Förbifart Stockholm är ett oerhört märkligt projekt med en total tunnellängd som är mer än dubbelt så lång som alla vägtunnlar som idag finns i Sverige. Det blir världens längsta sexfiliga motorvägstunnel. Volymen på 4 miljoner kubikmeter bortsprängt berg är det bara järnvägstunneln under Engelska kanalen som överträffar.

Enbart tillfartstunnlarna från trafikplatsen på Lovön är 7,5 km, samma längd som hela den föreslagna Nackatunnelbanan.

Vi har gjort en längre genomgång av hela projektet som kan läsas här.

Frågan som måste ställas är förstås denna: Hur dyr får en väg egentligen bli innan politiken drar i nödbromsen? Stockholmarna har redan sagt sitt: En förkrossande majoritet föredrar en utbyggd kollektivtrafik före #förBILfarten :



Samtidigt som det finns en starkt befogad oro över att hela 61 miljarder läggs på en motorväg som en övervägande majoritet av Stockholmarna tycker är en felprioritering käbblar socialdemokraterna om att vi inte har råd att bygga spårväg och moderaterna vägrar att komma till skott om en utbyggnad av tunnelbanan till Karolinska.

Sådan argumentation faller platt när man inser hur mycket tunnelbana och spårväg man får för 61 miljarder.

I vår Lindhagenplanen 2.0 presenterar vi en alternativ framtid för Stockholm.

YIMBY om: stockholm, yimby, stadsutveckling, tunnelbana, tunnelbanan, tunnelbanor, förbifart, förbifarten, förbifart stockholm, trafik, klimat, kollektivtrafik, bilism, modernism, förbilfart 61mdr

Bloggar om: stockholm, yimby, stadsutveckling, tunnelbana, tunnelbanan, tunnelbanor, förbifart, förbifarten, förbifart stockholm, trafik, klimat, kollektivtrafik, bilism, modernism, förbilfart 61mdr

Utredaren Lars Magnusson
 
Utredningen föreslår en mängd stora reformer av nuvarande planlagstiftning. Bland annat vill utredningen att kommunernas översiktsplaner kompletteras med en mer konkret "områdesplan", vilket i stort sett motsvarar äldre tiders stadsplaner, som ska tas fram i samarbete med Länsstyrelsen. Tanken är att Länsstyrelsens inflytande, och även medborgarnas inflytande, framförallt ska utövas på områdesplanens nivå. Varken översiktsplan eller områdesplan ska vara juridiskt bindande men så länge kommunen följer områdesplanen kan man ge bygglov direkt, utan att ta fram detaljplan.

Utredningen ligger här helt i linje med den argumentation som Yimby länge drivit, vilket naturligtvis är väldigt roligt. Det finns många andra intressanta förslag i utredningen så ta er tid att studera den närmare. I den här filmen från presentationen så ger utredaren Lars Magnusson en bra introduktion till förslagen...

YIMBY om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, stadsplan, planutredning, lars magnusson, pbl

Bloggar om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, stadsplan, planutredning, lars magnusson, pbl

Två av Stockholms tidigare översiktsplaner, av Clas Fleming respektive Albert Lindhagen, nämns och vördas; det var dessa två herrars planer som lade grunderna till innerstadens nuvarande rutnätsgatusystem. Med den nya planen ”planeras Stockholm i Flemings och Lindhagens anda som en promenad stad där kvarter läggs till kvarter”. Riktlinjerna dras upp för hur våra barns och barnbarns stad ska se ut och fungera.

Detta är intressant och spännande. Det står uttryckligen att staden ska växa som en kvartersstad som inbjuder till att ta sig fram till fots, cykel och kollektiv trafik från en kvarter till den nästa, från den ena stadsdelen till den nästa. Det är på detta vis det går att ta sig fram genom huvuddelen av Stockholms innerstad av idag och så har det varit de senaste århundradena.
Från mitt hem ute i förorterna tar jag mig in till staden med cykel eller tunnelbana; någon bil äger jag inte. Om jag har flera ärenden och har valt att cykla in till stan går det lätt att cykla mellan mina olika resmål. Om jag har valt att åka in med tunnelbanan går det utmärkt att ta mig omkring i staden till fots.

Låt oss säga att jag kliver av Tunnelbanan vid Fridhemsplan för att göra inköp vid min favorit-videobutik. Jag har också böcker jag vill lämna tillbaka hos stadsbiblioteket och ska sedan vidare till Östra Station. Då tar jag varken buss eller tunnelbana (trots att alternativen finns) till biblioteket, utan går dit. På vägen kan jag titta in på en av butikerna för begagnade skivor på Sankt Eriksgatan eller tar en fika vid en servering i Vasaparken innan jag kommer fram till biblioteket.

Efter biblioteksbesöket tar jag inte buss till Östra station utan fortsätter promenaden. Således har jag vandrat från kvarter till kvarter, från den ena stadsdelen (Kungsholmen), via en andra (Vasastan) till en tredje, Östermalm. Jag har uträttat tre planerade och två spontana ärenden och känner att jag njuter av en hög livskvalitet. Detta är en beskrivning av en vistelse i en promenadstad; den ter sig helt i linje med översiktsplanens beskrivning av en sådan stad.
Under hela min promenad delar jag trottoaren med hundratals andra människor. Givetvis är det inte många (om ens några) som går samma sträcka som jag i sin helhet; men eftersom det finns så många startpunkter och målpunkter längs vägen finns det oräkneliga anledningar för dessa människor att dela stadsrummet med mig.

Något liknande går inte att göra i ytterstaden då detta utbud inte finns; mycket beroende på att en äkta stadsstruktur saknas. Bebyggelsen är för gles och promenadvänliga gator lyser med sin frånvaro. De är ersatta av motorleder och andra vägar som är planerade enbart för biltrafik.
Den uttalade målsättningen av att skapa en utvidgad promenadstad ger sken av att man har ambitioner att ändra på förortens begränsningar; kvartersstaden planeras bre ut sig långt utanför Tullarna.

Men hur blir det med den saken? Hur kommer det att bli med den?

De traditionella Stockholmsförorterna byggdes, enligt modernismens principer, som enklaver. Separerade från varandra av motorleder och grönområden. Motorleder som leder all trafik på en och samma väg i stället för längs flera parallella stadsgator utgör barriärer istället för förbindelselänkar och blir stora hinder för promenader och cykelturer. Den glesa bebyggelsen med lägre befolkningstäthet gör att det ofta inte finns någon lämplig buss ens mellan närliggande förorter.

Gröna områden har jag absolut inget emot; ingen stad fungerar tillfredsställande utan dem. En del av Stockholms grönområden är trevliga och nödvändiga men många andra fungerar mer som barriärer; många gånger utan att locka till sig folk som vill förströ sig i det fria.

I en promenadstad borde dessa grönområden integreras med sina omgivningar i form av tillgängliga stadsparker i stället för att avgränsa dem från varandra.

Nog om hur Stadens befintliga förorter är byggda och hur de förhåller sig till staden och till varandra. Men hur är det med de nya stadsdelarna; de som byggs nu eller som står på ritbordet?
Mellan min hemförort på Järva och Centrala Stockholm byggs ett ental nya stadsdelar. Hur ser de ut? Kommer jag att promenera till någon dem eller igenom dem på väg till en tredje stadsdel? Kommer promenadstaden att omfatta min del av staden? Jag vet att Järva ligger på relativt stort avstånd till den centrala staden. Jag förväntar mig inte att, inom fem år, kunna promenera genom stadskvarter hela vägen in till City. Men, jag skulle gärna kunna göra det till mina grannstadsdelar.

En av dessa nya stadsdelar är Annedal. Annedal ligger i Stockholms Stad men ligger nära centrala Sundbyberg. Hur blir det med Annedals promenadvänlighet (walkability, i den engelskspråkliga presentationen av planen)? Tyvärr måste det sägas att Annedal har byggts som en typiskt modernistisk enklav. Området omges av motorleder, järnvägsspår, en å, övergiven industrimark och skräpig, outnyttjad mark som knappast gör sig förtjänta av epiteten grönområde.

Min svåger har flyttat till Annedal så nog tar jag mig dit någon gång men, trots att jag är en hängiven gångare, finner jag vägarna dit vara allt för komplicerade, ogena och trista för att någonsin vilja promenera dit. Av detta följer att jag än mindre skulle kunna tänka mig promenera genom Annedal på väg till någon tredje stadsdel.

Finner jag det troligt att andra människor kommer att promenera genom Annedal på väg till någon tredje stadsdel? Knappast; Annedal ligger inte på något stråk. Det är en enklav med få ingångar. Den som inte har ärande dit kommer heller aldrig dit.
Finns det utsikter till att utveckla stadens puls i Annedal? Finns det möjligheter för ett levande kulturliv? Finns det förutsättningar för att erbjuda ett brett utbud av varor och tjänster i Annedal?


Bild från Annedal

Svaret till samtliga frågor är nej. Få stadsdelar kan erbjuda allt sådant till sina invånare om dessa invånare utgör de enda potentiella kunderna/brukarna. Ett brett urval av affärer och tjänster är beroende av inpendlande och förbipasserande, just sådana som saknas i Annedal.
Är Annedal ett olyckligt undantag bland nya stadsdelar? Återigen, nej. Om vi tittar på planerna för andra nya stadsdelar i, eller i närheten av Järva ser vi att även dessa planeras som enklaver och att de saknar direkt kontakt till den befintliga bebyggelsen.

Kring Kista, som är utsett som framtida regionalt nav och som därför, rimligen, borde planeras med promenadvänliga stadskvarter, är byggverksamhet redan i gång. Det har uttalats så många vackra ord om hur Husby, detta eftersatta miljonprogramsområde, måste integreras med den övriga staden. Stora summor har öronmärkts i det så kallade Järvalyftet. En del av dessa pengar skulle kunna användas till att skapa kontakt med nybyggena på andra sidan Hanstavägen men här förspiller man ett gyllene tillfälle att göra just detta. Hanstavägen är annars som skapad för att göras om till en vibrerande stadsgata men, icke sa Nicke.

Sten Nordin och andra stockholmspolitiker kan rimligen bara hållas ansvariga för det som byggs och planeras inom stadens gränser men vi vet att det förs samtal och samarbete med politiker över stadsgränserna i grannkommuner, såsom Solna, Sundbyberg och Järfälla. Just Solna och Sundbyberg, med sin närhet till Stockholms centrala delar, har ratat beteckningen ”kommun” och kallar sig själva, numera, för städer. Båda två satsar stort på nybyggen och talar om närheten till storstadens puls som säljargument för de nya bostäderna som skapas.

I Solna och Sundbyberg byggs ett helt pärlband av bostadsområden längs med Enköpingsvägen, från Rinkeby till Järva krog. Jag kallar dessa nya områden för bostadsområden och inte stadsdelar, ty dessa kommer sannerligen inte vara några områden som sjuder av liv under dagens alla timmar.

Alla dessa områden skulle kunna byggas som blandstad med direkt kontakt med varandra och med befintlig bebyggelse i Rinkeby, Kista, Rissne, Hallonbergen, Ör, Bagartorp, Agnesberg och Ritorp. Parallella genomfartsgator till Enköpingsvägen skulle kunna anläggas, vilket skulle göra det enkelt att göra om denna gata till en fantastisk stadsgata. Tas detta tillfälle tillvara? Nej, det gör det inte.

I stället för att bygga sammanhängande stadsdelar, förenade kring anlagda, människovänliga stadsparker, blir dessa sovstäder nu skilda från varandra av sly och snår. Enköpingsvägen förblir en formidabel barriär i form av motorled. I stället för tio kvadratkilometer promenadstad för folk med olika ekonomiska förutsättningar och med underlag för ett nät av snabba och smidiga spårförbindelser får vi en serie bostadsenklaver där bilberoendet härskar och traktens befolkning av skiftande sociala och ekonomiska förutsättningar hålls åtskilda från varandra.

Kvar i trakterna kring Järva kan vi nämna det som planeras vid gräslandet mellan Stockholms Stad och Järfälla kommun. På Järfällasidan av gränsen planeras Barkarbystaden och på Stockholms sida planeras något som kallas Stockholmsporten. Dessa områden kommer också att byggas som enklaver utan direktkontakt med intill liggande områden såsom Jakobsberg, Barkarby, Akalla och Hjulsta.

Måste det vara så här? Kunde inte allt göras på ett bättre sätt? Om man nu föreställer sig att alla dessa nya stadsdelar byggs som stad och inte som en mängd förortsenklaver, plus att E4:ans korridor vid Kista arbetsområde förtätas till blandstad kan man skapa en promenadstad som sträcker sig från Järva Krog till Jakobsberg. Om man, dessutom, börjar bygga stad längs E4-korridoren söderifrån, från Hagastaden/Karolinska upp mot Haga Norra samtidigt som man gör liknande satsningar söder om Stan kan drömmen om en promenadstad blir till en verklighet.

YIMBY om: promenadstad, stockholm, stad, förort, järva, annedal, husby, solna, sundbyberg, enklav

Bloggar om: promenadstad, stockholm, stad, förort, järva, annedal, husby, solna, sundbyberg, enklav

I och med denna relativt korta bit spår så skapas en direkt bytespunkt mellan Tvärbanan och Saltsjöbanan, något som saknats och som troligen kommer skapa nya resemönster oavsett kommande års situation vid Slussen. Som vanligt är det ett par punkter vi undrar över: Varför ingen ihopkoppling av spåren? Att ha en förbindelse kan ju komma att vara praktiskt för att forsla fordon till/från underhåll och även göra det möjligt för arbetsfordonen. Priset är det andra vi undrar om. Stockholmskt högt. 683 000 kronor per meter. Ganska dyrt det. Det vore trevligt om SL kunde redovisa hur det kommer sig att det alltid blir så dyrt här i Stockholm. Vad är det för bättre kvalitéer vi får och hur är budgeten styrd annorlunda än i andra delar av Norden? De punkterna skulle vi vilja veta mer om, men att Tvärbanan förlängs till Sickla är något vi varmt välkomnar. Media rapporterar om avtalet och planen:
SVT ABC

YIMBY om: Tvärbanan Nacka Saltsjöbanan SL Sickla Udde ABC

Bloggar om: Tvärbanan Nacka Saltsjöbanan SL Sickla Udde ABC

Jag har hittills bara kunnat bemöta det genom att ifrågasätta om det självklart är mer demokratiskt att villaägare i Bromma kan hindra nya bostäder än att fattiga ungdomar får rätt till en bostad. Det har fått tillfälligt stopp på kritiken. Men jag tycker inte att det är nog.
Att kunna obstruera nya projekt i sitt grannskap är ett av de få sätt nutida människor har att utöva inflytande på sin omgivning. Resten avgörs av anonyma makter utom kontroll.

Tyvärr är det ett negativt, konservativt sätt att utöva inflytande – ungefär som Liberum veto i den beryktade polska riksdagen på 1700-talet, ett som riskerar att leda till samma destruktiva resultat. Positiva, framåtsyftande sätt att utöva inflytande finns det bara alltför lite av. Så fort man försöker stöter man emot någon New Public Management-regel som säger att det är omöjligt av byråkratiska skäl.

Frågan är om det finns andra sätt att demokratisera planeringen, sätt som är mer konstruktiva.

Det är visserligen notoriskt svårt att vara proaktiv utan att ha en stor förvaltning till sitt förfogande. Men förvaltningen skulle kunna utformas för att hjälpa folk att vara proaktiva. Likaledes är det svårt att vara proaktiv i ett politiskt och kulturellt klimat som bara accepterar människor som maktlösa ”enskilda individer” och är förfärligt snål med rätten att poola resurser i kollektiv. Men sådana politiska och kulturella klimat kan ändras fortare än vi tror.

Lindhagenplanen 2.0 vill ersätta detaljplanerna (där alla byggnader individuellt måste godkännas eller t.o.m. ritas av kommunen innan de kan byggas) med generella regler. Sen får den som vill bygga leva upp till dessa regler på vilket sätt som helst. Ungefär som dagens byggregler kräver att en dörr ska tåla brand en viss tid men inte bryr sig om vilket material dörren är gjord av eller vilken tjocklek den har.

Sådana regler skulle kunna gälla för hela landet, för en kommun eller till och med en stadsdel eller ett kvarter, alltefter behov. De skulle därför kunna sättas både centralt och lokalt – av stat, landsting, kommun och stadsdel – i en ständigt pågående demokratisk diskussion och kohandel. Stadsplaneringen skulle i en sån ordning bli en naturlig del av den kontinuerliga politiska diskussionen, en som är mer knuten till avvägningar mellan olika behov än till estetik och tjuvhållande på privilegier.

Om t.ex. Storstockholm konstaterar att det behöver byggas 100.000 lägenheter under en period blir den första åtgärden att anslå plats åt 100.000 lägenheter. Här konstaterar vi först att ju tätare man bygger desto mindre mark behövs det. Och när man har konstaterat det kan man börja diskutera ungefär var det bör byggas för att vara så bra som möjligt för Stockholm som helhet. Detta är en regional politisk diskussion.

Anta att den diskussionen leder fram till något som ser ut ungefär som RUFS – dvs att det byggs strax utanför tullarna plus på sju platser i regionen. Då blir nästa steg att det diskuteras på vart och ett av dom ställena hur man hittar plats för (säg) 15.000 personer. Den diskussionen kan gott rasa på med offentliga möten, lokala parti- och organisationsmöten, möten mellan företrädare för organisationer och alla de sätt vi har att bedriva politik här i landet. Men några tjänstemannalåsningar skulle inte få lov att inträffa förrän denna process är genomtröskad. Vi får inte repetera fiaskot i Husby då Stadshuset redan hade bestämt vad som gällde när diskussionerna började.

Finessen med den här typen av diskussion är att man inte diskuterar varje projekt för sig (med risken att varje projekt för sig röstas ner och inget blir av). Istället diskuterar man förutsättningarna. Det finns fler fördelar. Byggbolags initiativförmåga skulle vara liten samtidigt som den inte skulle behövas; tveksamma affärer mellan byggbolag och kommun som den i Rågsved skulle därför inte behöva förekomma. Man får på varje enskilt ställe en möjlighet att väga markåtgång mot täthet och det skulle finnas ett starkt tryck för täthet. Lokala behov kan erkännas på ett tidigt stadium och skrivas in i form av lokala planbestämmelser. Till och med de villaägare i Bromma som nämns ovan skulle tjäna på det eftersom dom skulle kunna bygga så många och stora hus dom vill på sina tomter. Och slutligen skulle varje beslutat byggbart kvarter vara så genomdiskuterat och välförankrat att ingen orkar backa från det när det väl ligger där.

En form för medborgarinflytande skulle försvinna med Lindhagenplanen 2.0, men förhoppningsvis kan den ersättas med något bättre. Ett skäl för dagens stora okontrollerbara makt för bygg- och fastighetsbolag skulle i alla fall försvinna – det skulle inte behövas. Det skulle finnas gott om byggbara tomter ändå.

YIMBY om: demokrati, lindhagen 2.0, planprocess

Bloggar om: demokrati, lindhagen 2.0, planprocess

Fasaderna på de berörda fastigheterna uppfattas idag som mycket storskaliga och är dåligt anpassade för ett levande stadsliv. Arkitekten Jan Gehl riktade redan 1991 hård kritik mot citys bottenvåningar i skriften "Stadsrum & Stadsliv i Stockholms City", utgiven av Stockholms fastighetskontor och Stockholms stadsbyggnadskontor. Majoriteten av bottenvåningarna fick lägsta möjliga betyg.

Vi har i området byggnader som upplevs som stängda, inåtvända och otrygga. Vad som bör eftersträvas är istället byggnader som upplevas som öppna, omväxlande och trygga. Utmaningen är alltså att införliva stora byggnader i städer som vuxit krafigt samtidigt som de befolkas av människor som inte går snabbare - eller är påtagligt större - än de gjorde för hundratals år sedan. Framförallt bottenvåningarna skapar en viktig länk mellan den mänskliga skalan och byggnadens skala. För att en byggnad skall upplevas som tilltalande måste den dels ha en vertikalitet som bryter upp vad som annars lätt blir ett alltför storskaligt horisontellt uttrycka och vidare måste de ha bottenplan som tydligt avskiljer sig från resten av byggnaden.

Gallerians fasader i gatuplan sköter sin uppgift relativt väl ut mot Hamngatan men klarar sig ur denna aspekt något sämre mot Regeringsgatan. Mot Jakobsgatan, Malmtorgsgatan och Brunkebergstorg har Gallerian ett mycket slutet uttryck.

Vad gäller frågan om alltför storskaliga horisontella volymner är detta något som samtliga fastigheter inom planprogrammet lider av och tyvärr åtgärdas denna problematik bara delvis med det föreslagna programmet.

Fastigheten Trollhättan 29 kommer enligt planförslaget att få ett helt förändrat utseende. Vi ställer oss relativt positiva till utformningen mot Hamngatan, här blir det en tydlig vertikal markör. Vi skulle gärna se att den tilläts öka ytterligare i höjd för att skapa en intressantare profil. Trollhättan 29 är däremot problematiskt utformad mot Malmskillnadsgatan där intrycket blir att en stor "kloss" reser sig, alltså exakt samma problematik som finns redan idag med den befintliga byggnaden. Här bör det alltför horisontella uttrycket brytas upp och byggnaden skulle vinna på sänkas något våningsplan närmare Brunkebergstorg samtidigt som den höjs med flera våningsplan närmare Hamngatan för att bilda två distinkt skilda volymer.

Trollhättan 29 mot Malmskillnadsgatan enligt planförslaget.

Även Trollhättan 32 - en byggnad som idag svårligen kan beskyllas för att vara tilltalande - kommer att helt byta utséende. Här finns inte lika stora problem med en alltför storskalig horisontalitet då byggnaden är mindre. Däremot skulle byggnaden må bra av en tydligare uppdelning mellan de två butiksplanen i botten på fastigheten och kontoren ovanför.


Trollhättan 32 enligt planförslaget.

De övriga byggnaderna i planområdet kommer att behållas men få påbyggnader och mindre fasadjusteringar. Vi ställer oss mycket tveksamma till lösningen för Trollhättan 30. Påbyggnaden livar förvisso upp fastigheten men är inte tillräcklig för att bryta upp den monotona grå kloss som fastighetens fasad utgör. Helheten ger här mest en känsla av uttalad rädsla och feghet där man så uttalat inte vågar ändra på en fasad som få Stockholmare lär uppskatta och det gråa och platta intrycket förstärks av kontrastverkan mot påbyggnaden.


Trollhättan 30 enligt planförslaget.

Vi menar att en mycket bättre lösning vore att göra om hela fasaden mot Hamngatan samt den högre del av byggnaden mot Regeringsgatan som visuellt hänger samman med Hamngatan. På så sätt skapas en ny visuell helhet som hänger samman och som kan tillföra positiva stadsvärden.

Kocksgränd och Vattugatan är två gator vars annars naturliga samband bryts av med den stora byggnadsvolymen i kvarteret. I arbetet med att utveckla området bör möjligheten att tydligare knyta samman dessa gator utredas vidare. Detta kan exempelvis lösas med en tydlig dragning av Vattugatan hela vägen fram till Gallerians entré (i form av gågata sista biten) på Brunkebergstorgssidan följt av direkt anslutning till rulltrappor och visuell kontakt med utgången på andra sidan när man kommit ner för rulltrappan. Redan idag går det att ta sig mellan Kocksgränd och Vattugatan via gallerian men kopplingen är otydlig och inte självklar för den som inte känner till området.

Området är idag dominerat av en tydlig "kontorsarkitektur" i betong, glas, stål och andra material. Det vore positivt för områdets arkitektoniska mångfald att titta på en annan typ av fasadmaterial för någon av de förändrade fasaderna, exempelvis sandstensfärgad puts eller tegel.

Det är viktigt att någon av de nya påbyggnaderna får någon form av publik utsiktsvåning/restaurang och gärna en takterass som kan användas för t.ex. caféverksamhet under den varma årstiden.

Pressmeddelande

YIMBY om: slussen, långbänk

Bloggar om: slussen, långbänk

Naturguden föreställer man sig inte som ett personifierat väsen utan mer som en allt genomsyrande ande med absolut makt över människornas välbefinnande och förmåga att dela ut godtyckliga straff, som undantagslöst ses som rättmätiga. Naturguden kommunicerar sitt missnöje med människorna genom vädret samt genom tillgången på tabudjur, vilkas antal uttolkas av ett särskilt prästerskap. Få människor utanför prästerskapet har sett ett tabudjur, och de flesta är förvisso så små att de knappt syns. När tillgången bedöms vara i avtagande intensifieras ansträngningarna att behaga Naturguden genom markoffer. När tillgången stiger på någon speciell plats uttrycker människorna sin tacksamhet genom att heligförklara även den marken.

Ett tabudjur blir extra heligt när det siktats på en plats nära människoboningar. Även platsen övergår då till att vara helig och tabu. Ingen människa får bosätta sig på en helig plats, och ej heller får människoboningar synas från den heliga platsen, på det att Naturguden ej må förtörnas. Även på ännu ohelgad mark tänks åsynen av hus vara misshaglig för Naturguden, och därför gör människorna allt för att dölja dem, om det inte kan undvikas att de uppförs. Genom att omge varje hus med så mycket träd och annan natur som möjligt föreställer man sig att man mildrar skymfen mot Naturguden som det innebär att som människa ha avfallit till Civilisationsdemonen. Byggnader får under inga omständigheter sticka upp eftersom horisontlinjen i sig anses helig och eftersom de skulle uppfattas som avgudahelgedomar, ägnade inte bara till Civilisationsdemonen utan även till Hybrisdemonen. Mytologin omfattar även föreställningen att torn och andra höga byggnadsverk berövar människorna sin livgivande kontakt med Solguden genom att kasta mörkare och vida ondare skuggor än lägre byggnader.

Offrandet till Naturguden är ett dagligt bestyr för de allra flesta och samhället är inrättat så att även icke-troende tvingas delta. Människorna uppsöker speciella små tempel där de ägnar upp till två timmar om dagen åt riter till gudens ära, sittande stilla med blicken meditativt fästad mot fjärran. Dessa rullande metalltempel är i regel också utrustade med anordningar för brännoffer där en genomsnittlig familj kan offra ett par tusen liter bensin på ett år. Genom dessa gåvor till Naturguden, som även inkluderar några hundratal människooffer årligen, garanteras att de heliga markområdena förblir heliga och obesudlade av mänskliga bosättningar. För offerakten har reserverats långsträckta hårdgjorda landytor där människor inte får vistas annat än i de rullande templen. Mellan dessa offerplatser ligger andra mer vidsträckta områden där människor förbjudits att bosätta sig eftersom heliga linjer, längs vilka olika tabudjur tänks röra sig, inte får brytas.

Naturguden har tillbedjare i alla länder, men endast i Sverige har kulten utvecklats till statsreligion. Svensken är mycket medveten om sin unikt stora gudfruktighet och upplever landet som överlägset andra nationer, som anses ha sin utbredda avgudadyrkan och gudlöshet att tacka för att de är mer utsatta för naturkatastrofer, fenomen man ser som uttryck för Naturgudens rättvisa vrede. Varje utländsk besökare förväntas prisa Sverige för dess hängivna dyrkan av Naturguden; att försumma det ses som ett etikettsbrott. Den som inte förmår undertrycka sin misstrogenhet när svensken stolt berättar att bostadshus offrats för att de bedömts stå ivägen för heliga insekter på deras flygturer kan räkna med att bli behandlad som en kättare.

Föreställningen om Naturguden tjänar som en tröst när saknaden efter samvaro med andra människor blir för påträngande. Svensken rationaliserar sitt glesa boende med att det åtminstone erbjuder innerlig närhet till Naturguden. Att bygga tätare blir därmed en blasfemisk handling, ägnad att driva ut den andlighet man intalat sig att man upplever.

Vi kan naturligtvis inte veta med säkerhet om det finns en naturgud eller ej. Vi kan bara konstatera att kulten kring den står i konflikt med miljön, att den kostar tid och resurser för anhängare såväl som icke-troende, och att den utarmar våra städer socialt. Vad vi får i utbyte är oklart, förutom illusionen att leva i en skog.

YIMBY om: religion, nationalstadsparken, gröna kilar, epoparken, naturgud, naturguden, förtätning, miljö, klimat, bilism

Bloggar om: religion, nationalstadsparken, gröna kilar, epoparken, naturgud, naturguden, förtätning, miljö, klimat, bilism

2. Förskolan Sjötorget, Liljeholmen. Byggherre: JM, Liljeholmen-Hägerstens stadsdelsförvaltning. Arkitekt: Rotstein Arkitekter.


3. Hornsbergs strandpark, Kungsholmen. Byggherre: Stockholms stad. Arkitekt: Nyréns.


4. Hus 20 och 21, Kista. Byggherre: Fastighetsbolaget Klövern. Arkitekt: Wingårdh Arkitektkontor.


5. Brf Kobran, Telefonplan. Byggherre: Lean Equity. Arkitekt: Wingårdh Arkitektkontor.


6. Lillskansen. Byggherre: Stiftelsen Skansen. Arkitekt: Landström Arkitekter.


7. Mood Stockholm. Byggherre: AMF Fastigheter. Arkitekt: Koncept Stockholm för gallerian och White Arkitekter för Sahlénhuset.


8. Randers Kista. Byggherre: Svenska Bostäder. Arkitekt: Brunnberg & Forshed arkitektkontor.


9. Stadsmissionens skola, Lileholmen. Byggherre: Stadsmissonens skola. Arkitekt: Codesign.


10. Mattisborgen. Byggherre: Folkhem. Arkitekt: Joliark.

Se fler bilder och rösta här.

YIMBY om: stockholm, stockholmsbyggnad, årets stockholmsbyggnad, arkitektur, markpris

Bloggar om: stockholm, stockholmsbyggnad, årets stockholmsbyggnad, arkitektur, markpris

Trafiklösningen

Förbifarten korsar E18 via en mellanliggande rondell som även tjänstgör som på/avfart för lokaltrafiken och det är tveksamt om korsningen, trots sin storskalighet, får tillräcklig kapacitet att hantera de beräknade 70.000 fordonen per dygn. Rondellösningen medför också att den nya trafikleden måste läggas onödigt högt över markytan, vilket orsakar problem med bullerspridningen och framtvingar en än högre nivå där lokalgator passerar över vägen.

Omgivningen

En arkitekttävling om motets gestaltning anordnades 2010 och vanns av bidraget "Stockholmssfären" av BIG, Grontmij och Spacescape. Själva kärnan i förslaget, den stora reflekterande ballongen som skulle sväva över rondellen, nämns bara i förbigående i planhandlingarna och vi utgår därför ifrån att den inte längre är aktuell. Därmed finns det som vi ser det heller ingen anledning att gå vidare med den snedställda "krater" som designats för att rama in ballongen. Kratern kan enbart motiveras som en del av den konstnärliga helhetslösningen; på egen hand blir den inget annat än ett ytslösande terränghinder för den täta stad som alla vill se byggd.

Kraterns svårtillgängliga inre tar upp samma yta som Gamla stan (0,28 km2) och tillför ingenting mer än ett dött tomrum. Den är tänkt att fyllas med vad som eufemistiskt kallas "park", dvs tät tallskog i sydöstra kvadranten, en konstgjord otillgänglig våtmark i den sydvästra, och i resten ytor med gräsmattor, delvis på branta sluttningar. Vistelsevärdet i den bullriga och avgasutsatta miljön kan antas bli ganska lågt.


Älskling! Låt oss ta ut lilla Ella på en härlig vårpromenad i avgasernas tecken.

Även på kraterns utsida skapas onödiga nivåskillnader som gör det nödvändigt att utforma de nordsydliga gatorna som trappor. Vad som på kartan ser ut att vara en klassisk kvartersstruktur är i själva verket en modernistisk förortsstruktur med långa matargator utan kontakt sinsemellan mer än i ändarna. Områdets delar har två sammanbindande lokalgator, den ena en gc-bana längs kraterkanten med en nivåskillnad på 30 meter (!) och den andra en cirkulär huvudgata runt kraterns fot. Kratern gör det omöjligt att dra huvudgatan rakare och mer logiskt.

En förkärlek för svårorienterade gator är uppenbar även i utformningen av de mer rätlinjiga kvarteren, för nästan alla gatorna slutar blint mot en husvägg, och ingen gata erbjuder en obruten siktlinje på mer än två kvarter. I sydost ligger ett område med femkantiga kvarter, till synes enbart i syfte att förvirra den som försöker navigera sig igenom området. De stadsplaneringsmässiga misstagen går att rätta till i ett senare skede, men kratern måste ses över omgående eftersom den utgör navet som resten av stadsdelen tvingas orientera sig efter.

Kraterväggarna är tänkta att bestå av fyllnadsmassor med ett djup på mellan 10 och 15 meter. Det orsakar svårigheter med grundläggningen för bebyggelsen och medför rimligen en begränsning i byggnadshöjd.

YIMBY:s förbättringsförslag

Det är relativt lätt att göra plats för dubbla antalet invånare på de 1,5 km2 som den framtida stadsdelen omfattar, och den får då samma täthet som innerstaden. Yimby förordar att Förbifartens nivå sänks genom en omarbetad trafiklösning och att en del av de 4 miljonerna kubikmeter bergmassor som bygget genererar används till att höja marknivån så att trafiklederna går i ett nedsänkt dike i enlighet med vår idéstudie Lindhagenplanen 2. Därmed frigörs en stor areal för bebyggande samtidigt som bullerproblematiken minimeras och fler barriäröverbryggande lokala förbindelser kan byggas. Kan leden inte sänkas föreslår vi att den åtminstone skärmas av med tät kontorsbebyggelse.

En mer sammanhängande stad skulle förbättra kommunikationer och stadsliv i nordväst och kunna bli en förebild för andra städer och stadsdelar samt skapa betydligt fler bostäder och arbetsplatser än liggande förslag. I andra vågskålen ligger ambitionen att - till hälften - fullfölja en överdjärv konstnärlig vision som med all sannolikhet redan visat sig omöjlig att genomföra i praktiken.

Vårt yttrande som PDF.

YIMBY om: förbifart stockholm, förbifarten, bilism, bilparadigm, miljö, klimat, kollektivtrafik, spånga, tensta, sprawl, modernism, Stockholmssfären

Bloggar om: förbifart stockholm, förbifarten, bilism, bilparadigm, miljö, klimat, kollektivtrafik, spånga, tensta, sprawl, modernism, Stockholmssfären

Inom alliansen verkar man vara oense i synen på parkeringsnormen. För en knapp månad sedan framkom att bostadsminister Stefan Attefall - som föreslagit att möjligheten för kommunerna att ställa högre miljökrav skall tas bort liksom att kraven på tillgänglighetsanpassning i alla bostäder skall slopas - anser att "P-normen är och bör vara en kommunal fråga. Går och bör inte centralstyras."



Vi hoppas förstås att regelverket kring parkeringsnormer får sig en översyn och att de helst  slopas helt. Frågan om länsstyrelsens roll är också intressant. Frågan är dock om det endast kommer att leda till att fler ärenden istället överklagas till mark- och miljödomstolen, en instans som kommit med flera märkliga beslut på senare tid.

I debattartikeln kan vi också läsa:

YIMBY om: bostadspolitik, bopol, p-norm, parkeringsnorm, parkeringsnormen, parkering, bilstad, bilism, pnorm, länsstyrelsen, moderaterna, anders borg, stefan attefall

Bloggar om: bostadspolitik, bopol, p-norm, parkeringsnorm, parkeringsnormen, parkering, bilstad, bilism, pnorm, länsstyrelsen, moderaterna, anders borg, stefan attefall

YIMBY om: linköping, norrköping, nimby, yimby, östergörland

Bloggar om: linköping, norrköping, nimby, yimby, östergörland

Bromstensvägen har idag karaktären av trafikled med få korsningar, vilket inbjuder till höga hastigheter. I en framtid när kringliggande industriområden och Brommafältet bebyggts kommer den att vara ett viktigt stadsstråk, och redan idag är det därför motiverat att utforma nybyggen så att de smälter väl in i en framtida och betydligt tätare omgivning. Förslaget visar emellertid en enformig monolitisk fasad mot gatan som i sin fängelseliknande ogästvänlighet t o m överträffar industribyggnaderna som låg där innan. "För att undvika monotona fasader ska bebyggelsen delas in i olika volymer som ges olika uttryck" säger planförslagets avsnitt om gestaltningsprinciper men det skär sig så radikalt mot det verkliga förslagets absolut likformiga halvkilometerlånga fasad med snörräta band av identiska fönster och balkonger att det framstår som ett sarkastiskt skämt.


Promenadstad?

I en tidigare version fanns variation i höjdled med hus i mellan 7 och 10 våningar men allt har hyvlats ner till exakt samma höjd "för att anpassa byggnaderna till omgivande bebyggelse", som också utgörs av monotona förortslimpor med döda bottenplan, dock med en fasadlängd på endast 200 meter. Skälen till den anpassningen redovisas inte men klart är att åtskilliga bostäder och en betydligt mer varierad stadsbild offrats. Högre bebyggelse här hade annars mött synnerligen få hinder med tanke på att skuggorna faller norrut över järnvägen och att utsikten inte störts för någon av de kringboende.

YIMBY kan inte nog betona vikten av att ge ny bebyggelse, speciellt längs stora stråk, möjlighet till verksamhetslokaler i bottenplanet. Ett drygt tusental studenter är i sig underlag nog att driva ett mindre kafé, och med kommande förtätningar ökar underlaget för ytterligare etableringar som livar upp gatubilden och erbjuder närservice. Förslagets långa otrygga loftgångsliknande balkong i markplanet omöjliggör detta och ger dessutom ett intryck av att hela byggnaden sjunkit ner en våning i marken.


Inte promenadstad!

Vi föreslår att designen arbetas om så att bottenvåningen får högre takhöjd och så att användningen lätt kan ställas om från studentbostäder eller förråd till lokaler med ingång från gatan. Redan nu bör ett par av lokalerna avsättas för t ex serveringsändamål.

En viktig målsättning i Promenadstaden är att bygga så att man får bort onödiga barriärer. Bromstensvägen är idag en barriär med bara två övergångsställen på 1,5 km och skulle vinna på att kopplas ihop med det befintliga gatunätet. Både norr och söder om planområdet finns en logisk gatustruktur med rektangulära kvarter och raka gator som möter varandra om de dras ut. På planområdessidan slutar de nordsydliga idag mot Bromstensvägens parallellgata Dagsverksvägen men de kan lätt förlängas norrut genom planområdet, och planförslagets nordsydliga angöringsgata skulle kunna flyttas för att bli en del av det gatunätet. Terrängförutsättningarna är sådana att gatorna inte behöver höjas mer än ett par meter för att passera järnvägen på broar och ansluta till befintlig gatustruktur på nordsidan, om man inte vill ha plankorsningar. Det är integrationsmöjligheter man inte bör avhända sig, och kvarteren borde därför orienteras efter dessa potentiella framtida gatuförbindelser i stället för att ställa sig tvärs över dem. Bullerproblematiken kan hanteras med låga tillfälliga byggnader eller med skärmväggar.



Kartan visar ett exempel där gator dragits fram till sina motsvarigheter på andra sidan järnvägen. Fristadsvägen, som idag mynnar ut i en plankorsning med järnvägen, har dragits rakt fram till Stackvägen i stället för dagens omväg runt planområdet. En möjlighet som också finns inritad på kartan är att öppna upp Spångaåns kulvert och leda ån genom planområdet.

Länkar:
Ärendehandlingar.
Prime Living AB är byggherre.
Arkitekt: Scharc Group.
 

YIMBY om: stockholm, yimby, stadsutveckling, tensta, spånga, bostäder, studentbostäder, yttrande, miljonprogram, loftgångshus

Bloggar om: stockholm, yimby, stadsutveckling, tensta, spånga, bostäder, studentbostäder, yttrande, miljonprogram, loftgångshus

Som bakgrund finns mer att läsa i de inlägg som YIMBY tidigare publicerat och som på ett eller annat sätt behandlar kravet på direkt solljus: Hur fokus på solljus och solvinklar ger glesa uppbrutna kvarter, hur solljuskravet påverkar den höga täta stad som YIMBY vill bygga i Göteborg och Stockholm och att fokus borde ligga på dagsljus istället för direkt solljus.

Här fokuserar vi nu på det underlag som låg bakom införandet av ett krav på direkt solljus i de svenska byggnormerna.
 

Bostad och sol

Om man frågar Boverket efter underlaget bakom kravet på direkt solljus så hänvisar de till rapporten "Bostad och sol. Undersökningar av soltillgångens betydelse för lufthygien, inomhusklimat och trivsel" av Lennart Holm, Gunnar Pleijel och Hans Ronge (Byggforskningen , Rapport 100, 1964).



En rapport från 1964 som påverkar vår möjlighet att bygga tät blandstad ett halvt sekel senare.
 

Lennart Holm, professor i arkitektur vid KTH, var på 1950- och 1960-talen verksam i en räcka av undersökningar och utredningar om hur människor använder bostäder och bostadsområden och hur man bäst bör planera dessa. Han var den sociala ingenjörskonsten personifierad och arkitekten bakom miljonprogrammet. 1969 blev han generaldirektör för det då nyinrättade Statens planverk, vilket är föregångaren till dagens Boverket. Den vid publiceringen framlidne docent Gunnar Pleijel hade haft solberäkningar som specialitet och Hans Ronge var professor i hygien vid Lunds universitet.

Rapporten undersöker solljusets betydelse för bostäder och de människor som använder dem utifrån bakteriologisk-epidemilogiska, klimatologiska och sociologiska aspekter. Det positiva med rapporten är att den har använt en hyggligt vetenskaplig metodik och att den därigenom går att följa och granska. Dessutom slår den ihjäl de flesta myter om det direkta solljusets positiva verkan. Men till sist kvarstår två dåligt underbyggda slutsatser som värderas märkligt som motivering för ett krav på direkt solljus.
 

Bakterier och sol

Den bakteriologisk-epidemilogiska aspekten är föreställningen om att direkt solljus kan minska bakteriehalter och därmed minska smittospridning. Det framgår av rapporten att det på den tiden till och med fanns speciella lampor med starkt UV-ljus som skulle rensa luften från bakterier. Eftersom direkt solljus ger skador på DNA är dess bakteriedödande effekt reell, men fönsterglas släpper inte igenom mycket av de verksamma våglängderna samtidigt som solen inte når de flesta av bakteriehärdarna. Dessutom sker den huvudsakliga smittspridningen genom kontakt mellan människor. Sammantaget är den direkta smittoreningseffekten liten och kan "kompenseras och sannolikt vida överträffas av allmän snygghet och renlighet." Dessutom, precis som vi tidigare gjort, konstaterar författarna att D-vitamin inte bildas i huden av solljus bakom fönsterglas.



Husmor hade länge instruerats i att hålla städat och rent ...



... för att på 1960-talet ha ett sinne för renlighet och ordning.

 

Klimat och sol

Ur klimatologisk synpunkt konstaterar rapporten att solbelysta rum kan bli obehagligt varma men att det går att lösa med lämpliga avskärmningsanordningar. Rum som inte är solbelysta får jämnare klimat men "fodrar längre eldningsperiod". Författarna är tydliga med att solljus på sommaren är oönskat, på vintern obetydligt, och att det endast är kring vår- och höstdagjämningen de ser möjliga fördelar. Hela undersökningen mynnar ut i slutsatsen att skillnaderna i klimat mellan rum med och utan direkt solljus kan övervinnas med värme- och ventilationssystem.
 

Värderingar och sol

Slutligen har vi de sociologiska aspekterna och nu börjar vi närma oss motiveringen för vårt krav på direkt solljus. Vi kommer titta på två intervjuundersökningar som gjorts i grannskapsenheten Baronbackarna i Örebro och i lamellhus i Lorensborg i Malmö.
 

Grannskapsenheten Baronbackarna, Örebro

En förstudie om åsikter kring sol gjordes 1956 i bostadsområdet Baronbackarna i Örebro. Området är en fulländad grannskapsenhet byggd 1953-57. Enligt länsstyrelsens beskrivning av Baronbackarna sågs hemmet som en arbetsplats för mammorna och stor möda lades vid kökets utformning liksom hur rummen låg i lägenheten.



Baronbackarna ... (Bildkälla: Örebro stadsarkiv)



... på 1950-talet när det begav sig.
 

Intervjuer gjordes i 282 av hushållen där de boende fick svara på frågor om sol eller saknad sol. Ska man sammanfatta undersökningen kort så man säga att de boende vill ha lagom med sol men att spridningen är stor. För den kategori som har minst direkt sol (0-2 timmar) tycker ändå hela 70% det är lagom för kök, 45% för vardagsrum, och 50% för sovrum. Och hypoteser faller: "Det är förvånande att man inte uppskattar kvällssol mera, då man ju använder vardagsrummet huvudsakligen på kvällen som finrum."

Man noterade ingen ökad användning av kök med sol jämfört med kök utan sol, förutom mellan kl. 7 och 8 samt kl. 17 och 18. Detta förklarar man med att "Man kan förmoda att husmor gärna dröjer sig kvar i köket efter morgonmålet och kvällsmålet med någon syssla som hon egentligen inte behöver utföra just där." och att "Tydligen förlägger husmor vissa sysslor som inte är bundna till något speciellt rum till något av dessa rum under tiden de är soliga." Det lyser igenom om och om igen i rapporten att man tänkte sig att husmors arbetsplats var i bostaden.



Bostaden var husmors arbetsplats.

 

Lamellhus i Lorensborg, Malmö

Så kommer vi slutligen till tre lamellhus ställda i led med adress Stadiongatan 61 och Vendelsfridsgatan 12 och 13 i Malmö. Dessa lameller består dels av genomgångslägenheter, dels av södervända enkelsidiga lägenheter med ett rum och kök, samt norrvända enkelsidiga lägenheter med ett rum med kokvrå. Det var inte en tillfällighet att de norrvända hade kokvrå och de södervända kök. Man drog helt enkelt konsekvent ner storlek och standarden för nordvända lägenheter för att inga barnfamiljer skulle vilja bo där och utsätta sina inspärrade barn för solbrist.



De tre solbelysta lamellhusen i Malmö. (Foto: Jon Cederberg - YIMBY)



Planlösningen i lamellhusen. Norr är uppåt i bilden.
 

I undersökningen genomförd 1961 har 191 hushåll intervjuats fördelade på 105 i 3 rok (genomgående), 23 i 1 rok (södervända) och 63 i 1 rokv (norrvända). De boende fick bl.a. betygsätta olika egenskaper hos den egna bostaden.

Procent positiva (+) resp. negativa (-) omdömen av egna bostaden. 3 rok är genomgående, 1 rok är södervända och 1 rokv är norrvända.
 

Som synes är det inga större skillnader i omdömen förutom i kategorin solighet där de norrvända lägenheterna får ett mycket sämre omdöme. Undersökningen visar framförallt att de flesta hushåll utan sol klarar av att avgöra att bostaden saknar sol.

Noterbart är att ventilation och vädring samt luftens renhet från lukt, sot, damm fått bättre omdöme i de norrvända lägenheterna. Men rapporten genomsyras av att man inte ska fästa vikt vid de resultat som visar sig bättre för de norrvända bostäderna: "1-personshushållen i 1-rummarna redovisar färre sjukdomsfall i de norrsidiga lägenheterna än i söderlägenheterna. Några slutsatser bör dock inte dras av dessa skillnader."

Slutligen kommer vi till de två frågor som hela regleringen bygger på. Eftersom detta är grunden för hela kravet på direkt solljus så redovisar jag frågorna som ställdes och resultaten i detalj. Den första frågan löd

Svarsfördelningen blev

Hushållens svarsfördelning i procent. 1 rok är södervända och 1 rokv är norrvända.

Den andra frågan löd

Resultatet visar att inget av de 23 hushållen i söder ville byta medan 42 av 63 hushåll i norr ville byta (dvs. 2/3).

Det bör observeras att söderlägenheten är större och har bättre standard - den har kök istället för kokvrå. Detta noteras i rapporten men problematiseras inte ytterligare i analysen och värderingen av resultaten. Dessutom har de södervända lägenheterna i det sydligaste lamellhuset (närmast på bilden nedan) en fri utsikt till skillnad från övriga längenheter som ser rakt in i ett lamellhus. Det fanns ett fjärde lamellhus (längs bort i bilden nedan) där de norrvända lägenheterna har fri utsikt men detta hus var av någon anledning inte del av undersökningen.



Tre av fyra lamellhus var inkluderade i undersökningen men inte det fjärde med fri utsikt åt norr.
 

Undersökningen ger inte i närheten av ett renodlat svar på i vilken grad avsaknad av sol är en tillräcklig grund för önskan om byte av lägenhet. Önskan om byte kan lika gärna handla om önskan av större lägenhet med bättre standard och fri utsikt.

Det saknas inte önskemål om norrvända rum. Undersökningen visar också att hushållen i flerrumslägenheterna vill generellt ha kök i norr eller söder, vardagsrum i söder och sovrum i norr eller öster.



Det är värderingar gjorda 1961 av hushåll i dessa byggnader som har använts som motivering för ett krav på direkt solljus. (Foto: Jon Cederberg - YIMBY)

 

Stadsplanering och sol

Tills slut kvarstår två motiveringar för direkt solljus. Den fösta är att smuts syns i sol och då städar man. Eller för att citera två underbara meningar ur rapporten

Den andra motiveringen är att 76% av hushållen i norrvända lägenheter har gett ett negativt omdöme i kategorin solighet och att 2/3 vill byta norrlägenhet till en (soligare och större) söderlägenhet, vilket sammanfattas som

Rapporten avslutar med att göra en värdering av en eventuell reglerings inverkan på stadsplanering och ekonomi. Det konstateras att normer för solljus kommer göra huskroppsorientering och lägenhetsutformning beroende av varandra. Därmed minskar frihetsgraden i stadsplaneringen genom att diskriminera vissa orienteringar och minska frihetsgraden i valet av hustyp. Man säger att det är omöjligt att beräkna den ekonomiska effekten av inverkan på stadsplaneringen, men man gissar att det i vissa fall till och med kan vara avgörande för om ett område ska kunna exploateras.

Hela rapporten genomsyras av tanken på att bostäder finns i lamellhus och punkthus som inte nödvändigtvis följer gatustruktur och därmed går att rotera i lämpligt vädersträck. Detta ska ses i ljuset av att lamellhus och punkthus var det huvudsakliga spåret i det snabbt industrialiserade och standardiserade bostadsbyggandet.



Walter Gropius hade stakat ut riktningen för stadsplaneringen och 1958 bestod 2/3 av bostadsproduktionen i Sverige av lameller med 3 lägenheter per trapplan, s.k. trespännare.

Undersökningarna och rapporten Bostad och Sol mynnade till slut ut i ett specifikt krav som infördes i Svensk Byggnorm 1980, SBN80. Regleringen har sedan reviderats ett antal gånger och senast 2006 då vi fick den formulering som fortfarande gäller i den nu aktuella BBR19.

Kravet har stegvis skärpts över tid och detta har skett utan att nytt underlag inhämtats. Den senaste skärpningen skedde 2006 och motiverades endast med ökad attraktivitet, vilket vi skrivit om tidigare. Underlaget för påstående om attraktivitet kom tydligen från tre lamellhus i Malmö år 1961.
 

Framtidens ljusa stad

Hygienismen växte fram under det tidiga 1900-talet som en reaktion på bristande sanitära förhållanden. Men den stannade inte vid de sanitära problemen utan hygien blev lösningen på allt från psyket, moralen och rasen till bostaden. Världen skulle renas från allsköns lort på såväl moraliska som samhälleliga plan. Behovet av solljus var en hörnsten både som direkt stärkande för livskraften och moralen men också som indirekt medel för att synliggöra det orena.

Det var med hygienismen som grund som de svenska funktionalisterna propagerade för direkt solljus och en ny stadsplanemodell i sitt manifest Acceptera (1931):

Rapporten Bostad och Sol bygger vidare på denna tradition men försöker hålla ett vetenskapligt förhållningssätt. En efter en faller hypoteserna om det nödvändiga med direkt solljus, men de klarar inte riktigt slänga ifrån sig oket, utan letar febrilt efter en vetenskapligt grundad motivering. De hittar detta i utvärderingar av boendes värderingar kring solljus. Men de använder resultatet märkligt.

Det de borde tagit fasta på är att 30% är nöjda med solen i de norrvända lägenheterna och att 1/3 inte vill byta till en solig söderlägenhet med bättre standard. Det borde ju rimligen betyda att vi kan bygga en del av bostäderna utan direkt solljus och ända behålla den attraktivitet var med kravet på direkt solljus motiveras. Det är fördelaktigare att erbjuda en variation av bostäder med olika solljusförhållanden för att matcha olika människors olika preferenser och behov än att endast matcha en svag majoritets preferenser och behov.

Men egentligen är det helt meningslöst att idag utgå från en rapport om värdering av sol i lamellhus med husmödrar i början av 1960-talet. Det blir speciellt irrelevant för oss som vill bygga framtidens täta blandstad. Det som är mest frapperande är att Boverket på 50 år inte uppdaterat sitt underlag. Vid byggandet av vår täta blandstad dras vi fortfarande med att 42 av 63 personer i tre lamellhus i Malmö 1961 ville ha en soligare och större lägenhet med bättre utsikt.



Gissningsvis blir den egna bostadens direkta solljus värderat högre och som viktigare i miljöer som denna än i en levande blandstad. (Foto: Jon Cederberg - YIMBY)
 

Hur ser det då ut hos våra nordiska grannar? Norge (TEK10) och Danmark (BR10) reglerar endast dagsljus, inte direkt solljus, och man har istället tagit upp problem med solljus så som värme och reflexer. Finlands byggbestämmelsesamling är lite svårtolkad då förordningen talar om dagsljus men i de kompletterande föreskrifterna kommer en anvisning som innehåller en formulering om direkt solljus: "Ett bostadsrums behov av direkt solljus står i proportion till rummets bruksändamål." Jämfört med våra grannländer så framstår Sverige som unikt i vår dyrkan av det direkta solljuset.

Det enda rimliga vore att omgående häva det dåligt underbyggda kravet på direkt solljus och istället fokusera på att få tillräckligt med dagsljus i våra bostäder - precis som våra västliga grannar.



Det är dags att släppa det direkta solljusets förenklade linjer och vinklar och istället fokusera på sammantagna boende- och stadskvaliteter (inklusive dagsljus). (HÖGA HUS 2.0, Stadsbyggnadskontoret, Göteborgs stad.)

YIMBY om: sol, solljus, boverket, byggnadsregler, stadsplanering, funktionalism, hygienism

Bloggar om: sol, solljus, boverket, byggnadsregler, stadsplanering, funktionalism, hygienism

Relativt nyligen rapporterade SVD om en studie av Ulf Eriksson på Lunds Universitet (avhandlingen finns i sin helhet här) som visar att människor i täta innerstadsområden i allt större utsträckning promenerar än människor i glesare villaområden - trots god tillgång till grönområden och promenadstigar. En tydlig koppling mellan bostadstäthet och blandad markanvändning och ökad tid spenderad till fots kunde dras. Det är också intressant att skillnaden uppträder oberoende av invånarnas ålder, kön, inkomst eller bilägarskap - alla studerade grupper blir alltså mer fysiskt aktiva i täta stadsområden. Detta är inte alls förvånande för oss och helt i linje med vad vi har sagt om blandstad och täthet.

Det finns naturligtvis flera faktorer som spelar in här. Täthet skapar närhet, närhet gör fötterna till gångbara (jag ber på förhand om ursäkt för den ordvitsen) transportalternativ i många situationer där de annars inte hade varit det. Funktionsblandningen är dels en ytterligare skapare av närhet, men även av stimulerande miljöer, och det lyfts även fram i studien som möjligt bidragande orsak till den ökade fysiska aktiviteten. Man kan även dra en koppling mellan ett mindre antal bilägare i de tätare områdena och ökat promenerande, men märk väl att även bilägare rör sig mer här.

Eftersom stillasittande är ett av vår tids största folkhälsoproblem är det väldigt viktigt att vi inte har några illusioner om vad som är hälsosamma boendemiljöer och inte. Den täta staden har fått mycket dålig press under 1900-talet som ohälsosamma smitthärder (och det är ett tema som märkligt nog fortfarande förekommer i media som i den här makalösa aritkeln i anti-trängselskatt-GT). Men efter en del teknologiska framsteg genom århundradet kan man bygga hälsosammare städer, och nu pekar alltmer på att många av de antaganden man gjort om hälsosamma miljöer kanske aldrig har stämt. Det har vi inte råd med.

YIMBY om: hälsa, boendemiljö, bostad, stadsplanering, träning

Bloggar om: hälsa, boendemiljö, bostad, stadsplanering, träning

Sedan följde ett samtal mellan tre vänsterpartistiska politiker på ämnet "för vem bygger vi Stockholm".

Efter denna diskussion följde en paneldebatt mellan  Lina Glans, ordförande för jagvillhabostad.nu, Sara Grahn, professor i hållbar gestaltning vid Arkitekturskolan KTH, Cathrine Bülow, grundare av Ekobyggportalen.se, Haval Murad, VD för det gröna arkitektkontoret Detail Group om hur man kan bygga klimatsmart och billigt.

I förslaget finns en hel del bra idéer men hopblandat med tankar om urbanitet finns också en hel del bullerbyromantik. Man vill bygga tätt, men samtidigt vill man att det som byggs nytt ska vara i trä, vilket omöjliggör att bygga högt. Till arkitektens försvar kunde han tänka sig att enstaka högre betonghus skulle kunna ersätta en del av de planerade låga trähusen.


Vänsterpartiets presentation av Karolinastaden

Här följer några punkter som lyftes fram:

• Man ska ta till vara tillfället att bygga ihop Stockholm med Solna.
• Man ska ta ett steg ifrån dagens vana av att bygga dyrt, fyrkantigt och tråkigt.
• Man ska behålla de befintliga huvudbyggnaderna, som skulle lämpa sig till omvandling till små lägenheter; förslagsvis till ungdomar och studenter. Alla baracker ska rivas och ersättas av nya (låga) träbyggnader . De befintliga låga permanenta husen ska få extra våningar i trä tillbyggda på taken.
• Området ska bli nästintill bilfritt. Det ska inte finnas några genomskärande gator utan återvändsgränder ska finnas för nödvändiga varu- och sjuktransporter, med mera. En trafikerad väg byggs runt områdets omkrets för bilar och bussar.
• Husen ska ha flexibla bottenvåningar för att uppmuntra etablering av affärer, serviceinrättningar med mera.
• Även om man vill bygga tät, uttalades en önskan att skapa en ”mänsklig skalighet” (?).
• Man vill att området ska betjänas av en tunnelbanestation som eventuellt kunde tillhöra den gröna linjen och dras vidare till Nationalarenan och eventuellt ännu längre. Om viljan att bygga så mycket tunnelbana saknas från politiskt håll kan man tänka sig en kort linje som kör skytteltrafik mellan Odenplan och Karolinastaden.
• Vänsterpartiet vill ha små tomtstorlekar vilket ska underlätta för mindre aktörer och byggemenskaper att vara med och bygga husen.
• Vänsterpartiet vill använda allmännyttan för att kunna ställa krav på sådant som nyproduktionshyror och lägenhetsstorlekar på de som bygger. Alla lägenheter ska vara hyresrätter.
• Ett annat sätt att hålla ned kostnaderna är att bygga flexibelt, då en del av lägenheterna skulle kunna vara av typ kollektivboende, där vissa utrymmen delas mellan hyresgästerna. I samma anda vill man etablera bilpooler och därmed få ned antalet parkeringsplatser som fördyrar byggandet.
• Förutom att husen ska vara "ekonomiskt smarta" ska de också vara klimatsmarta och byggda för att hålla i hundra år av klimatvänligt material.
• Många små byggherrar ska få tillfälle att blanda sig in i byggandet då tomterna ska vara små.
• Kontor ska byggas på områdets gräns mot E4:an som bullerskydd.
• Byggandet av bostäder här ska ske istället för det planerade utnyttjandet av området kring Råstasjön.

Min uppfattning är att förslaget har en del bra punkter. Det finns en del butiker i bottenplan, väl tilltagna cykelbanor, såväl "vanliga" - som studentbostäder, en ekodukt som överbygger motorvägsbarriären och flera andra bra punkter. 

Men, trots upprepad användning av ordet att "urbanitet" blir det hela ändå en sorts bullerbyromantik. Det är en utmärkt idé med reducerad bilism, men här går man så långt att det blir en helt trafikseparerad stadsdel och det för med sig samma typ av isolationsproblematik som redan idag finns i många av våra förorter.



Att bygga ihop Stockholms Stad med Solna är en utmärkt idé, men tyvärr riskerar den lösning som här föreslås att inte göra det. Det blir en liten enklav på Stockholms ytterkant som åt norr och öster gränsar mot E4:an, Hagaparken och Norra begravningsplatsen. Det blir ingen genomströmning av vare sig folk eller trafik.

Att det ska vara ett bostadsområde utan kontor, förutom de kontorsbyggnader som ska bilda bullerskydd mot motorvägen, är förstås också problematiskt. Det blir ingen blandstad, och utan blandstad kommer området att sova dagtid när folk är på sina arbeten. Det kommer inte att finnas underlag för affärer att etablera sig i de lokalvänliga bottenvåningarna. Detta kommer att bli desto mer markerat, då ingen som inte bor i området kommer att ha anledning att besöka det.

Områdets krångliga gångsystem riskerar att avskräcka folk från besök och det blir, som sagt, ingen genomströmning av folk: till och med bussarna ska köra utanför området. Inte ens folk som kommer att arbeta i kontoren som utgör bullerskydd komma att besöka områdets inre.

Promenadstaden kommer att ta slut vid Karolinastadens början, så tillvida att inte Hagastaden redan strypt den.



Vi applåderar vänsterpartiets vilja att skapa fler bostäder i bostadsbristens Stockholm, men stadsplanen behöver en del arbete för att det här skall kunna upplevas som en ny och integrerad del av staden.

YIMBY om: karolinastaden, stockholm, solna, vänsterpartiet, förtätning, urbanism, urbanitet, karolinska

Bloggar om: karolinastaden, stockholm, solna, vänsterpartiet, förtätning, urbanism, urbanitet, karolinska

YIMBY om: stockholm, stockholmsbyggnad, årets stockholmsbyggnad, tävling, arkitektur

Bloggar om: stockholm, stockholmsbyggnad, årets stockholmsbyggnad, tävling, arkitektur

Men tyvärr finns det de som med benfast övertygelse, och utan inskränkningar, hävdar att Barcelonas 8-våningsstad är tätare än Hong Kongs höghusstad, och dessutom säger sig ha funnit stöd för detta i modern forskning. Det är otroligt fascinerande hur en sådan här myt kan få fäste, börja spridas och slutligen framställas som ett vedertaget och allmängiltigt faktum. Förvisso är stadsplanering och byggande i staden komplext och mångfacetterat, och man kanske inte alltid av en eller annan anledning vill eller behöver bygga höghus, men detta kan förstås inte tas som en ursäkt för att fara med rena osanningar.

Hong Kong - en tät stad!
 
Retoriken kring att den låga staden är överlägsen den höga staden för att skapa täthet är mycket utbredd i Sverige. I debattinlägg om höga hus i våra städer får vi höra påståenden om att "Modern forskning visar att skyskrapestaden inte är tätare än den traditionella staden. Barcelona är till exempel tätare än Hongkongs höghusstadsdelar." och "Därav kommer det sig att en stad som Barcelona med sina 7-8 våningar och små kvarter är tätare än höghustäta Hong Kong."

Påståendet framförs till och med av professionella som ska vara experter på urban form och täthet. Av Göteborgs stadslivsanalys kan man t.ex. få intryck av att 3 - 4 våningar skulle vara optimalt för tätheten:

I studien har nio städer analyserats genom att för varje stad studera kvantiteter och kvaliteter inom en liten ruta på 400 m gånger 400 m. Inom dessa rutor har bland annat befolkningstätheten beräknats och anges som antalet boende per hektar. Man har studerat många andra deskriptiva, kvalitativa och kvantitativa parametrar varav urban form och bebyggelsehöjder är av särskilt intresse för oss.

Bebyggelsehöjden ges av ett höjdspann där lägst och högst antal våningar hos byggnader inom rutan noterats. Det lite märkliga är att man i beskrivningen av de mått som används uttryckligen säger att bebyggelse med mer än 10 våningar har låg önskvärdhet - helt utan motivering. Fler än 10 våningar leder till en gul markering istället för en grön i grafiken. Senare i resultaten visar det sig att över 40 våningar till och med leder till en röd markering.

Redan i studiens förutsättningar kan man ana att utredarna inte helhjärtat vurmar för högre bebyggelse.

Av intresse för oss är att av de studerade 400 m x 400 m-rutorna ligger en i Barcelona och en i Hong Kong. Mer preciserat har en ruta hamnat i Eixample, Barcelona och en ruta i Mid-Levels, Hong Kong.


Den studerade rutan i Eixample, Barcelona.


Den studerade rutan i Mid-Levels, Hong Kong.
 
Resultatet för rutan i Eixample, Barcelona är att det finns 351 boende/ha och bebyggelsen har mellan 3 och 8 våningar. Inom rutan finns 69% bebyggd yta och 31% obebyggd yta (gator och rumsbildningen i korsningar).

I rutan för Mid-Levels, Hong Kong är det 308 boende/ha och höjdspannet är mellan 8 och 45 våningar. 58% av ytan är bebyggd och 42% obebyggd och det noteras i rapporten att området innefattar många öppna ytor (parker, bollplaner, grönområden, torg, gator/vägar, mm).


Upp till 45 våningar inom Hong Kong-rutan.
 
Enlig denna jämförelse är det högre boendetäthet i rutan i Barcelona med 351 boende/ha jämfört med rutan i Hong Kong med 308 boende/ha.

Resultatet beror givetvis helt och hållet på hur och var man väljer att lägga de 400 m x 400 m-rutor inom vilken man gör analysen i respektive stad. Det finns i rapporten inga tydliga kriterier för hur rutornas placering har valts förutom att de ska ligga inom 2 km från stadskärnan och att de ska ha inslag av gemensamhetsaktiviteter. Det förklaras dock att exempel på områden med hög täthet och låg bebyggelse var eftertraktade eftersom det är denna urbana form som det finns minst kunskap om.

I Barcelona har de lagt rutan i stadens tätaste kvartersstad utan att inkludera parker eller grönområden.






Tät kvartersstad i Barcelona. (Foto: Anders Gardebring - YIMBY)
 
Hong Kong är en stad klämd mellan havet och höga gröna bergstoppar. Som namnet Mid-Levels skvallrar om är området beläget på en nivå halvvägs upp i branten mot topparna. De råkade till och med lägga rutan i de övre delarna av Mid-Levels där staden klättar upp för de branta bergen, glesas ut på grund av topografin och övergår i natur. Google maps avslöjar både ett stort grönt inslag inom rutan och att en icke försumbar del av bebyggelsen är under den angivna minimihöjden på 8 våningar - flertalet byggnader är 4-6 våningar och någon lokallänga är ända ner till en våning hög.


Staden Hong Kong är klämd mellan havet och gröna bergstoppar ...



... och blir glesare där staden klättrar upp för de gröna sluttningarna.

Hade de bara flyttat rutan 400 m ner för branten och bort från den stora gröna fläcken i mitten av rutan hade de fått ett annorlunda resultat. Och hade de tagit sig ända ner till de låglänta områdena som har tät kontinuerlig stad med mycket höga byggnader hade de fått ett mycket annorlunda svar.


De låglänta delarna av Hong Kong har den högsta tätheten.

Studien är helt enkelt anekdotisk och säger något om sakernas tillstånd inom rutorna, men säger inget generellt om relationen mellan täthet och bebyggelsehöjder, eller om tätheten i Barcelona jämfört med tätheten i Hong Kong.

Rapporten drar förstås inte själv den generella slutsatsen att Barcelona är tätare än Hong Kong. Den mest närliggande slutsats som rapporten talar om är att högre byggnader inte nödvändigtvis ger högre täthet. Detta är en truism och de kunde lika gärna skrivit att lägre byggnader inte nödvändigtvis ger högre täthet. Däremot, i en given kvartersstruktur så ger fler våningar en ökad täthet.

En mer relevant jämförelse är därför att studera dels hela stadsdelar och dels stadsdelar med liknande typologi. Hela stadsdelar ger mer generella resultat och gör slutsatserna betydligt mindre anekdotiska. Eixample i Barcelona har klassiskt kvartersstad och en stadsdel med kvartersstadsliknande struktur i Hong Kong är t.ex. Mong Kok.

Mong Kok är en stadsdel där de flesta av de lägsta våningarna innehåller lokaler som ansluter till gator som i klassisk kvartersstad i ett tydligt rutnät. Från dessa bottenvåningar reser sig både klassiska byggnader och även punkthusliknande byggnader som står på kvarterens tak. De klassiska byggnaderna har allt från ca 5 till över 20 våningar och de mer punkthusliknande byggnaderna har upp till och över 40 våningar.

En enkel sökning på wikipedia avslöjar att hela stadsdelen Eixample, Barcelona har 360 boende/ha och stadsdelen Mong Kok, Hong Kong 1300 boende/ha.


Klassiska byggnader varvade med höga punkthusliknande byggnader i Hong Kong.


Eixample, Barcelona är tätt ...


... men Mong Kok, Hong Kong är nästan fyra gånger tätare.
 
Och inte heller dör stadslivet av de höga husen och inte heller försvinner möjligheterna till rekreation. Stadslivet beror framför allt på byggnadens koppling till gatan och publika lokaler i bottenplan är nyckeln. Högre bebyggelsehöjder ger tvärtom bättre möjligheter för stadsliv genom att fler butiker och verksamheter får lättare att överleva då det lokala befolkningsunderlaget blir högre. Hong Kong saknar inte heller torgytor eller rekreationsområden. Mong Kok är nästan fyra gånger så tät som Eixample och då har man även fått plats med stadion, fotbollsplaner, småtorg och grönt.





Stadsliv, Hong Kong.  (Foto: Anders Gardebring - YIMBY)


Rekreation vid MacPherson Playground, Hong Kong.


Rekreation i Hong Kong Park, Hong Kong


Rekreation i Nan Lian Garden, Hong Kong.


Rekreation vid och på vatten, Hong Kong.
 
Sammanfattar vi studien så finns inget som helst stöd i den för det generella påståendet att Barcelona är tätare än Hong Kong. Det studien visar är att boendetätheten inom en 400 m x 400 m-ruta placerad på en specifik plats i Barcelonas tätaste kvartersstad är något större än inom en 400 m x 400 m-ruta placerad på en specifik plats i ett av Hong Kongs glesare områden.

En mer relevant jämförelse som inkluderar en central stadsdel med högre hus i Hong Kong visar entydigt att Hong Kong är betydligt tätare än Barcelona.

Så hur använder vi detta faktum i det svenska stadsbyggandet? För det första måste vi förstå att relationen gäller den generella hushöjden i ett område och inte enstaka "höga hus". För det andra är det är viktigt att förstå att hushöjden ofta är en funktion av markvärdet. I Hong Kong började man inte med att bygga 40-våningshus. Men när en stad blir mer attraktiv och fler vill bo eller arbeta på samma ställe så bygger man högre för att få plats med mer på samma yta. Det är precis samma gradvisa utveckling som skett på Manhattan. Det är en naturlig utveckling men att den skulle gå lika långt i svenska städer som i Hong Kong eller New York är ytterst osannolikt.

För oss är frågan snarare hur vi förhåller oss till att det nu finns ett efterfrågetryck på att höja den generella hushöjden, vilket innebär att vissa hus kan bli uppemot 20-25 våningar eller mer på vissa ställen. Ska vi hålla emot det på grund av myter kring höga hus eller se det som en naturlig och positiv utveckling? Det är det frågan gäller. Inte om vi ska tvinga fram enstaka höga hus för att "sätta oss på kartan".

Det finns en efterfrågan på tätare bebyggelse och det finns ingen anledning att förhindra det. De positiva aspekterna av tät stad är många och hög täthet är ett måste för att få blandstaden att fungera. Då är det tur att det faktiskt finns exploatörer som vill bygga högre och tätare i våra städer.

YIMBY om: täthet, boendetäthet, höghus, våningsantal, stadsliv, Hong Kong, Barcelona, skyskrapa, skyskrapor

Bloggar om: täthet, boendetäthet, höghus, våningsantal, stadsliv, Hong Kong, Barcelona, skyskrapa, skyskrapor