Utskrift från www.yimby.se
....

Norrmalmsregleringen i tre delar - Del 2 - Generalplanen och befolkningsminskningen

 



Generalplanen och befolkningsminskningen


Ett centralt drag i Norrmalmsregleringen som alltför sällan uppmärksammas är att den var en del av en större plan för utvecklingen av hela Stockholmsregionen under efterkrigstiden.

Därför är den 9 maj 1944 den verkliga startpunkten för regleringen. Då presenterade Yngve Larsson ett PM till stadskollegiet med titeln "Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm".

I PMet skisserar Larsson all de faktorer som gör att staden efter kriget skulle behöva en genomgripande ny plan för att styra den framtida tillväxten. För det första förutser han ett mycket stort investeringsbehov när de trafiklösningar som hade diskuterats på 1930-talet till sist skulle genomföras. För det andra förutser han en fortsatt stark befolkningsökning, som ska mötas med hjälp av de nya funktionalistiska grannskapsidealen. För det tredje öppnades därmed möjligheteten att bygga ett nytt effektivt city på Norrmalm, när infrastukturen drogs fram. (13)

Behoven var odiskutabla och beredningen tillsattes med Sven Markelius som var en av landets mest välkända funktionalistiska arkitekter som ledare. Trots att han själv var borgarråd följde Larsson sedan tjänstemännens arbete på nära håll, vilket är logiskt med tanke på hans bakgrund. Hans arkiv gör det därför möjligt att på ett närgånget sätt följa hur arbetet fortskred.

Generalplanen var tillsammans med det regionplaneringsarbete som sedan genomfördes ett imponerande försök att på ett systematiskt sätt bygga om staden till en helt ny och betydligt glesare regionstad. De funktionalistiska ideal som var fundamentet för arbetet byggde på en betydligt mer utspridd "hygienisk" stad. Nya förorter skulle byggas samtidigt som den gamla innerstaden skulle saneras för att ge "luft och ljus". Stockholm skulle fram till 1990 växa till att ha cirka 1,3 miljoner invånare, men det skulle i fortsättningen ske i välplanerade grannskapsenheter med cirka 15 000 invånare. Trafiklederna skulle ha en nyckelroll för att hålla ihop det växande stadsrummet. Inledningsvis var tunnelbanan det överlägset viktigaste instrumentet, men det förutsågs tidigt att vägbyggandet skulle växa i betydelse. Helt klart gör allt detta Stockholm till ett av de europeiska 1950- och 60-talens mest intressanta funktionalistiska stadsbyggen. Därför är också de problem som mötte strategin redan i slutet av 1950-talet högintressanta även i ett internationellt perspektiv. (14)

Norrmalm som motor i utglesningsstrategin

Det var utglesningen som gav en nyckelroll till Norrmalm, inte minst därför att den redan hade börjat där. William William Olsson hade i en studie som presenterades 1937 visat att Stockholms affärsmässiga och administrativa centrum dittills under 1900-talet förflyttats norrut. I det område som i planerna 1945 och 1946 kom att kallas Nedre Norrmalm hade befolkningen minskat sedan seklets början, samtidigt som de sysselsattas antal ökat kraftigt. (15)

Det nya centrumområdet hade dessutom flera egenskaper som verkade göra det lämpligt för en total omstrukturering. De växande anhopningarna av kontor fanns framförallt i två ändar av det. Den ena änden fanns i Gustaf Adolfs torg området och sträckte sig ned mot centralen, den andra i Kungsgatan-Sveavägen delen. Mellan dessa bredde däremot ett större område av äldre bebyggelse ut sig. Det Markelius och gruppen kring honom planerade för var hur det där skulle växa fram ett extremt högvärdigt centrumdistrikt, ett "nervcentrum" för de största företagen, de viktigaste intresseorganisationerna och de tyngsta statliga myndigheterna. Esselte- och Thulehusen som var 1930-talets två jättebyggen föreföll ge indikationer på hur dessa nya kontorshus skulle se ut.

Nedre Norrmalm fick rollen av att vara det funktionalistiska stadsplanerandets "Kinder Egg", för genom att strukturera om området skulle det vara möjligt att uppnå tre saker: staden skulle får ett stort sammanhängande och effektivt centrumdistrikt, man skulle kunna lösa de nord-sydliga trafikproblem som plågade den inklämda staden och man skulle dessutom komma igång med den folkminskning som var ett nyckeldrag i planerna.

Hur mycket innerstaden skulle glesas ut
klarlades aldrig helt men går vi till Markelius’ generalplan från 1945 får vi hållpunkter:

Inom den inre staden finns nu en folkmängd uppgående till 465 000 personer. /Och/ man bör räkna med att folkmängden i samband med en succesiv sanering och citybildning kommer att minska med mellan 30 och 50 %. Folkmängden i den inre delen av staden skulle sålunda minska med mellan 150 000 och 200 000 personer. (16)
 
I ett senare avsnitt utvecklas hur mycket som befolkningen idealt skulle minska, men också vad som är praktiskt möjligt. Man kommer då fram till att en reduktion på mellan 75-85% skulle vara socialt önskvärd, men att det skulle förutsätta en total omdaning av den klassiska stenstaden till den öppna karaktär som karaktäriserara funktionalistiska förorter. Detta bedömdes som omöjligt både utifrån ekonomiska och mer allmänna synpunkter. Det innebär sedan att målsiffran för att minska exploateringen av bostadsytor hamnar på 40 procent, och målet för befolkningsminskningen hamnade på 30-50 procent.

Att minska befolkningen så radikalt var en oprövad strategi och i Yngve Larssons arkiv framgår det också att den var omdiskuterad. I de PM som cirkulerade mellan medlemmarna i Generalplanekommittén 1944-45-nämns gång efter annan olika siffror för den önskvärda minskningstakten. I referaten från diskussioner med andra tjänstemän ifrågasätts till och med hela tanken på en minskande befolkning. Av materialet kan man se att en medelönskning om hur mycket den centrala stadens befolkning skulle minska låg kring 40 000 fram till 1960, för att därefter minska snabbare. Eftersom man i generalplanen dessutom räknade med en fortsatt kraftig tillväxt i Stockholms befolkning innebar det som en ren naturnödvändighet att nya exploateringsbara ytor kontinuerligt skulle behövde skapas både för den nya befolkningen och för den som skulle flyttas ut från centrum.

Det innebar förstås också att den nya stad som planerades skulle bli mycket transportintensiv. Det gjorde också att stadsbyggandet blev kapitalintensivt, vilket i sin tur skulle leda till ohanterliga konsekvenser när det tog slut på tillräckligt stora sammanhängande markytor i huvudstaden runt 1960.


Thule/Skandiahuset uppfattades som idealet för hur framtidens kontorshus skulle se ut. Under den stora ombyggnaden 2011 revs all originalinredning bort.

Praktiska problem - befolkningsminskningen

Redan under den andra halvan av 1950-talet blev det dock uppenbart att två sammanhängande problem hade uppenbarat sig som var mycket nära att leda till att regleringen avbröts redan i början av 1960-talet. 

Ett av problemen var att innerstadens befolkning inte utvecklade sig som man hade räknat med. Istället började minskningen redan i början av 1950-talet gå mycket snabbare än förväntat. Den årliga befolkningsfallet nådde cirka 8000-10000 personer, vilket framförallt hade tre orsaker. Dels hade hyresregleringen skapat en "stelkramp" som innebar att mycket lite omflyttningsverksamhet skedde. Effekten blev att allt färre personer bodde i samma lägenheter, trots att barnen lämnade hushållen. Det innebar också att befolkningen i den inre staden åldrades relativt snabbt. (17)

Det andra problemet låg i rivningarna och kontorsbyggandet. Att rivningarna för tunnelbanan på Norrmalm drev på avfolkningen var planerat och ansågs som önskvärt, men värre var att den långa tid det tog att genomföra exproprieringar, sanering och infrastukturbyggen att byggena av nya kontor släpade efter. Göran Sidenbladh konstaterade att själva regleringen fungerade som ett hinder för stora företag att etablera sig i området. Den utsträckta tidshorisonten för när arbetena skulle vara klara och osäkerheten var trafiklederna skull dras ledde till: "Resultatet blir störningar och utflyttningar till andra delar av staden...". (18) De nya storföretagskontor som Sven Markelius hade föreställt sig skulle hamna i saneringsområdet visade därför en tydlig tendens att hamna på alltfler andra platser i staden. City spriddes ut när företag och organisationer byggde nytt eller tog över tidigare paradvåningar.

Tendensen hotade både att minska befolkningen i en oönskat hög takt, samtidigt som det ledde till en försämrad efterfrågan på de nya kontor som skulle byggas i både Hötorgscity och resten av det område som skulle regleras i framtiden. Sidenbladh var en av de tjänstemän som först oroades av det som hände. Han hade på sin nyckelposition sett en oväntad utveckling under 1950-talet. Det blev uppenbart från befolkningssiffror, bygglov och rent generella iakttagelser att Östermalm höll på att kontoriseras i oroväckande hög takt. I motsats till vad som varit planerarnas avsikt 1945 gick alltså inte Stockholms avfolkning snabbast i de "ohygienska" områdena på Södermalm. Istället hörde Hedvig Eleonora, som är den allra minst trångbodda delen av Östermalm till de delar av staden som minskade allra snabbast.

Stadsbyggnadskontoret genomförde flera studier som bekräftade de illavarslande iakttagelserna. Resultaten offentliggjordes sedan i en artikel i St Eriks Årsbok 1958, där Sidenbladhs analys mynnade ut i en rekommendation att planlägga för mer bostäder i den inre delen av staden. Den uppmärksammade artikeln blev sedan en av startpunkterna för hela vändningen av diskussionen om Norrmalmsregleringen, som därefter ifrågasattes i grunden. Som vi redan sett menade ju Sidenbladh själv vid det laget att "den nuvarande generationen kommer sannolikt inte att få uppleva någon genomgripande förändring av den del av Nedre Norrmalm som ligger söder om Klarabergsgatan", och det föreföll under de närmaste åren bli en alltmer allmän utgångspunkt.




Sekelskifteslägenheter förvandlades i allt högre takt till kontor och konferensrum.

Praktiska problem – Kontorscity blir varuhuscentrum

Ett av de största bekymren som konfronterade planerarna var att de stora företagen uppenbarligen inte alls behövde det sammanhållna centrum som hade förutsetts 1945-46. Tvärtom pågick en tydlig citysprängning, vilket lett till kontoriseringen av Östermalm och bygget av stora nya kontorshus på Södermalm, Odenplan och för den delen också utanför malmarna. Eftersom alla hus på Nedre Norrmalm dessutom var tänkta att upplåtas med tomträtt fanns det flera näringslivsgruper som helt enkelt vägrade att flytta dit. De verkligt stora företagen hade framförallt behov av mer ostörda trafikflöden, vilket gjorde att mer perifera lösningar efterfrågades. (19)

Istället var det detaljhandeln som dominerade det nya Hötorgscityt. Pub och Tempo som funnits tidigare byggde ut, EPA och den nya kedjan Hennes planerade stort och tendensen förstärktes när de åttavåningskontorshus som var planerade på Klarabergsgatan ersattes av Åhlens jättehus. Orsaken till handelsexplosionen var att detaljhandeln i Sverige hade avreglerats 1955, när den tidigare styrda prissättningen förbjöds. Bruttoprisförbudet och den frisläppta konkurrensen gav inte bara upphov till världsberömda kedjor som HM och IKEA, den ledde också till expansiva och innovativa detaljhandelslösningar. Både det koncentrerade nya handelsområdet i centrum och det tidiga externa centrumet i Kungens Kurva är exempel på det.

Det som började bli uppenbart var att Stockholm konfronterades med samma problem som de amerikanska downtowns hade gjort redan under mellankrigstiden. Det grundläggande problemet var att de amerikanska städerna från och med 1900-talets början hade växt i ett allt glesare mönster. Det fanns två svaga punkter i utvecklingen och det var exakt de som konfronterade Stockholm under den andra halvan av 1950-talet. Det var också dessa svagheter som gjorde att debatten blev så stark efter 1959 och som gjorde att de allra mest moderna amerikanska exemplen omedelbart ansågs som relevanta. Norrmalmsregleringen var egentligen på väg att bli en anakronism redan i detta tidiga skede. 

Den första svagheten var att städerna byggdes i ett glest mönster för den spårbundna trafiken. Det innebar att många boende fick långt till kollektiva knutpunkter och att turintensiteten hölls nere. Med start i Los Angeles gjorde det att strukturens känslighet för bilismen blev uppenbar. En hållpunkt var redan från början att bilismen slog igenom snabbare ju otätare en stad var. Den andra svagheten fanns i kärnans roll. De analyser som hade gjorts i planerna från 1945-46 hade egentligen baserats på ett påfallande svagt underlag. Medvetenheten om de problem som amerikanska innerstäder hade drabbats av redan under mellankrigstiden var inte särskilt stark. Problemen - som nu också var på väg att slå igenom i Stockholm - kan sammanfattas som att pendlingsavstånden till stadskärnorna ökade när städerna byggdes allt otätare. Den ökade trafiken ledde sedan till kvävningstillstånd i infrastrukturen, vilket gav starka incitament för en utflyttning av både kontor och handel. Otätheten och transportinstensiteten krävde dessutom allt större infrastrukturinvesteringar per invånare, vilket riskerade att försämra den kommunala ekonomin drastiskt.

Funktionalismen och verkligheten

Göran Lindahl blev den som gång efter annan och på ett ofta obarmhärtigt sätt analyserade vad den förändrade kontorsefterfrågan och citysprängningen höll på att leda till för Norrmalms del. Han gick igenom utflyttningen redan i mars 1959 och men återkom till problematiken gång efter annan. Söker man efter frågan om det fanns altarnativ till det som hände kan de SvD artiklar han skrev i juni 1960 framhållas. Hans slutsats där ter sig i efterhand som både logisk och genomförbar: förflyttningen av kontor var redan i rörelse mot Norrtull men också västerut. Därför borde Essingeleden och en ring runt staden prioriteras snarare än tunnlar under den. (20)

Vid det laget hade ett stort antal ledande aktörer - inklusive Yngve Larsson - börjat skriva om ett en helt ny stadsutveckling var nödvändig. Som vi såg i del ett av den här serien var influenserna från den samtida amerikanska stadsupplösningsdebatten påtaglig. För en nutida läsare kan mycket av det som skrevs på den tiden okontroversiellt, men man ska ha klart för sig att den nya diskussionen som betonade centrums täthet och behovet av variation på den tiden var en radikal omformulering av hur städer fungerande. 

Ända fram till dess hade innerstaden som centrum för kontor och exklusiv affärsverksamhet varit utgångspunkten för diskussioner om citys funktion. Det tänkandet blev självklart i hela Europa när den moderna stadsplaneringen fick sitt genombrott. Därför var den nya debatten ett grundskott mot hela det paradigm som genomsyrade de funktionalistiska regionstadsplaner som väglett den svenska stadsplaneringen under efterkrigstiden.

Det förklarar också det mycket stora utrymme som diskussionen om Norrmalmsregleringen fick under 1960-talets första år, både i dagspress och branschtidskrifter. Tidskriften Arkitektur ägnade under hösten 1962 två hela nummer åt regleringen. I ett av dem fick Sven Markelius, både skriva om hur planerna hade tagits fram sjutton år tidigare, men också hur djupt den funktionalistiska tankefiguren satt. Hela hans försvar av den starkt ifrågasatta och kritiserade regleringen byggde på ett extremt CBD –tänkande, men samtidigt  hade skrivningar om mindre rörelsers betydelse för centrum som i hög grad påminde om Jacobs’ och för den delen Larsson nu kommit in i resonemangen.

Att denna citykärna i stor utsträckning måste tillgodose näringslivets olika behov, dvs. bankers, försäkringsföretag, och stora industriers huvudkontor samt företagens topporganisationer är klart... [...] Ett annat /problem/ utgör specialiserade delområden som trots sim ändamålsenlighet tvinga att vika undan för verksamheter... med större ekonomiska resurser. Här åsyftas sådana mindre rörelser som... är ägnade att berika ett kommersiellt cityområde, konst- och antikhandlare, konstslöjds- och modeaffärer, antikvariat och många andra. En realistisk planering bör bereda möjligheter /för dessas fortbestånd genom att reservera centrala delområden åt dem. (21)

Tvärt emot vad Markelius skriver om ett funktionalistiskt reservat med äldre bebyggelse och lägre hyror för antikhandlare och konstslöjdsaffärer ter sig sådana tankar minst av allt som realistiska. Att undanröja den typen av "lågvärdig" variation var en grundtanke när den starkt homogeniserande CBD-ideologin växte fram.

Men även om det var en omöjlighet att åstadkomma den variation som Yngve Larsson och Sven Markelius framåt 1962 sade sig vilja ha, var det ändå ett mycket större hot mot den djupt funktionalistiska regleringen att variationen var på väg att återkomma, men på ett helt nytt sätt. Som vanligt fanns det ingen som analyserade förändringen bättre än Göran Lindahl, som i februari 1963 skrev den allra tydligaste - och mest ironiska - SvD-artikeln om den bristande realismen i de storslagna planerna för ett nytt "rikshjärta". I den konstaterade han att de storföretag och topporganisationer som regleringens förespråkare förväntade sig att se i centrum lyste med sin frånvaro. Han räknade upp de storföretag som skaffat lokaler i centrums utkanter under det senaste året och konstarerade att det som pågick var "en centrifugal process, lika omfattande som svåröverskådlig." I Hötorgscentrum och de nya höghusen hittade Lindahl inga storföretag utan istället rader av varuhus, stora mängder tandläkare, olika kommunala och statliga administrativa verksamheter samt företag med svåridentifierbara namn och verksamheter. Han summerade sedan:

Vad som hittills framträtt är några varuhus av mycket enahanda karaktär, vidare hela klasar av småkontor. Den ståtliga framtidssynen av ett näringslivets och topporganisationernas storcentrum i stadens hjärta motsvaras inte alls av verkligheten. Här råder inte bara ett visst avstånd mellan program och verklighet. Snarare har väl kontakten brutits helt.

Allt detta ledde till att risken var stor för att fortsättningen av regleringen skulle utformas till en "Fridhemsplan i jätteskala." (22)

Lösningen på det försvagade CBD:et och det utspridda kontorsbyggandet blev ett improviserat lappverk, där man försökte lösa symptomen snarare än den grundläggande sjukdomen. Det var Sidenbladh som initierade förslagen om en zonering av Stockholm i kontors- och bostadszoner som sedan beslutades sedan av fullmäktige 1962. Den var en logisk följd av kombinationen av att göra Nedre Norrmalm till kontorscentrum och hyresregleringen för bostäder, vilket gjorde att avkastningen enligt Sidenbladhs beräkningar blev ungefär dubbelt så bra vid kontorisering.

Att det var dessa faktorer snarare än bostadssociala som gjorde att befolkningen föll förklarar också den omsvängning i sättet att se på boende i innerstan som blev synbar i början av 1960-talet. Genom Yngve Larssons arkiv går det att få en insikt i hur diskussionerna gick. Mest anmärkningsvärt är ett struket stycke ur byggnadsnämndens yttrande om zonplanen:

....genom ett konsekvent skyddande av bostadszonerna i innerstan borde det finnas möjlighet att succesivt vända utvecklingen och uppställa som mål för innerstaden en folkmängd  av samma storlek som nu eller omkring 350 000 personer. (23)

Visserligen ströks meningen, men den visar ändå hur långt situationen hade kantrat.

Den andra orsaken låg i det hot som den utspridda kontoriseringen skapade för de nya byggena på Nedre Norrmalm. Här var både Helge Berglund och den ledande tjänstemannen Åke Hedtjärn tydliga och naturligtvis var den nya möjligheten att neka byggnadstillstånd på andra platser en av de faktorer som gjorde det lättare att vintern 1962/63 bestämma sig för att driva regleringen vidare. Som vi kommer att se löste dock zoneringen egentligen inga problem, för den ruckade vare sig på hyresregleringen eller kunde hindra utflyttningen av både människor och företag till grannkommunerna.




Atomenergis kontorshus på Liljeholmen var ett av de exempel Göran Lindahl räknade upp på företag som lämnade centrum. Revs 2011 för att ge plats för bostäder.

För även om kombinationen zoneringen, risken för stora allmänna fördröjningar som även skulle påverka de nya bostadssatsningarna och för den delen också politisk prestige under 1963 gjorde att politikerna under Hjalmar Mehrs ledning valde att gå vidare med regleringen hade ingen av de avgörande svagheterna egentligen lösts. Frågan var egentligen bara när nästa ännu större kris skulle bryta ut.

Artikelserien fortsätter i del 3 - Befolkningskollapsen.
 


Fotnötter

13. Dokumentet finns tillgängligt i Yngve Larssons arkiv, volym E9.

14. Yngve Larssons arkiv (tillgängligt på Stockholms Stadsarkiv), volym G2, finns ett dokument med titeln ”Manus till regionplan och Nedre Norrmalm”, daterat juli 1948. Den är en intressant genomgång av den stadsbyggnadsideologi som styrde planering i Stockholm efter kriget, men antyder också den roll man insåg att vägbyggandet kunde få: ”Kan Europa övervinna sin nuvarande kris och vi åter gå mot en välståndsutveckling som före kriget, så är det väl möjligt att den privata bilismen blir en tillgång för alla och ger förutsättningar för en stadsbygd av Los Angeles typ, Six suburbs in search of a city, en stadsbygd utbredd över ett väldigt landskap, av trädgådar, vild natur, parkvägar och ändlösa enfamiljsbostäder”.  

15. Storkyrkans, Jakobs och Klara församlingar definierades som ”City”. Totalt hade de 1945 cirka 22 000 invånare, vilket var en halvering sedan seklets början. För planernas respektive diskussioner om cityområdets specialisering och funktion, se Stadskollegiets utlåtande och memorial nr 60/1946 ”Ny stadsplan för nedre Norrmalm” och nr 9/1945 ”Det framtida Stockholm. Riktlinjer för Stockholms Generalplan”. I nr 60/1946 främst kapitel 1 och 4 och i nr 9/1945 främst kapitel 1 och 6.

16. Stockholm Stadsfullmäktiges Handlingar (SSH) Bihang 9/1945, sid 21. Se även s 63-65.

17. Material om hyresregleringens konsekvenser finns i Yngve Larssons arkiv, särskilt i det material som berör zoneringen. Se särskilt manuskriptet ”Utkast – zonplanens skrivning” i Volym G3. Se även manuskriptet ”Building a city and a metropolis”, volym C10.
 
18. Lindahl Svd 1959-03-12. Se även Sidenbladh i St Eriks Årsbok 1958, sid 118-19.

19. Vilket gång efter annan påpekades av Lindahl i SvD 1959-03-12, SvD 1960-06-10 och SvD 1963-02-11. I Handelskammarens yttrande över Cityplan 62 uttrycktes sammanhanget med en tydlighet som var svår att missförstå: ”Cityplanen förutsätter att city kommer att bli säte för bland annat de ledande företagen och organisationerna, topporgan inom landets och regionens näringsliv… Det är emellertid uppenbart att –diskussionerna inom Handelskammaren har givit ytterligare belägg för detta- industrins, distributionen och servicenäringarnas storkontor endast i undantagsfall har ett väsentligt intresse att ligga inne i själva cityområdet. Storkontoren har i första hand behov av nära kontakt med förstklassiga, kollektiva transportmedel. Förutom i stadens ytterområden är lägena kring stadens tunnelbanestationer utanför själva cityområdet ofta väl lämpade /för detta/.” yttrandet tillgängligt i SSH, utlåtande 1963:322, s 2478-79.

20. SvD 1960-06-08 och SvD 1960-06-11.

21. Markelius artikel är intressant. Flera av resonemangen i Arkitektur nr 11/1962 känns igen –till och med ordagrant- från planerna 1945 och 1946 som han hade skrivit stora delar av själv. Sannolikt var dessa helt enkelt inklistrade i manuset som sändes till Arkitektur sjutton år senare. Resonemanget om de små affärernas roll är däremot helt nytt och ett tydligt exempel på hur Jacobs’ resonemang via Yngve Larsson vid det laget påverkade den svenska debatten. Markelius S ”Stockholms city” i Arkitektur 11/1962 citaten från s. 278 och 280. Förnyelsen av debatten är ännu tydligare när man går igenom de många PM som finns i Larssons arkiv om bostäders betydelse med mera från 1960-62.

22. SvD 1963-02-11.

23. Hedtjärn, se Gullberg, not 10 sid 503 del 1. Berglund, se Yngve Larssons arkiv, ”PM med anledning av stadsbyggnadskontorets förslag om begränsning av det centrala arbetsområdet och stadsplanebestämmelser som hindrar kontorsbebyggelse i Östermalms villastad”. Undertecknat av Helge Berglund, tillgängligt i låda G3. Berglund var då kommunalråd med ansvar för trafik- och stadbyggnadsfrågor i Stockholm.

Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Martin Ekdahl (16 November 2016 20:27):
Som alltid en mycket välskriven men samtidigt skrämmande och tragisk text. Ett dokument över den skada som politisk klåfingrighet och expertvälde kan orsaka.
 0
Jan Wiklund (18 November 2016 12:56):
Det framgår tyvärr inte så tydligt varför Stadshuset, trots den mycket påtagliga ångern, gick vidare. Hade man satt igång en utveckling som man inte hade kraft att hindra? Hade administrationen fått en egen tyngd mot vilken politikerna var maktlösa?
+1
Jan Jörnmark (18 November 2016 19:13):
Skulle säga att Mehr var huvudorsaken. Men jag tror han svävade på hanen en aning i januari.februari 63 när kritikstormen (för det var det verkligen) var som värst. Administrationen var av underordnad betydelse. Hade Mehr ändrat sig hade det blivit Tunnelgatealternativet, det är jag 99 procent säker på.

Med borgerligt styre hade det definitivt inte blivit någonting. Då hade området mellan Klarabergsgatan och Kungsträdgården fått förfalla långsamt fram till 70-talet.

Sedan ska man inte glömma Järvafältets roll. Man hade inte tid att bromsa en millimeter - frånoch med 1961 föll stans befolkning. Det var helt enkelt ett enormt högriskprojekt, som gick helt åt helvete. Se även del 3.
+1
Jan Jörnmark (18 November 2016 19:18):
Det är tydligt hur isolerad Mehr var, även i partiet. Aronson hade sagt ifrån hur emot han var redan 61, Garpe, ville lämna i flera år och gjorde det till sist 64. Fyra år senare sa även han ifrån vad han tyckte i saken.

Utan zoneringen 1962 hade det också varit kört, definitivt. Den gav de alltmer tveksamma mod att försöka det där sista varvet efter beslutet i november 63. Men sen höll det ju egentligen ingenstans. Det blev bara en stor jävla grop av "Rikshjärtat".
+1
Jan Jörnmark (18 November 2016 21:33):
En grej apropå Aronsons motstånd. Gullberg uttryckte det väl som att han skrev till Mehr att han "inte stod ut med detta självförhärligande". Det finns ett brev från Mehr till Larsson, skrivet på midsommarafton 1963 som är otroligt när man tänker på ordet "självförhärligande". Där får man en känsla av att Mehr ser på sig själv på ett sätt som är närmast ofattbart.
 0
Economix (21 November 2016 06:17):
En första fråga man kan ställa sig är om utglesningen var en strategi och i så fall för vad? Måhända var utglesningen av bostäder idealet i sig?

Sedan förefaller det av artikelserien som om man initialt helt enkelt inte förstått att det skulle uppkomma en naturlig centrufugal rörelse för kontoren och det var nog inte lätt att förutspå på 30- och 40-talen om man egentligen inte var särskilt intresserad av företagens behov, utan snarare såg kontor som något man kunde placera ut efter eget godtycke och som följd av bostadsidealen.

Av bostadsidealen och vurmen för den kollektiva tunnelbanan följer att man behöver ett CBD. Det ter sig också logistikt utifrån ytliga observationer av 30- och 40-talens kontorsmarknad.

När beslutet väl är taget är man den egna strategins fånge. Man får inte de kontor man önskar i centrum eftersom 50-talets kontor inte bara kräver kollektivtrafik, utan även tillgänglighet för biltrafik.

För att försvara sitt CBD och ytterst hela tunnelbanestaden förefaller det som att man snarast känner sig tvingade att röja väg även för biltrafiken.

Således är det inte förvånande att debatten kom tidigt. Biltrafiken var aldrig idealet, den var inte ens den primära strategin. Snarare var planeringen för bilarna en försvarsmekanism, som hela tiden skavde mer eller mindre hos de olika beslutsfattarna.
 0
Jan Wiklund (21 November 2016 10:49):
Ändå verkar det lite egenartat att en enskild person fick så stor betydelse. Vilka var de strukturella skälen till det? Han kunde ju inte skicka motståndare till gulag om dom trilskades?

Jag har ju annars fått intrycket att det var Hedtjärn som körde på, baserad i en orygglig administration uppbyggd under många år, med Mehr som i och för sig entusiastisk banerförare i de politiska församlingarna. Det ger en rimligare bild för mig i alla fall, med en massa erfarenheter av hur administrationer kör sitt race utan att bry sig om vad politiker tycker: "politiker kommer och går, vi består", som det heter.

Men, som sagt, vad var Mehrs starka kort? Om det var rädsla för att folk skulle försvinna från Stockholm, vad var då poängen (sett ur eventuella motståndares perspektiv) med att tvinga bort dom till periferin?

När Mehr skulle förklara sig, inför filmteamet som gjorde Rekordåren ca 1970, körde han ju helt med CBD-tänket, som enligt dig var helt överspelat åratal tidigare, vilket måste ha gett eventuella motståndare ytterst starka argument kan man tycka. Så hur kommer det sig att de inte vann?
+2
Jan Jörnmark (21 November 2016 11:02):
Utglesningen var en medveten funktionalistisk strategi, ja. Det kan man till och med läsa om i generalplanen från 1945. Sedan är det intressant att följa diskussionerna i Larssons arkiv för det är oerhört uncharted waters man ger sig ut på.

Och som svar på varför både den fortsatte och varför den koncentrerade så mycket makt på en plats: hyresregleringen och kapitalmarknadsregleringen gjorde både att alternativen var otydliga och att finansieringen koncentrerats till en plats.

Varför Mehr fick den plats han fick kan diskuteras. Efter att Aronson tydligt sagt ifrån gissar jag på en funktionell arbetsdelning i partiet, där Aronsons lämnades att hantera förorterna och Lex Bollmora medan Mehr fick gräva ned sig i katastrofen. Men det kräver ytterligare forskning. Det jag skulle titta på nu var Norrmalmsregleringen. Inte främst den interna (s) hanteringen.

Jag hann prata med Aronson en gång innan han dog, förresten. Mitt intryck under det korta samtalet var att det var en man med både självironi och viss distans till det mesta i världen. Jag tror inte jag hade fått samma uppfattning om Mehr. Som sagt, en del utbyten man hittar mellan dem i Larssons arkiv är ganska mind blowing.
+2
Jan Jörnmark (21 November 2016 11:05):
Och det är inte enligt mig CBD-tänket vart överspelat flera år innan. Det var enligt samtliga existerande källor en stendöd dröm. Det gick inte att få partners till tomträttsavtalen. Det som fanns kvar var en grop. Slutligen - det var naturligtvis därför Mehr fick lämna 71. Det behövdes en pragmatiker - Aronson.
+1
Jan Wiklund (21 November 2016 14:34):
Så varför fick han fortsätta i nästan tio år? Det var ju trots allt stora pengar som slösades bort...
+3
Jan Jörnmark (21 November 2016 16:18):
Ja. Betänk det som Gösta Unger skrev öppet i SvD i juni -63 och Kaj Bonnier i brev till Larsson under samma vecka. Samtiden var väl medveten om de konsekvenser du skriver om:

Unger: “Eftersom de nu till varje pris för Stockholms vidkommande vill gå till historien på samma sätt som befälhavarna över de bombflottor som förhärjade Coventry och Dresden, så varför inte ta steget fullt ut?... / Varför inte i stället evakuera hela Norrmalm och låta det svenska bombflyget –det fjärde i världen- visa vad det går för. Enkelt och arbetsbesparande och billigt...(11)

Kaj Bonnier:

“...nu har toppen inom Handelskammaren haft möten med herrar Mehr och Garpe och /kommit överens/... Mehrs önskan har varit att få ett positivt svar för att när staden är nedriven och förstörd och folk fått upp ögonen för vad som hänt och kritiken kommer kunna säga att det var Stockholms näringsliv som ville ha det så... Jag bad dig rösta för att biltunneln inte skulle komma till stånd. Jag är mycket besviken, särskilt efter att du rekommenderat mig att läsa J Jacobs The death and life of Great American Cities...(12)
+2
Jan Jörnmark (21 November 2016 16:25):
Men pengarna till alternativen fanns inte (p g a kapitalmarknads- och hyresregleringen) och genom zoneringen som var populär även bland borgerliga väljare och beslutades i k-fullmäktige 1962 fanns det ett hopp om att efterfrågan nu ändå skulle räcka till. Men att det var ett vågspel som skulle få fruktansvärda konsekvenser för stadsbilden, det är det alldeles uppenbart att samtiden insåg.

Larsson var dessutom övertygad om att de kompromisser som hade kommit in i Citybeslutet -63 skulle få mer långtgående konsekvenser än de fick. Storviggen blev en chock för honom, det är alldeles uppenbart från materialet i arkivet. Fanns ett manus om typ "mordet på Norra Smedjegatan" som andades en enorm bitterhet, (eller vad man ska kalla det. Såna ord är alltid svåra).
+2
Jan Jörnmark (21 November 2016 16:42):
Nu valde jag ju att citera Ossbjehr i texten, men den medlem av kommunfullmäktige som var mest klar i sin argumentering om omöjligheten om att anpassa staden till bilismen var Bengt Lind, som också hörde till de ledande politikerna i högerpartiet. Den finns återgiven på mängder av ställen, men det räcker med att läsa igenom fullmäktigeprotokollet från den 28 november (som jag minns det nu i hastigheten framför datorn) 1963 för att inse hur genomgående modern Lind var i hela sitt synsätt. Ett citat av honom från debatten 63: ”Vad vi klart ser är, såvitt jag förstår, egentligen själva huvudproblemet, den väsentliga frågeställningen om vi ska kunna bevara en storstad med en funktionsduglig citykärna, eller om denna citykärna, sedan vi har gjort en mängd felinvesteringar kommer att sprängas av invällande motortrafik …”.
 0
Economix (22 November 2016 05:05):
Men det problem som Bengt Lind m.fl. ser är ju fundamentalt.

Dvs man ser att stadscentrum i dess äldre funktion inte kan förbli samtidigt som den skall kunna bli det CBD styrande politiker drömmer om. Det man diskuterar är ett val, inte ett alternativt sätt att uppnå målet.

Detta måste man ändå ha klart för sig, för en nyanserad debatt.

Även om man aldrig lyckades skapa det CBD man föreställde sig, var ändå biltunneln en förutsättning för det finansiella centrum, med samtliga bankers huvudkontor runt Kungsträdgården som fanns till helt nyligen.

Utan biltunneln hade man aldrig haft detta finansiella centrum.

Idag har förvisso politiken tagit en annan ställning. Biltrafiken stryps och bankerna, förutom Handelsbanken har flyttat eller flyttar inom nära framtid. Man har valt en förnyelse mot ett annat stadscentrum.

Men fortfarande är det så att man inte både kan ha kakan kvar och samtidigt äta den.
+1
Jan Wiklund (22 November 2016 13:56):
Det fanns en opposition, det har vi redan konstaterat. Den stora, undflyende frågan är varför den aldrig kunde samla sig till ett beslut, om den nu bestod av alla andra personer än Hjalmar Mehr. Det verkar som de fegade när det väl kom så långt. Kaj Bonniers replik verkar tyda på det.

Det verkar inte bara så att Mehr körde på för att i efterhand kunna skylla på Handelskammaren, utan att de andra hängde med på besluten för att i efterhand kunna skylla på Mehr.

Var det den klassiska svenska konflikträdslan som bar skulden när allt kommer omkring?

Och är det samma mekanismer som ligger till grund för Förbifarten idag?

För övrigt var det borgerlig majoritet i fullmäktige 1966-70, så hade någon velat stoppa det så hade de möjlighet då. Men beslutet om Brunkeberg kom inte förrän 1970 (före valet) - för fortsatt CBD.
+1
Jan Jörnmark (22 November 2016 13:57):
Biltunneln gör det naturligtvis bekvämt att idag köra runt i Stockholm. Men jag kan inte se att den på något sätt uppväger de enorma direkta och indirekta kostnader den fick. Känner en djup sympati för Lindahls idé från 1961 som jag refererade till: att skynda på Essingeleden och med det en ring runt stan (som ju fortfarande inte är klar).
+2
Jan Jörnmark (22 November 2016 14:02):
JW - av både Gullberg och övrigt material framgår zoneringens betydelse för att driva på tillräckligt stora delar av handelskammaren att följa med på Mehrs linje. Att det var en kompromiss inom kammaren är uppenbart, eftersom Bohmans starkt CBD kritiska yttrande till Cityplanen fick fortsätta att hänga kvar. Att det yttrandet egentligen var ett grundskott mot hela CBD tänkandet påpekar också Hall i sin bok: ”Cityplanen förutsätter att city kommer att bli säte för bland annat de ledande företagen och organisationerna, topporgan inom landets och regionens näringsliv… Det är emellertid uppenbart att –diskussionerna inom Handelskammaren har givit ytterligare belägg för detta- industrins, distributionen och servicenäringarnas storkontor endast i undantagsfall har ett väsentligt intresse att ligga inne i själva cityområdet. Storkontoren har i första hand behov av nära kontakt med förstklassiga, kollektiva transportmedel. Förutom i stadens ytterområden är lägena kring stadens tunnelbanestationer utanför själva cityområdet ofta väl lämpade /för detta/.”
+1
Jan Wiklund (22 November 2016 14:03):
JJ 13:57 - Eller ett antal broar. Att koncentrera biltrafiken till ett ställe är ju också en sån där modernistisk idé, av samma slag som CBD.
+1
Jan Jörnmark (22 November 2016 14:11):
Och ska man tala om att det var försent så var det det 66. Då hade det gått tre år till. Då var redan ytterligare exproprieringarm Storviggen och hålet ett faktum. Det var att sitta i återvändsgränden.

Hade borgarna suttit 62 (eller om Aronson varit f-borgarråd) hade sannolikt området söder om Klarabergsgatan fått förfalla i stillhet fram till mitten av 1970-talet, vilket var vad Sidenbladh egentligen antydde 1958.
 0
Jan Jörnmark (22 November 2016 14:13):
Inom parantes - jag lyckas inte logga in av något skäl. Därför skriver jag oinloggad, vilket gör att det ibland blir felstavningar etc. i det jag skriver. Kan inte gå tillbaka och rätta dom, helt enkelt.
 0
Jan Wiklund (22 November 2016 16:24):
Ja, förvisso fanns hålet där. Striden 1970 gällde vad man skulle fylla det med. Där höll sig stadshuset till det urmodiga CBD-konceptet medan kritikerna ville ha en blandad stad.

Men fortfarande tycks det mig märkligt att Mehr kunde driva detta alldeles ensam medan alla andra tydligen var emot. Det går inte ihop med min föreställning om mänskligt beteende. Åtminstone måste han ha haft en stor trupp papegojor till sitt förfogande. Och en opposition som inte tordes göra mer än muttra.

Här finns för övrigt filmen Rekordåren där Mehr sitter och argumenterar för CBD så sent som 1969: http:​/​/​sfi.​se/​sv/​svensk-​filmdatabas/​Item/​?​itemid=​4824&.​.​
 0
Jan Jörnmark (22 November 2016 20:48):
Allt tillgängligt material pekar mot det som står i de här artiklarna och som jag nu har skrivit en gång till. Ungefär så.

Så starkt som motståndet mot de fortsatta rivningarna var i högerpartiet (moderaterna) hade de aldrig drivits igenom med borgerliga partier i majoritet 1962-63. Det som hade hänt hade varit fortsatt förfall och punktvisa rivningar.

Men det är viktigt att inse att zoneringen som kom 1962 var populär även bland borgerliga och kanske mest högerpartiväljare som var de som satt i de lägenheter på Östermalm som det därmed blev svårare att riva och bygga nya kontor av. Befolkningsfallet planade ju t o m ut i två-tre år (se figur del 3).

Så vad hade hänt med zonering, borgerlig majoritet i kommunfullmäktige 1962-66 och inga massiva Klararivningar? Sannolikt breddningar nere på Tunnelgatan, punktsaneringar kring Brunkebergstorg och ett fortsatt allmänt förfall. För med kapitalmarknads- och hyresreglering fanns det inga särskilt konstruktiva alternativ.
+2
Jan Jörnmark (23 November 2016 09:30):
Apropå oppositionen - den var mycket högljudd vintern 62/63. Och Ungers artikel i SvD var inte snäll den heller. Och DN fortsatte att skriva regleringsfientliga ledare fram till beslutet i november -63. Och i Mehrs riktigt intressanta brev till Larsson (tillgängligt på Stadsarkivet uppe på Kungsklippan) klagar han också över de läckor från handelskammarförhandlingarna till pressen som gjort det skrivandet möjligt.
 0
Jan Wiklund (23 November 2016 15:19):
Jag säger inte emot. Men jag undrar var det intresse fanns som Mehr kunde stödja sig på. Jag tror helt enkelt inte på att en enda person, ensam, kan driva igenom så stora förändringar med så mycket pengar inblandade. Det strider mot all historisk och sociologisk erfarenhet. T.o.m. Stalin hade en hop ingenjörer bakom sig som gjorde karriär på femårsplanerna. Något aktivt stöd måste man ha.
+1
Jan Jörnmark (23 November 2016 15:48):
Jag tycker trots allt att det framgår av texten. Också att beslutet när det väl passerade k-fullmäktige i november 63 var ett enormt vågspel - som i stort sett omedelbart gick åt skogen. Att Garpe valde att avgå som borgarråd i stort sett omedelbart efter -64 ser jag som väldigt talande.

Vad avgör? Svar: zoneringen. Vem är avgörande i det arbetet - kan inte svara helt säkert, men Sidenbladh är viktig, det framgår inte minst i direkta utbyten mellan honom och Larsson. Zoneringen är i alla fall central, för den är populär bland borgerliga väljare och begränsar utrymmet för fler östernalmslösningar (d v s kontorisering). Den gör också att den som bestämt sig för att han vill gå vidare kan tvinga fram den konsensus som Unger skrev så bitter om i SvD. Det ironiska är ju att Skandia som var ett nyckelföretag som ett av de som skulle efterfråga stora lokaler i det nya Norrmalm i precis samma ögonblick löste sina problem genom att ta över Thule och därmed i princip återanvända det gigantiska 1930-tals huset. På sitt sätt var det också en slutpunkt för drömmen om det nya CBDet.
+1
Jan Jörnmark (23 November 2016 15:54):
I brevet från Mehr till Larsson från midsommaren 1963 skrev Mehr så här till YL: ”Så varför kommer du, vår vän, förtrogne och högst betrodde medlare och uppträder i sista stund som den store splittraren? Folkpartiet och högern kommer naturligtvis att följa dig, lyckliga att få vår egen vän och arkitekt som orsak till splittring och framtida varaktig split. De harhjärtade och otillräckliga har äntligen fått en ledare…” Detta apropå att YL hade varit drivande för att skjuta upp beslutet om City 63 i Generalplaneberedningen till efter sommaren.
+1
Jan Jörnmark (23 November 2016 16:16):
Men egentligen tycker jag att frågan om vems "fel" eller som har "skulden" är ointressant. Det räcker att veta att det fanns en oerhört modern diskussion, att man var medveten om skörheten i beslutet och tidigt såg konsekvenserna. Samt att detta gav helt andra förutsättningar för de byggnader som till slut uppförde på 1970-talet, jämfört med de högkvalitativa fastigheter som uppfördes på 1950- och möjligen början av 60-talet.

För då blir det möjligt att värdera det som finns där på ett helt annat sätt än att säga att de är ett monument över modernismen och ett rikshjärta. För egentligen blev det ju som Lindahl förutspådde 1963: "Ett Fridhemsplan i jätteskala".
+1
Economix (23 November 2016 19:37):
Det är ju hemska brev och Mehr har väl sin prestige och sitt maktbegär sim motiv. Men jag håller med om att det inte riktigt räcker. Varför går det igenom?

Och personligen håller jag på upplåsningsteorin. Man har satsat enormt på tunnelbanan och för att satsningen riktigt skall funka måste man ha ett CBD. För att ha en chans att rädda detta måste man fortsätta, med biltunålar mm.

Att det sedan ändå inte gick vet vi nu. Men det var inte säkert då. Att fortsätta med som det brukar heta,att kasta bra pengar efter dåliga, är mänskligt. Även om det i det här fallet inte var uteslutande pengar det handlade om.
+1
Jan Jörnmark (23 November 2016 22:44):
Svar: de strukturella dragen som förklarar fortsättningen efter -63 är hyresreglering, kapitalmarknadsreglering och zonering.
 0
Jan Wiklund (24 November 2016 13:23):
Eller lite enklare uttryckt: De som bodde centralt i Vasastan och Östermalm var lyckliga över att inte behöva konkurrera med kontor. Det var Mehrs verkliga politiska bas.

I och för sig kan jag förstå dem. Varför gynna fastighetsägare i onödan, varför leda in färskt kapital i en verksamhet som bara förvaltar?

I och för sig hade man kunnat lösa problemet med att låta innerstan växa utåt. Men genom att på ett konstlat sätt begränsa den inom 1800-talets gränser drev man fram en brist som skapade en värdestegring som måste tryckas ner med zonering och hyresreglering.

Ungefär så, JJ?
 0
Jan Jörnmark (24 November 2016 16:51):
Helt riktigt förutom det allra sista: Hyresregleringen hade införts 1942. Uran den hade inget av allt det här hänt.
+2
Jan Jörnmark (24 November 2016 18:04):
Uran där ska naturligtvis vara utan.

En sista notering bara: trots zoneringen växte ju kontoren ut utanför innerstan. CBDet skapades aldrig. Kvar blev en grop och den betryckta situation som jag med hjälp av Jan Martins arbete beskriver i del 3 av serien.

Men det som Mehr räddade var med stor säkerhet betydande delar av Hedvig Eleonora. Framförallt Villastaden på Östermalm har jag svårt att tro hade stått kvar i tillnärmelsevis det skick den gör om inte zoneringen hade kommit.

Sidenbladhs bidrag i St Eriks Årsbok 1958 heter "Östermalm, en stadsdel i förvandling". Det är väl värt att läsa.
 0
Martin Kolk (28 November 2016 08:09):
Det kan ju påpekas att ett rejält CBD med stora motorleder och parkeringshus helt enkelt inte fungerar. Det hade man väll inte förstått i början på 1960-talet men rejäla stora CBD bygger ju helt på kollektivtrafik. Till Shinjuku kommer nog mindre än en promille med bil i rusningstid, och det är enstaka procent till Manhattans midtown. I all bilentusiasm på 60-talet hade man helt enkelt inte förstått de fundamentala geometriska motsatsförhållandet mellan täthet och biltrafik/parkering.

Mycket av den destruktiva citysaneringen efter hötorgscity har nog både Mehr och Sidenbladh ganska stort personligt ansvar för, med mindre personlig enthusiasm hade det nog blivit mindre gjort av de praktiska skäl som beskrivs ovan.

Jag har läst Sidenbladhs bok om stadsplanering i Stockholm och måste säga att de mer Jane Jacobs lika tankar om stadsplanering som framförs av Jans inlägg här överhuvudtaget inte skymtade alls i hans bok från 1981. Det var dock intressant att läsa att det diskuterades på annat håll och i tidningar.

För övrigt är det ju svårt att tänka sig något mer poänglöst vägbygge i Stockholm än Klaratunneln till Mäster Samuelsgatan.
 0
Karl M (28 November 2016 15:21):
Martin Kolk:

Tunneln öster om Sveavägen var tänkt att fortsätta över Birger Jarlsgatan på en bro, med ett mål i Östermalm i siktet (så långt ut som till Gärdet tänkte man sig iofs inte riktigt ens då. Viktiga var att man kunde nå kvarteren kring Stureplan och Östermalmstorg). Jag antar att det hade blivit en sorts planskild korsning för biltrafiken om det projektet blivit av.


Hur ser ÅDT (årsdygnstrafiken, det mått man använder för att beskriva trafikmängden på vägarna) ut för Klaratunneln på avsnittet till Sveavägen respektive Mäster Samuelsgatan? För den viktiga förbindelsen vad jag förstår var att kunna nå Sveavägen från Centralbron vilket man kunde efter tunnelinvigningen 1976.
 0
Ekonomix (29 November 2016 11:12):
Tunneln används till sin kapacitet. Det är ju normal kö för att komma ner i den.

Sedan är det förstås så att centralbron är den egentliga flaskhalsen. Om man tex stängde eller prioriterade ner påfarten från Vasagatan och målade om filerna skulle något fler kunna välja tunneln. Men det är ju en helhetsoptimeting.

Åt andra hållet finns som bekant ingen nedfart från Kungsholmen, så flödet i den riktningen är mindre. Men det är avsiktligt eftersom gatorna som bilarna skall ut på inte har mer kapacitet. Framförallt Mäster Samuelsgatan. Sveavägen hade ju förr fler filer och skulle egentligen klara mer trafik än den används för idag.
 0
Jan Jörnmark (29 November 2016 11:52):
Martin Kolk - Sidenbladh var en av de mest uttalade funktionalistiska planerare som gick att hitta. Hans intresse för Jacobs måste ha gått mot noll hela tiden. Det var verkligen inte hans Cup of Tea.

Zoneringen 1962 var han däremot en nyckelperson bakom. Men den är också ett utflöde av den funktionalistiska planeringen, precis som Markelius märkliga tankar om att planera in kvarter för de "lågvärdiga" verksamheter som hela planen egentligen gick ut på att göra slut på.
+1
Jan Jörnmark (29 November 2016 12:03):
Men vare sig Sidenbladh (som jag tyvärr missade att intervjua innan han gick bort i slutet av 1990-talet, det hade varit riktigt intressant) eller någon annan ledande funktionalist skulle ha erkänt -eller kommer för den delen någonsin att göra det- att själva grunden för planeringstänkandet hade havererat på många plan redan i slutet av 1950-/början av 60-talet.

Den utspridda staden blev inte bara för dyr, den ledde också till att trafiken ökade okontrollerat. Den förmådde inte heller skapa det tänkta CBDet utan ledde istället till okontrollerad utspridning och därmed en ständig efterfrågan på nya regleringar.

Alldeles uppenbart var Yngve Larsson en av de som förstod det här tidigast. Men han var ambvivalent, vilket är intressant i sig. Jag kan rekommendera alla att läsa hans fyra artiklar i DN från januari 1959. Allt han skriver var oerhört up to date med det senaste i amerikansk diskussion, men osäkerheten på hur man bör hatera en ny situation är lika tydlig. Skillnaden mellan hans vakenhet och intresse för det nya jämfört med den ganska trötta skildring som Markelius skrev tre år senare i Arkitektur är belysande.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8574 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter