Utskrift från www.yimby.se
....

Nej, Peter Cook, det saknas varken visioner eller visionärer

 
I SvD Kultur läste jag en bra och intressant intervju med Peter Cook, arkitekt och visionär, den sorts människa som vi skulle behöva fler av här i Sverige. Cook anser, precis som jag och många andra, att det som numera kallas för arkitektur i Sverige är en sorglig skugga av sitt forna och kreativa jag. Men Cook har i viss mån fel. Den arkitektoniska stagnationen i Sverige beror på att utvecklingsprocessen har tagits som gisslan av bakåtsträvare och individer som personligen skulle förlora på att utvecklingen går framåt.

Han har helt rätt i sin iaktagelse att svensk arkitektur har gått i stå, och att det som byggs saknar kreativitet och framtidstro. Men det gäller som sagt enbart det som byggs, och inte de förslag och idéer som förs fram på den svenska arkitekturscenen. Det finns gott om idéer och visioner, inte minst för Stockholm, som ju gör anspråk på att vara Skandinaviens “huvudstad”.

YIMBY har kommit med ett förslag till utveckling av den gamla industritomten Hjorthagen. Ett förslag som innehåller lite mer kreativa lösningar och idéer än vad som är vanligt i Stockholm. Ingenting extremt, utan sådär “lagom svenskt lagomt” så att säga. Man har tagit hänsyn till faktiska förhållanden (bl a väder och vind, mänskliga önskemål om bra och inspirerande boende, osv) och framtida krav, vilket annars brukar glömmas bort när nya områden planeras i Stockholm. Familjebostäder har insett att det är bra att bygga på höjden i Stockholm. Så gör även Skanska, även om deras område flyter ut lite i sidorna.

Men det finns egentligen ingenting för Sverige unikt i något av dessa förslag. Kreativa och visionära förslag - som står sig i jämförelse med internationell arkitektur - har aldrig saknats i Stockholm. Men tragiskt nog blir dessa förslag sällan verklighet, eftersom beslutandeprocessen har tagits som gisslan av trångsynta bakåtsträvare som inte förstått att vi bygger för att skapa en framtid, inte för att bevara forntiden. Eller för att sätta det i ett mer mänskligt perspektiv, är det rimligt att låta sina barn svälta ihjäl, för att föda deras far- och morföräldrar?

Några av “förbrytarna” på det här området är sammanslutningar som Skönhetsrådet (som borde ersättas med någonting annat) och Samfundet S:t Erik. Deras hantlangare är tidningar som SvD, som konsekvent vägrar att släppa in debattartiklar som förespråkar utveckling i Stockholm, men glatt tar in allt som är emot. Vad de har gemensamt är att de fungerar som språkrör för kapitalstarka innerstadsbor som inte har något behov av bostad eller närhet till jobbet, men som däremot har mycket att förlora på ett utvecklat Stockholm, eftersom deras egna bostäder - som givetvis kostat en bra slant - då riskerar att sjunka i värde. SvD har publicerat mängder med artiklar om hur “fel” det är att bygga i innerstan (i synnerhet i Vasastan, där vissa i ledarredaktionen bor), men knappt skrivit en rad om projektet Järvalyftet, som innebär att tusentals förortsbor snart kommer att stå utan boende - När skiten faller på direktörens hatt får vi en miljödebatt, tror jag att något proggband sjöng, och det är ungefär så SvD agerar. När de egna medarbetarna drabbas av gräsligheter som buller, vibrationer och lastbilar på gatan utanför, är det en riksangelägenhet.

Det handlar om tillgång och efterfrågan, helt enkelt. Samfundet S:t Erik sitter dessutom i den unika sitsen att de är med och påverkar i flera remissinstanser, i och med att de förutom att vara egen remissinstans även har plats i Skönhetsrådet. (Är det verkligen passande att så mycket inflytande ges till en sammanslutning som främst består av pensionärer som fördriver sin tid med att stirra på utsikten, och inte behöver tänka på hur de ska ta sig till jobbet som ligger flera mil bort, eller få tag i ett fast boende i denna Skandinaviens “huvudstad”? Det tycker inte jag.) Samma människor, men under olika namn.

Hur som helst, det där var ett sidospår. Men värdeminskningsaspekten kommer dock aldrig upp i debatten om Stockholms framtida utveckling. Utan man anför istället tomma och helt subjektiva argument om att stadens “karaktär” måste bevaras, och liknande. Precis den sortens synsätt är det som leder till att en stad slutar att utvecklas. Och vi måste bryta den trenden.

Så börja släppa fram människor med visioner, och sluta att lita blint på kapitalstarka lobbygruppers tomma argument. Och lägg ner eller omforma Skönhetsrådet, så att det blir mer representativt för stockholmarna.

Man brukar säga att Stockholm inte ska bli något museum. Jag tycker att staden redan är ett museum. Vi står vid ett vägval, ska vi gå från museum till någonting levande, eller ta det sista steget till att bli ett arkitektoniskt mausoleum? Det tycker nog Samfundet S:t Erik, vars medlemmar inte behöver tänka på framtiden vare sig i fråga om ekonomi, boende eller sysselsättning. Men för de av oss som har några decennier kvar i arbetslivet, och gärna vill tillbringa den tiden i Stockholm, är stadens framtid viktigare än dess utseende. Stockholm är en stad med en arbetande och levande befolkning, ingen jäkla turistattraktion!

Låt inte de som redan äger de mest attraktiva bostäderna i Stockholm diktera stadens utveckling, och stoppa allt som kan göra att de hamnar i skymundan. Låt det framtida Stockholm bli synonymt med kreativ och högklassig arkitektur!
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Jan Wiklund (1 Februari 2008 11:26):
Det vore synd om debatten kom att handla om "visioner" kontra "icke-visioner" eller mer om Stockholm ska användas som lekstuga för arkitekter eller ej. Stockholm är dock i första hand stockholmarnas, inte arkitekternas. Det är brukarnas intressen som måste gå i första hand, inte leverantörernas.

Som Yimby så vältaligt har beskrivit det på andra ställen är Stockholm i första hand svåranvändbart och opraktiskt, till följd av att de styrande sen 30-talet har tillämpat doktrinen att människor stinker och måste hållas så långt som möjligt från varandra. Det är detta som är problemet, inte att arkitekturen är tråkig.

Arkitekter kan förvisso hjälpa oss att skapa en mer praktisk stad. Men om striden kommer att handla om estetik kommer miljoner åsikter att stå emot varandra och inget vettigt kommer att bli gjort.
 0
Gustav Svärd (1 Februari 2008 11:44):
Visst är strukturen i staden det viktigaste, men att tillåta avvikande arkitektur är något som livar upp staden och gör fram staden som stad - istället för miljonprogramskänsla från monotenti. Allt som byggs behöver inte vara mästerverk, men ska man inte få försöka att komma på nytt?
 0
Leonardo Frithunanthz H-C (1 Februari 2008 11:50):
Stockholms fel efter andra världskriget har varit mycket, mycket politikermissbruk och arkitekter/planerare som antingen har varit fega och vikt sig eller som helt enkelt inte har tänkt tillräckligt mycket. Människorna stinker och Stockholm är lilla byn ute på landet, - människorna ska bo så långt som möjligt ifrån varandra så kan man avläsa det efter alla gigantiska praktmisstag. Dessutom ville Stockholm inte heller vara sämre utan hakade på 60-talets idiotier på EXTREMT usel arkitektur (omänsklig sådan) och trafikplanering när spårvagnen var plötsligt omodern, otrendig, ful, ja... den hade alla dåliga sidor som man tänka sig. Istället för spårvagnen gjorde man- ingenting. Det låter konstigt, vanligtvis är det så att när man tar bort något så måste det ersättas med något annat (helst lika bra) men så blev det inte, nähä.

Man kan ta två Stockholm:

Den innan krigsperioden och den efter krigsperioden.

Den efter är anonym, intetsägande, lagom, bakåtsträvande(motorleder överallt, stimulerande av massbilism, borttagning av nästan alla spårvagnslinjer), omänsklig(miljonprogrammet) och sjukt självbelåten samt narcissistisk.

Vad hände med det gamla Stockholm när man förutom att åtgärda sociala problem också byggde vackert och planerade stort och smart för trafiken?


Depressingly ordinary. Yes, indeed.
 0
Anders Gardebring (1 Februari 2008 13:04):
Jan! Jag vill att Stockholm skall få vara mer av en arkitektonisk lekstuga än den är idag! Av den enkla anledningen att staden fylls av likformiga och tråkiga lådor. Spännande arkitektur vitaliserar och gör en stad levande. Det handlar om att tillåta en blandning. Idag är monotonin och anpassningen normen. Spännande, men framförallt blandad, arkitektur är en grundbult i Yimbys tankar om Stockholm. Helt enkelt eftersom det är en av delarna som behövs för att göra Stockholm levande igen, och för att göra Stockholm till den urbana storstad med spännande möten, utbud och kultur som vi vill se.
 0
Johannes Hulter (1 Februari 2008 13:17):
Alla har ju sina käpphästar, för mig är den sociala blandningen viktigast. Och social blandning underlättas av arkitektonisk blandning (större prisvariation). Enhetligheten är ett av de många problemen med funkisbyggandet (såväl pris som estetik). Att sedan arkitektonisk blandning precis som Anders framhåller är roligare, mer dynamiskt och urbant gör ju inte saken sämre.
 0
Leonardo Frithunanthz (1 Februari 2008 13:19):
Vi har redan monotoni och annan tortyr mot sinnet, faktum är att StorStockholm präglas av det! Behöver vi mer av det? Vad var det vi talade nyss om, om 60-talets idiotier som den omänskliga staden? Arkitekturen är en grundbult i yimby. Om vi bara ska tänka så extremt spartanskt funktionalistiskt så hade vi aldrig startat yimby. Faktum är att något sådant är befängt och ologiskt. StorStockholm har från att ha varit den fattige kusinen från landet till att bli högpresterande studenten som plötsligt blev mallig, otrevlig och tråkig. Gillar vi att umgås med människor som är malliga, otrevliga och/eller tråkiga? Jag tror inte det. Staden ska vara som en organism, den får aldrig sluta utvecklas och det bästa sättet nu för Urban Sprawl-Stockholm alias vår huvudstad är att den utvecklas inifrån och utåt, nerifrån och uppåt. Förtätning som är vacker. Då kan man få ett större utbud av kultur, nöjen, fritid, kulturer, åldrar där allt och alla möts och det skapas synkretiska resultat som blir ett härligt tillskott för staden... I slutändan vinner allt på det, det är en win-win situation.
Staden gynnas så på så otroligt många sätt.

Stockholm måste bli levande och attraktiv igen.
 0
Jan Wiklund (1 Februari 2008 14:00):
OK, men fortfarande anser jag att arkitekter/byggherrar är leverantörer och stockholmarna är de som ska säga ja eller nej till vad de levererar.

Jag tycker också att det mesta som har byggts efter kriget är osannolikt tråkigt och enahanda och skulle gärna se mer variation. Men jag vill ändå tjyvhålla på brukarnas rätt att i sista hand säga ja eller nej till det hela.

Möjligen är jag funktionalist i detta. Åtminstone värjer jag mig mot att betrakta arkitektur som permanent konstutställning, med avantgardistiska förtecken. Det bidrar till den elitistiska solitärkultur vi har nu, där varje byggnad strävar efter att bryta av så mycket som möjligt mot omvärlden istället för att bidra till en integrerad helhet. Något som man fantastiskt nog lyckas åstadkomma utan att för den skull skapa något intresse bland andra än arkitektens kolleger.
 0
Johannes Hulter (1 Februari 2008 14:40):
@ Jan: Jag håller med dig i nästan allt. Men frågan är vilka man menar med brukarna. De reella brukarna, dvs dom som kommer att flytta in i huset, gillar det förmodligen (eftersom de flyttar in). Om alla potentiella brukare har vetorätt kommer ju inget att byggas överhuvudtaget.

Ikonbyggande kan tyckas vräkigt och ytligt, men det gör ju knappast någon skada så länge det är integrerat i stadsstrukturen. Där tycker jag tex. Kolhoff är för konservativ (intervju på Global Axess http://www.axess.se/web/main.nsf/0/99445781E9FE548CC12..).
 0
Björn Nilsson (1 Februari 2008 15:18):
"När skiten faller på direktörens hatt får vi en miljödebatt, tror jag att något proggband sjöng" Just det - Fria Proteatern/NJA-gruppen.

Jag är ny här, sedan igår, och inte klar över alla tankar i detta forum, men stora delar av det här inlägget är sympatiskt. Att man måste dra ur proppen för spekulanterna håller jag verkligen med om. Och det kan man inte göra utan att bygga mycket och dessutom anpassat för folk med låga inkomster i närområdet runt centrala Stockholm. Dessutom hyreslägenheter, så att folk inte behöver skuldsätta sig.

Nu över till kritiken, där jag tror att historielösheten kan vara ett problem för yngre visionärer. Det är inte bara folk med dyra lägenheter som inte gillar att sparkas omkring av byggbolag, politiker och spekulanter (med kufiska arkitektvisioner som extra plåga). Det räcker gott att vara gammal stockholmare för att känna att misstänksamheten kommer fram när någon visionär går loss. Och det blockerar även vettiga förslag tyvärr. En annan historielöshet är den negativa synen på att det gamla vägglus-Stockholm städades upp - problemet var nog inte att "folk stinker" utan att folk bodde tätt hoppackade och jäkligt ohälsosamt. Små lägenheter fulla med familjer och inneboende. Inte bra!

Men när man rensade upp gick det för långt ibland:


"En prick å en knäpp på näsan så att den blev bränd/ det skulle han ha som river på lilla Skinnarviksgränd" enligt Olle Adolphson i Gustav Lindströms visa.
 0
Marre (1 Februari 2008 16:04):
Var på en intressant utställning om Tokyo på Arkitekturmuseet för ett par år sedan, där man hade byggt en jättelik modell av centrala Tokyo. Man fick veta att medellivslängden på ett hus i Tokyo är endast 30 år! Man kontrasterade detta med en modell av kvarteren runt opera i Stockholm, som man menade lika gärna kunde ha avbildad 1700-talet som nutiden.

Nu är väl kanske Tokyo ett extremt exempel (precis som Stockholm i andra änden av spektrumet), men är inte denna ofta onödiga långsiktighet en del av problemet, att man bygger alltför hållbart? Att man faktiskt kan riva fula, misslyckade och obsoleta byggnader - även om de är ganska nya - verkar vara helt främmande i den svenska debatten. Om man visste att nya byggnader inte nödvändigtvis måste stå kvar i hundratals år, så borde väl acceptansen för att pröva nya lösningar och former öka?
 0
Björn Nilsson (1 Februari 2008 16:14):
OK Marre, vi kan väl riva den där fula betongklossen i hörnet av Drottninggatan och Wallingatan som en liten början? Jag har för övrigt en känsla av att under slutet av 1900-talet byggde man inte så jäkla hållbart som under tidigare epoker, snarare har det varit problem med fuskbyggen av olika sorter.

Japanerna har lite och dyr mark att handskas med, och deras städer i trä och papper eldades upp under Andra världskriget, så vi och dom kanske inte är helt jämförbara?
 0
Anders Gardebring (1 Februari 2008 16:16):
Jag kan tillägga att Tokyo är en oerhört spännande och blandad stad. Det är skybars, kontorsskyskrapor, källarklubbar, animénördar, affärsmän, gatuförsäljare, luxrestauranger, bakgats-hak och så vidare i en fantastisk blandning.

Vad gäller klarakvarteren är det uppenbart att något behövde göras. Bilden av det som var innan är ganska romantiserad. Man man borde ha gått mer varsamt fram och faktiskt sparat de hus som var värda att spara. Många vackra byggnader försvann. Däremot anser jag att det var rätt att riva slitna och nedgångna träkåkar på ett par våningar med utedass som ofta var fallet. Bevaransvärt? Nja, och dessutom hade det inneburit än ännu större utspridning av Stockholm om man inte hade gjort det. Däremot gjorde man misstaget att i det nya varken fixa en vettig skala eller att bygga för människor. Man borde ha byggt högre och arkitektoniskt mer intressant, samtidigt som man också borde ha byggt mer funktionsblandat. Samt då också sparat de byggnader som var värda att spara för att få den där blandningen som är stad.
 0
Magnus Orest (1 Februari 2008 17:07):
Björn - Visst är historielösheten i viss mån ett problem, men den tar sig uttryck både genom en överdriven bevarande-mentalitet, liksom överdriven vilja till förändring.

Klara-kvartern är nog det bästa exemplet på detta, eftersom bilden av detta är så onyanserad. Frågar man folk i Stockholm så är det främst två åsikter det handlar om - Antingen var det ett stort misstag, eller så var det en väldigt bra idé. Sanningen ligger någonstans mitt emellan. Man rev många gamla ruckel som i sig var sanitära olägenheter, samtidigt som det gick till överdrift på sina håll. Det ligger närmast sanningen.

Jag är själv född och uppvuxen i Stockholm, och har sett en hel del som inflyttade aldrig hört talas om. Ganska få av de som bor i Hammarby sjöstad känner t ex till den kåkstad (såg ut att vara hämtad från något land i tredje världen) som stod där en gång i tiden, förmodligen för att det finns saker man inte vill minnas. Samma sak med Klara-kvarteren, man minns de fina husen, men glömmer rucklen. Och det skapar problem för debatten.

Hur som helst, min inställning till byggande och rivande i Stockholm är att vi ska bygga hejdlöst, och riva varsamt. Stadens problem är ju just att den saknar urban täthet, så rivningar är bland det sista vi behöver. Och det görs ju inte heller, i princip ingenting rivs i staden numera. Så jag förstår inte varför det slitna gamla Klara-argumentet hela tiden dyker upp, när det inte är tal om att riva någonting, utan bara att bygga nytt där det finns plats.
 0
Magnus Orest (1 Februari 2008 17:09):
Marre - När det gäller Tokyo så finns det ytterligare en aspekt, nämligen att staden är byggd i ett väldigt jordbävningsdrabbat område, så det går inte riktigt att jämföra. Jag tror nog att vi hade haft ganska hög omsättning på byggnaderna även i Stockholm om staden som regel jämnats med marken ett par gånger per sekel. ;-) Och jag tror nog att just detta gett svenskar och japaner väldigt olika syn på vad byggnader är. För japaner är byggnader någonting förgängligt som har en begränsad livslängd, för oss handlar det om någonting permanent.

Detta märks i debatten om nybyggen i Stockholm, det verkar som få debattörer är medvetna om att det faktiskt går att rätta till misstag och misslyckade byggen genom att riva dem och ersätta med nytt. Ändå är det just det som sker med den gamla Klara-bunkern. I Sverige verkar synen på nybyggen vara just att det byggs, och sedan ska stå där för evigt. Utländska arkitekter och stadsplanerare anser däremot att det får stå kvar så länge folk vill ha det kvar, sedan rivs det och ersätts med någonting nytt. (Och varför är den svenska byggbranschen så krisdrabbad när det inte är galopperande högkonjunktur..? ;-))
 0
Anders Gardebring (1 Februari 2008 17:31):
En annan intressant aspekt med Japan är att de ofta återuppbygger saker som de tycker om i samma stil igen!
Ett japanskt tempel som jag besökte hade brunnit ner till grunden säkert 5-6 gånger men de hade byggt upp det igen i samma stil varje gång. Senast brann det ner någon gång på 70-talet om jag inte minns fel. Onekligen fascinerande.
 0
Axel Strandell Erstorp (1 Februari 2008 19:56):
Japan är väl på det sättet en väldigt bra förebild för många länder. Ett så modernt land som Japan men de håller väldigt hårt i sina traditioner, det fungerar tillsammans, man låter inte modernitet slå ut gammalt och gammalt slå ut modernt. Nu finns det ju såklart inte mycket gamla byggnader kvar som ni nämnt tidigare, och rent praktiskt så funkar de gamla husen väldigt dåligt år 2000, till skillnad från våra gamla sten hus.

Om man tänker efter så har vi i Sverige knappt några traditioner kvar från förr i tiden. Så de gamla husen är i princip det enda som kan påminna oss om våran storhetstid.
 0
thomas (2 Februari 2008 06:46):
Jo, men i perspektivet att hammarby sjöstad blivit "visionärt" är väl ändå ett lågvattenmärke tydligt.

Förvisso inte på basis av yta och fasader eller stadsplan utan främst sophantering och lite effektivare energi.. men också fortsatt extremt dyra kvm bruksareaor, kraftigt subventionerade bostäder för välbärgade, marginellt beskurna kvoter parkeringsplatser och en liten spårvagn som första lilla brott med ekrar till/från ett centrum (strax utanför).

Visst -- Färgfabriken, enstaka arkitekter och debattörer (t.ex. Wilhelmson, Raattamaa och Jerker Söderlind) försöker presentera grundläggande alternativ till dagens dysfunktionella strukturer och landstingets region & trafikplanekontor har långsiktiga planer mot flerkärnighet, men inget tyder väl på att detta tas på allvar i något av den bredare diskussionen eller praktisk politik!?

Peter Cook är förstås på nivå långt förbi detta. Att modifiera modernismens modeller kanske helt förbiser sam- & framtidens förutsättningar & utmaningar. Men vi behöver inte mer än att lämna Sverige så finner vi starkare förståelse för att folkhemslösningar, i all sin ära, är en del av vår historia.

Se bara på Danmarks bidrag till Venedigbiennalen härom året: "Too Perfect"!

www.dac.dk/visArtikel.asp?artikelID=1738
www.dac.dk/db/filarkiv/8380/letter_english.pdf

www.big.dk/projects/hav/superharbour.wmv
www.dac.dk/db/filarkiv/8382/catalogue.pdf
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8624 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 18:38 av Mårten Landström
Vega station
1 Mars 18:01 av Mårten Landström

@yimbysthlm på Twitter