Printout from www.yimby.se
....

Dags för en stadsminister?

Map
Sammanfattning

Många talar om bristen på bostadspolitiken, det är värre än så. Sverige saknar en samlad politik för våra städers utveckling. Vi har en landsbygdsminister. Kanske dags för en stadsminister? Hur ser framtidens stad ut och vilka utmaningar behöver framtidens städer hantera?

Beskrivning

Många talar om bristen på bostadspolitiken, det är värre än så. Sverige saknar en samlad politik för våra städers utveckling. Vi har en landsbygdsminister. Kanske dags för en stadsminister? För det är i staden det händer. Nya idéer och kunskaper uppstår där människor möts. I staden sker utveckling och tillväxt. Nya arbetstillfällen skapas som gynnar hela Sverige. I staden kan förutsättningar skapas för ett hållbart och tolerant samhälle. De städer som prövar, försöker, orkar och kan lyssna är framtidens vinnare! Men har politikerna och stadens aktörer verktygen, viljan eller kunskapen? Hur ser framtidens stad ut och vilka utmaningar behöver framtidens städer hantera? Möt Sveriges Arkitekter och aktörer från Malmö, Göteborg, Stockholm och Helsingborg i ett samtal om planering och arkitektur för framtidens städer!

Arrangör: Sveriges Arkitekter
Evenemangstyp: Seminarium & mingel
Ämne: Byggande, Infrastruktur
Medverkande: Björn Siesjö, stadsarkitekt, Göteborgs stad. Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör, Malmö stad. Tomas Rudin, oppositionsborgarråd för (S) i Stockholm vice ordförande för stadsbyggnadsnämnden, Stockholm stad. Ola Andersson, arkitekt författare och debattör. Kristoffer Nilsson, arkitekt med inriktning på samhällsplanering, Helsingborgs stad. Laila Strunke, förbundsordförande, Sveriges Arkitekter. Catherina Fored, förbundsdirektör, Sveriges Arkitekter.
Förtäring: Ja

Mer information: http://www.almedalsveckan.info/event/user-view/9693

Date and time: July 5 2012 15:00 - 16:30
Location: Kårhuset Rindi, Tage Cervins gata 1
City: Visby
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:


If you support our ideas, join YIMBY Stockholm:s 8144 members. It only takes a minute and costs nothing.

Halva Sveriges yta kan inte vara riksintresse
Enligt Boverkets senaste behovsanalys behöver det byggas 710 000 bostäder de kommande tio åren. Behoven finns framför allt i tillväxtregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på andra orter runt om i landet som vill växa. Dessa områden är knappast så förtätade att det inte längre finns en fysisk plats att bygga på och det saknas heller inte kapital eller investeringsvilja att bygga där bristen är som störst. Regeringar från båda blocken har länge fokuserat på att förenkla och reformera plan- och bygglagstiftningen, men det finns en blind fläck i politikens reformistiska synfält. Miljöbalkens hinder för stadsutveckling och nybyggnation har nästan helt saknats bland åtgärdsförslag.

Det finns flera exempel på hur hänvisningar till riksintresset inneburit att hus aldrig byggts. År 2013 genomförde Riksrevisionen en studie bland Sveriges kommuner med bostadsbrist och i undersökningen svarade 60 procent att statens hantering av riksintressen hindrat nya bostäder minst en gång de senaste tre åren. Ett aktuellt exempel är Länsstyrelsen i Stockholms län som nyligen har yttrat sig huvudsakligen kritiskt mot samrådsförslaget till Stockholms stads nya översiktsplan som söker skapa förutsättningar för 140 000 nya bostäder. I yttrandet anmärker de bland annat att “Stockholms översiktsplan tar för lite hänsyn till nya och gamla kulturhistoriska miljöer” och att “ett riksintresse inte får vägas mot ett annat om detta medför påtaglig skada på riksintresset”.

Regeringar genom mandatperiodernas lopp har lämnat tolkningsutrymme i riksintressefrågor som Länsstyrelser tvingats ta. Det här innebär en stor oförutsägbarhet i beslut rörande exempelvis översiktsplaner. Exemplet ovan visar på ett av de många problemen med nuvarande lagstiftning, nämligen att det varken finns tydliga definitioner eller ett samstämmigt regelverk rörande de tusentals mer eller mindre olika riksintressena.

Det rättsosäkra läget innebär att kommuner och näringsliv ofta avstår helt från att ens påbörja arbetet för nya bostäder i områden där riksintressen gäller. De flesta har varken tid eller råd med att fastna i långa och dyra processer. Konsekvensen är att man inte bygger alls eller bygger någon annanstans, vilket på sikt leder till ökad bostadsbrist och utglesning av våra städer. Glesa städer leder till långa transportsträckor och större bilberoende. Politikernas visioner om hållbara städer där det är enkelt att ta sig fram till fots, med cykel eller kollektivt grusas om det inte går att bygga en sådan stad utan att det strider mot miljöbalken.

Staten som ska bevaka riksintressena har också ett ansvar att bevaka kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Något sådant intresse verkar däremot inte finnas. Fortsatt tillväxt och hållbar stadsutveckling ligger också i statens intresse och det är här den stora paradoxen uppstår. För vilket mål är överordnat och vad får dessa avvägningar för konsekvenser? Och vem avgör prioriteringarna? Här finns inga tydliga svar i vare sig plan- och bygglagen eller i miljöbalken, men facit visar att ett ”bevarandeperspektiv” gång på gång trumfar stadsutveckling när frågan ställs på sin spets. Trots en skriande bostadsbrist så styr alltså rådande lagstiftning mot ett status quo.

Att riksintressen spelar en viktig roll i att värna särskilt värdefulla områden i Sverige är inget kontroversiellt. Men hur kan det vara legitimt att mer än halva Sveriges yta anses vara särskilt värdefull och i behov av att skyddas från exploatering när vi står inför en bostadskris och fler än 700 000 nya hem behöver byggas i närtid? Regeringen borde säkerställa att Länsstyrelsernas uppdrag blir att driva på den hållbara stadsutvecklingen och bostadsbyggandet. Vidare ska regeringen se till att kommunerna ges möjlighet att verkställa sitt bostadsförsörjningsansvar, snarare än att staten ska lägga krokben för både kommuner och byggherrar som har viljan och möjligheten att bygga och utveckla städer.

För att säkerställa att Sverige ska kunna bygga bostäder i en större omfattning än i dag föreslår därför tankesmedjan Levande Staden att regeringen:

1. Gör en aktualitetsprövning av samtliga riksintressen, med uttalat syfte att minska dessa.

2. Införa rätten att överklaga ett riksintresse.

3. Ge kommunerna mandat att ställa en åtgärd mot ett riksintresse genom att en generell avvägningsbestämmelse införs i miljöbalken.

Vill Sverige kunna stå sig
i den internationella konkurrensen behöver vi skapa förutsättningar för människor att leva, verka och kunna utveckla städer i en hållbar riktning.

Levande Staden

Gustav Svärd, Yimby Stockholm

Veronica Sällemark, Stockholms studentkårers centralorganisation

Aidin Zandian, Jagvillhabostad.nu

Patrik Höstmad, Yimby Göteborg

Johan Deremar, Sveriges byggindustrier

Rikard Ljunggren, Fastighetsägarna GFR

Jan Jörnmark, författare och docent

Halva Sveriges yta kan inte vara riksintresse
Enligt Boverkets senaste behovsanalys behöver det byggas 710 000 bostäder de kommande tio åren. Behoven finns framför allt i tillväxtregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på andra orter runt om i landet som vill växa. Dessa områden är knappast så förtätade att det inte längre finns en fysisk plats att bygga på och det saknas heller inte kapital eller investeringsvilja att bygga där bristen är som störst. Regeringar från båda blocken har länge fokuserat på att förenkla och reformera plan- och bygglagstiftningen, men det finns en blind fläck i politikens reformistiska synfält. Miljöbalkens hinder för stadsutveckling och nybyggnation har nästan helt saknats bland åtgärdsförslag.

Det finns flera exempel på hur hänvisningar till riksintresset inneburit att hus aldrig byggts. År 2013 genomförde Riksrevisionen en studie bland Sveriges kommuner med bostadsbrist och i undersökningen svarade 60 procent att statens hantering av riksintressen hindrat nya bostäder minst en gång de senaste tre åren. Ett aktuellt exempel är Länsstyrelsen i Stockholms län som nyligen har yttrat sig huvudsakligen kritiskt mot samrådsförslaget till Stockholms stads nya översiktsplan som söker skapa förutsättningar för 140 000 nya bostäder. I yttrandet anmärker de bland annat att “Stockholms översiktsplan tar för lite hänsyn till nya och gamla kulturhistoriska miljöer” och att “ett riksintresse inte får vägas mot ett annat om detta medför påtaglig skada på riksintresset”.

Regeringar genom mandatperiodernas lopp har lämnat tolkningsutrymme i riksintressefrågor som Länsstyrelser tvingats ta. Det här innebär en stor oförutsägbarhet i beslut rörande exempelvis översiktsplaner. Exemplet ovan visar på ett av de många problemen med nuvarande lagstiftning, nämligen att det varken finns tydliga definitioner eller ett samstämmigt regelverk rörande de tusentals mer eller mindre olika riksintressena.

Det rättsosäkra läget innebär att kommuner och näringsliv ofta avstår helt från att ens påbörja arbetet för nya bostäder i områden där riksintressen gäller. De flesta har varken tid eller råd med att fastna i långa och dyra processer. Konsekvensen är att man inte bygger alls eller bygger någon annanstans, vilket på sikt leder till ökad bostadsbrist och utglesning av våra städer. Glesa städer leder till långa transportsträckor och större bilberoende. Politikernas visioner om hållbara städer där det är enkelt att ta sig fram till fots, med cykel eller kollektivt grusas om det inte går att bygga en sådan stad utan att det strider mot miljöbalken.

Staten som ska bevaka riksintressena har också ett ansvar att bevaka kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Något sådant intresse verkar däremot inte finnas. Fortsatt tillväxt och hållbar stadsutveckling ligger också i statens intresse och det är här den stora paradoxen uppstår. För vilket mål är överordnat och vad får dessa avvägningar för konsekvenser? Och vem avgör prioriteringarna? Här finns inga tydliga svar i vare sig plan- och bygglagen eller i miljöbalken, men facit visar att ett ”bevarandeperspektiv” gång på gång trumfar stadsutveckling när frågan ställs på sin spets. Trots en skriande bostadsbrist så styr alltså rådande lagstiftning mot ett status quo.

Att riksintressen spelar en viktig roll i att värna särskilt värdefulla områden i Sverige är inget kontroversiellt. Men hur kan det vara legitimt att mer än halva Sveriges yta anses vara särskilt värdefull och i behov av att skyddas från exploatering när vi står inför en bostadskris och fler än 700 000 nya hem behöver byggas i närtid? Regeringen borde säkerställa att Länsstyrelsernas uppdrag blir att driva på den hållbara stadsutvecklingen och bostadsbyggandet. Vidare ska regeringen se till att kommunerna ges möjlighet att verkställa sitt bostadsförsörjningsansvar, snarare än att staten ska lägga krokben för både kommuner och byggherrar som har viljan och möjligheten att bygga och utveckla städer.

För att säkerställa att Sverige ska kunna bygga bostäder i en större omfattning än i dag föreslår därför tankesmedjan Levande Staden att regeringen:

1. Gör en aktualitetsprövning av samtliga riksintressen, med uttalat syfte att minska dessa.

2. Införa rätten att överklaga ett riksintresse.

3. Ge kommunerna mandat att ställa en åtgärd mot ett riksintresse genom att en generell avvägningsbestämmelse införs i miljöbalken.

Vill Sverige kunna stå sig
i den internationella konkurrensen behöver vi skapa förutsättningar för människor att leva, verka och kunna utveckla städer i en hållbar riktning.

Levande Staden

Gustav Svärd, Yimby Stockholm

Veronica Sällemark, Stockholms studentkårers centralorganisation

Aidin Zandian, Jagvillhabostad.nu

Patrik Höstmad, Yimby Göteborg

Johan Deremar, Sveriges byggindustrier

Rikard Ljunggren, Fastighetsägarna GFR

Jan Jörnmark, författare och docent

Halva Sveriges yta kan inte vara riksintresse
Enligt Boverkets senaste behovsanalys behöver det byggas 710 000 bostäder de kommande tio åren. Behoven finns framför allt i tillväxtregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på andra orter runt om i landet som vill växa. Dessa områden är knappast så förtätade att det inte längre finns en fysisk plats att bygga på och det saknas heller inte kapital eller investeringsvilja att bygga där bristen är som störst. Regeringar från båda blocken har länge fokuserat på att förenkla och reformera plan- och bygglagstiftningen, men det finns en blind fläck i politikens reformistiska synfält. Miljöbalkens hinder för stadsutveckling och nybyggnation har nästan helt saknats bland åtgärdsförslag.

Det finns flera exempel på hur hänvisningar till riksintresset inneburit att hus aldrig byggts. År 2013 genomförde Riksrevisionen en studie bland Sveriges kommuner med bostadsbrist och i undersökningen svarade 60 procent att statens hantering av riksintressen hindrat nya bostäder minst en gång de senaste tre åren. Ett aktuellt exempel är Länsstyrelsen i Stockholms län som nyligen har yttrat sig huvudsakligen kritiskt mot samrådsförslaget till Stockholms stads nya översiktsplan som söker skapa förutsättningar för 140 000 nya bostäder. I yttrandet anmärker de bland annat att “Stockholms översiktsplan tar för lite hänsyn till nya och gamla kulturhistoriska miljöer” och att “ett riksintresse inte får vägas mot ett annat om detta medför påtaglig skada på riksintresset”.

Regeringar genom mandatperiodernas lopp har lämnat tolkningsutrymme i riksintressefrågor som Länsstyrelser tvingats ta. Det här innebär en stor oförutsägbarhet i beslut rörande exempelvis översiktsplaner. Exemplet ovan visar på ett av de många problemen med nuvarande lagstiftning, nämligen att det varken finns tydliga definitioner eller ett samstämmigt regelverk rörande de tusentals mer eller mindre olika riksintressena.

Det rättsosäkra läget innebär att kommuner och näringsliv ofta avstår helt från att ens påbörja arbetet för nya bostäder i områden där riksintressen gäller. De flesta har varken tid eller råd med att fastna i långa och dyra processer. Konsekvensen är att man inte bygger alls eller bygger någon annanstans, vilket på sikt leder till ökad bostadsbrist och utglesning av våra städer. Glesa städer leder till långa transportsträckor och större bilberoende. Politikernas visioner om hållbara städer där det är enkelt att ta sig fram till fots, med cykel eller kollektivt grusas om det inte går att bygga en sådan stad utan att det strider mot miljöbalken.

Staten som ska bevaka riksintressena har också ett ansvar att bevaka kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Något sådant intresse verkar däremot inte finnas. Fortsatt tillväxt och hållbar stadsutveckling ligger också i statens intresse och det är här den stora paradoxen uppstår. För vilket mål är överordnat och vad får dessa avvägningar för konsekvenser? Och vem avgör prioriteringarna? Här finns inga tydliga svar i vare sig plan- och bygglagen eller i miljöbalken, men facit visar att ett ”bevarandeperspektiv” gång på gång trumfar stadsutveckling när frågan ställs på sin spets. Trots en skriande bostadsbrist så styr alltså rådande lagstiftning mot ett status quo.

Att riksintressen spelar en viktig roll i att värna särskilt värdefulla områden i Sverige är inget kontroversiellt. Men hur kan det vara legitimt att mer än halva Sveriges yta anses vara särskilt värdefull och i behov av att skyddas från exploatering när vi står inför en bostadskris och fler än 700 000 nya hem behöver byggas i närtid? Regeringen borde säkerställa att Länsstyrelsernas uppdrag blir att driva på den hållbara stadsutvecklingen och bostadsbyggandet. Vidare ska regeringen se till att kommunerna ges möjlighet att verkställa sitt bostadsförsörjningsansvar, snarare än att staten ska lägga krokben för både kommuner och byggherrar som har viljan och möjligheten att bygga och utveckla städer.

För att säkerställa att Sverige ska kunna bygga bostäder i en större omfattning än i dag föreslår därför tankesmedjan Levande Staden att regeringen:

1. Gör en aktualitetsprövning av samtliga riksintressen, med uttalat syfte att minska dessa.

2. Införa rätten att överklaga ett riksintresse.

3. Ge kommunerna mandat att ställa en åtgärd mot ett riksintresse genom att en generell avvägningsbestämmelse införs i miljöbalken.

Vill Sverige kunna stå sig
i den internationella konkurrensen behöver vi skapa förutsättningar för människor att leva, verka och kunna utveckla städer i en hållbar riktning.

Levande Staden

Gustav Svärd, Yimby Stockholm

Veronica Sällemark, Stockholms studentkårers centralorganisation

Aidin Zandian, Jagvillhabostad.nu

Patrik Höstmad, Yimby Göteborg

Johan Deremar, Sveriges byggindustrier

Rikard Ljunggren, Fastighetsägarna GFR

Jan Jörnmark, författare och docent

Enligt Boverkets senaste behovsanalys behöver det byggas 710 000 bostäder de kommande tio åren. Behoven finns framför allt i tillväxtregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på andra orter runt om i landet som vill växa. Dessa områden är knappast så förtätade att det inte längre finns en fysisk plats att bygga på och det saknas heller inte kapital eller investeringsvilja att bygga där bristen är som störst. Regeringar från båda blocken har länge fokuserat på att förenkla och reformera plan- och bygglagstiftningen, men det finns en blind fläck i politikens reformistiska synfält. Miljöbalkens hinder för stadsutveckling och nybyggnation har nästan helt saknats bland åtgärdsförslag.

Det finns flera exempel på hur hänvisningar till riksintresset inneburit att hus aldrig byggts. År 2013 genomförde Riksrevisionen en studie bland Sveriges kommuner med bostadsbrist och i undersökningen svarade 60 procent att statens hantering av riksintressen hindrat nya bostäder minst en gång de senaste tre åren. Ett aktuellt exempel är Länsstyrelsen i Stockholms län som nyligen har yttrat sig huvudsakligen kritiskt mot samrådsförslaget till Stockholms stads nya översiktsplan som söker skapa förutsättningar för 140 000 nya bostäder. I yttrandet anmärker de bland annat att “Stockholms översiktsplan tar för lite hänsyn till nya och gamla kulturhistoriska miljöer” och att “ett riksintresse inte får vägas mot ett annat om detta medför påtaglig skada på riksintresset”.

Regeringar genom mandatperiodernas lopp har lämnat tolkningsutrymme i riksintressefrågor som Länsstyrelser tvingats ta. Det här innebär en stor oförutsägbarhet i beslut rörande exempelvis översiktsplaner. Exemplet ovan visar på ett av de många problemen med nuvarande lagstiftning, nämligen att det varken finns tydliga definitioner eller ett samstämmigt regelverk rörande de tusentals mer eller mindre olika riksintressena.

Det rättsosäkra läget innebär att kommuner och näringsliv ofta avstår helt från att ens påbörja arbetet för nya bostäder i områden där riksintressen gäller. De flesta har varken tid eller råd med att fastna i långa och dyra processer. Konsekvensen är att man inte bygger alls eller bygger någon annanstans, vilket på sikt leder till ökad bostadsbrist och utglesning av våra städer. Glesa städer leder till långa transportsträckor och större bilberoende. Politikernas visioner om hållbara städer där det är enkelt att ta sig fram till fots, med cykel eller kollektivt grusas om det inte går att bygga en sådan stad utan att det strider mot miljöbalken.

Staten som ska bevaka riksintressena har också ett ansvar att bevaka kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Något sådant intresse verkar däremot inte finnas. Fortsatt tillväxt och hållbar stadsutveckling ligger också i statens intresse och det är här den stora paradoxen uppstår. För vilket mål är överordnat och vad får dessa avvägningar för konsekvenser? Och vem avgör prioriteringarna? Här finns inga tydliga svar i vare sig plan- och bygglagen eller i miljöbalken, men facit visar att ett ”bevarandeperspektiv” gång på gång trumfar stadsutveckling när frågan ställs på sin spets. Trots en skriande bostadsbrist så styr alltså rådande lagstiftning mot ett status quo.

Att riksintressen spelar en viktig roll i att värna särskilt värdefulla områden i Sverige är inget kontroversiellt. Men hur kan det vara legitimt att mer än halva Sveriges yta anses vara särskilt värdefull och i behov av att skyddas från exploatering när vi står inför en bostadskris och fler än 700 000 nya hem behöver byggas i närtid? Regeringen borde säkerställa att Länsstyrelsernas uppdrag blir att driva på den hållbara stadsutvecklingen och bostadsbyggandet. Vidare ska regeringen se till att kommunerna ges möjlighet att verkställa sitt bostadsförsörjningsansvar, snarare än att staten ska lägga krokben för både kommuner och byggherrar som har viljan och möjligheten att bygga och utveckla städer.

För att säkerställa att Sverige ska kunna bygga bostäder i en större omfattning än i dag föreslår därför tankesmedjan Levande Staden att regeringen:

1. Gör en aktualitetsprövning av samtliga riksintressen, med uttalat syfte att minska dessa.

2. Införa rätten att överklaga ett riksintresse.

3. Ge kommunerna mandat att ställa en åtgärd mot ett riksintresse genom att en generell avvägningsbestämmelse införs i miljöbalken.

Vill Sverige kunna stå sig
i den internationella konkurrensen behöver vi skapa förutsättningar för människor att leva, verka och kunna utveckla städer i en hållbar riktning.

Levande Staden

Gustav Svärd, Yimby Stockholm

Veronica Sällemark, Stockholms studentkårers centralorganisation

Aidin Zandian, Jagvillhabostad.nu

Patrik Höstmad, Yimby Göteborg

Johan Deremar, Sveriges byggindustrier

Rikard Ljunggren, Fastighetsägarna GFR

Jan Jörnmark, författare och docent