Utskrift från www.yimby.se
....

Krönika: Sålänge vi har modernistisk smakdiktatur kommer nimbyismen att bestå

 
Ända sen Starcevo-kulturen för 6500 år sen har vi gillat att dekorera våra saker. Inte av några funktionella skäl utan bara för att det är trevligt. Arabiska slingerornament av mosaik, kinesiska lövsågerier, balkongräcken av snirkligt gjutjärn, blomstermålningar på Moraklockor, tornspiran på Chrysler Building - det tycks vara en helt universell eller allmänmänsklig impuls. Utom i en krets, arkitektskrået efter 1950.

Catharina Sternudds avhandling Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp, handlar om skillnader mellan folklig smak och arkitekters smak. Folk gillar detaljer på hus och utrustar hus med detaljer så mycket de kan. Arkitekter verkar avsky dem. Men mer än så – folks smak ses som mindervärdig, vulgär och sentimental, och av detta skäl värd att utrotas. Den Rätta Vägen är inte bara utglesning, funktionsseparering och enklavbyggerier, det är också den som har formulerats av Mies van der Rohe: Less is more, eller på svenska ungefär ”ju torftigare desto bättre”.

Därför är det nästan omöjligt att hitta detaljer på byggnader efter 1950. Jo, förresten, efter 1975 vågade vissa arkitekter, stödda av den tidens våldsamma protester mot modernt stadsbyggande, leka lite med formen – resultat ser vi t.ex. vid Oxtorget. Men de fick genast kollegerna på sig, och efter 2000 är det s.k. nyfunkis som gäller, när uttrycken inte är ännu mer kvadratiska och renskalade.

Det finns givetvis materiella skäl till situationen. Byggherrar vill helst inte kosta på sina byggnader ett öre i onödan, och då kan det vara bra att ha en yrkeskår som levererar argument för att slippa. Men det finns mer i det. Vore det bara en fråga om att värna om beställarens ekonomiska intressen skulle det antagligen finnas dissidenter; men sådana hörs sällan av.

Folk som har försökt förklara saken har liknat den vid tre andra fenomen.

En del har jämfört med den romantiska konstnärsmyten. Det är ett värde i sig att avskilja sig från majoritetens smak, det får en att känna sig utvald.

Andra har jämfört med stalinismen. Även där var det fråga om akademiker som ansåg sig veta vad som var bäst för folk och därför ansåg att de hade rätt att tvinga på folk sina besynnerligheter.

Ytterligare andra har jämfört med religiösa sekter och bland annat hänvisat till de tidiga modernisternas besynnerliga umgänge.

Oavsett vad handlar det förstås om samma fenomen - en bourdieuansk strävan från ett akademiskt kotteri att pinka revir för att markera sig mot omvärlden. Det hela påminner om 70-talets akademiska maoister som alla av nån anledning gick klädda i manchesterkostymer från Mahjong. De kanske inte alla gillade den stilen, men hade de avvikit hade de kanske mobbats av kolleger som även de var rädda att bli mobbade om de var för annorlunda, och därför ylade med.

Det finns förstås en stor tragik i detta. Inte bara för de arkitekter som kanske gillar nåt annat än kuber. Inte bara för stadsmiljön som hade mått bättre av att vara mindre likformig. Utan för att arkitektskråets puritanska moralism skapar ett universellt motstånd mot nybyggande över huvud taget. Det behöver bara glunkas om att det ska byggas ett hus på ens tvärgata förrän alla skriker: ”Nej inte mer av den skiten”. De behöver inte ens titta på ritningarna, det behövs inte. Det är alltid samma ensidiga funktioner, samma torftiga former, samma Gubben Noak med ett pekfinger när man hellre skulle vilja höra en intrikat samba eller – gud förbjude! – en tango! Fast det skulle naturligtvis arkitektskråets puritanska moraltanter genast döma ut som både liderligt och sentimentalt.

Ändå tror jag att folkmajoritetens detaljglädje måste få komma till uttryck i det som byggs för att vi ska få tillbaka något av den spontana entusiasm över Stockholms utveckling som fanns för hundra år sen. Den tidens arkitekter föraktade inte folkmajoritetens smak. Därför möttes de inte heller av misstänksamhet och motstånd. Folk gillar inte mästrande moraltanter och unkna ortodoxier. Inte heller gillar de experter som tror att de äger stan. Däremot finns alltid en respekt för kunnande, underförstått att det används för att skapa det som efterfrågas.

Nej, jag vill inte förbjuda modernistiska byggnader. För det första går det inte, ungefär 80% är redan av den sorten. För det andra är jag alltid skeptisk till förbud. Men visst skulle det behövas ett moratorium, om inte annat just för att det finns alltför mycket av det? Är det inte ungefär som med förorter vs innerstad – att det som det finns för lite av borde uppmuntras, och det som det finns övernog av borde bromsas en aning?

Och framför allt borde vi en gång för alla kväsa arkitektskråets sekteristiska mentalitet - exempelvis genom att på alla sätt uppmuntra de arkitekter som försöker frigöra sig från diktaturen. När de blir av med den skulle t.o.m. modernismen bli bättre – av den enkla anledningen att ängslig upprepning i syfte att inte stöta sig med auktoriteter blir tråkig i längden.

Och ännu tråkigare blir det om auktoriteten är så förbjudande som Mies van der Rohe.
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Jan Wiklund (31 Juli 2008 15:37):
I England har dissidenterna fått fart ser jag i Times on line: http:​/​/​property.​timesonline.​co.​uk/​tol/​life_​and_​style/​p.​.​

Lite lustigt är det i alla fall att modernisterna kräver att få sina mest avskydda verk uppförda på kulturarvslistan...
 0
Anders Gardebring (31 Juli 2008 15:52):
Ah ja. Robin Hood Gardens. Det har varit intressanta turer kring det. Inte ens de som bor där vill ha skiten kvar:

"They claim the block, designed in 1972 by husband and wife team Peter and Alison Smithson, is a modernist masterpiece. But others disagree, with most of its 400-plus residents wanting it razed to the ground.

Vice chairman of the residents' association and marketing director Aktar Hussain, 25, said: "All these high-minded people who want these flats to stay should actually try to live in them - it's not fun, it's tough. They don't know what they're talking about, it's hell, an easy place to feel threatened. "


http:​/​/​www.​thisislondon.​co.​uk/​standard/​article-​23450​24.​.​
http:​/​/​www.​treehugger.​com/​robin-​hood-​gardens3.​jpg

Den tidiga modernismen, det som ofta brukar kallas "funkis", tycker jag faktiskt ofta kan vara riktigt trivsam. Den är mänsklig och utformad med eftertanke. Nedre Gärdet i Stockholm känns ju inte direkt som en otrevlig plats, även om den har en del urbanitetsmässigt i övrigt att önska. Troligen beror detta på att man här hade nya idéer men utan att helt förkasta tidigare kunskaper. Det största problemet är ju de här fullkomligt genomvidriga mastodontbyggena som uppstod när saker fullkomligt spårade ur på 60- och 70-talet.
 0
Birgitta Adolfsson (31 Juli 2008 15:54):
Jag håller med!
Fantasi och flerfald är en bristvara på många håll…

Årstafältet är inte min bakgård!
Årstafältet är hela söderorts gärde, vårt sista stora grönområde i söderort en ovärderlig resurs för boende i dag och i framtiden. Målet är 15 000 bostäder i detaljplanarbete under denna mandatperiod, detta mål är redan uppfyllt även utan en exploatering av Årstafältet. Styrande i staden medverkar till försening av redan inplanerade byggprojekt och missbrukar våra gemensamma medel på ett icke försvarbart sätt genom att sälja ut och planera om Årstafältet till stad. Utvidga pågående arkitekttävling – Nya Årstafältet till att gälla planering, omstrukturering och bebyggelse av området kring landskapsparken. Gör det eftersatta Söderort till pilotområde för hållbar stadsutveckling.

Birgitta Adolfsson, Nätverket Årstafältet!
 0
Jan Wiklund (31 Juli 2008 16:07):
Anders
Problemet är väl inte de modernistiska byggnaderna en och en, problemet är den formmässiga enkelspårighet som råder i byggbranschen. Att allt ska se likadant ut.

Detta kanske inte bara beror på den smakmässiga diktatur som vissa arkitektkretsar utövar som jag säger här ovan, och inte bara byggbranschens byråkratiska organisation, och inte bara 3D-programmens primitivitet, och inte bara bristfällig utbildning på dessa, utan förmodligen en blandning.
 0
Anders Gardebring (31 Juli 2008 16:16):
Hej Birgitta!
Detta var ju kanske lite utanför vad krönikan handlar om, men det skadar ju inte med en diskussion om Årstafältet.
Dessa olika alternativ är de som jag stött på i diskussionen hittills:

1. Omvandla Årstafältet till en attraktivare park, bygg bostäder "någon annanstans". Detta ser jag inte som realistiskt, Årsta med omnejd ligger för bra till för att vara ett utvecklingsvacuum.

2. Bygg stad på Årstafältet. Detta alternativ skulle förvisso tillföra nya stadsvärden till Stockholm, men det tar bort tillgången Årstafältet samtidigt som det skapar en ny isolerad stadsenklav.

3. Bebygg Årstafältets allra yttersta utkanter i syfte att skapa en tydlig stadsgräns mot fältet och låt sedan den nya stadsstrukturen ta sig in mot de redan existerande bostadsområdena och industriområdena i Årsta där man gör en stadsmässig förtätning som omvandlar delar av Årsta från förort till stad. Omvandla Årstafältet till en attraktiv park.
Detta alternativ förordar jag själv.

Stadens tävling ser såhär långt olycksbådande ut. Ingen av dessa tre alternativ kommer, om man skall tro de exempel på tidigare arbeten från de vinnande kontoren som uppvisas, uppfyllas. Istället blir det ännu mer förort av varianten "hus i park". Alla förlorar, ingen vinner. Parken förstörs, ingen ny stad tillkommer, och områdena i Årsta fortsätter att vara isolerade från varandra och innerstaden. Det vore minst sagt olyckligt.

Du skriver:
"Utvidga pågående arkitekttävling – Nya Årstafältet till att gälla planering, omstrukturering och bebyggelse av området kring landskapsparken. Gör det eftersatta Söderort till pilotområde för hållbar stadsutveckling."

Och jag kan bara hålla med. Låt Årstafältet bli en attraktiv park, och förtäta och bygg ut omkring. Det finns mycket gott om ytor att bygga på. Nu vet jag inte om detta är officiell policy från nätverket årstafältet, men om det är så är det mycket glädjande! Det är just sådan konstruktiv debatt vi behöver i Stockholm. Mer av "bygg såhär och på dessa platser" istället för "bygg inte här". Således skulle jag gärna vilja veta, är detta nätverket Årstafältets "officiella" hållning i frågan, och om så är fallet, har ni några planidéer på hur detta skulle kunna se ut? Jag tror att det är oerhört viktigt för er att jobba just med helheten och visa staden hur och var det kan tillföras nya stadsytor.
 0
Martin Ek (31 Juli 2008 16:25):
Nu förstår jag inte riktigt vad du är ute efter Birgitta... Men jag förstår det som att du vill ha årstafältet kvar, fast med stadsmässig bebyggelse runtomkring... I så fall håller jag med. Gör om fältet till en ordentlig park - som det ser ut i dag är det nästan vidrigt (menar alla öppna och oanvändbara fält som bara är fulla av skräp) - och bygg 12-våningskvarter runtomkring. Och voila, där har vi söderorts "Centralpark". Man kanske kan minska fältets yta något och samtidigt är en överdäckning av södralänkenmynningen ett måste.

Edit:Skrev samtidigt som ovan.
 0
Patric Nilsson (31 Juli 2008 16:26):
Håller med i nästan allt som du skriver Jan Wiklund.

Birgitta Adolfsson: Årstafältet är inget grönområde det är ett vildbevuxet skräpområde som skulle må oerhört bra av en kraftig exploatering. Bygg 20.000 bostäder i höghus (ev. skyskrapor) på denna plats. Anlägg en vacker och väl strukturerad (och väl underhållen!) park centralt i området. Överdäcka gärna de högtrafikerade vägarsom omger fältet. Skyskraporna bör byggas så att skuggorna faller över industriområdena som omger fältet.

Även om målet för den nuvarande politiska majoriteten är 15000 bostäder så är behovet oändligt större än det, och det är behovet som bör styra exploateringsgraden. Vi skulle behöva bygga minst 20.000 bostäder om året de kommande 10-15 åren för att täcka framtidens och dagens behov av nya bostäder.
 0
Anders Gardebring (31 Juli 2008 16:27):
Ja. Södra länken-delen över Årstafältet måste naturligtvis däckas över och sedan bebyggas.
 0
Anders Gardebring (31 Juli 2008 16:29):
Patric:
Jag är mer anhängare av förtätningsidén än att bebygga stora delar av fältet. Årstafältet kan bli en fantastisk tillgång som central parkyta i ett Årsta som genomgår en kraftig förtätning. Det finns plats för 20.000 bostäder i Årstaområdet och ändå behålla större delen av fältet. Det är tydligt på en flygbild över området. Industrierna flyttar man lämpligen längre ut, som gjorts på så många andra ställen, så att det frigörs yta för stadsytor.

Att behålla fältet som det är idag är däremot naturligtvis otänkbart. Det måste till en ordentlig upprustning av parkytorna så att det blir en riktigt bra stadspark.
 0
Martin Ek (31 Juli 2008 16:31):
Patric
Det låter som att du förespråkar att det bara ska vara en liten park i mitten. Jag tycker att man ska bevara nästan hela fältet men samtidigt bygga tät(hög) kvartersbebygelse runtomkring. Här har vi chansen att bygga det som vi egentligen skulle vilja med Nationalstadsparken, en stadspark.

Och självklart ska man rusta upp fältet.
 0
Patric Nilsson (31 Juli 2008 16:39):
Martin och Anders

Om det är möjligt ekonomiskt att däcka över de omgivande vägarna och bebygga dessa med uppemot 20.000 bostäder, så ser jag gärna att hela det nuvarande fältet omvandlas till en park liknande Central Park i NYC. Men jag tycker det viktigaste är att det ses till att vi får på plats så många bostäder som möjligt, och om det blir nödvändigt att bebygga delar av fältet för att uppnå en så stor befolkningstäthet som möjligt, så tycker jag att man kan minska parken något.

Vi måste se till att de 250.000 som står i bostadskön inte behöver vänta längre än vad som är absolut nödvändigt.
 0
Patric Nilsson (31 Juli 2008 16:47):
Min rädsla är att om man omvandlar hela fältet till en anlagd park så kommer kostnaden för att upprätthålla den bli så stor att man så småningom kommer att minska på underhållet så att parken kommer att förfalla. Se bara på utvecklingen av Stockholms parkförvaltning.

Visserligen kan detta motverkas om man låter hyresgäster och bostadrättsinnehavare som bor kring parken betala en avgift till parkens underhåll.
 0
Anders Gardebring (31 Juli 2008 16:52):
Patric:
Rädslan för dåligt underhåll är befogad. Det är just därför det måste byggas med ordentlig exploateringsnivå runtomkring.
Dessutom tänker jag mig olika former av rekreationsinrättningar även inne i parken av den typ som passar i sådana miljöer.

Kolla på en flygbild över Årsta på Eniro. Det finns en hel del ytor som kan bebyggas utanför fältet. Det viktiga här är ju dock att även få med sig de lokalt boende. Villkoret för att inte bygga på fältet måste ju bli att man bygger på någons "bakgård".
 0
Niklas (31 Juli 2008 16:55):
Håller med Jan. Bra krönika.

Birgitta:
Att inte exploatera detta fält med många bostäder/kontor är INTE en hållbar stadsutveckling. Då får vi istället en massa villamattor på långt avstånd från befintliga allmänna kommunikationer, vilket kommer att resultera i ännu mer biltrafik.

Att värna om ett centralt beläget överblivet fält är INTE att värna om miljön. Försök istället att lyfta blicken något. Hur vill du att staden ska se ut i framtiden? Igentäppt av bilar eller kollektivtrafik? Låter vi fältet vara oexploaterat blir det mer bilar.

Att låta hela fältet vara Park är orimligt.
 0
Martin Ek (31 Juli 2008 17:05):
Vad är det som är orimligt i det? Möjligtvis befolkningsunderlaget, men det vill vi ju ändra på.
 0
Patric Nilsson (31 Juli 2008 17:06):
Anders:

Frågan är dock om man verkligen får med sig de lokalt boende genom att flytta exploateringen närmre dem?

Jag hoppas att deras opposition mot att bebygga fältet inte egentligen är en opposition mot att bygga överhuvudtaget. Mao bygg gärna men inte här=Nimby. Men om de verkligen är intresserade av att rädda den allmänna yta som fältet utgör (och omvandla den till en park), och därmed flytta nybyggnaden närmre de själva så är det klart att jag är för det.

Hoppas bara att vi inte blir besvikna av deras motivation.
 0
Anders Gardebring (31 Juli 2008 17:12):
Som jag skrev så är det viktigt att detta är villkoret. Jag skulle gärna se en idéplan på en förtätning+parklösning. Jag tror att det skulle kunna bli mycket mycket lyckat.
Jag tror att riskerna för "lokal nimby-aktivism" är avsevärt mindre om man tillsammans med Årstaborna kan arbeta fram en förtätningsplan, lyssna på vad Årstaborna saknar, tillföra dessa värden, tillföra nya boende och affärer, restauranger osv samt också tydligt deklarerar att detta hänger ihop med att behålla fältet.
 0
Jan Wiklund (31 Juli 2008 17:15):
Jävlar, nu försvinner ju hela debatten om den modernistiska smakdiktaturen. Det finns en diskussion om Årstafältet någonstans i arkivet, skulle vi inte kunna aktualisera den istället?
 0
Anders Gardebring (31 Juli 2008 17:20):
Diskussionen om Årstafältet fortsätter här:
http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​0​8/​0​4/​stadsdel-​pa-​arstafaltet_​54.​.​

Här pratar vi nu om Jans krönika!
 0
Jan Wiklund (31 Juli 2008 17:27):
Så bra.

Är det nu någon som har konkurrerande förklaringar om varför det ser så enahanda ut?

http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​0​8/​0​7/​en-​av-​citys-​skamflackar-​b_​.​.​
föreslog någon att det var de torftiga 3D-programmens fel, alt. den dåliga utbildningen på dessa. Någon annan föreslog att byggbolagen beordrar sånt här och de stackars arkitekterna bara har att lyda. Vad är sant? Har någon yimbyit med arkitektutbildning något att tillägga?
 0
Gustav Svärd (31 Juli 2008 20:04):
Jag gick visserligen ett år på A-KTH, men tycker inte det var nog för att uttala mig i just den frågan.
3D-programmen var det ingen egentlig utbildning i alls (en föreläsning räcker ju inte).

Vad gäller den enkelriktade nyfunkisens diktatur så håller jag helt med. Individuellt kan husen vara nog så trevliga (ibland), men att som senaste 15 åren bara bygga nyfunkis i hela förorter... gigantiskt misstag. Som Jan tar upp så är denna likriktning och tråkighet så förutsägbar att man inte behöver se ritningarna för att veta exakt vad som kommer byggas: klotterväggar och ljusgrå puts.
 0
Oscar A (31 Juli 2008 23:23):
Död åt modernismen och dess anhängare!
 0
Gustav Svärd (31 Juli 2008 23:41):
Eh... nej.
Död åt ingen.
Modernismen ska vi lära oss av, inte döda. Gärna modernistiska hus lite nu å då, men jämt å ständigt i modernistiskt planerade områden? nej tack.
 0
Fritz Halvorsen (1 Augusti 2008 10:11):
Hm...dags att döda några myter tror jag...

1.Att folk i alla tider har dekorerar sina byggnader är fel. Det finns massor av exempel på byggnadstraditioner som är helt odekorerade, och där byggnades skönhet ligger i konstruktionen eller i materialet. Det japanske trähus-traditionen är ett exempel.

2.Dekoren har historiskt sätt oftast ett syfte.A tt det skulle ha sats dit för att det är "trevligt" avslöjar bara kunskapslöshet. Den kan vara av religös/mystisk karaktär, symboliserar någon gud eller jagar bort onda andar, exempelvis. Även byggnadens konstruktionen kan understödja denna symbolik, ses tydligt i exempelvis gotiska kyrkor.

3.Jag undrar om Jan Wiklund någongång de senaste 10 åren har öppnat en trend-tidning, eller besökt nogon trendig möbelaffär. Jag kanske gör dig besviken, men skaran av människor som gillar det enkla och avskalade är nog större än arkiteker. Jag skulle vilja påstå att majoriteten gör det. Och du kan se den trenden i andra kulturella områden än arkitekur: mode, musik, foto, konst.
Om det är någon tröst är den trenden på vikande front just nu, även inom arkitekturfeltet, där man de senaste fem (minst) åren har arbetat mycket med mönster, konstruktion och materialitet för att skapa byggnader som berättar något annat än historien om den rena och enkla.
De senaste åren har koncept från naturen präglat mycket av samtidsarkitekturen (titta gärna i någon samtida internationell tidning). Ett svenskt exempel är Claesson-Koivisto-Rune's internationellt uppmärksammade Sefra Building i Kyoto, Japan, med abstrakta löv-mönster på fasaden.

5.Arkitektur tillkommer i team-arbeten där arkitekter, byggteknik-konsulter, entreprenörer, fastighetsägare, marknadsanalytiker och byggekonomer samarbetar för att få fram en byggnad som på bästa sätt tar til vara fastighetsägarens behov och ekonomiska intressen. Den makt arkitekter har över en byggnads utformning måste ses i den relationen.

6.Arkitekter är mycket medvetna om strömningar i sin samtid. Att driva någon ideologisk agenda gjorde man på 30-talet, javisst. Idag är det viktigare att förstå den marknad och den kultur man opererar i. Annars får man inga uppdrag.

Modernism - Not In My Back Yard, säger Jan Wiklund. Denna udda artikkel har ingenting med den positiva och inkluderande andan i yimbyism att göra.
 0
Eric Thärnström (1 Augusti 2008 10:26):
För att nyansera en aning:

Stilen
Jag tycker inte att vi ska sätta nyfunkisen och modernismen i sämre dager än den förtjänar. Egentligen är det inget fel på stilen som sådan. Den är lika praktisk eller opraktisk som vilken annan stil som helst, och den har varken mer eller mindre att säga till om i formspråket, eftersom det rena avskalade är själva kärnan i stilen. Den är varken bättre eller sämre än andra stilar.

Epoken
Vi har levt med nyfunkis i ungefär 15 år nu, och vi säger att vi är trötta på den, för att den dominerat hälften av vår livstid (för somliga av oss nästan hela livet). Men hur länge varade jugend, art deco, nationalromantik? Det är historiskt inget ovanligt med en stil som dominerat i 15 år. Det finns värre exempel.

Att vi har blivit allmänt kräsnare idag och vill se mer utveckling inom ett område som historiskt brukar vara väldigt trögflytande är dock inget konstigt. En ny tid, och nya förväntningar. Jag tänker inte försvara vare sig arkitekterna, byggherrarna eller lagförfattarna, men modernismen och nyfunkisen har inte själva gjort något ont, ty de är bara stilar, verktyg, som arkitekterna ska bemästra.

Fritz Halvorsen
Jag skrev mitt inlägg i sammma stund som du publicerade ditt, men jag håller med dig fullt ut. Man måste bredda sitt perspektiv.

I, for one, tänker verka för en ökad långsiktighet, en bättre kvalitet och ett mänskligare perspektiv inom arkitekturen och byggbranschen. Det är där jag ser brister, och det är där vi borde göra mer.
 0
Anders Gardebring (1 Augusti 2008 10:45):
Fritz:
Först vill jag (med tanke på ditt sista stycke) poängtera att inlägget är en krönika och avspeglar således Jans syn. Det är således inte något slags officiellt ställningstagande från nätverkets sida. Om du tittar i arkivet så ser du att det har publicerats ett antal krönikor här på Yimby så det är inget ovanligt. T.ex. skulle en arkitekt som är medlem i nätverket (och det har vi flera stycken) här också kunna publicera en krönika om varför han/hon tycker att Jan har fel. Det är inget konstigt med det.

Med det sagt så vill jag dock påstå att jag till viss del (men inte helt) håller med Jan. Samtida svensk arkitektur, uppförd i Stockholm, är ofta för embarmerligt trist. Med detta menar jag inte enskilda byggnader, som ofta kan vara väldigt bra. Istället menar jag hela områden, där allting ser likadant ut. Visst finns det gott om bra exempel på motsatsen även från svenska arkitekter. Det bästa som svensk arkitektur åstadkommer tenderar dock att uppföras långt från Stockholm. Att du tar upp byggnader i Kyoto är således inte så meningsfullt när vi diskuterar situationen i Stockholm. Samtidigt skall jag också villigt erkänna att inte heller Jan siktar in sig på Stockholm utan tar ett större grepp.

Själv har jag (som du ser om du läser min tidigare kommentar) inga problem med modernismens tidiga arkitektur. Jag bor själv i ett hus på Gärdet från funkisens tidiga epok (byggt 1932) och gillar både huset och området. Den enda nackdelen är att det är för mycket bostäder och för lite kontorsytor så affärsutbudet och folklivet är lite magert.
Men, skulle jag tycka det vore kul om hela Stockholm såg ut som nedre Gärdet? Nej, inte det minsta. Precis lika trist skulle det vara om hela Stockholm såg ut som Östermalm. Problemet nu är ju att hela Stockholm går mot en framtid då allt ser ut som Hammarby Sjöstad eller något ännu glesare i form av punkthus utsprinklade på en gräsmatta ett par mil från stan. Vi verkar ha fastnat i något slags idylliserat 30-tals-ideal i modern tappning.

Det finns det ett antal problem med modernismen som jag menar att vi behöver göra upp med. Dessa problem handlar om mer än arkitektur. Dels har vi tanken om hur områden planeras, i formen av isolerade enklaver. Detta tycker jag att det blir allt tydligare att vi (äntligen) börjar röra oss bort från. De flesta idag talar om vikten av att skapa sammanhang. Tyvärr avspeglas inte alltid dessa visioner i framförda planer. Illusionen om "grönska" som universallösning på alla problem är än så länge mycket vanlig. Vi har också problemet med monofunktionell planering. Denna idé uppstod hos funktionalisterna men har idag fått eget liv, oftast i form av ren ekonomi. Det är enkelt och kostnadseffektivt att planera ett bostadsområde på ett bräde. Skall man börja planera enskilda hus, blanda kontor och bostäder, införa lokaler i bottenplanen och så vidare så blir det krångligare. På sikt tror jag dock att även dessa processer kan effektiviseras och förenklas. Mitt önskemål är att levande boende- och arbetsmiljöer i framtiden blir normen i byggproduktion, inte undantaget. Det tredje problemet går in i det andra. Den enformiga formen på byggnader som uppförs. Idag består nyproducerade bostadsområden (eller i vissa fall bostadsområden med vissa stadsvärden och någon enstaka gång nya stadsdelar) av nyfunkis. Det produceras nästan ingenting annat. De nya bostäderna nere vid Norra Bantorget är ett välkommet avbrott som jag, som glad amatör, har fräckheten att tycka om trots att de kan ses som pastischer. Samtidigt gillar jag också hotell Clarion Sign som är ett bra exempel på att modern svensk arkitektur i Stockholm inte behöver vara vare sig tråkig och enahanda eller en pastisch för att bli bra.
Framförallt gillar jag att man ställt dessa olika stilar precis intill varandra. Kontraster! Det blir intressant att titta på.

Samtidigt skulle det naturligtvis bli förbaskat trist om vi började tapetsera Stockholm med "Clarion Sign"-kopior, precis som Stockholm blir trist när vi bara bygger områden som ser ut som kopior på Hammarby Sjöstad.

Ja. Lite tankar.

Med allt detta sagt så ser jag en ljusning. Jag tror att vi är på väg mot det som jag själv efterfrågar. Nämnligen att ta med oss det som vi lärt av modernismen, återknyta detta till den historiska tråd som vi klippte av när det begav sig, och gå vidare mot något nytt som kombinerar detta till någonting riktigt bra. Jag är hoppfull och tror inte att framtidens Stockholmska arkitektur består vare sig av monofunktionellt planerad nyfunkis eller pastischer av tidiga 1900-talsbyggnader.
 0
Anders Gardebring (1 Augusti 2008 11:01):
Eric:
Du har en mycket bra poäng i hur länge en arkitektonisk stil dominerar. Jag ser heller inte nyfunkisen som en dålig stil i sig själv på något sätt. Jag tycker många av de byggnader som uppstått i denna stil är riktigt tilltalande. Problemet är snarare att modernismen i grunden har förändrat hur vi planerar städer och områden. Istället för att bygga vidare på en stadsväv på det sätt som vi gjort i hundratals år, med en härlig blandning av olika stilar från olika epoker som följd, så byggs istället nya enklaver som färdiga minisamhällen, klara att användas men utan tanke på framtida behov av förändring. Det stora problemet är, i mina ögon, således planeringen. Nya stadsmässiga områden som idag består av homogen nyfunkis, kommer säkerligen i framtiden att vitaliseras genom att ett och annat hus rivs och ersätts av något annat. Sådana områden blir en del av stadsväven, istället för något isolerat och konstant.
 0
Eric Thärnström (1 Augusti 2008 13:35):
Anders Gardebring
Alltid lika skönt att vara överens.

Det vore spännande om arkitekterna lärde sig använda sina program ordentligt. I flera år har den mer eller mindre standardiserade programvaran tillåtit användarna att gå runt i de uppritade miljöerna. Då hade man ju hoppats på att de skulle förstå sin omgivning bättre. Men det är förstås, det finns ju inga "medspelare" i den typen av programvara...
 0
Anders Gardebring (1 Augusti 2008 13:57):
Ett intressant fenomen som jag har noterat: I arkitektskisser skiner alltid solen och det finns någon slags anledning för en massa människor att gå på den vanligtvis ensliga gångvägen intill punkthuset. Just det här att det alltid finns gott om människor på arkitektbilderna talar om en sak: Vi gillar människor, att umgås med, vara i närheten av. Det är säljande, annars skulle det inte vara med som standardelement på bilderna. Jag önskar att man drar den slutsatsen ett steg till. Planera så att de där människorna finns där i verkligheten. Bara inte i idylliserade ritningar på perfekta sommardagar.
 0
Jörgen (1 Augusti 2008 16:28):
Jag tror att Jan Wiklund har en poäng när han säger att folk är mera negativa till nybyggen pga den tråkiga arkitekturen och tänker ”Nej inte mer av den skiten”. Hade dagens arkitektur kunnat mäta sig med den för 100 år sedan i stället för att nöja sig med att vara ”i alla fall lite bättre än miljonprogrammet och Klarabunkrarna” hade vi säkert haft ett annat läge.

Men ljuset i mörkret kanske kan skönjas. Framför allt i arkitekturdebatten här på nätet. 2006 fanns nästan ingen kritik alls mot glaslådor och nyfunkis. Någon gång 2007 började det hända något. En massa bloggar som till exempel den här har startat, till klart övervägande del kritiska mot nyfunkisen. En annan reflexion: den föreslagna glaslådan till stadsbibliotek har ju fått massiv kritik i media. Det kanske den inte hade fått om den presenterades för ett par år sedan. Och som sades i ett av inläggen ovan: vi har haft nyfunkisen i 15 år och många andra stilar har avlösts av något nytt efter ca 15 år. Hoppas bara att det nya kunde bli en mångfald av stilar istället för något allena rådande som alla kommer att bli less på efter ytterligare 15 år.
 0
Henrik Nilsson (2 Augusti 2008 02:25):
Enformigheten är inbyggd i modernismen det är inte bara en fråga om att hela nya stadsdelar uppförs i stilen utan att den saknar den variation som ornament tillhandahåller. Så kallade ”kuber” eller rätblock är det mest rationella sättet att bygga på och därav följer att de flesta byggnader kommer att vara rätblock och då finns bara två medel att motverka enformigheten vilket traditionellt är färg och ornament. Det enda som kan liknas vid ett försök till variation i modernistisk arkitektur brukar bestå i att använda fasadmaterial av plast eller plåt som ofta ger ett skjulmässigt intryck.
I småhusbebyggelse så spelar inte arkitekturens kärvhet så stor roll eftersom trägårdarna kan uppväga enformigheten då bebyggelsen är i samma storleksordning som växtligheten. Nu handlar väl den här diskussionen i och för sig om stadsbebyggelse så kärvheten hos japansk eller svensk småhusbebyggelse är väl rätt irrelevant.
Vad det gäller trevligheten så är jag övertygad om att gotikens arkitekter tyckte att det var trevligt med helgon statyer i kyrkan dem tyckte säkert att alla deras ornament var fina.
En orsak till ornamentslösheten kan vara att det personer som blir arkitekter idag inte är har samma talanger som de som blev arkitekter förr i tiden de kanske helt enkelt inte är så bra på ornament.
Jag förstår inte vad som får folk att bli optimistiska över (nya) Clarion Hotel det ser väl lika monokromt och enahanda ut som Kulturhuset, Hötorgsskraporna eller Arkitektskolan. Samma sak gäller Stockholm Waterfront.
 0
Johannes Lilleberg (3 Augusti 2008 15:27):
När det gäller detaljer så ska vi komma ihåg att det inte är arkitekterna det i första hand är fel på. Utan det är byggbranschen i Stockholm som gör arkitekturen monoton. Det kan man exempelvis se då samma arkitekter som i Stockholm gör skolådor i andra städer som Köpenhamn och Berlin skapar varierade fantasfulla byggnader där man tänker på utseendet.

Moderna museet är ett typexempel på arkitektur i Stockhlm tycker jag. Står du utanför byggnadet ser du en flat vägg i en färg. För att kunna njuta av konst måste du betala pengar för att få komma in. I Stockholm bjuder man minsann inte på något sevärt för människan på gatan.

Den kubiska detaljlösa arkitekturen är hopplöst ute i andra större städer i Europa. Men i Stockholm dominerar fortfaranade fyrkantiga lådor med putsade fasader. En orsak är att konkurensen bland byggherrarna i Stockholm är nästan obefintlig. Du kan bygga en billig fyrkantig låda i en färg men ändå marknadsföra arkitekturen som järv och modern. Det kan du inte göra i Köpenhamn.

En annan orsak till att arkitekturen är tråkig i Stockholm tror jag beror på akitekternas dåliga rykte. Man vågar inte släppa lös arkitekternas fantasier. Iställer bestämmer byggbranchfolk som ingenjörer och politiker utseendet på byggnaderna. Jag har träffat många arkitekter som påstår att man i Stockholm till skillnad från andra miljonstäder inte tillåter arkitekterna styra över arkitekturens utseende. Att vi inte låtit arkitekterna få styra över arkitekturens utseende tror jag är det största misstag vi gjort de senaste decenierna i Stockholm. Vill vi ha arkitektur där man bryr sig om utseendet ska vi hylla och lyfta upp arkitekterna. Inte tvärtom.
 0
Johannes Hulter (3 Augusti 2008 18:43):
Intressanta synpunkter. Har precis kommit hem från Amsterdam och det ger lite perspektiv. För det första vet jag inte om jag tyckte det nybyggda där generellt var så mycket bättre än i Sverige. Det fanns en del makalöst trist arkitektur där också. Men topparna var många fler och mycket högre. Det verkar finnas ett större utrymme för arkitektonisk fantasi och expertis där. Det är det jag ofta saknar i svensk arkitektur, mer än dekorationer och ornament - utrymme för fantasi och kunnande. Arkitektur som kan överraska och förundra, utan att ta till krumbukter.

Visst finns det en extremt tråkig minimalism-ortodoxi i vårt land fortfarande, men den generationen arkitekter är nog på väg bort nu. Oavsett hur fantasifulla och modiga arkitekterna blir kvarstår dock vissa problem. Det främsta är den modernistiska stadsplaneringen. Bygger man efter en modernistisk plan, och hela stadsdelar åt gången, spelar det ingen roll hur bra husen är, det blir stentrist ändå.
 0
Fritz Halvorsen (3 Augusti 2008 22:12):
Henrik:Rätvinklig "kubisk" arkitektur är inte längre med det enda sättet att bygga rationellt. I post-industrialismens tid är det fullt ut möjligt att bygga hus av olikformade komponeneter, med olika typer av datorteknik. Din analys stämmer på den produktionsteknik som utvecklades i industialismen tid. Modern (i betydningen samtida) arkitektur kan därför produceras rationellt även med komplexa former, med ornamentikk och med mönster. Det förutsätter att alla implicerade i byggprocessen har tilräcklig kompetens till detta. Tror nog att detta kan förbättras i Sverige, även med rationella/ekonomiska vinster i förhållande till traditionell byggnadsproduktion.

Intressant också det faktum att det ofta var konstnärer/skulptörer som stod för ornamenteringen av kyrkor (exempelvis i gotiken). Arkitekten var då mera en byggledare i workshopen som i dialog med skulptören formgav huset. Jag skulle gärna se en större medverkan av konstnärer i husproduktion idag, men jag kan inte garantera att det kommer att blir små keruber och drakhuvuden på hushörnen...

Jag har personligen svårt att förstå arkitekter som ritar nyfunkis, eller funkitsch som det lite roligt kan kallas. Det är enkelt, snabbt och spekulativt, och utmanar ingen - allra minst arkitekten. Tyvärr ritas mycket av det som byggs i Stockholm av ett fåtal större arkitektkontor - yngre arkitekter och små kontor arbetar i motvind. Det bidrar enligt min åsikt till den idétorka och monotont tråkiga nybyggnation som har präglat framför allt bostadsarkitekturen i Stockholm.

Vad gäller arkitektur i Sverige finns det vad jag vet mycket få exempel på kubistisk arkitektur, såväl som minimalistisk arkitektur. Det finns däremot gott om tråkiga och platta lådor, men dessa har ingenting med konsthistoriska begrepp att göra.
 0
Johannes Hulter (3 Augusti 2008 23:08):
@ fritz: Håller med om att kompetens-frågan är avgörande och att dagens kompetens-nivå inom byggsvängen definitivt borde förbättras. Där ligger sannolikt en stor del av förklaringen till att 30% av byggkostnaderna beror på slarv. Vad gäller minimalismen så är det en sak att dyrka den, en helt annan sak att göra den (och göra den bra). Estetiska dogmer får konsekvenser, även tråkiga sådana.
 0
Jan Wiklund (4 Augusti 2008 10:32):
Johannes synpunkt kan inte nog betonas. Problemet är ju inte att modernistiska hus skulle vara sämre i sig (vilket de förstås inte är) - problemet är dogmerna, kopplat till arkitektkårens elitistiska inställning som dokumenteras i Sternudds avhandling.

Hennes slutsatser är inte nya. Hans Asplund beskrev det i sin bok Farväl till funktionalismen från 1980, och han kände väl till det inifrån skrået - "funktionalistiska gråbröder med tillnyktring, renlevnad och självpåtagna tagelskjortor och motsvarande munkordnar"; "arkitekterna skulle ingripa och bestämma inte bara hur utan också vad som skulle byggas, de skulle uppfostra byggherrar och folk i gemen till att tycka om vad de själva tyckte om".

Detta är ett skäl till att jag ser med viss skepsis på den patentlösning många yimbyister har på problemet med tråkiga stadsmiljöer - att det skulle bli bättre om akritekterna fick större frihet. Möjligen är detta en lycklig framtidslösning när skrået har lagt sin elitism och moralism bakom sig. Men tyvärr visar ju Sternudds avhandling (och den minidebatt som följde) att detta långt ifrån har ägt rum.
 0
Henrik Nilsson (4 Augusti 2008 19:49):
Det rationella i rätblocket går bortom kostnader, det är lättare att minimera dödrymd och det är lättare att inreda i ett hus med räta vinklar och raka väggar.

Att ge arkitekterna fria händer tror jag inte på, den omfattande återuppbyggnaden av Dresdens ”Neumarkt” har vad jag förstått skett under ljudligt kverulerande från tyska arkitekter. Dessutom insinuerar arkitekterna som vanligt om ”nostalgi”. Jag tycker det är komiskt att arkitekter gärna ritar konsär- och operahus i moderna stilar samtidigt som det mesta av repertoaren är av sedan länge framlidna kompositörer, är inte det också nostalgi?
 0
Fritz Halvorsen (4 Augusti 2008 21:45):
Henrik: Som tur är har arkitekturen förmågan att gå bortom rationaliteten. Det du säger är att andra kulturer som prioriterar annorlunda och bygger hus med till exempel spetsiga former eller kurviga inte har förstått detta med en byggnads optimala logik. Jag tror du tar fel.

Jag förstår din tanke om vi pratar om lagerhus där vi ska stapla likadana IKEA-lådor, om vi pratar om konsertsalar är det fullkommligt nonsens att mäta konsertsalens kvalitet i antal sittplatser eller i möblerbarhet. Akustiken är självklart det primära kriteriet för konsertsalens rationalitet i förhållande till dens funktion.

Att man inte spelar mera modern musik i Sveriges konsertsalar kan man bara beklaga. Men själv tycker jag det kan finnas en konstnärlig poäng att spela barock-musik i moderna rum på samma sätt som modern musik i gamla kyrkorum kan vara mycket spännande konstupplevelser.

Jag skulle vilja påstå att din rationalitetsromantik är själva roten till Sveriges mycket väl fungerande men ack så monotont tråkiga arkitektur. Självklart ska byggnader vara rationella men det betyder inte alltid rätvinkliga.
 0
Johannes Lilleberg (4 Augusti 2008 22:32):
Att många arkitekter inte vill härma gamla arkitektur kan jag förstå. Elvis Presley, Madonna, Beatles, Jimi Hendrix skulla alla klaga ljudligt om de av musikbranschen tvingades spela svensk dansbandsmusik. De bästa musikerna och arkitekterna vill skapa deras egen konst. Inte härma andras.

Jag tycker det är viktigt att vi låter arkitekter ta ut svängarna. En stad där funkisen dominerar som i Stockholm är som en stad där man endast får spela dansbandsmusik. Tänk er om det inte fanns en enda jazzklubb, rockklubb och annan typ av musik i stan. Tänk om alla barer bara spelade dansbandsmusik kvällarna i ända. De som gillar dansbandsmusik skulle gilla det. Men vi andra som gillar annan musik skulle ha det jobbigare.

Idag är Stockholm paradiset för funkisälskaren. Men vi som trivs bättre bland annan typ av arkitektur trivs inte bland stadens moderna arkitektur. Vi är alla olika och har olika smak. Därför är det viktigt att arkitekturen är varierad. Så att alla kan tillfredställas. Så att allas smaker representeras i staden. Enda vägen att nå dit är att låta de som styr arkitekturens utseende få mer spelrum. Och det bör vara arkitekterna (inte poltiker eller ingenjörer). Sedan får vi säga bu eller bä så att de arkitekter som representerar folkets smak får jobben. Vi ska alltså hylla de arkitekter vi tycker om. Så gör man i Paris, så gör man i New York, så gör man i Köpenhamn. Och då borde vi också kunna göra det.
 0
Ragnar Lind (5 Augusti 2008 08:27):
Fast jämförelsen mellan arkitektur och musik kan ses på ett annat sätt. Utan Chuck Berry, Buddy Holly mfl skulle Beatles inte göra den musik de gjorde. Utan bluesen skulle Rolling Stones inte ha funnits. Musiker i alla tider har inspirerats av tidigarae musiker, inte brutit med dem. Gamla stilar finns också kvar; Tex spelas gladjazz (20-tal) på Stampen, svensk folkmusik (1500-tal och framåt) uppskattas av många, särskilt sommartid. Det spelas swing (40-tal), det sjungs Bellman (1700-tal) och Evert Taube (30-70-tal). Många skulle nog klaga om det bara fanns klubbar med enbart den allra senaste elektroniska musiken.
Modernismen (arkitekturen, alltså) vill bryta helt med det föregående, i stället för att inspireras av det tidigare och utveckla det. På samma sätt som det nu skapas musik i olika genrer - inte bara "modern" - så kan det ju nu också skapas arkitektur i olika stilar.
 0
Jan Wiklund (5 Augusti 2008 11:28):
Det må vara hänt om man personligen vill göra något helt nytt - men modernisternas agerande för mest tanken till dem som på 30-talet ojade sig över hur hemsk jazzen var. Numera anses det nog lite mossigt att anse viss musik som "finare" än någon annan. Där är det helt ok att det finns bra och dåliga prestationer inom alla genrer. Borde det inte vara samma sak inom arkitekturen?

Och för att knyta an till Ragnars inlägg: vad de arkitektoniska modernisterna gör är inte bara att stänga alla musikställen som inte spelar deras musik, de tvingar dessutom alla att gå på dem som är kvar, vare sig de vill eller inte...
 0
Henrik Nilsson (5 Augusti 2008 15:42):
Jag är inte en rationalitetsromantiker jag ser ett problem i att satisfiera YIMBY-urbanismen med arkitekternas ambitioner och samtidigt få en bred uppslutning hos allmänheten. YIMBY vill ha: bebyggelse med blandade funktioner, bebyggelse som följer gatorna, slutna kvarter och höga hus bl.a.

Visst man kan bygga operahus, kyrkor, bibliotek och dylika byggnader med specialfunktioner utan att göra dem till rätblock men huvuddelen av bebyggelsen kommer att vara kontorsbyggnader och bostadshus. Folk vill förmodligen ha rätblocks rum med rektangulära fönster.

Låter man arkitekterna agera fritt så får vi förmodligen hus som förvisso inte ser ut som nyfunkis men ändå är enbart i stilar som kommit efter modernismen det kommer nog bli monotont snabbt. Speciellt då husen måste inordnas i den ”gavel mot gavel” ordning som slutna kvarter kräver. Jag tror tyvärr vi kommer att se en massa desperata försök att var nyskapande som t.ex. hus som inte bjuder en plan lodrät gavel mot grannhuset, byggnadskroppar som sträcker sig ut över innergårdar och gator eller hus med enbart runda, elliptiska eller polygonala fönster. Jag tror inte allmänheten kommer att gilla det här och då får vi nog en ny period av extrem blockering mot nybyggen.

Det intressanta med musiken är att det är tillåtet och accepterat att framföra medeltidsmusik men det ska enligt modernismen vara förbjudet att bygga hus i medeltidsstilar. De musiker som Johannes Lilleberg räknar upp har producerat musik som är populär de har alltså producerat musik som en stor del av allmänheten gillar till skillnad från arkitekterna som har producerat byggnader som allmänheten i huvudsak ogillar.
 0
Jan Wiklund (6 Augusti 2008 16:40):
Nja, de misslyckas ju inte alltid... Och det torde vara omöjligt även för arkitekter att bygga hus som alla tycker är knäppa; åtminstone finansiärerna måste ju ställa upp.

Ett skäl för att den nuvarande slätstrukna estetiken har fått dominera borde vara att den är billig och alltså tilltalar byggbolag. Det du är rädd för verkar hemskt dyrt och jag tror inte nån har råd att tillämpa det annat än undantagsvis. Oberoende av vad eventuella självbespeglande arkitekter kan tänkas vilja.
 0
Henrik Nilsson (6 Augusti 2008 20:01):
Ja jag tror de billiga bostads- och kontorshusen blir torftiga och de dyra prestigebyggena blir konstlade. Detta p.g.a. att allt som liknar något från tiden innan modernismen kommer att vara frånvarande.
 0
Fritz Halvorsen (6 Augusti 2008 22:15):
Henrik, jag kan inte minnas en enda rörelse inom popolärkulturen som inte har sin rot i ett experimentellt och avantgardistisk konstuttryck.

Jag undrar också vem du tycker skulle vara lämplig att utföra de uppgifter som arkitekter nu utför i ett byggprojekt, och varför dessa personer skulle vara mera lämpade. Eller tänker du att staten eller staden skulle bestämma i detalj hur husen ska se ut? Och vem är då det?

Och tänk om din egen smak inte är representativ för hur folk flest tycker och folk verkligen gillar nyfunkis och inte vill ha almoge. Tänk om marknadsanalytiker, uthyrare, fastighetsmäklare och arkitekter faktiskt vet vad de håller på med och erbjuder marknaden exakt det marknaden vill ha? Då blir det lite jobbigt...
 0
Johannes Hulter (6 Augusti 2008 22:25):
@ fritz: Jag håller med dig om att arkitekter behövs, idag mer än någonsin. Men vad gäller "folklig" smak, det är väl just det Sternudds avhandling handlar om? Sedan tror jag att man bör skilja på arkitekter och marknadsanalytiker/fastighetsmäklare etc. Arkitekter har (i den bästa av världar) högre mål än att maximera avkastningen.
 0
Henrik Nilsson (7 Augusti 2008 03:32):
Dansbandsmusik är väl populär men är den avantgardistisk eller experimentell? Den stereotypa röda stugan med vita knutar är populär men är den avantgardistisk eller experimentell?

Vad jag vet så har pastischbyn Jakriborg inte haft några problem sälja sina bostadsrätter.

Modernismen har enligt min mening kultiverat en inställning hos folk som gör dem pessimistiska till arkitekturen, därför handlar nyexploateringar om skademinimering. Nyfunkisens popularitet beror i huvudsak inte på att folk tycker det ser så bra ut utan snarare på att den åtminstone inte är helt monokrom och samtidigt inte har fasadbeklädnad i korrugerad plast, korrugerad plåt, 100% fönster eller grå betong. Hammarby sjöstad är väl i praktiken riktat till bättre betalda akademiker och i de undersökningar som gjorts om folks smak så brukar akademiker tycka bättre eller åtminstone mindre illa om modernism än övriga kategorier.
 0
Fritz Halvorsen (7 Augusti 2008 08:53):
Johannas: Arkitekter är affärsfolk som får betalt för att maximera sina beställares avkastning. Det är den primära uppgiften. Men du har rätt i att många arkitekter har högre ambitioner än så, och ser sin plats i samhällsbyggandet ungefär som en läkare ser sin roll som något mer än att tjäna pengar.

Och Henrik, jo dansbandsmusik och vita knutar är numera populärkultur, men det fanns en tid då även detta var nyskapande och kanske även provokativt. Vita knutar, gissar jag, fick sitt genombrott när den vita färgen kom till Sverige någon gång på 1800-talet. I början var det säkert en rätt lyxig sak och markerade klasskillnad. Alltså högst provocerande för den som inte hadde råd. Dansbandsmusiken var väl en direkt provokation mot folkmusiktraditionen, eller? Ungdomsuppror? Correct me if I'm wrong...
 0
Anders Gardebring (7 Augusti 2008 09:54):
Visst får arkitekter betalt för att maximera sina beställares avkastning. Frågan är om beställarna vet vad "folk" vill ha? Sternudds avhandling verkar ju visa att så inte är fallet.
Över 2700 medlemmar i Yimby på mindre än ett år kan ju vara en annan indikation. Sedan är det väl också förvisso en sanning med modifikation. Många arkitekter har aktivt drivit modernismens agenda, som exempelvis det modernistiska manifestet "Acceptera" från 1931 där Asplund m.fl. argumenterar för modernismens idéer. Det är nog snarare så att beställare, arkitekter, stadsplanerare och lagstiftning håller varandra i handen.

Att nyproducerad nyfunkis säljer bra i Stockholm är knappast märkligt. Bostadsbristen är akut så det mesta som produceras säljs ganska snabbt. I Stockholm kan man oftast inte realistiskt välja att bo i stadsmiljö. Man får nöja sig med att bo. (Om ens det). Det som byggbolagen nu, när konjunkturen vänder, verkar ha svårast att bli av med är nyproducerad nyfunkis långt från stan...
 0
Jan Wiklund (7 Augusti 2008 09:58):
Precis som förra gången när dom hade förbyggt sig - strax efter 1970. Då var det miljonprogrammets hus som stod tomma.
 0
Johannes Hulter (7 Augusti 2008 12:07):
Det är viktigt att komma ihåg att det finns andra sätt att öka avkastningen än att "ge folk vad de vill ha", bl.a. "få folk att vilja ha det du vill ge" eller "tvinga folk att ta det du vill ge". Det sistnämnda är det enklaste och mest kostnadseffektiva, men förutsätter att konkurrensen är satt ur spel. Vår nuvarande situation alltså...

@ fritz: Visst, arkitekter betalar räkningar som alla andra. Men en arkitekt som uteslutande är intresserad av att byggherren maximerar sin vinst är ingen bra arkitekt. Det är ingen slump att det finns organisationer som "Arkitekter utan gränser", men såvitt jag vet inga "Marknadsanalytiker utan gränser".
 0
Jan Wiklund (7 Augusti 2008 13:35):
Å andra sidan har vi denna artikels huvudtema - att det arkitekterna (eller i alla fall deras mäktigaste fraktion) tycker bortsett från att tillgodose beställarna är att vissa dogmer från 30-talet ska hävdas trots att alla tycker de lika gärna kan läggas till handlingarna.

Jag hade för övrigt en mejlväxling med doktorn, dvs Catharina Sternudd. Hon ansåg att slömodernismen mest handlade om slentrian. Man hade alltid gjort så, och ingen gitte försöka nåt nytt. Och sen finns det ju en massa lagar och regler som har tillkommit sen trettitalet och som förutsätter slömodernism, och att töja på dem kräver en massa arbete. Och det har ingen tid med.

Vi kan således förvänta oss att en förändring inte ska komma inifrån professionen. Den måste komma utifrån, från politiken.
 0
Johannes Hulter (7 Augusti 2008 14:28):
@ jan: "Slömodernism", perfekt uttryck. :)
Slömodernismen är definitivt en effekt av ekonomismen och arkitektens kringskurna roll i byggprocessen. Den andra aspekten du tar upp är lika vikig - likriktningen inom professionen. Det har med utbildningen att göra tror jag. Massor av intelligenta och nyfikna ungdomar tågar varje år in på arkitektskolorna, förstårs-elevernas grejer spretar åt alla möjliga håll. När de är färdigbehandlade har alla likadana kläder, glasögon, böcker, inredning, skivor, vänner etc. Och ritar naturligtvis likadant. Men där är det snarare en nervös modernism som florerar.

Jag tror ändå att det är på väg att förändras, i och med generationsväxlingen. Ekleticismen har vunnit överallt annars, när "ljust böjträ"-gänget pensionerats är det fritt fram. Men vi ska naturligtvis hjälpa till...
 0
Jan Wiklund (7 Augusti 2008 15:55):
Utbildningen spelar en stor roll tror jag också. Det tror även det europeiska nyurbanistnätverket har jag sett. Se t.ex. http:​/​/​www.​geocities.​com/​Athens/​2360​/​eng.​seeingthings.​.​.​
som förvisso handlar om design, men ändå.
 0
Henrik Nilsson (7 Augusti 2008 16:56):
I de fall där det byggs pastischer så ligger ofta fastighetsbolaget självt eller någon lokal lobby bakom.

@ Fritz
Med den synen på vad avantgardism så kan man lika gärna hävda avantgardismen i de stilar som arkitekter inte vill producera.
 0
Eric Thärnström (7 Augusti 2008 18:01):
En aspekt som inte tagits med än är skillnaden mellan byggherrarna och de slutliga ägarna. Vid ett litet besök hos min försäkringsman fick jag en liten visning av deras otroligt smakfullt renoverade lokaler. Oturligt nog, berättade försäkringsmannen, skulle fastigheten säljas. Inte till något externt företag, men till ett nybildat dotterbolag till försäkringsbolaget. För att befria kapital, you see. Även om det ägande bolaget då blir ett dotterbolag så kommer det ändå att finnas vissa skillnader dem emellan. Trenden går mot det här hela tiden: Man ska frigöra kapital, så man säljer till fastighetsbolag.
Resultatet blir detsamma som med nya bostäder. Ett byggföretag, såsom Skanska, NCC, Peab eller JM, exploaterar ett område och bygger bostäder, som sedan säljs till slutliga ägarna. NCC's nya kampanj om design handlar om att du får välja vilka tapeter eller golv du ska ha. Självklart ett trick för att tjäna mer pengar på lägenheterna: Man går ju på hur den ser ut. Det moderna idag är att ägaren och byggherren är två skilda parter, och då kan byggherren förstås maximera sin kortsiktiga vinst, medan ägaren egentligen vill maximera sin långsiktiga vinst.

Stockholmshem AB måste, p.g.a. avkastningskrav, agera som andra fastighetsföretag och minimera kostnaderna istället för att maximera affektionsvärdena. Detta märks förstås i nyproduktionens kvalitet, när den kortsiktiga årsbudgeten måste gå ihop och överordnas långsiktigheten.

HSB byggde Turning Torso, för att de har kapital och långsiktighet i sinnet. Swiss Re byggde 30 St. Mary Axe ("Erotic Gherkin", London) för att få ett nytt häftigt högkvarter. Förr var ett nybygge en stor investering och framför allt en stor risk. Dock la man mycket krut på bygget för att det skulle bli bra och hålla för kommande generationer. Man byggde inte för att tjäna pengar på samma sätt som idag. Idag byggs det förvisso mer, men med ökad kvantitet ser vi ju också försämrad kvalitet. Omsorgen kring bygget och tanken att det skulle hålla i 100 år, istället för bara bortom garantitiden, håller på att försvinna.

Hur kan vi införa långsiktighet i byggandet igen?
 0
Johannes Hulter (7 Augusti 2008 18:21):
@ eric: Det ekonomiska perspektivet du för fram är oerhört viktigt. Men priset som fastigheten betingar (byggherrens vinst) måste väl ha någon relation till den vinst som den framtida fastighetsägaren kan tänkas få ut av fastigheten?

Dessutom kan man fråga sig om kortsiktighet nödvändigtvis är ett problem. Vi behöver kanske inte bygga för hundratals år längre, det räcker om det står i 20 år, sedan plockar man ned det och bygger något annat. En sådan flexibilitet kanske inte självklart är något dåligt. Det behöver ju inte vara ett miljöproblem heller (om man använder förnyelsebara material).
 0
Eric Thärnström (7 Augusti 2008 18:40):
I en snedvriden konkurrens där det egentligen alltid byggs för lite så är det hela tiden på "tillverkarens" villkor. Vad spelar ägarens vinst för roll för byggherren? Egentligen ingen alls, annat än att den framtida ägaren kan köpa av en annan byggherre. Men finns det inga bättre alternativ så blir det hela tiden på byggherrens villkor.

Vad skulle vara poängen med att bygga något häftigt om det bara ska stå i ett par decennier? Vi pratar om människors hem här. Då får det inte förekomma en sådan kortsiktighet. Det vore ju, om möjligt, änn mer bortkastat att lägga ner tid och pengar på något estetiskt tilltalande när det ändå ska monteras ner.

Miljöproblemen som är kopplade till byggmaterialen har inte så mycket med förvaltningstiden att göra. Ju längre huset står, desto bättre. Miljöproblemen uppkommer när man ska hantera materialen, eller för den delen plocka ner det och sätta upp det igen. När man räknar livscykler så utgår man oftast på en livslängd på omkring 100 år. Man räknar med att 15% av byggnadens miljöpåverkningar sker i byggskedet. Om huset står i 20 år så utgör miljöpåverkningarna under byggskedet 50%. Sen tillkommer rivningen. Korta livscykler på byggnader är inte bra för miljön.

Sveriges historiska puttinuttande med storföretag har satt konkurrensen ur spel och skapat en oligarkisk marknad. Måhända en stabil marknad, men ändock en oligarkisk sådan, och knappast en fungerande marknadsekonomi. Det är hemskt, egentligen.
 0
Jan Wiklund (7 Augusti 2008 21:07):
Vi vet ju också att folk helst inte vill flytta, åtminstone inte på grund av tvång utifrån. Det blev ett jäkla liv på 70-talet och det skulle säkert bli idag också. Att bygga för att riva om 20 år tror jag inte alls på, såvida det inte är kontor eller en bostad för ett hushåll som har bestämt sig för detta.
 0
Johannes Hulter (8 Augusti 2008 10:05):
@ eric: Ja, du har säkert rätt, jag funderade lite fritt bara. Ibland tror jag att 100-års perspektivet sätter hämsko på kreativiteten, tanken att allt som byggs ska stå så länge man lever. Och även om något ska stå i "bara" 20-30 år är det väl viktigt hur det ser ut? Sedan är det klart att man också ska bygga så att det är lätt och miljövänligt att plocka ned, bygga om eller bygga till. Jag har ingen statistik tillhanda men idag flyttar väl folk flera gånger under livet, 20 år är för många en ganska väl tilltagen boendeperiod på en plats. Men det är bara lösa tankar och förutsätter hursomhelst ett helt nytt byggsystem och en annan produktionsteknik.

@ jan: Jag håller naturligtvis med dig. Men man skulle kunna bygga mer flexibelt, t.ex. så att lägenheten kan anpassas till olika stadier i livscykeln, student/barnfamilj/pensionär etc. Sedan tror jag folk är olika, vissa vill leva i sitt barndomshem hela livet, andra tycker om att byta miljö då och då.
 0
Jan Wiklund (8 Augusti 2008 13:31):
Säkert - det är tvånget att flytta som ingen gillar.

Men säkert finns det en marknad åtminstone för kontor. Många företag har ju flexibilitet som affärsidé...
 0
Eric Thärnström (9 Augusti 2008 02:29):
Långsiktigheten ligger nog mest i fastighetsägarens intresse. Man vill ha en lång avkastningsperiod, för att på så vis kunna ha långa amorteringstider och hålla de årliga amorteringarna nere. Då ökar investeringsutrymmet markant, och man kan spendera lite mer pengar för att kanske inte få en lika hög procentuell lönsamhet, men en högre avkastning. Problemet idag är väl fokus på den relativa lönsamheten. Om man tänkte mer på avkastningen så skulle det finnas mer utrymme för lite mer kvalitativa satsningar. Fast då kommer problemet med inflation in och förstör... Jobbigt läge!
 0
Tore Kullgren (12 Augusti 2008 20:19):
Den nämnda boken acceptera från 1931 innehåller ett helt kapitel som argumenterar mot konstnärliga ornament på byggnader. Och funkisens "anti-ornamentik" har gjort ett tydligt avtryck i den svenska arkitekturen sedan dess.

Man kan visserligen försvara Markelius, Åhrén m fl med att funkisen var en reaktion mot 1800-talets överdrivet tillgjorda romantiska arkitektur, och att trångboddhet, socialpolitiska krav och brist på effektiva byggmetoder tvingade arkitekterna att stanna vid det absolut nödvändiga.

Men idag är läget ett annat. Höga markpriser, moderna byggmetoder, ökat behov av internationell marknadsföring, och överskott på tråkig funkis har gjort det lönsamt att bygga stilfulla hus i storstaden.
 0
Martin (30 Augusti 2010 11:24):
Att nyfunkisen är så dominerande idag beror främst på två faktorer: konventionen och de ekonomiska intresserna, varav dessa kan ses som två sidor av samma mynt.

Folk förväntar sig nyfunkis idag. Den står för de typiska IKEA-värdena: ljust och fräscht. Detta gör nyfunkisen till ett säkert kort för byggherrarna. Samtidigt är nyfunkisen relativt billig, i synnerhet då det är den dominerande stilriktningen av idag. Många nyfunkishus ser i praktiken likadana ut därför att det är fråga om återanväning från tidgare projekt, av både vad gäller byggkomponenter som husplaner. Kort sagt: de ekonomiska intressena gynnar nyfunkisen. Detta är helt naturligt.

Vad som är betydligt värre är att de ekonomiska kraven också urholkar nyfunkisen. Till skillnad från 30-talets funkis som på många sätt var unik, är dagens motsvarighet massproducerad i en helt annan utsträckning. Nyfunkisen skulle kunna vara ett spännande inslag i stadsbilden och i sig själv mycket varierad. Man skulle kunna experimentera med extrem minamalism, andra proportioner osv. Problemet är, som många har nämnt, att bostäder byggs i stora kluster där allt ser likadant ut. Också fem kvarter av jugunthus i exakt samma färg och med samma ornament, skulle göra oss deprimerade.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 9594 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Nytt hotell på Vasagatan 22
19 Januari 2024 14:08 av Sebastian Dahl
Samråd om lägenheter längs Bredängsvägen
31 Oktober 2023 11:28 av Mårten Landström
Tumba Centrum
31 Oktober 2023 11:25 av Mårten Landström

@yimbysthlm på BlueSky