Utskrift från www.yimby.se
....

Krönika: Vacker död stad. Om gentrifieringen av Stockholm som en linjär och ostoppbar process

 


Då och då skrivs artiklar i lokaltidningarna om hur olika stadsdelar gentrifieras, ofta enligt en etablerad dramaturgi där småsunkiga tobaksaffärer och kemtvättar trängs undan av surdegsbagerier och yogastudios som i sin tur ersätts av multinationella butiks- och kaffekedjor. På samma sätt prisas låginkomsttagare ut från den lokala bostadsmarknaden i takt med att mer penningstarka kulturarbetare får upp ögonen för en stadsdel, innan också de tvingas lämna och ge plats för bankirerna och de högre tjänstemännen.

Gentrifieringsprocessen maler obönhörligt på och så snart en stadsdel har tvättats ren från smuts och otrygghet - men kanske också från charm och mångfald - är det dags för nästa stadsdel att sänkas ned i baljan. I Stockholm brukar framför allt Södermalm framhållas som exempel, där 80-talets "kniv-Söder" undan för undan har bytt skepnad till dagens kniv-och-gaffel-Söder med "fine dining" och helkaklade bistros. När riksmedier och politiker raljerar över Södermalm som ett "hipsternäste" ligger de efter utvecklingen. Hipstrarna har redan flyttat vidare till förorter som Hägersten, Bagarmossen, Hökarängen och Högdalen.

Gentrifieringsprocessen kan alltså delas in i olika skeden. Grovt förenklat kan man säga att fas 1 inleds när fattiga kulturarbetare får upp ögonen för ett slitet och ruffigt men i grunden urbant arbetarklassområde där det finns lediga lokaler och bostäder med låga hyror. Dessa pionjärer är beredda och/eller tvungna att ha överseende med de problem som fortfarande präglar området men bygger långsamt upp en tryggare och vackrare stadsmiljö genom frivilliginsatser och renovering av hus och offentliga platser.
    I fas 2 har en kritisk massa av kulturarbetare och bohemer flyttat in i stadsdelen och ger underlag för enklare gallerier, nischade butiker och spartanskt inredda kaféer. Allt fler besökare kommer utifrån för att ta del av det alternativa utbud som stadsdelen erbjuder.
   I den tredje fasen stiger hyrorna i takt med att den köpstarka och väletablerade medelklassen upptäcker vad de ser som ett "mysigt" och "genuint" område. Stafflierna och de etniska livsmedelsaffärerna byts ut mot yogamattor och Cajsa Warg-butiker.
   Ytterligare en tid senare inträder fas 5, gentrifieringens slutfas, där hyrorna/bostadspriserna blivit så höga att endast höginkomsttagare har råd att bo kvar i området och där de ekologiska olivoljebutikerna har ersatts av mäklarkontor och kaffekedjor. (Det finns forskare som identifierat en sjätte fas av så kallad "supergentrifiering" i vilken stadsdelar töms på invånare och bostäderna används som placeringsobjekt för utländska oligarker men denna fas tycks inte aktuell utanför London och ett par andra globala storstäder).

Processen är förstås inte identisk i alla lägen men fångar ganska väl de generella tendenser som man kan se i Stockholm, till exempel i Sofo som nu har börjat träda in i fas 5. Det finns en mängd aspekter av gentrifiering att diskutera - i synnerhet frågor om rättvisa och social sammanhållning - men jag vill här framför allt fokusera på dess effekter på stadsmiljön. Min utgångspunkt, som för övrigt delas av flera forskare och aktivister, är att gentrifiering under sina tidiga faser har en positiv påverkan på stadsmiljön men att den i sista fasen dränerar stadsmiljön på mångfald, bohemkultur och kreativ energi. Detta är i högsta grad en subjektiv uppfattning och föredrar man Espresso House och Gallerix framför mindre konditorier och gallerier så har jag inget logiskt tvingande motargument att erbjuda.
   Istället är det ett ytterligare argument som jag tror kan göra de flesta bekymrade, och som strider mot traditionell gentrifieringsteori, nämligen att gentrifieringen av Stockholm är en linjär och (inom överskådlig framtid) ostoppbar process som riskerar att resultera i en vacker död stad - det vill säga en stad som har fastnat i den femte fasen.

Att gentrifieringsprocessen skulle vara ostoppbar håller många med om, även om det pågår olika lokala experiment med att frysa hyror för bostäder och lokaler, reservera lokaler för små näringsidkare med mera. Det som gör att många ändå accepterar eller bejakar processen är att de betraktar den som cirkulär - när tillräckligt lång tid har förflutit kommer en tidigare gentrifierad stadsdel åter att förslummas och så börjar det hela på ny kula. Det kommer därför alltid att finnas stadsdelar som befinner sig i gentrifieringens tidiga faser och dit man kan gå för att avnjuta droppkaffe och artisanchoklad. Mångfalden består på ett övergripande plan, medan de enskilda stadsdelarnas positioner förändras i en ständig cirkelrörelse.

Jag menar att detta är en problematisk uppfattning, i synnerhet för dagens Stockholm. Teorin om en cirkulär gentrifieringsprocess är möjligen giltig för städer med ett överskott på traditionell kvartersstad och/eller äldre industriområden, även om jag misstänker att den globala urbaniseringstrenden är bestående och att stadsdelar därför inte kommer att tappa i attraktivitet på samma sätt som förr. Trycket på urbant boende är konstant ökande och det byggs väldigt lite ny kvartersstad. Applicerad på en stad som Stockholm med ett enormt inflyttningstryck, en unikt liten kvartersstad (innerstan, centrala Sundbyberg och Gamla Råsunda), några få stadsliknande premodernistiska förorter (Aspudden, Midsommarkransen och Gamla Enskede) och ett massivt bestånd av modernistiska förorter är teorin sannolikt felaktig. Det vi istället ser och kommer att se är en enkelriktad linjär process där kvartersstaden och de premodernistiska förorterna rusar igenom gentrifieringens fem faser innan de fastnar i den sista fasen.

Det är viktigt att se att modernistiska förorter inte kan gentrifieras på det sätt som beskrivs i traditionell gentrifieringsteori, med surdegsbagerier och konstnärsateljer, eftersom de saknar lokaler och befolkningsunderlag för att hålla småskaliga verksamheter vid liv. Dessutom saknar de "stadskänsla" - sammanhängande gatunät, definierade gaturum, stråk med verksamhetslokaler i bottenplanet etc - vilket är den magiska ingrediens som framför allt lockar gentrifieringens pionjärer och dess efterföljare.
   Bredäng kommer inte att bli det nya Sofo eller Hornstull eftersom området saknar strukturella förutsättningar att bära upp ett stadsliv av det slag som finns i Sofo och Hornstull. Visst kan man peka på enstaka exempel av kulturella verksamheter i modernistiska förorter (Cyklopen i Högdalen, Vårbergs Dansservice) men de är och förblir isolerade undantag.

I de fall som modernistiska förorter ändå "gentrifieras" (i brist på ett lämpligare begrepp) byts befolkningen ut mot ekonomiskt starkare hushåll utan att någon stadsomvandling sker, det vill säga utan att gentrifieringens tidiga faser kommer till stånd. Kulturarbetarna flyttar dit när de trängts ut från de sista urbana miljöerna, motvilligt underordnar de sig den strukturella livlösheten - men mer sannolikt flyttar de till någon annan stad där det finns kvartersstad som inte har nått gentrifieringens fas 5 (Norrköping? Malmö? Södertälje?).
   Även om Stockholms starka arbetsmarknad fortsätter att locka människor så skulle jag inte bli förvånad om "den kreativa klassen" lämnar staden när Södermalm och Midsommarkransen slutligen har blivit det nya Östermalm. Oavsett vad man tycker om hipsters så hotar det Stockholms framtid som en kreativ, spännande och varierad storstad.

Men, invänder någon, kan inte de modernistiska förorterna förändras och göras mer stadslika genom förtätning? Kan inte stadslivet expandera utanför innerstan och de premodernistiska förorterna? Tyvärr tror jag inte det, såvida man inte genomför storskaliga rivningar parallellt med omfattande stadsmässig förtätning, något som idag är politiskt omöjligt.
   Väldigt lite tyder på att den politiska viljan finns att i grunden göra om modernistiska förorter. Tvärtom anpassas den nya bebyggelsen efter den gamla och befäster därmed den dysfunktionella strukturen ytterligare. Dessutom har nyproduktionen hyror som ligger långt över vad en vanlig kulturarbetare eller småföretagare kan betala. Så snart ett nytt vagt stadsliknande kvarter har byggts så fylls bottenplanet med Puls & Träning och Arigato Sushi. Urbaniseringstrycket är så massivt, byggtakten så låg och den modernistiska strukturen så genomgripande att det inom överskådlig framtid inte kommer att finnas någon kvartersstad kvar att gentrifiera i Stockholm. Cirkeln är bruten och vi ser en ostoppbar linjär rörelse mot fas 5, den vackra döda staden

Min dystra slutsats är därför att Stockholm som levande, varierad, kreativ storstad kläms ihjäl mellan å ena sidan en mikroskopisk innerstad som alltmer påminner om en korsning mellan Zürich och Disneyland och å andra sidan en arkipelag av modernistiska förorter som saknar strukturella förutsättningar för att bära upp ett levande stadsliv, och det i princip oavsett hur mycket man förtätar i gluggarna mellan existerande punkt- och lamellhus. Det stora felet begicks på 20-talet när man bestämde sig för att sluta bygga kvartersstad i Stockholm och istället övergick till att bygga förort, först i mer stadslik form men gradvis i en alltmer antiurban variant. Nästan hundra år av felaktig, dysfunktionell stadsplanering är svår att rätta till. Frågan är om den kan rättas till alls. Jag önskar att jag var mer hoppfull.
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Sofia Buhrgard (3 Mars 12:53):
Mycket bra analys.

Jag undrar om en möjlig lösning, eller i alla fall lindring, skulle vara att möjliggöra för centrala villaområden att utvecklas. Med bestämmelser för en småskalig fastighetsindelning och flexibla regler för användning och utformning skulle olika aktörer kunna bygga efter sina förutsättningar.
 0
Ragnar L (3 Mars 13:37):
Det bekymrar mig att fröken Anderssons på Katarina Bangata nära Götgatan (som jag "upptäckte" i höstas i samband med att Bob Dylan uppträdde i Stockholm) ska säljas. Det stället, och tillika dess grannar på båda sidor, är väldigt mysiga. Man kan äta god mat, och även ta ett glas vin eller en öl, utan att det kostar skjortan. Lite längre ned på Katarina Bangata ligger också Twang, café och bar uppe, och gitarrverkstad i källaren. Också ett härligt ställe!
Nej, det får inte hända att allt detta ersätts av mäklarfirmor eller kedjor! Är det bostadsrättsföreningar som medverkar till den här typen av höga hyror (3000kr/kvm enligt artikeln)?
 0
Ragnar L (3 Mars 14:26):
Artikeln jag hänvisar till i mitt inlägg är alltså Södermalmsnytt, som finns länkad ovan. Här är den:

http:​/​/​www.​stockholmdirekt.​se/​nyheter/​trendiga-​sofo-​i-​.​.​
 0
Andersson (3 Mars 14:46):
Jag har väldigt svårt att sätta hoppet till villaförorterna. Så här låter det när mindre hårda regler tillåter spontan stadsuteckling: "Staden kan inte stoppa borätter i villaområden"

http:​/​/​www.​dn.​se/​sthlm/​staden-​kan-​inte-​stoppa-​boratter.​.​
+1
Karl (3 Mars 15:19):
Intressant text, bra att du ifrågasätter gentrifieringens cirkulära natur. Jag har alltid varit väldigt skeptisk till den idén och skulle gärna vilja få lite exempel på områden som faktiskt har fullbordat cirkeln, alltså gått från steg fem tillbaka till billigt och slitet.

Däremot vet jag inte om jag köper allt det här med kulturarbetare och hipsters som drivkrafter, i alla fall känner jag inte igen det från Stockholm. När jag växte upp på Södermalm på 80-talet var de flesta som bodde där antingen lägre eller högre medelklass, mycket pensionärer och säkert en hel del med vanliga knegarjobb. Kulturarbetarna bodde säkert också där men var knappast en dominerande grupp på det sättet. Jag tror en sak man ska hålla i minnet är att prisskillnaderna på bostäder mellan var betydligt mindre på den tiden. Jag skulle tro att två heltidsarbetande vuxna i princip hade råd att bosätta sig var de ville i Stockholm. Många som ville bo i en urban miljö hamnade då på Södermalm, utan att för den skull se sig själva som pionjärer. Så medelklassen var med från början som jag ser det.

Framtiden då - vi sitter nog kvar i steg 5 tills vidare. Det som kan skaka som systemet är om vi får en rejäl bopriskrasch tillsammans med en ekonomisk kris. Då kan nog nästan vad som helst hända.
+1
Ulf Johannisson (3 Mars 16:43):
Håller med om nästan allt. Särskilt allvarligt är att man gör så litet från kommunernas sida för att ge förorterna stadskvaliteter. Det där med att det skulle bli dött i populära stadsdelar betvivlar jag. Höginkomsttagare är ofta ganska lajbans, äter och fikar ute och köper allt möjligt - det blir marknad för mycket butiker. Inte dött alltså, men ett delvis annorlunda liv.
 0
Jan Wiklund (3 Mars 17:52):
Viktor Barth-Kron hade ju en artikel för några dagar sen på samma tema, http:​/​/​www.​dn.​se/​sthlm/​viktor-​barth-​kron-​sofos-​eventue.​.​ Han pekade på det självklara faktumet att det är så otroligt få ställen i Stockholm där det finns så mycket folk att det är teoretiskt möjligt att bära upp ett stort utbud. Så när efterfrågan på dessa ställen har pressat upp priset så att bara de kapitalstarkaste har råd så blir det ganska enformigt.

Jane Jacobs pekade för övrigt på samma sak redan på 60-talet, hon kallade det för "mångfaldens självdestruktivitet", se http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​11/​12/​mangfaldens-​sjalvdestrukt_​.​.​

Och några alternativ finns inte. Inte i Stockholm.

Det handlar inte om att rika människor skulle vara på något vis sämre än fattiga människor, det handlar om att de goda ställena i Stockholm är så förtvivlat få att bara några få får plats där. Och om dessa hör till en segregerad liten grupp blir det ganska enformigt.

Vi skulle slippa problemet om den täta staden var mycket större, då skulle gentrifieringen bli om inte cirkulär så tämligen fläckvis överallt - på husnivå istället för på stadsdelsnivå. Det skulle finnas en möjlighet att låta mångfalden finnas kvar, med olika verksamheter och lokaler som vänder sig till olika kategorier.

Stockholm är redan idag en av de hårdast segregerade städerna i Europa, se http:​/​/​www.​uu.​se/​nyheter/​nyhet-​visning/​?​id=​50​74&typ=​ar.​.​ Jag misstänker att det beror på det sätt staden är byggd.
 0
Hans Stålner (3 Mars 21:04):
Va, Sofo i femte fasen? Redan? Jaha, det var därför jag upplevde det som smådött när jag bodde där. Och kulturarbetare som etablerar sig i Högdalen, stämmer det verkligen? Häpnadsväckande, isåfall.

Problemet är att det inte finns nån kvartersstad på annat håll i landet - ja, förutom då möjligtvis Malmö och Norrköping, som tas upp i artikeln. Bra analys överhuvudtaget!

Som helhet är Stockholm ganska dött redan, skulle jag vilja påstå. Men kanske spirar t.ex. Bagarmossen, men det måste vara en betydligt yngre generation; har svårt att se bilden framför mig (skulle jag flyttat dit om jag var i tjugoårsåldern för att skapa - tror inte det).

Möllevången tidigt nittiotal var dock bra. Liksom Vesterbro, sent nittiotal.
+1
Joachim (3 Mars 21:39):
Flera bra kommentarer. En rimlig invändning är att det finns så passs många höginkomsttagare med preferenser för kultur och intressanta verksamheter i Stockholm att stadslivet inte nödvändigtvis dör ut när en stadsdel når fas 5. Men jag tycker ändå att det finns en tendens att det blir kedjor, mäklarkontor och lyxkrogar av alltihop. Inte minst eftersom den mikroskopiska kvartersstaden lockar folk från hela landet och även utlandet så att det blir å ena sidan blir kedjorna och de minsta gemensamma nämnarna som vinner i konkurrensen (det jag kallar för Disneyland) och å andra sidan lyxkrogarna och mäklarkontoren (Zurich).

Tendensen är ändå att alternativa och småskaliga verksamheter får svårt att hävda sig. Och det är ju fortsatt omöjligt för den icke-rika delen av den kreativa klassen att bo i kvarterstadsmiljö, något som borde driva dem bort från Stockholm. De premodernistiska förorterna kunde fånga upp dem ett tag, men nu närmar sig också dessa slutfasen.
+2
Jan Wiklund (4 Mars 08:16):
Problemet, som Viktor nämner, är ju att de premodernistiska förorterna har för lite folk för att orka bära upp någon mångfaldig verksamhet. Låt säga att ett gäng "kreativa" människor, vad det nu är för något, slår sig ner i t.ex. Bagarmossen - men vad hjälper det? Det blir ganska torftigt i alla fall, Bagarmossen är för litet. Det blir en by eller möjligen en småstad, som dessutom till skillnad från en verklig småstad stryps i utvecklingen av att inte vara centrum för ett omland.

Som man har vetat sedan renässansen är det städers synergier som leder till utveckling (och därmed "gör" folk kreativare än dom annars skulle vara) - men synergierna blir fan så mycket svårare att upprätthålla när avstånden mellan människor växer och/eller de som fortfarande har nära till varandra alla är av samma slag.

Nu upprätthålls Stockholms kreativitet hyggligt ändå, sägs det - men jag antar att det främst beror på att Sverige ännu har en hygglig jämlikhet internationellt sett (och därmed hyggligt stora chanser att ta till vara begåvningsreserven), ännu har ett hyggligt säkerhetsnät (som gör folk villiga att ta risker), och dessutom tillämpar EU:s austerity-politik mindre dogmatiskt än euroländerna. Men Stockholms struktur hjälper verkligen inte till i det arbetet.
 0
Marcus Bokvist (4 Mars 14:25):
Vad hände med fas 4?
 0
Martin Ekdahl (4 Mars 15:23):
Mycket bra analys. Och dessvärre även ganska deprimerande. Varje "men" som jag hade att invända besvarades utförligt och konsekvent i nästa mening tills nästan allt hopp var borta.

Fast, vem vet. Kanske kan vi sluta cirkeln igen genom att aktivt förslumma våra innerstäder och beté oss så odrägligt att de blir oattraktiva för spekulanter och internationella kaffekedjor? ^_^
+1
Olof Carlsson (4 Mars 15:26):
Det finns så vitt jag vet väldigt lite forskning om vad som skapar den kreativa staden. Dessutom så är det mesta av den politiska debatten gällande stadsbyggnad inriktad på hur staden skall se ut på ett vykort. Stadssiluetten tycks viktigare än hur staden skall kunna fungera som organism på ett så energisnålt och synergibefrämjande sätt som möjligt.

Jane Jacobs och UN-habitat är fortfarande det mest konkreta jag läst om vad som skapar den dynamiska och energisnåla staden. Täthet, funktionsblandning och ett gatuplan som uppmuntrar till möten och vistelser är nog det korta svaret på hur den dynamiska staden skall utformas.

Jag tror att huvudskälet till att gentrifiering dödar blandningen är att så vitt jag vet ingen svensk stadsdel tillåtits att bebyggas så tätbefolkad som det UN-habitat rekommenderar (150 inv/ha). Stockholm stads genomsnitt är strax under 50 inv/ha. Därmed är nästan ingen stadsdel ens i Stockholm tillräckligt tät för att skapa sin egen kreativitet.

Att vissa stadsdelar ändå är blandade och dynamiska beror på att de suger in människor och därmed kan sägas kanibaliserar på andra orters och stadsdelars möjlighet till dynamik.

Skälet till att fastighetspriser blir så höga att gentrifiering uppstår är att de som kontrollerar/äger fastigheter i populära områden drar nytta av ett slags monopol. Genom att efterfrågan på bo- eller verksamhetsyta är mycket högre än efterfrågan. Stat eller kommun skulle kunna bryta denna monopolsituation genom att tillåta mycket högre exploatering i attraktiva områden.

Som alternativ skulle man kunna bygga tillräckligt täta och blandade stadsdelar nära de redan attraktiva zonerna.

Men så länge ingen politisk rörelse törs utmana de starka ekonomiska krafter som vinner på bristen på central bo- och verksamhetsyta så kommer nog lösningen att vara sovande stadsdelar och förorter vars befolkningar via mer eller mindre energikrävande metoder transporteras in till kreativa öar.

De orter som byggs dysfunktionellt kommer dock att vara mycket känsliga för olika ekonomiska förändringar och teknikskiften. Detroit är väl ett av de mer slående exemplen på hur illa det kan bli.
 0
Olof Carlsson (4 Mars 15:31):
Det skall förstås vara: Skälet till att fastighetspriser blir så höga att gentrifiering uppstår är att de som kontrollerar/äger fastigheter i populära områden drar nytta av ett slags monopol. Genom att efterfrågan på bo- eller verksamhetsyta är mycket högre än TILLGÅNGEN.
 0
Jan Wiklund (4 Mars 16:01):
Olof: Lite forskning är det minsta man kan säga. Det är rentav så att sånt här kan anses för frontlinje: http:​/​/​thecostofsprawl.​com/​report/​SP_​SuburbanSprawl_​Oc.​.​

Vilket är lite egendomligt. Teoretiskt vet vi ju att det är synergier som avgör. Vilket borde innebära att det bara handlar om att identifiera sånt som spolierar synergier och kvantifiera det. Men det är tydligen lättare sagt än gjort.
 0
Maria (5 Mars 11:03):
Tycker att du bortser från att gentrifiering i mångt och mycket är en politiskt driven process och inte enbart ett resultat av individers föyttmönster. En områdesomvandling av det slag du beskriver föregås ofta av kommunens beslut att "fräscha upp" området, se tex. Kvillebäcke i göreborg som ett tydligt exempel på hur politiska beslut i samband med marknadsorienterad stadsplanering driver på gentrifieringen av ett område.
+1
André (5 Mars 11:46):
Jag håller helt med. Jag är själv motvilligt boende i en modernistisk förort och den kan inte göras levande. Här bor faktiskt en del personer med kreativa jobb, men vi är bara ett tillskott till innerstan eftersom vi inte lever här, vi sover här och pendlar in.

Jag tror dock att det finns en stad som är en riktig vinnare i det här, Uppsala. Uppsala har en betydligt bättre stadskänsla än Stockholm. Uppsala är dessutom billigare, speciellt om man är villig att cykla 10 min för att komma till jobbet. Stockholms förorter ligger på vischan, det gör inte Uppsalas.

Uppsala har ett stort universitet, nära till Arlanda, 39 min till Stockholms central och en stark kreativ medelklass. Jag är säker på att en stor andel av dem som vill starta ett IT företag eller något inom media kommer flytta till Uppsala istället för att välja mellan Södermalms sinnessjuka hyror och Hagsätras motbjudande egenskaper. Efter flyttas resten av den kreativa klassen. Uppsalas stadsplaneringskontor är dessutom inte lika bakåtsträvande som Stockholms.
 0
Ragnar Lind (5 Mars 16:21):
Men min upplevelse av Uppsala är (80-talet, har det hänt radikala förändringar sen dess?) att tar man en liten promenad på 500m i valfri riktning från den söndertrasade stadskärnan, så hamnar man i någon tråkig förort. Så jag valde aktivt bort Uppsala och flyttade till Göteborg i stället.. -:)
 0
Urbanisma (6 Mars 01:02):
Och i Göteborg vandrar man 1000 meter i valfri riktning från den söndertrasade stadskärnan och hamnar på en motorväg alternativt i ett industriområde.
 0
Martin Kolk (6 Mars 02:22):
Det finns massor av städer i till exempel Asien, som har gått om gentrifiering med helt andra stadsmönster än vad vi kan se idag. Om något tyder väll utvecklingen i Stockholms södra förorter på att 50-tals förorter kan gentrifieras alldeles utmärkt. Midsommarkransen och Aspudden har ju varit proppfulla med musiker i decennier. Om inte annat finns det ju gott om centrumlokaler, i tidigare nästan helt döda centrum i t ex Hammarbyhöjden, Björkhagen och Kärrtorp som nu fylls med liv. Att bara klokt förtäta närförorterna och se till att det finns gott om småskaliga lokaler är nog en mycket framkomlig väg. Jag tror nog inte alls på idén att konstnärer måste verka i kvartersstad. Det känns som väldigt mycket överteoretiserande, där man försöker passa en väldigt hård strukturell teori på en verklighet som nog är betydligt mer flexibelt.

Min erfarenhet är att mer konstnärliga personer är mycket nöjda med att bo i någon trevlig och billig förort (även om de gärna handlar, dricker öl, och dansar i innerstaden), det är snarare andra personer med välbetalda tjänstemannayrken som nu i högre grad uppskattar innerstaden.
 0
Karl (6 Mars 17:47):
Det finns naturligtvis en viss slags högborgerlighet som alltid har föredragit innerstaden. Men å andra sidan är det knappast sådana personer som har gentrifierat Hornstull.

Men jag tror Martin Kolk gör en viktig poäng. Det finns en viss paradox här: även om bostadspriser och kötider antyder att folk helst av allt vill bo i innerstaden, så finns det ett enormt motstånd från de boende mot planer på att göra förorten mer stadslik. Det gäller inte bara i de populära 40- och 50-talsområdena, även om det kanske är starkast där, men även i den betongmodernistiska mardrömmen Husby. Majoriteten vill ha sin trafikseparering kvar.

Ville man ska skulle det ju gå att förändra stadsstrukturen. Ola Andersson har presenterat ett förslag; Yimby ett annat. Politikerna påstår sig vara för den täta promenadstaden, men vet att det vore vansinne att på allvar vilja stadifiera Årsta eller liknande områden. Varför är det egentligen så här, om nu stadsmiljön inne i stan är så populär att snart bara de allra rikaste kan bo där?
 0
Ragnar L (7 Mars 10:12):
Så här ser min vision av tex kommande bebyggelse kring tex Årstastråket ut: Låt oss inspireras av Hägerstensvägen genom Aspudden (men ett par våningar högre). Jag tror att en sådan modell skulle fungera på rätt många håll i Söderort. Sköna, stadsmässiga stråk, och inslag av kvartersbebyggelse där det är möjligt, men att "bakomliggande" bebyggelse ändå har kvar dagens kvaliteer. Komplettera förorten, kopiera den inte.
Tyvärr är de skisser över Årstastråket man ser, rätt avskräckande. Man klampar in med stängda bottenvåningar, monotoni och kantiga, minst sagt "omysiga" gråsvarta lådor i stället för mångfald, trevnad och stadsmässighet. Inte konstigt att det blir motstånd och överklaganden....
+1
Ragnar Lind (7 Mars 12:26):
Här har jag lite bilder för att visa lite vad jag menar, de är helt i min anda. På den första bilden visar Okodoki arkitekter hur man kan förvandla en tråkig vägsträcka med tillhörande bullerzoner i en förort till ett (förhoppningsvis?) levande stadsstråk.
Den andra bilden visar hur man på motsvarande sätt kan omvandla den idag mycket ödsliga Storgatan i Solna.

http:​/​/​s.​yimby.​se/​se/​280​9/​a0​0​52720​-​cec8-​11e5-​934c-​0​0​16.​.​

http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​13/​0​4/​lindhagenplanens-​demokrat_​.​.​

"Stadens magi" är ett begrepp som är svårt att ta på. Men skulle förorterna bli så här trevliga, som det ser ut på bilderna, kanske konstnärerna och hipstrarna i alla fall ibland tar sin bärs hemmavid i stället för att "åka in till stan".Till och med kanske de kan öppna något galleri. Då uppstår det i alla fall lite stadsliv.
 0
Ragnar Lind (7 Mars 13:04):
...och här är en länk från Oscar Freyres blogg, där jag kan skriva under på allt!


http:​/​/​stadsutvecklingen.​blogspot.​se/​20​15/​0​9/​street-​li.​.​

(Jag har använt den här länken i någon annan tråd också, men den tål att länkas igen!)
+1
Jan Wiklund (7 Mars 16:52):
Ragnar: Det är mycket lätt att ta på "storstadens magi". Det handlar helt om transaktionskostnader - att transportsträckorna nedbringas till ett minimum så att man med ett minimum av energi kan träffa människor och ha utbyte med dem.

Och helst då olika människor, så att man lär sig nåt nytt. Det är detta sista som gentrifieringens förespråkare missar. Exempelvis Åke E Andersson som var en stor stjärna i branschen för tretti år sen när han föreslog att bara akademiskt utbildade tillförde något så då kunde man lika gärna skapa ghetton för dem så de slapp kasta pärlor för svin. Han betydde mycket i planerarkretsar på 80-talet...
 0
Anders Eriksson (8 Mars 20:42):
Läget avgör. Om Rinkeby med sina ca 10 000 invånare per kvadratkilometer låg i Hjorthagen så skulle området vara gentrifierat. Det skulle vara renoverat i omgångar, till stor del bostadsrättiserat och ha inslag av butiker och restauranger som efterfrågas lokalt i området på samma sätt som i Hammarby Sjöstad eller Lilla Essingen.

Varför är då inte Blåkulla i Solna särskilt gentrifierat? Varför är inte Henriksdalsberget i Nacka särskilt gentrifierat?
(Eller jag kan har fel, för det var bra länge sedan jag var där senast.)

Alltså, i somliga lägen tycks arkitekturen inte spela så stor roll. Det blir gentrifiering i vilket fall som helst. Miljonprogramsområdena på Söder är gentrifierade. Östberga, njae.

I somliga lägen "hjälper arkitekturen upp" utvecklingen. Med en annan arkitektur hade Blåkulla alltså varit gentrifierat, medan Midsommarkransen kanske inte hade varit det.

Frågan blir då om det går att få till en modell som förutsäger vilka lägen som "gäller" för att områden i Stockholm ska gentrifieras oavsett arkitektur. Om man nu vill det.
 0
Martin Ekdahl (8 Mars 21:13):
Jan Wiklund: Fullständigt genialt. De glömde vilken fin effekt hundbajs och krossade glasflaskor på trottoarerna kan ha för att sänka hyrorna. Fast det tipset bjuder jag dem på! ^_^
+2
Olof Carlsson (9 Mars 14:30):
Anders Eriksson. Det är marknadskraften tillgång och efterfrågan som gentrifierar. Om man alltså vill motverka gentrifiering så måste antingen tillgången eller efterfrågan på lägenheter respektive dynamiska stadsmiljöer förändras.

Att fastighetsvärden i dynamiska stadsmiljöer ökar beror oftast inte på att fastighetsägarna skapar värden. Det beror istället på att fastighetsägare via marknadskontroll av bristvaran bo- eller verksamhetsyta kan tillskansa sig värden som är skapade via infrastrukturinvesteringar eller av olika näringsidkare i närområdet. På marginalen kan arkitektur förstås påverka, men det som driver områdets ekonomiska potential är närhet till produktionskapital och dess arbetsdelande eller korsbefruktande produktionsegenskaper.

Städer har haft samma problem sedan renässansen. Den som vill verka för det "allmännas bästa" måste begränsa jordägarnas möjlighet att via bristvaran jord, tillskansa sig de värden som den arbetsdelande staden skapar.

I praktiken innebär det bland annat att de som redan har tillgång på bostäder eller lokaler i ett populärt område måste få mindre möjligheter att blockera nyskapande av sådana i området.

Ett annat alternativ skulle kunna vara att kopiera miljöer med höga fastighetspriser till ett område strax bredvid. På ett eller annat sätt måste också det redan byggda vara med och finansiera det som skall byggas nytt.

En klok stad skulle kunna se stigande priser på lokaler i bottenvåning, bostäder eller verksamhetslokaler i ett område som en signal att tillåta byggande av mer sådant i området. Vill ingen annan bygga så kan stat eller kommun göra det själva.
 0
Ekonomix (9 Mars 22:33):
Marx lyckades inbilla sig själv att alla värden måste ha skapats av någon och dennes arbete samt byggde hela sin värdelära på detta hittepå.

Men det finns inget som säger att så skulle vara fallet. Guld skapas av naturen och sjöutsikt likaså. Det är inte heller varken infrastruktur eller konstnärer som skapat fastighetsvärden.

Fastigheter får snarast sitt värde av framtidsförväntningen.

Den här överreklamationen av konstnärernas betydelse tror jag nog att konstnärerna snarast skapat själva för sitt eget ego. Jag tror inte heller att just konstnärer har råd att vara mer kräsna än andra eller för den delen har bättre möjligheter att flytta. Konstnärer får nog, som så många andra, se till att hålla sig så nära köttgrytorna som möjligt och anpassa sitt boende efter vad köttgrytorna ger.

Men det är bra att avfärda någon slags cirkulär process. Varför skulle en ekonomisk process vara just cirkulär? Däremot må den vara kaotisk, särskilt under långa tidsförlopp.

Men på kort och medellång sikt är det nog ändå den linjära approximarionen som bäst beskriver förväntningsutvecklingen och därmed även den så kallade gentrifieringen.
 0
Olof Carlsson (11 Mars 11:38):
Ekonomix. Tyvärr tycker jag att du gör hockus, pockus av diskussionen. Att ett läge kan överföra värden från en som vill flytta varor eller olika produktionsfaktorer till en som är i monopolbesittning av ett visst läge är inget Karl Marx har hittat på. Det har alla vetat som under historiens gång har satt upp en tull.

Det du kallar framtidsförväntningar av ett läges värde skapar inga värden. Det är bara en fråga om hur olika aktörer bedömer att lägets värde skall förändras i framtiden.

Du måste också skilja på värden som uppkommer i produktionsledet pga att ett läge har potential för avancerad varu- och tjänsteproduktion (den förmågan är grunden för allt industriellt värdeskapande), och värden som uppkommer i konsumtionsledet endast beroendet på att något är en bristvara. Sjöutsikt och elfenben skapar inga värden. De kan möjligen över tid fördela redan skapade värden mellan individer som gör gissningar på vilken brist det kommer att vara på dessa i framtiden.

I blandade ogentrifierade stadsdelar som är byggda med rätt mix och täthet på människor, lokaler och mötesplatser kan korsbefruktning av idéer och näringsgrenar skapa kreativa och produktionsbefrämjande områden. När denna förmåga börjar bli allmänt observerad vill människor och bolag verka där. Då stiger priserna på den faktor som det börjar uppstå brist på, gentrifieringsprocessen drar då igång om inte bristfaktorn kan tillföras.

Du hänger upp dig på konstnären men hen är bara en indikator(ett lackmuspapper). Ur ett produktionsperspektiv så vore inte gentrifieringen något problem om det inte vore så att homogena miljöer försvårar industriellt arbetsdelande aktiviteter och är sämre på att korsbefrukta idéer.

Jag tror inte att ändrade förväntningar har triggar igång stadskatastrofen i Detroit. För stort beroende av en branch och en stadsstruktur formad efter den branschen har triggat nergången och försvårat etableringen av alternativ produktion. När stukturkrisen väl är ett faktum kommer naturligtvis förväntningarna att påverkas av detta.
 0
Ekonomix (11 Mars 12:28):
Du har naturligtvis rätt i att yttre faktorer påverkar förväntningarna. Krig och strukturkriser är typiska sådana faktorer som påverkar mycket. Även infrastruktur påverkar, men i mindre grad.

Det jag ville påtala var, är att det är ett misstag att tro att värden måste skapas av någon. Elfenben och sjöutsikt har värde även om det inte är skapat av någon.

Drivande i stadsutvevecklingen tror jag inte heller är något yttre eller särskilt skapat värde. Snarare är det så att fastigheterna får ett högre värde genom att korsbefruktning varandra.

Vid ett skapande på en enstaka fastighet ger samma insats ett annat utfall än om det sker parallellt på flera fastigheter. En symbios.

Enligt Marx var detta omöjligt eftersom han tänkte sig att alla värden var summan av (arbets)insatser. Jag tror att det är ett Marxistist präglat tänkande som spökar när man känner sig nödgad att alltid försöka hitta någon som skapat värdet.
+1
Jan Wiklund (12 Mars 20:24):
Annars var det inte Marx som hittade på arbetsvärdesläran, det var Adam Smith, se http:​/​/​www.​investopedia.​com/​terms/​l/​labor-​theory-​of-​va.​.​

Marx var ett barn av sin tid, och snarare en av dom första som började ifrågasätta arbetsvärdeläran, se https:​/​/​www.​marxists.​org/​archive/​pilling/​works/​capital.​.​

Fast det är ju inget som har med den här tråden att göra egentligen, och jag förstår inte varför det dras upp. Jacobs beskriver utmärkt hur gentrifiering uppstår:

"En varierad blandning av funktioner någonstans i staden blir i sin helhet exceptionellt populär och framgångsrik. På grund av framgångarna, som beror på en blomstrande och magnetisk mångfald, blir det hård konkurrens om utrymmet på denna plats. Konkurrensen växer och blir den ekonomiska motsvarigheten till en modefluga.
De som vinner striden om utrymmet kommer bara att representera ett smalt segment av de många verksamheter som tillsammans skapade framgången. Den typ av verksamhet som gör de största vinsterna kommer att växa och kopieras, tills den tränger undan och kväver de mindre lönsamma verksamheterna."

Se http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​11/​12/​mangfaldens-​sjalvdestrukt_​.​.​
 0
Ekonomix (12 Mars 22:26):
Helt rätt Jan W. Jag funderade faktiskt på att kommentera just att det ingalunda bara var en socialistisk idé, på 18-hundratalet. Men jag avstod att komplicera bilden eftersom jag ändå starkt misstänker att det är just Marx som fört dessa märkliga och förlegade tankar in i vår tid.
 0
Ekonomix (12 Mars 22:44):
Jacobs gör väl samma fel som många andra. Hon känner sig nödgad att förklara vad framgången beror på och hittar lite godtyckligt och odefinierat på att den skulle bero på "mångfald".

Hur visar hon det? Och hur förklarar hon att enfalden ändå vinner över mångfalden? Borde den inte, om tesen vore riktig, kväva sig själv?

Kanske är det tvärt om, att mångfalden är en funktion av en snabbt födande process, snarare än dess drivkraft?
 0
Jan Wiklund (13 Mars 12:27):
Det där går att förklara teoretiskt - även om väl ingen har bevisat saken med oomkullrunkeliga fakta.

Alltså: städer bygger på synergier. Om det är nära mellan verksamheter och människor går mindre energi åt till transaktioner, och mer blir gjort. Detta gäller såväl privatliv (det är därför så många vill bo centralt) som ekonomi.

Nu kan man förvisso krympa ner verksamhetssfären och organisera en effektiv enfald, typ bolagsstad. De kan vara oerhört effektiva och profitabla mätt i något enkelt mått, men är känslig för störningar. Ena generationens effektiva bolagsstad blir lätt nästa generations kris, typ Detroit eller Hällefors. Och även medan effektiviteten pågår är det ju inte särskilt kul med enfald.

Synergier mellan olika verksamheter leder däremot lätt till nyskapelser. Jag talar inte om konstnärer här, främst, utan om produktion och vanligt vardagsliv.

Och kanske diskussionen om arbetsvärdeläran inte är så malplacerad som det kan tyckas. För den perversa idén som kläcktes av Smith, som Ricardo gjorde dogm av (vilket bl.a. härjar brutalt i teorin om komparativa fördelar i internationell handel) och som sen Marx lite halvhjärtat anslöt sig till i brist på bättre, innebär ju att all ekonomisk verksamhet är likvärdig. Den tanklösa rutinen i en effektiv bolagsstad är enligt den helt likvärdig med det ständiga nyskapande som sker i en stad med synergier mellan alldeles olika typer av verksamhet. Men i verkligheten är de ju inte likvärdiga, den ena sorten saknar den utvecklingspotential som den andra har i övermått.
 0
Karl (13 Mars 20:00):
Jacobs tes är väl precis att enfalden kväver sig själv; att stadsdelar rör sig i kretslopp från oattraktiva till attraktiva till oattraktiva igen? Det är ju detta som den här artikeln argumenterar emot.
+1
Jan Wiklund (13 Mars 22:39):
Stockholms unicitet i det här fallet är ju att det är så extremt centraliserat; det finns ingenstans att vandra till. Se Viktor Barth Kron: http:​/​/​www.​dn.​se/​sthlm/​viktor-​barth-​kron-​sofos-​eventue.​.​
 0
Ekonomix (14 Mars 10:27):
Karl, Jag håller ju med artikelförfattaren och dig i din tidigare kommentar om detta. Jag tror inte mycket på Jacobs, utan tror att förändringen har andra drivkrafter. Mångfald tror jag snarare ofta är en följd av förändningen i sig, många provar lyckan under en dynamisk process. När processen stannar upp finns en viss risk att just de som lyckats bäst tar över och börjar kämpa mot rationalisering och stordrift.

Men eftersom jag inte tror på att mångfalden någonsin drivit processen tror jag inte heller att bortfallet av mångfald påverkar processen, gentrifieringen, i sig. Någon grund för teorier om processens cirkulära natur finner inte jag heller.

Jan, vad gäller Marx hamnade han som bekant tidigt, efter avlagd doktorsexamen, utanför de akademiska kretsarna. Detta utanförskap påverkade säkerligen hans retorik och teoribildning på många vis. Ett av dessa var definitivt att han missade när akademin övergav arbtsvärdeteorin för marginalnyttoteorin.

Marx som byggt hela sin teoribildning och retorik på arbetsvärdeteorin hade målat in sig i ett hörn, där han till slut blev närmast ensam försvarare av den gamla teorin. Att framställa det som att han var ett motvilligt offer för tidens teorier förefaller inte helt rättvisande.
 0
Jan Wiklund (15 Mars 11:49):
Ekonomix: Min favoritekonom/ekonomihistoriker Erik Reinert menar i alla fall att Marx' hela övriga teoretiserande utgick från produktionen varför arbetsvärdeteorin, som utgick från en tradition där bytet står i centrum, är helt malplacerad i sammanhanget. Antagligen var det därför så mycket blev fel...

Men detta är ointressant i sammanhanget.

Intressantare är då att du sitter fast i samma tradition, där alla ekonomiska verksamheter ses som likvärdiga, karaktärslösa. Dvs att det inte skulle finnas någon skillnad mellan den hierarkiskt organiserade, endimensionellt effektiva verksamheten och den mångfaldigt autonoma. Ingen skillnad mellan Detroit och Boston. Ingen skillnad mellan Hällefors och Gnesta.
 0
Olof Carlsson (15 Mars 17:19):
Om man skall förstå varför gentrifieringen i det tidiga skedet, skapar ökad blandning och ökat arbetsdelande värdeskapande. Medan gentrifieringen i det senare skedet, skapar minskad blandning och det arbetsdelande värdeskapande då tenderar att ersättas av ett mer räntebaserat värdeskapande (markens värdeökning). Så måste man dels förstå att det inte finns några fria marknader. Alla marknader är designade via politiska beslut. Och dels att värdeskapande via markinnehav lyder under andra ekonomiska lagar än värdeskapande via arbetsdelande industriell logik.

Ökad insatts av kapital och arbetskraft i produktion med industriell logik ökar den kaka som staden skall leva på. Men mark kan inte nyskapas vid insatts av arbete och kapital, att inneha mark blir därmed att inneha ett monopol. Bo- och verksamhetsytan kan möjligen ökas genom att bygga på höjden. Men under industrilogiken så minskar kostnaden per enhet drastiskt. På en byggnad är sällan våning tre billigare att bygga än våning två.

Den stad som vill vara långsiktigt ekonomiskt framgångsrik måste dels förstå vilka miljöer som underlättar arbetsdelning inom, och synergier mellan olika verksamhetsgrenar. Det är oftast miljöer där människor kan mötas till låga kostnader av tid och energi. Och dels inte låta markägare eller de som kontrollerar mark påverka stadsplaneringen på ett sätt så att monopolpriser på mark kväver verksamheter beroende av arbetsdelning och synergier.

Att tillåta högre exploatering när gentrifieringen befinner sig mellan det som Joachim Rosenquist beskriver som fas 2 och 3, skulle kunna vara ett sätt öka tillgången på bo- och verksamhetsytor.

Redan de italienska stadsstaterna och Tudors som industrialiserade England insåg att markägares makt måste begränsas om industrialisering inte skall kvävas. I Spanien fick emellertid jordkapitalet övertaget. Det mesta av Sydamerikas silver hamnade därmed i Italien, Amsterdam och England medan Spanien avindustrialiserades och blev med tiden efterblivet.
+1
Martin Kolk (15 Mars 17:25):
Det är väll ganska tydligt i Stockholm, att det är ekonomiskt lönsamt på grund av det väldigt höga bostadspriserna att bygga minst 10-15 våningar i princip hela innerstaden idag. Det är väll ungefär där man skulle hamna om man tillät en markägare att bygga vad den ville. Med en sådan täthet kan man ju få plats med väldigt mycket mer bostäder på samma mark i Stockholm. Det går ju dessutom utmärkt att fylla höghus med verksamheter av olika slag annat än kontor och bostäder upp tilll 4-5 våningar dessutom, som man gör i Östasien.

Stockholm är en 1-miljon stad, med priser för bostadsyta som i en 10-miljoner stad. Vi kan fortfarande bygga bort vårt bostadsunderskott med marknadskrafter. Markbristen är en politisk skapelse, inte något som skapats av marknadskrafter och någon slags balans mellan byggnadskostnader/våningstal.
 0
Ekonomix (16 Mars 03:50):
Jan, jag ser, inte bara av ditt inlägg, att det kan vara relevant att diskutera olika värdeteorier vidare och inte minst Marx i sammanhanget.

Men för nu tänkte jag bara svara på din fråga.

Nej, jag ser egentligen ingen skillnad på industristaden och servicestaden då det gäller prisstegringar och gentrifiering. Det av anledningen att jag inte ser att gentrifieringen har annat än försumbar innre drivkraft. Det är inte service i form av kvarterstjänster till närboende som driver Stockolm.

Eftersom drivkraften relativt fenomenet är en yttre oberoende faktor spelar det egentligen ingen roll varifrån den kommer. Så länge den finns blir processen likartad.
 0
Olof Carlsson (17 Mars 01:45):
Ekonomix. Du skriver att du tror att infrastruktur påverkar fastigheters värde "fast i mindre grad". Om det vore som du tror så skulle fastigheterna i ett i övrigt identiskt villakvarter i Solna ha ungefär samma värde som om de i stället hade placerats i Laxå. Det tror inte jag.

När det gäller mångfalden så tycks du utan att ge exempel anse att den skapas i en "snabbt födande process". Jag menar att mångfalden måste designas fram dels genom kloka politiska beslut av inom vilka ramar byggnationen får utformas, och dels genom att marknaden är reglerad så att denna mångfald gynnas. Avancerade städer uppstår inte spontant.

Jag håller med om att gentrifieringsprocessen inte självklart är cirkulär. Den kan vara det i ett stort tätt och totalt sett fortfarande konkurrenskraftigt stadslandskap. Men en gång blomstrande städer kan också förfalla för att därefter överges.

Du har rätt i att det inte är service till närboende som driver Stockholm. Det som driver Stockholm är dels att staten har sitt säte i Stockholm med allt vad tillförda resurser det ger. Och dels de synergier och möjligheter till effektiv arbetsdelning som uppstår när maximalt antal branscher är samlade i ett tätt stort och blandat stadslandskap. Att servicen till de närboende är allomfattande är mer en indikator på att tätheten, närheten och blandningen är god.

I dag när Stockholm trots sin täthet inte är byggt tillräckligt tätt och blandat för att i sig självt upprätthålla sin produktionsapparat, så kompenserar vi det med ett enormt tids- och energikrävande dagligt pendlande för att nå arbets-, service- och handelsplatser. Den dag vi måste upphöra med att bränna olja för att kompensera avstånd så kommer stadslandskap med långa avstånd att drabbas av Detroits problem.
 0
Ekonomix (17 Mars 10:44):
Laxå har bra infrastruktur och är ett typexempel på att infrastruktur inte betyder så mycket. Det naturligtvis under förutsättning att det finns rudimentär infrastruktur och att infrastrukturen inte är belastad nära sin kollapspunkt.

Dvs på marginalen, vilket är det enda som betyder något, betyder infrastruktur inte så mycket. Av en händelse helt enligt den alltid gällande marginalnyttoteorin...

Andra exempel på att infrastruktur inte betyder så mycket är att områden i Solna som har tunnelbana inte är nämnvärt dyrare än områden som har. Områden på Södermalm som saknar tunnelbana är inte nämnvärt billigare än de som har. Villor i Nacka som har egen brunn och enskilt reningsverk är överhuvudtaget inte billigare än de som är anslutna till kommunens.

Nej, politik bygger inte städer. Framförallt bygger den inte dynamiska städer.
 0
Olof Carlsson (17 Mars 15:35):
Ekonomix. Med infrastruktur menar jag de understrukturer som gör att du antingen kan leva på att sälja din arbetskraft eller som näringsidkare. Det räcker inte att en Europaväg eller en järnväg passerar kvarteret.

Ur ett 1950-talsperspektiv så hade Laxå bra infrastruktur. Men om du räknar den totala närheten till de faktorer som oavsett branch påverkar möjligheten att leva på lönearbete eller näringsverksamhet så inser väl även du att infrastrukturen i Solna är betydligt mer utbyggd än den i Laxå.

I Solnas täta väv av infrastruktur kan du naturligtvis inte bara ta upp faktorn närhet till T-bana, och om den inte visar på något linjärt samband med priset på fastigheter slå fast att infrastruktur saknar betydelse.

Marginalnyttan kan gälla när politiken har bestämt fasta regelverk för hur en marknad skall tillåtas fungera. Men om marginalnyttan styrde utvecklingen så skulle ingen forskning förekomma. Ingen kan väl i förväg räkna ut marginalnyttan av forskning.

Om nu politik inte bygger städer, så vill jag att du nämner en enda stad av nämnvärd storlek som skapats utan politiska regelverk.
 0
Ekonomix (18 Mars 10:34):
Du verkar mena allmänna förutsättningar som infrastruktur, medan jag avser ordet i en mer strikt betydelse enligt ovan.

Därmed har vi kanske inte så olika synsätt på saken. Och vi tycks ju dela uppfattning om gentrifieringens drivkraft och struktur.

Det enda vi verkar oense om, vid sidan av synen på olika värdeteorier, tycks vara politikens roll.

Att politiken alltid lägger sig över en stad av en viss storlek är inte detsamma som att politiken skulle bidra positivt. Frågan är om attraktiva städer uppkommer trots eller med hjälp av politik. Min erfarenhet säger mig att det är det förra. Nu är kanske inte detta platsen för att utreda den frågan kvantitativt.

Men jag skulle istället vilja ställa motfrågan, om du anser att det finns exempel på städer där politiken i högre grad bidragit positivt än negativt till en attraktiv stadsutveckling?
 0
Martin Kolk (18 Mars 12:23):
Ekonomix: Även om jag skulle vilja ha betydligt mindre politik i stadsbyggnadsområdet i Stockholm, är det nog ganska okontroversiellt att Jakarta och Kolkata skulle behöva mer politik.

Frågan handlar nog trots allt mer om bättre/sämre politik snarare än mer/mindre, i USA finns det ju misslyckade fall av alla möjliga olika kombinationer.
 0
Ekonomix (18 Mars 14:41):
Nu är det väl snarare resurser än politik städer som Calcutta och Jakarta än liter brist på. Inte heller är varken Indiska eller Indonesiska myndigheter kända för sin sparsamma politiska inblandning...

Men nu har vi kommit långt från ämnet. Dock torde Stockolm vara ett typexempel på för mycket politik.
 0
Martin Kolk (18 Mars 17:03):
Det verkar optimistiskt att tro att kollektivtrafik och stadsplanering ska organisera sig själva bara städerna skulle bli rikare. Snarare blir väll allt sämre och sämre när städerna blir rikare och större.
 0
Olof Carlsson (18 Mars 20:09):
Ekonomix. Jo, jag avsåg med infrastruktur även till exempel tillgång på verksamhetslokaler, mötes- och handelsplatser mm som man direkt kan nyttja utan att behöva skapa dem själv. När man försöker uttrycka sig kort kan det vara svårt att samtidigt vara tydlig. Det är ju bra att diskussionen leder till att vi förstår varandra bättre.

När det gäller samhällsekonomi så tror jag inte så mycket på exakta teoretiska teser. De kräver alltid att man räknar upp ett antal antaganden som kanske kan gälla i en fixerad situation. Men ofta inte för hela samhället eller i olika situationer. Jag tror då mer på erfarenhetsbaserad kunskap dels samlad över tid och dels jämförelser som görs mellan olika exempel i nutid.

Erik Reinert beskriver enligt mig bra i "How Rich Countries Got Rich... and Why Poor Countries Stay Poor" hur marknaden fungerar olika för olika slags produkter och att marknaden måste designas beroende på vad man vill åstadkomma.

Jag uppfattar det som att du och många andra anser att man kan skilja på ekonomi och politik. Det tror inte jag man kan. Min uppfattning är att all ekonomi så fort människan började arbetsdela rör sig inom ramar som någon makt bestämt.

Det som kan uppfattas som en konflikt mellan ekonomi och politik uppstår enligt mig när de politiskt beslutade regelverk som styr hur marknaden fungerar i ekonomiskt hänseende, inte samspelar med andra regler och administrativa beslut som den politiska makten fattar.

På din avslutande fråga om var politiker skapat attraktiva stadsmiljöer så blir svaret att detta borde det forskas kring. Det är väldigt lång tid mellan orsak och verkan inom stadsutveckling. Men de stadsdelar som har ett mångsidigt och expanderande näringsliv och samtidigt lyckats vara relativt energisnåla har haft förutseende politiker för några decennier sedan.

Det svåra tror jag är att få ekonomiska och administrativa styrmedel att samverka. Styrmedlen måste också förändras om stadsdelar börjar bli enfaldiga vid gentrifiering. Då måste antingen högre exploateringstal tillåtas eller det attraktiva stadslandskapet försöka kopieras till närområden. Exempelvis så tycker jag att det är häpnadsväckande att man på Södermalm inte låter nybyggnation vara mer än 6-7 våningar höga. Det lär inte motverka enfalden.
+1
Per K (19 Mars 14:00):
Intressant analys! Tyvärr har du nog rätt i det mesta du skriver. Någon som vet huruvida det brukar vara tekniskt möjligt att bygga nya våningar på redan existerande hus? Finns ju flera av närförorterna som inte är överdrivet glesa, utan snarare lider av problemet att husen är allt för låga. Har googlat lite snabbt, men inte hittat så mycket, så om någon har någon länk vore jag tacksam!
 0
Martin Ekdahl (21 Mars 12:14):
Bostäder på tak finns det ganska många exempel på. Färre exempel på nya våningsplan på redan befinnlig bebyggelse. Skulle gissa att det har men stabiliteten att göra. Säkrare att bygga nya höghus än att bygga nya plan på gamla. Sen kanske den svenska fixeringen vid modernistiska byggnaders oföränderlighet även spelar in - vem vet?
 0
Martin Kolk (21 Mars 13:01):
Martin: Det är lite konstigt att skylla rivningsskräck och ombyggnadssträck på just modernismen. Om något så är det väll den enda ideologin vi haft som förespråkat att man ska ersätta och/eller bygga om äldre byggnader för att motsvara dagens krav.

Däremot var det väll ofta så att de ansåg att de äldre byggnaderna inte dög, utan borde ersättas, men de hade samtidigt ingen motvilja i princip mot att låta äldre hus förändras dramatiskt.
+1
Martin Ekdahl (22 Mars 08:48):
Men då har du uppenbarligen missat att alla modernistiska bostadsområden och byggnader är "unika tidsdokument" och inte får förändras det minsta. Må låta motsägelsefullt att den rivningshysteriska modernismen idag vördas som som det ytterst musealt bevarandevärda. Kanske ligger det i byggnadsideologins natur. Om den modernistiska arkitekturen är perfekt så kan inga förändringar tillåtas. Allt förmodernistiskt kunde givetvis rivas. Det har jag aldrig förnekat.
+1
Martin Kolk (22 Mars 13:54):
Martin: Det har ju att göra med icke-särskilt modernistiska byggnadsantikvarier som nu efter 70 år anser att modernismen har blivit kulturhistoria. Personer som Markelius, Gropius, eller Le Corbusier skulle se värnandet av 80-åriga gamla låga funkislängor, eller tidstypiska parkeringshus i city, i en kraftigt växande stad som helt absurt tror jag.

Det hela är onekligen väldigt ironiskt dock.
 0
Martin Ekdahl (25 Mars 22:43):
Så kan det förstås vara.
+1
Jan Wiklund (28 Mars 15:04):
Annars står det faktiskt så här i Acceptera: "Huset, möbeln, dricksglaset må gärna vara en förbrukningsartikel, som utan saknad förstöres efter en kortare eller längre tids tjänst"

Så vad än stadsmuseets inspiration är så inte är det modernismen...
+2
Martin Ekdahl (29 Mars 08:33):
Dock är det alltid modernismen som skall försvaras mot alla förändringar.
+1
Jan Wiklund (30 Mars 13:49):
Nej Martin, det är inte korrekt. Det är allt som ska försvaras mot alla förändringar.

I och för sig är det väl ett museums uppdrag. Det prilliga uppstår när dom som ska väga ihop alla synpunkter från fackmyndigheter inte klarar detta.
+2
Martin Ekdahl (31 Mars 09:24):
Då är det sannerligen dags att man slutar betrakta modernistiska förorter som fullbordade arkitektoniska mästerverk och under av social ingenjörskonst. Här finns det mycket att göra.

Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 7697 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter