stadens skadlighet för givna, men var kanske något mer realistiska beträffande ekonomins krav.

Nu är det en intellektuell favoritsport att dela upp sig på lumpers, dvs "allt är i grunden samma sak", och splitters, dvs "allt är i grunden olika saker", och sen banka varann i skallen tills intresset flyttar nån annanstans. Jag tycker att det är lite slöseri med energi. För mig kvittar det vad man kallar det - jag är nöjd om man kan bli kvitt utglesning, transportberoende, funktionsuppdelning och barriärer för gående, fenomen som är gemensamma för Le Corbusiers och Howards anhängare och som är gemensamma för Vällingby och Viksjö, för Chandigarh och Houston.

Eller som det stod i Generalplan för Stockholm 1952 utan att man kunde dra konsekvenserna av det: "Stadsmiljö är icke hus, spridda på en backe med tallar och gräs"
 0
Mattias K (18 Oktober 2009 14:43):
Ursäkta om jag glider ifrån ämnet lite, men har ni något exempel på bra modern ickemodernistisk arkitektur?
 0
Jan Jörnmark (18 Oktober 2009 20:34):
Tycker att det här är en intressant artikel vilket inte minst syns på diskussionen efteråt.

Angående drivkrafterna så finns det både starka ekonomiska och ideologiska skäl för modernismen. Bilen är den starkaste "produktionsfaktorn" man kan tänka sig för att skapa utglesning och Suburbia/Edge Cities. Inte minst sänker utspridningen transaktionskostnaderna för att producera nya områden, eftersom du inte behöver ta hänsyn till grannar och existerande bebyggesle en bit utanför den gamla staden. Ideologiskt passade modernismen också extremt väl ihop med de reglerade bostads- och kapitalmarknader som dominerade framförallt Europa mellan 1940-1980.

Summan av det där blir ju att både marknads- och mer planekonomiska samhällen har tenderat att spridas ut efter 1940.

Motståndet mot innerstädernas förstörelse var ju också -precis som du skriver- mycket starkare än man normalt sett tror på 1960-talet. Den allra bästa alternativa genomgången från den tiden gavs faktiskt ut av Näringslivets Byggnadsdelegation i fyra delar mellan 1961-64. Kanske lite förvånande för många, men de existerande fastighetsägarna drabbades stenhårt av att vi hade något som liknade ett renoveringsförbud i stora delar av innerstäderna mellan 1950-70. Intresset ljuger aldrig, som en stor tänkare skrev för länge sedan.

Sedan fanns det en symbolisk strid runt den fastighet som kallades "Strindbergshuset" vid Karlaplan. Det finns potentiellt material till många doktorsavhandlingar i allt det där, dock.
 0
Jan Wiklund (19 Oktober 2009 13:30):
Det ligger mycket i det, Jan. Men det finns ändå en gåta gömd i din beskrivning.

Poängen med städer är logistisk. Avståndet mellan folk som har med varandra att göra ofta ska vara så kort som möjligt. Då sparar man både tid och pengar.

Men plötsligt ca 1935 brydde man sig inte om det längre. Man trodde att man med hjälp av billig olja kunde strunta i avstånden. Detta trots att de extra investeringar som krävdes ingalunda var gratis. Göteborgs stadsbyggnadskontor räknade ju ut i slutet av 70-talet att en kvadratmeter bostadsyta i periferin var dubbelt så dyr som en i innerstan, om man räknade in infrastrukturen.

Jag får inte detta att gå ihop på något annat sätt än att de som tjänade på processen var helt andra, och mäktigare, personer än de som förlorade. I första hand markspekulanter, vilket föreslås av Pieter Terhorst & Jacques van de Ven: The economic restructuring of the historic city center, i Willem Salet & Sako Musterd (ed): Amsterdam human capital, Amsterdam University Press 2003.

Exakt hur processen såg (och ser) ut vet jag inte. Det förefaller närmast sinnessvagt att kommuner avsiktligt planerar glest för nöjet att få plöja ner gigantiska skattepengar i infrastruktur hellre än att planera tätt och slippa detta. Jag tror också att intresset talar sant, och om ingen tjänade på det - varför gjordes det då?
 0
Jan Jörnmark (20 Oktober 2009 09:28):
Jan W. : Man får inse att städer alltid sprids ut. Ta Göteborg som exempel: 1980 hade stadsregionen cirka 650 000 invånare, idag cirka 1,1 miljon. Dessutom har BNP/capita växt med cirka 2,5%/år under dessa år, vilket fördubblat varje individs ekonomiska aktivitet. Bygger du inte ett nytt IKEA vart 20e år stannar hela regionen i bilköer. Frågan är helt enkelt var all denna aktivitet ska ta vägen, och ett nödvändigt svar blir alltid att aktiviteten sprids över en större yta, precis som Stockholm växte ut över malmarna på 1800-talet och första halvan av 1900-talet.

Det djupt onaturliga i expansionen mellan 1945-1980 var att utspridningen åtföljdes av en stark stagnation i det gamla centrumet. I Stockholms innerstad föll befolkningen med 45% under den perioden, här i Gbg med ännu mer. Dom som främst gynnades av den utvecklingen var allmännyttiga bostadsföretag, som gick mot en allt mer dominerande position på marknaden runt 1970. De som främst missgynnades av utvecklingen var de fastighetsägare som ägde äldre och hyreskontrollerade kåkar i de åldrande och allt glesare innerstäderna.

Problemen med utvecklingen var mångfacetterade. Det enorma byggandet nödvändiggjorde en stenhård reglering av kapitalmarknaderna och på centralt politiskt håll (läs Gunnar Strängs finansdepartement) var man djupt oroade över de effekter som detta höll på att få på svensk ekonomi som helhet. Finansdepartementet var en av de huvudaktörer som drev fram den gradvisa liberaliseringen av bostadsmarkanden som sedan kulminerade 1969 när prisbildningen på villor och bostadsrätter avreglerades.

Avregleringarna ledde efter 1970 till helt nya mönster av snabb utspridning i villasamhällen, och dessutom kom bostadsrättsformen att få en rent sanslöst gynnad ställning i de återförtätnande innerstäderna.

Men det där är en sjujävla lång historia som jag gärna återkommer till framöver. Det finns -som sagt- material till dussintals doktorsavhandligar där...
 0
Anders Norén (20 Oktober 2009 20:58):
Utan att egentligen veta så gissar jag att utglesningen också är en konsekvens av demokratins framväxt: i ett demokratiskt och rättssäkert samhälle kan en exploatering inte genomföras utan hänsyn till kringliggande boende och verksamheter och när "krånglet" det innebär att jämka olika intressen med varandra är större än vinsten av ett centralt läge så innebär det att exploateringen kommer att ske längre ut, på jungfrulig mark.

Det är nog också ett tungt vägande skäl till varför blandstad inte byggs utanför storstadsområdena: det är så mycket enklare att bygga funktionsseparerat och glest än funktionsintegrerat och tätt.
 0
Jan Wiklund (20 Oktober 2009 22:19):
Jan J: "Alltid sprids ut"? Varför det? Den enda naturligt rimliga faktor jag kan se som verkar för utspridning är den ökade boendeytan per person. Men den står ju bara för en mycket liten del av helheten. I övrigt finns inget självklart skäl till att man avsätter 50% av ytan till impediment och tistelgärden. Eller till att man bygger lågt på dyr mark. Infrastrukturen blir trots allt dyrare ju större ytor den måste täcka.

Anders N: Din beskrivning är ohistorisk. Det fanns inga såna hänsyn bakom den utglesning som började på 30-talet. Och om staden redan från början är tänkt som kvartersstad uppstår heller inga problem - jfr när man byggde Södra Stationsområdet på 80-talet. Det är först när man kommer in och pillar i ett redan byggt glest område som folk knorrar över att bli störda. Och då uppstår frågan: varför byggdes det glest från början, när ingen bodde där?
 0
Martin Ekdahl (15 November 2016 10:56):
Intressant och välformulerat med gedigen bakgrundsbeskrivning. Jag tror också att den modernistiska byggapparatens starkaste drivkraft är en sort korporativistisk vinstmaximering där skattepengar omvandlas i bolagsvinster. Men jag tror även att det finns människor som uppriktigt och hängivet tror att detta skulle vara någon sorts progressivt projekt som gynnar samhället i stort fastän så mycket tyder just på motsatsen. Yimby har en viktig roll att spela i upphäva det av denna destruktiva paradigm.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8594 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter