Mod och vilja i dagens stadsplanering

Mod och vilja är något som borde gå hand i hand i stadsplanering. Men är det så verkligheten ser ut?

Nej, enligt mig gör den inte det. Dagens stadsplanering domineras av brist på vilja och mod.  Viljan finns uttalad, och det är positivt, men tyvärr så finns inte det uttalade modet än.

Vad är det för mod som krävs för att kunna åstadkomma den urbana staden?  Jag tror att det bland annat krävs mod att låta nimbyismen få stå tillbaka. Nimbyismen har fått råda och diktera villkoren under en väldigt lång tid, - alldeles för lång. Med detta sagt så menar jag inte att man helt och hållet ska förkasta andras argument. Men tyvärr råder det en obalans i argumentationen i dagens stadsplanering. Det är bland annat denna obalans som behöver åtgärdas. Och det bland annat i form av mod och vilja.

Önskvärt vore om våra politiker och stadsplanerare gjorde slag i saken och offentligt gick ut och talade om de negativa effekter förändringsmotståndet har lett, och fortsätter att leda till, för staden och dess invånare. Till detta krävs mod och vilja.

Stadsplanerare och politiker måste ha viljan och modet att låta människor som strävar efter den urbana staden få komma till tals på ett bättre sätt än vad som sker idag. Visst gör de det på sätt och vis, - alla kan vi säga vår mening genom att vara med på samrådsmöten, skicka in yttranden osv. Problemet är dock att modet inte finns där för att hålla tillbaka den okonstruktiva nimbyismens argument. Det är lättare att redan i planeringsstadiet låta nimbyismen råda så slipper man eventuellt få ett byggprojekt överklagat. Det är också lättare att gå omkring i invanda modernistiska tankemönster än att slå näven i bordet för att få till en förändring bort från dem. Till detta krävs mod och vilja.

De flesta av oss vet nog att det är lätt att säga att man har viljan att göra något, men i verkligheten så gör man något annat. Du vill gå på bio, men lägger dig i soffan och tittar på TV istället. Du vill något, men gör något annat. Inget konstigt eller fel med det i det dagliga livet. I stadsplanering däremot så kan det bli galet och förödande för stadens utveckling. Det finns många exempel på det. Exempelvis så säger stadsplanerare och politiker att man vill bygga stad och nya stadsdelar, men i verkligheten så bygger man nya isolerade områden, - man gör något annat. 

Detta sätt att föra en stadsplanering som går ut på att säga en sak och göra en annan sak gagnar inte någon av stadens nuvarande eller kommande invånare. Effekterna får vi dras med under en väldigt lång tid. Skadorna kan i vissa fall vara så gott som omöjliga att reparera. Våra sämst planerade förorter är exempel på det. Motorvägsbarriärer som är mycket kostsamma att åtgärda. Tomtebodaområdet; ett stort ingenmansland så gott som mitt i staden. En enorm urban utvecklingspotential som det skulle kosta väldigt mycket pengar att realisera. Här krävs det ett enormt mod och en enorm vilja för åtgärda misslyckandet. Listan kan göras lång över områden som ur ett urbant och mänskligt perspektiv är misslyckade.

Ofta får vi läsa att nu planeras det för en ny stadsdel någonstans i Stockholm med omnejd, men i många fall så säger man en sak och gör en annan. En stadsdel måste bland annat vara en sömlöst integrerad del med den övriga staden.  Denna sömlöshet är väldigt viktig för stadens utveckling och för stadens innevånare.

Stadsbyggnadskontoret har en definition av stadsdel, som enligt mig inte säger särskilt mycket:

"Namnsatt delområde i stad."

Jag tror att det är viktigt om den urbana staden ska få ha en framtid att ordet stadsdel definieras på ett mer tydligt sätt. Vad ska ingå i stadsdelen? X antal % bostäder och X antal % kommersiella lokaler? Sömlöst integrerat med den övriga staden? Stråk? Flöden av människor? Hel/halv-offentliga rum? Arbete och boende blandat? Frågorna är många. En tydligare definition borde ligga till grund i en muntlig och skriftlig diskussion för hur staden ska utvecklas nu och i framtiden. Hur man sedan väljer att gestalta denna stadsdel är helt subjektivt, - vad är snyggt och vad är fult? Inget jag tänker ta upp i denna bloggpost. Det finns otaliga exempel på där man pratar om stadsdelar, men när man tittar närmare på planerna så ser man att det handlar om isolerade områden. I Solna exempelvis pratar man om 5 nya stadsdelar. Dessa är:
 

• Järvastaden
• Ulriksdal
• Frösunda
• Arenastaden
• Solna City

Problemet här är att dessa ”stadsdelar” inte är integrerade med varandra och således är det nya områden man planerar för. I dagsläget finns det inga uttalade planer på att integrera dessa områden med varandra och det är återigen ett bevis på att den uttalade viljan att bygga stadsdelar är en sak och verkligheten något annat. På bilden syns det klart och tydligt att sambanden inte finns. E18 finns där som en barriär och järnvägen finns där som en barriär. Järnväg genom stadsbilden är inget nytt och i detta fall skulle man kunna integrera Järvastaden, Ulriksdal, Frösunda och Arenastaden med varandra och låta järnvägen vara en integrerad del av staden.  Problemet som återstår är dock E18 som är ett lysande exempel på dålig stadsplanering redan från början.

Varför man kallar ett nytt område för en ny stadsdel är mycket märkligt. Vad det beror på tror jag har att göra med okunskap. En okunskap om hur man bygger stad. En kunskap som fanns men som tyvärr gick förlorad någonstans på vägen. Jag tror även att man är fast i gamla tankebanor. Tankebanor som härrör från det modernistiska tankesättet när det gäller att bygga och planera stad.  För att en förändring ska kunna ske när det gäller invanda mönster och tankebanor måste en vilja till förändring naturligtvis finnas med. Det måste till andra tankebanor när det gäller staden och dess framtida utveckling. Dessa tankebanor borde ligga i linje med 2000-talets krav på miljövänlig planering. Miljövänlig och tät stad är ett av nyckelorden.
Jag tycker även att arkitekter behöver visa ett större mod och en större vilja än vad de visar idag. Att skissa på nyfunkis och 70-tals lådor är ett uttryck för en brist på vilja och mod.

För att ta ett exempel, så krävdes det nog ett stort mod och vilja för att planera in glaspyramiden i Louvren, Paris. Det flesta av oss vet vilket ramaskri det blev när planerna presenterades, men viljan och modet fanns där. Resten är historia.
 
 

Fler bra exempel där mod och vilja går hand i hand enligt mig. Gammalt och nytt sida vid sida.





Exempel där modet och viljan brister:


En bild från den planerade Arenastaden ute i Solna.

Här har man totalt gått ifrån modet och viljan att skapa något som är till gagn för människan. Istället låter man det modernistiska tankesättet blomma ut till fullo för att skapa denna direkt människofientliga miljö. Man har inte ens brytt sig om att visualisera denna bild en solig sommardag, som annars brukar vara vanligt. Det är höst, kallt, stelt och ickeinbjudande.


Ett planerat nybygge vid Östermalmstorg

Avslutningsvis så tar jag upp ett högaktuellt projekt, nämligen Årstafältet. Det uttalade målet var att bygga stad och det vinnande förslaget liknar i viss mån stad. Där det brister är hos beställaren.

Juryn är inte nöjd med allt i förslaget. De anser i sitt utlåtande att parken med sina funktionsöar är intressant, men bara antyder en lösning. De skriver också att Östberga söder om fältet inte är tillräckligt integrerat.

Visst är detta ett förslag som det ska jobbas vidare med men ett varningens finger måste höjas. Problemet som jag ser det är att inom de flesta utlysningar, - vare sig det gäller en tävling eller något annat, finns det definierade förutsättningar. Når du inte upp till de förutsättningarna så har du liten chans att vinna. Det borde vara så att ett vinnande förslag naturligtvis når upp till den i förväg uppsatta definitionen. Det som sker efter att vinnaren har blivit utsedd är att förslaget omarbetas, förändras, osv.

Hade modet och viljan funnits där redan från början så hade det varit naturligt att säga ifrån ”Vi är inte nöjda med detta förslag. Det stämmer inte överens med kravspecifikationen för detta byggprojekt” Faran med att vänta tills efter startskottet har gått är att det kan bli problematiskt att åtgärda det som måste åtgärdas. Risken finns istället att Årstafältet bantas ner till ännu en isolerad enklav. Betänk att motståndet mot förändring har ett starkt fotfäste i Stockholm(hela Sverige) och i det perspektivet så ställs det än mer högre krav på att kunna och vilja visa mod och viljestyrka.

Våga ställa krav på arkitekterna. Våga ha modet och viljan att säga ifrån. Vi har inte råd att schabbla bort byggprojekt efter byggprojekt för att det fallerar på mod och vilja.
Denna artikel avslutas med några ord från vinnaren i Årstafältet:

”Erik Giudice är medveten om att mycket kommer an på kvaliteten på de enskilda bidragen. Det gäller, menar han, att på något vis lägga ribban högt genom att bara tillåta intressant arkitektur i området.

- I Frankrike är det ofta ett krav att byggnader ska föregås av en tävling. Det brukar innebära att nivån sätts högt. Det kan vara ett sätt att gå tillväga. Men riktigt hur man ska skriva in detta i planen återstår att se, säger Erik Giudice.”

Det märks att Erik Giudice är van att jobba där ribban ligger högt, och det är något som stadsplanerare i Stockholm inte är vana med. Han säger mellan raderna att; för att få denna nya stadsdel att fungera som jag tänkt, då måste det till en arkitektur av internationell klass.

Stockholm behöver åter få in arkitektur av internationell klass och Stockholm behöver återigen sätta sitt namn på den internationella arkitekturkartan.
Spotta i näven och sätt fart. Och glöm inte bort modet och viljan på vägen.