Utskrift från www.yimby.se
....

Norrmalmsregleringen i tre delar - Del 3 - Befolkningskollapsen

 

Befolkningskollapsen


När rivningarna för den andra fasen av regleringen kommit igång på allvar mattades åter konjunkturen, samtidigt som Stockholms befolkningsförluster blev allt allvarligare. Det innebar att alla de som bara något år tidigare hade varnat för att det inte skulle finnas efterfrågan på de nya kontorshusen och hotellen fick rätt. Med det gick regleringen i en återvändsgränd, när det vare sig fanns intressenter eller finansiella möjligheter att slutföra den på ett planerat sätt.

Det som siffrorna i figurerna 1-2 tydligt pekar på är att befolkningsfallet var den största orsaken till 1960- och 70-talens problem. Stockholm drabbades uppenbart av en tilltagande struktursvaghet under 1960-talet, vilken förvärrades ytterligare när den allmänna konjunkturen försvagades. Ser vi till befolkningen är 1960 det sista år som Stockholm som helhet ökar befolkningsmässigt. Det är också då de landreserver som staden hade skaffat vid inkorporeringen av Spånga tog slut, vilket innebar att innerstadens befolkningsfall inte längre kunde kompenseras av tillväxt i den nya ytterstaden.

Figur 1: Befolkningsutveckling i Stockholm 1944-2014


  Figur 2. Årlig procentuell befolkningsförändring i Stockholm innanför tullarna 1945-2014.


Den katastrofala befolkningsutvecklingen förklarar också varför framförallt Hjalmer Mehr var så angelägen under 1962-63 att driva regleringen vidare. Ytterligare utredningar riskerade inte bara att leda till fördröjningar som tedde sig allt dyrare. De skulle dessutom ha bundit planerings- och förhandlingsresurser som det just då var av avgörande vikt att få framför att driva på utbyggnaden av nya och förhoppningsvis attraktiva bostäder.

När sedan Järvafältet började bebyggas ungefär samtidigt som Norrmalmsregleringen gick in i sitt nästa skede runt 1966-67 visade det sig att bostäderna inte förmådde att hålla kvar de skattebetalare som kommunen behövde. Stockholm hamnade då i en dubbel stadsbyggnadskris. Det allt värre befolkningsfallet betydde att skattebasen underminerades samtidigt som stadens åtaganden ökade, inte minst genom själva norrmalmsregleringen.

Den ytterst ogynnsamma utvecklingen hade självklart även återverkningar på investeringsviljan. Befolkningsfallet i innerstan hade planat ut något enstaka år i samband med de nya zonreglerna, men under den andra halvan av 1960-talet tog det värre fart än någonsin. 1968 blev det första året när det försvann mer än 10 000 människor från den inre staden på ett enda år och sedan fortsatte den katastrofala situationen. Det innebar också att köpkraften eroderade, vilket gjorde att handelsföretagen blev alltmer tveksamma till nya satsningar i centrum.

Norrmalmsregleringens fall

När de nya tomträtterna visade sig svåra att placera ökade riskerna vilket framtvingade rekordartade höjningar av kommunalskatten, som mellan 1962 och 1970 höjdes med smått otroliga 45 procent, från 12,75 till 18,50. Kombinationen av att sakna attraktiva bostäder samtidigt som skatten steg drog in Stockholm i en massiv kris från och med slutet av 1960-talet. Resultatet blev en utflyttning till lågskattekommunerna i omgivningen som bara kan beskrivas som förödande. Det är också viktigt att betona att krisen kulminerar innan oljekrisen 1973-74. Det staden genomgick var snarare en strukturell stadskris än en industrikris.

I det här läget saknades alla förutsättningar att driva Norrmalmsregleringen vidare annat än på en mycket låg halvfart. Kvarteret Storviggen blev symbolen för haveriet, både vad gällde det som alltfler menade var en hänsynslös och omänsklig skala men också rent kommersiellt. I efterhand har analyserna av regleringen ofta bortsett från den affärsmässiga risk som Stockholms stad tog i stadsomvandlingsprojektet. Rent praktiskt gick ju regleringen till så att staden löste in tomterna med hjälp av exproprieringstvång. Det innebar både att det behövdes växande mängder kapital och aktörer som ville utnyttja tomträtten. Uppgiften hade aldrig varit enkel, men med en vikande konjunktur och förstärkt utflyttning växte problemen. Bekymren förklarar också det beroende av amerikanskt kapital som blev intensivt kritiserat i slutet av 1960-talet. I den stagnerande stockholmska och svenska omgivningen var det svårt att hitta tillräckligt starka intressenter, vilket gjorde det nödvändigt att hitta internationella aktörer.

Inter Continental var flygbolaget PanAms hotellkedja. Det växte under 1950- och 60-talet snabbt och var den aktör som stadshusledningen fick kontakt med för exploateringen av en stor del av området mellan Brunkebergstorg och Kungsträdgården. Det hotell bolaget önskade bygga var av rekorddimensioner och i den situation som utvecklingsarbetet hamnat 1965-66 hade en intresserad aktör möjlighet att ställa vilka villkor som helst på staden. Det skapade också ett annat strukturellt drag, när den utsatta ekonomiska positionen tvingade fram en extrem toppstyrning av projekten. Men trots att stadens representanter var beredda att acceptera nästan vilka krav som helst skulle det gång efter annan visa sig att kalkylerna blev för osäkra, vilket fick projekten att falla på rent ekonomiska grunder.




I Detroit kan man hitta de sista fossila resterna av Panam.

Den upprörda debatt som fördes om hotellet i stadsfullmäktige den 17 juni 1968 är avslöjande. Där upprepades klagomålen på hur exploateringarna hela tiden ställde politikerna inför fullbordat faktum när de tvingades fullfölja beslut som egentligen redan fattats. Men klagade också om toppstyrningen: "Faktum är att i ett tidigt skede förde dåvarande majoritetsledaren Hjalmar Mehr med vissa intressenter förde långvariga förhandlingar som han till viss del skötte själv - åtminstone höll han ingen inom den dåvarande oppositionen underrättad. Jag skulle vilja veta om han /ens/ höll stadsbyggnadsrådet underrättad...". Som sensationellt framstod det faktum att Joakim Garpe uttalade en öppen kritik mot Mehr:

...nästan alla vettiga människor som har talat med mig om denna områdesplan har underkänt den. Nästan alla. Till undantagen hör den socialdemokratiske grupledaren (Mehr, min anmärkning), en man som jag sedan årtionden känner en djup beundran för... Jag tycker inte om det växande teknokratväldet. (24)

Hade det till sist pressats fram en samsyn om att fortsätta regleringen 1963 var varje spår av det borta drygt fyra år senare. Orsakerna till att den egentligen ganska sköra överenskommelsen så snabbt brast var enkel: stadens försvagade situation tvingade fram större och allt mer okänsliga exploateringar. Politiker som inte alls deltagit i processen fick sedan ta emot växande mängder kritik för dessa beslut. Det spräckte alla spår av enighet och öppnade för offentliga gräl av en typ som aldrig tidigare förekommit

I fallet Storviggen och Inter Continental räckte inte heller det. Den svenska aktör som fanns med där var Handelsbanken, som under 1968-69 gick in i sin största kris på många decennier. Därmed försvann också hela finansieringen för projektet. Utvecklingen var typisk för vad som hände dessa år. Nere vid Tegelbacken lämnade en annan hotellkedja ett utvecklingsprojekt som pågått under lång tid. Även här fick en amerikansk kedja kontaktas och det starkt rabatterade tomträttsavtal som kommunen sedan tvingades teckna med Sheraton blev mönsterbildande för det som skulle pågå det närmaste decenniet. (25)

Thomas Hall menade att det var rimligt att se "Storviggen som en vändpunkt...". Det ställer också en annan händelse i ett annorlunda perspektiv:
Slaget om almarna har kommit att betraktas som den stora vändpunkten inom cityombyggnaden - och var det på ett symboliskt plan eftersom de politiska beslutsfattarna för första gången tvingades ge efter inför protesterna. Men 1971 hade redan cityförnyelsen ohjälpligt kört fast. Vad som återstod var reträtt under så ordnade former som möjligt. Redan under sextiotalets senare del torde staden haft svårt att locka byggherrar till regleringskvarteren... I början av sjuttiotalet upptog ödegroparna en så stor del av city att det ej längre gick att bestrida att regleringen gått i baklås.


Den stora saneringen ebbade ut på ett sätt som kan symboliseras av hur biltunneln till sist invigdes: "Tunneln fullbordades, frestas man säga, under tystnad... Den östra grenen togs i bruk - efter flera års förseningar - utan ceremonier en sommarnatt 1979.  Uppenbarligen kände sig ingen i ansvarig ställning manad att officiera vid invigningen, trots att anläggningen kostat enorma summor och varit ett av de största byggprojekten i Stockholms historia." (26)








Huvudstaleden var en av de motorvägar som avbröts när pengarna och tillväxten tog slut.

Regleringens effekter

Effekterna av det som hände kan analyseras på två plan. Rent ekonomiskt har kulturgeografen Jan Martin summerat utvecklingen i två arbeten som bygger på ordentliga statistiska material. Mellan 1960 och 1980 minskade sysselsättningen i området från 185 000 till 148 000 och i själva kärnan från 108 000 till 84 000. Jan Martin diskuterade hur den tendens som varit synlig redan i början av 1960-talet hade förstärkts, när flera av de huvudkontor som funnits i området fortsatte att flytta. Orsakerna till utflyttningen påminde om de Jacobs’ hade beskrivit 1958: företagens växande storlek gjorde dem till självförsörjande enheter som var mer beroende av stora öppna interna ytor och effektiva logistiklösningar än centrala lägen med pressade trafiksituationer. (27)
Det 1970-tal som Martin analyserade som "Storföretagens epok" såg i princip lika betryckt ut i hela västvärlden. Stadskrisen var allmän och det är inte utan fog man kan fråga sig i vilken grad det var stadskrisen som orsakat nedgången i nyföretagsamhet. (28)

Alla som skrivit om cityomvandlingens avslutning under 1970-talet har refererat till de extremt oförmånliga tomträttsavtal staden tvingades till för att det skulle uppföras någon form av bebyggelse, inte minst i den stora grop som hade bildats där det var tänkt att Storviggen skulle ligga. (29) Martin analyserade exempel på hur kommunen tvingades gå in och garantera uthyrningen av hela fastigheter under ett decennium. Bristen på kommersiella hyresgäster ledde därför till att både Stockholms auktionsverk och socialkontor hamnade i absolut centrala lägen på 1970-talet.

Även handeln utvecklades från slutet av 1960-talet mindre gynnsamt i centrum än i de nya storcentrum som byggts i Kungens Kurva och i Vällingby och Farsta. Det hade också skett en förskjutning i handeln när nybyggena tagit över i form av en förskjutning mot Klarabergsgatan-Hamngatan medan Kungsgatan hamnat i skymundan. De höjda hyrorna gjorde också att de mindre specialbutikerna lyste med sin frånvaro i ett city som dominerades av samma stora kedjor som fanns överallt annars.

En intressant detalj som inte noterades av Martin är att Göran Lindahl i sin artikelserie 1959 hade noterat hur lägena skulle försämras vid Sveavägen och sedan resonerat sig fram till att den gata som kunde få de bästa lägena efter regleringen skulle vara Gamla Brogatan. Under 1970-talet besannades det, när den bortglömda gatan förvandlades till en klassisk gata av den typ som Jacobs’ och Yngve Larsson hade hyllat. Där fanns varierade hyror och gatan blev en av rötterna till den nya designorienterade modebransch som började växa på 1970-talet.

Martin summerade utvecklingen:
Denna förändring av sysselsättningsbilden kunde inte förutses vid stadsombyggnaden inom Norrmalmsområdet på 1950- och 60-talen. Denna ombyggnad syftade i första hand till att lägga tillrätta förutsättningarna för en nationell "hjärtpunkt" för svenskt näringsliv och svensk handel jämte ett butikscentrum för i första hand urvalsvaror, som kunde betjäna Stor-Stockholm... Ungefär en tredjedel av Stockholms dagbefolkning arbetade 1960 i stadscentrum; år 1980 hade denna andel fallit till en femtedel. Investeringarna i Norrmalms reglering, jämte tunnelbanor, biltunnlar och nybyggda fastigheter står knappast i proportion till den förändring i sysselsättningsmönstret som skett i centrum efter kriget.

Hans summering av utvecklingen var ännu mer dyster: "Cityvandringen norrut har upphört, men inte därför att Norralmsregleringen har anvisat andra och bättre citylägen... utan därför att city som helhet har skrumpnat". (30)

Den besvärliga ekonomiska situationen präglade förstås estetiken i det som byggdes. Dels ledde den till en extrem storskalighet med ett fåtal beställare. 1970-talets arkitektur kom därför att präglas av en framtvingad och stenhård funktionalism, som också ofta ledde till mindre lyckade materialval.  Men framförallt ledde det till att området kring Hötorget som reglerades först har helt andra egenskaper än de som utvecklades under 1970- och 80-talen. Den skillnaden - och de stora ekonomiska problem som försköt hela inriktningen på regleringen - har kommit i bakgrunden när byggnadernas värden bedömts.




Idag har asfaltresterna från rekordåren förvandlats till husgrunder för slitna och tillfälliga barackbostäder.

Avslutning - Yngve Larsson och den nya Norrmalm

Men jag ska avsluta bedömningen av både regleringen och den estetik som karaktäriserade den med två brev från Yngve Larsson till Hjalmar Mehr. Att Larsson i allt hög grad bytte ståndpunkt under 1967-68 är väl känt, inte minst på grund av den bitterhet som det framkallade hos de ledande tjänstemännen. Från det material som använts i de här tre artiklarna är det däremot tydligt att han sedan glidit mot en mycket mer öppen syn på cityomvandlingen efter han mött debatten om Exploding Metropolis under sin amerikaresa 1958.

Från och med det blev han en av de som aktivt sökte nya vägar framåt i arbetet med Norrmalm. Både från det material som finns i hans arkiv och det som existerar i öppna källor är det uppenbart att han trots sin ålder hade en helt central roll under förhandlingarna för att åstadkomma en fortsättning av regleringen 1963. (31) Men det är lika uppenbart att han uppfattade de kompromisser som genomfördes inför beslutet som betydligt mer omfattande än de blev, vilket gjorde att han redan hösten 1966 tog tydligt avstånd från det som hände. Som han beskrev det i breven till Mehr var det främst de estetiska dragen som föranledde detta avståndstagande:

Hur går det med den gamla skalan och rytmen då bebyggelsen inte längre sker tomt för tomt utan i stora kvartersblock? Kommer inte fonderna att bli adekvata uttryck för det standardiserade arbetslivet i ämbetsverk och kontor? Betraktar man de stora kontorskasernerna vid Sveavägens och Sergels Torgs östra sida så har man skäl till farhågor som inte blir mindre då man betänker de stora parkeringshus som enligt planen späckar också den södra cityhalvan


Yngve Larsson bevarade dessutom ytterligare flera exemplar av brevet till Hjalmar Mehr. Det mest färdiga av dessa avsändes aldrig, men skrevs däremot på Stockholms Stadsarkivs officiella papper, vilket antyder den vikt Larsson lade vid att det bevarades. Där uttrycker han samma saker, men ännu tydligare. För bedömningen av det som byggdes i delarna av Norrmalm utanför Hötorget är resonemangen av betydande värde:

Nybebyggelse vid smala gator, icke längre tomt för tomt utan i stora kvartersblock ställer... särskilda krav på arkitekturens former. Betraktar man bebyggelsen vid Sveavägens och Sergels Torgs östra sida och vid den nya Malmskillnadsgatan, av en kvalificerad dansk kritiker något fränt karaktäriserad som duktigt, dåligt och dyrt, så kan man ha grund till farhågor... Mitt i denna samvetskvalda oro hör jag en röst som säger: Romantiker. Det moderna arbetslivet kräver en förnyelse av stadsdelen i en helt annan anda. Vi behöver bredare gator för vår trafik och stora praktiska kvartersblock, vars former naturligtvis blir adekvata uttryck för det standardiserade, kanske monotona arbetslivet i affärer, ämbetsverk och kontor. Ske alltså! (Drick bror Wetz, Du är poet!) (32)


Larssons betraktelser om hur arkitekturen blev uttryck för en redan då starkt ifrågasatt anpassning till bilismen och en allt sämre ekonomisk situation som drev fram standardiserade och monotona kvartersblock kan ställas mot den bild som blivit legio. Där har istället Markelius aldrig uppfyllda dröm om rekordårens nervcentrum blivit accepterad som det som verkligen hände. I det historiska perspektivet är det istället tydligt att Norrmalmsregleringen från och med början av 1960-talet drevs ur en enorm svaghetsposition. Efterfrågan på de kontor man hade drömt om existerade inte och Stockholm hade istället gått in i en extrem utspridnings- och försvagningsfas. Det resulterade sedan i en arkitektur som uttryckte just den monotoni och standardisering som Larsson beskrev.

Den minskade befolkningen och alltmer begränsade variationen i city var absolut nyckelfaktorer i denna negativa utveckling. När stadsdelen idag åter står inför en omfattande upprustning och ombyggnad borde det vara ett absolut huvudmål att återskapa dessa egenskaper. (33)
 


Fotnötter

24. SSH. Fullmäktiges protokoll 1968-06-17 Hallerby, sid 950 Garpe. s 938.

25. SE Gullberg A "Spelet om Nedre Norrmalm" i Synnemar K-E "Stockholm blir stor stad" (Stockholm 1998). Sid 28ff.

26. Hall 171-73 och s. 176.

27. Martin J "Sysselsättning i Stockholms centrum 1960-1980" i Bebyggelsehistorisk tidskrift 6/1983, sid 12-23 samt Lindström B/Martin J "Industrikontor och city" i Bodström K/Wichmann-Mathiesen C (red) "Storbyproblemer: Köpenhavn Stockholm" (Köpenhamn 1978), sid 41-52. En intressant iakttagelse framförallt i den senare uppsatsen är att de båda författarna där beskriver de första kontorsutflyttningarna mot det som skulle bli känt som Kista.

28. Vilket även diskuterades i min bok "Göteborg mellan segregation och kreativitet", där jag belyste samma kris i amerikanska städer i slutet av 1960- och början av 1970-talet. (Jörnmark 2016).

29. Gullberg skriver om hur Albert Aronson tog över som finansborgarråd och inledde med att skämta elakt med Åke Hedtjärn som var den viktigaste tjänstemannen i regleringsfrågorna. Aronson började med att ställa frågan "År det min tur att bli hjärntvättad nu", varefter han ironiskt presenterade idén att succesivt fylla igen storviggsgropen och göra en slänt av den. Det ska ha fått Hedtjärn att "tappa lusten". Gullberg del 2 sid 199.

30. Martin (1983), sid. 22 och sid. 12.

31. Den som tvivlar på att den drygt 80-årige Larsson spelade någon verklig roll kan ta del av det brev som Hjalmar Mehr skrev till Larsson den i juni 1963. Larsson hade då sett till att generalplaneberedningen bordlagt ett avgörande beslut om att fortsätta regleringen. I det ytterst bittra brevet skriver Mehr att oppositionen nu äntligen har fått den härförare den letat efter och jämför Larsson med Brutus. Brevet tillgängligt i Larssons arliv, volym A 13.

32. Alla brev/pm tillgängliga i Larssons arkiv Volym G2.

33. Larsson sammanfattade i ett manuskript daterat 28 april 1970 hur den nedåtgående processen kulminerade: "Den pågående omvandlingen av det centrala Stockholm når en höjdpunkt. Kungsträdgårdens norra fasad håller på att rivas, de Sagerska husen och deras grannas försvinner. Desorienterade... irrar vi gamla stockholmare kring i gator och kvarter som icke längre finns... Man får en känsla av att gå i en sjuk, en främmande stad. Hjalmar Söderberg har någonstans berättat den onda drömmen om ett Stockholm i nödtid och krig, mörka gator, hus i ruiner, enstaka skygga vandrare, främmande krigsfolk..." Yngve Larssons arkiv i volym C12.

Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Karl M (17 November 2016 17:19):
Så om man ska sammanfatta processerna som pågick i stora drag:

* "Regleringen" var beslutad sedan åren kring kriget. Hyresreglering och andra regleringar gjorde att hyrorna i befintliga lägenheter frystes, vilket måste ha hjälpt till att bygga upp ett sparande (ev. omsatt i nya brf:er/småhus). Befolkningen stagnerade och föråldrades (barn växer upp och flyttar ut, inga nya hyresgäster flyttar in, gamla hyresgäster blir kvar till döddagar).


* Kring 1960 började flere inse att den pågående politiken inte skulle hjälpa. Bristen på bostäder gjorde det samtidigt omöjligt att avbryta ett så stort arbete eftersom bostäderna kom först av allt, och inget fick avbryta denna planering.

* Den nya inriktningen på en "sökarring" istf. en Cité av Le Courbusiers snitt, bilfria gator, parkeringshus, affärshus och kontor, gjorde inget för att förhindra förfallet eller rivningarna.


* Institutioner som regeringsdepartement, stadsförvaltningar m.fl. kunde välja och vraka på tomterna, få dessa till ett tämligen lågt pris och oavsett hur behovet av nya lokaler faktiskt såg ut. Ergo Brunkebergstorg (Riksbankshuset byggt 1975-1976 i svart göingediabas, ett extremt värdefullt material, ligger mig å andra sidan litet kärt. Men det är en av de få lyckade byggnaderna från denna tid). Andra institutioner som inte var tillräckligt politiskt nästlade sökte sig istället till utkanten av staden för att bygga varuhus, fabriker och kontor vid motorvägarna.


* Stockholm drabbades redan i medlet av 1960-talet av en finanskris som skulle drabba andra större svenska kommuner 5-10 år senare. I Stockholms fall orsakat inte minst av att marken för nyexploatering tog slut. Andra kommuner löste detta genom inkorporeringar av omgivande landsbygdskommuner som under 1970-1980talen kom att fyllas av villor. Storstadsområdena drabbades hårdare än andra p.g.a. omgivande kommuner kunde utnyttja läget och avståndet till att bygga fler villaområden och unga familjer i början av karriären vilket förde till initialt låga kostnader för socialförvaltning, äldrevård m.m.


* Krisen började innan Oljekrisen och lågkonjunkturen i början av 1970-talet. Befolkningsmässigt fortsatte antalet att sjunka i drygt tio år till.


*En fundering ang. kommunalskatten: En höjning med 45% på tio år var inte så farligt eftersom de genomsnittliga inkomsterna steg samtidigt och högre. Den stora kritiken mot skatterna måste ha kommit när skatterna fortsatte att öka samtidigt som löneutvecklingen planades ut, och kriserna gjorde att skattepengarna gick oproportionerligt till socialtjänst och åldringsvård (vilket måste ha varit en bortstötande faktor för barnfamiljer, utöver att det var svårt att få tag i tillräckligt goda bostäder för dessas behov).


*Initiativen till regleringarna togs på lokal, kommunal nivå. Staten stod för lagstiftningen till exploatering m.m. men sade inte i övrigt något om hur stadskärnorna skulle se ut. Det var på stadens initiativ kvarter som Fältöversten (SCB:s gamla huvudkontor) blev till och fick myndigheten att flytta dit. Hade SCB själva bestämt kanske de hade passat sig för ett sådant nybygge. Jag misstänker att i många residensstäder (Gävle, Växjö, Uppsala m.fl.) blev rivningarna mer omfattande än annars p.g.a. behovet att samla Länsstyrelsen, landstinget och de kommunala förvaltningarna i nya lokaler i de nya "kontorszonerade" områdena som kommunen pekat ut.
 0
Martin Ekdahl (17 November 2016 21:36):
Som sagt en enastående beskrivning hur mycket som kan förstöras av politisk klåfingrighet (nej brutalitet), expertvälde (nej teknokrati) och korporatism (nej korruption).
 0
Jan Wiklund (18 November 2016 13:03):
Så - varför lyckades inte Larsson med flera få stopp för eländet 1960?
+1
Jan Jörnmark (18 November 2016 20:29):
Se mitt svar under del 2.
+1
Jan Elvegård (18 November 2016 23:55):
Tack för bra artiklar!
+2
Andreas Silow (20 November 2016 11:22):
Djuplodande, intressant och uttömmande, som vanligt, tack! Vore intressant med en fjärde artikel, med fokus på hur slutsatserna kan användas när vi nu är mitt i en ny omvandling av city.
+1
Sofia (7 December 2016 13:22):
Mycket intressant och välskrivet.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8136 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter