Utskrift från www.yimby.se
....

Övergivna riksintressen

 
Under det senaste året har det förts flera livaktiga diskussioner på Yimby Stockholm och Yimby Göteborg om Riksintresset för Kulturmiljövården, som blivit en allt viktigare del av förnyelsen av våra innerstäder. Den här artikeln är en bearbetad version av ett inlägg som gjordes i en av de debatterna. Den är helt enkelt ett försök att reda ut begreppet kultur, och hur våra kulturyttringar avspeglas i det byggda rummet.

Att förstå begreppet har visat sig viktigt eftersom i stort sett alla svenska innerstäder av betydelse är klassade som "Riksintressanta". Det gör att i princip alla försök till central förtätning kommer att påverkas av hur Riksintresset används framöver. Dessutom framhåller Riksantikvarieämbetet på sin hemsida också att "…värdena av riksintresse kan också skadas av åtgärder som ligger utanför [dess] gräns."



Här spelades det allsvensk bandy på 1960- och 70-talen…


Vi har med andra ord att göra med ett regelverk som drar mot att sakna gränser, vilket inte minst demonstreras av Svenska Byggnadsvårdsföreningens överklagande av Centralposthusets ombyggnad i Göteborg.

De närmsta åren kommer riksintresset att med 99% sannolikhet att aktualiseras i samband med det tänkta 16-våningshusetJohanneberg. I Stockholm kommer det att hamna i centrum för både motståndet mot Tors Torn och de tänkta höghusen vid Hjorthagen. Konflikterna går redan höga, länsstyrelsens makt kommer att vara stor redan från början, och överklagandena av de färdiga detaljplanerna kommer att bli både talrika och utdragna.

Den som undrar över varför vi drar mot en kompromissorienterad och slätstruken arkitektur i Sverige kommer att få gott om tillfällen till reflektion under de här processerna. Den konfliktfyllda utvecklingen kommer också att ge oss en del av förklaringen på varför resurser knappast kan läggas på arkitekturtävlingar.

Kulturen och den "objektiva och hanterbara lagstiftningen"

Ska vi då ändå försöka hantera detta riksintresse inom ramen för en  "objektiv och hanterbar lagstiftning"  tvingas vi helt enkelt att definiera vad som är kultur, och hur den avspeglas i omgivningen. Sedan får vi försöka förstå hur riksintresseskrivningarna hanterar dessa avspeglingar. Vi måste ändå ha något fast att hålla oss i.

Vi människor formar vår verklighet utifrån de produktivkrafter (de tekniska möjligheter) som existerar. Samtidigt är det också vi som skapar tekniken, och den utvecklas över tiden. En aspekt av det vi skapar är vår byggda omgivning, och eftersom vi är naturligt kreativa kan samma teknik utgöra grunden för både Boberg, Asplund eller Erskine och mer prosaiska skapelser som till exempel ett asfaltverk eller en gasklocka. Dock är alla byggnader uttryck för kulturell verksamhet, till och med om de ritats av automatiserade CAD-program, för någon har ju alltid konstruerat programmet.



…sedan tröttnade publiken på kyla och blåst…


Men arkitekturen är bara en del av vår skapande verksamhet. Vi utvecklar som sagt tekniken, vilket uttrycks i ständigt nya produktionsanläggningar, och på vår fritid ägnar vi oss åt nöjen. Ibland slutar vi att ägna oss åt en viss typ av verksamhet, vilket ofta resulterar i att fabriker, folkparker och bandyplaner förfaller. Utvecklingens förlorare fotograferas sedan i motljus och utnämns till "kultur" samtidigt som man önskar någon form av skyddsmärkning.

Men den här sortens populistiska sätt att se på fenomenet kultur missar egentligen hela den intressanta utvecklingen av skapandet över tiden. Den kan man snarare se i en framgångsrik kulturyttring: tittar vi på ishockey kan man se hur arenorna blir en avspegling av produktivkrafternas utveckling och den alltmer internationaliserade spridningen av idéer och värderingar. Vi rör oss från 1950-talets månskensrinkar, till 1960- och 70-talets plåtlådsliknande hallar, för att nu ha nått 1990- och 2000-talens logeinramade eventanläggningar. En framgångsrik kulturyttring som ishockey kan till och med skapa utrymme för högmoderna nostalgievenemang som den utomhusishockey som pågick på Ullevi häromveckan.

På samma sätt förhåller det sig med anläggningar för produktion och arbete. Vi rör oss från 1800-talets verkstäder och spritfabriker till 1960-talets asfaltanläggningar för att nå dagens samhälle som domineras av jättelika vårdfabriker och glasklädda kontor utefter motorvägar. Allt det här, inklusive motorvägar och flygplatser ,är tillsammans med oerhört mycket annat, kultur. Det problem vi konfronteras med är egentligen paradoxalt: vi fortsätter att producera enorma mängder ny kultur i form av byggnader och infrastruktur. Mycket av den här kulturmiljöproduktionen är oproblematisk, för de kulturmiljöer som berättar något om vår tid byggs i Kungsbacka, Kista och Kungens Kurva.



…idag ligger dom gamla planerna utslängda i naturen …


Problemet som vi diskuterar här uppstår när den nya och gamla kulturen möts. Genom att definiera att vi behöver vårda miljöer har vi här bestämt oss för att det är hela samlingen av artefakter - fastigheter och fabriker likväl som månskensrinkar och hockeyhallar - som vi vill vårda.

Hur definierar man vad som uttrycker det tidstypiska i dessa helheter? Jag skulle nog säga att den definition som gjordes av riksintresset i den skånska orten Eslöv på sitt sätt är den mest "objektiva" vi har. Den innefattar helt enkelt både villaträdgårdarna och samtliga fastigheter som byggts fram till 31 december 1999. Här försöker vi vårda all kultur, utan att göra några som helst val. Därmed ger vi inte heller uttryck för våra egna eventuella preferenser. I den här länken, där en av de som arbetade med Stockholms kulturmiljöer på 1980-talet skriver om olika byggnader, ger hon i vissa fall ger uttryck för den här typen av kulturell objektivitet, medan hon i andra fall blir tydligt subjektiv.

Det är riktigt att framhålla de Fem Trumpetstötarna som skyddsvärda utslag av den tidens värderingar, men man måste också inse att de vindsutbyggnader som gjorts i Röda bergen under 1970-talet är kulturyttringar. De var utslag av den tidens värderingar och har därför har en historia att berätta om till exempel slarviga ROT-renoveringar i miljonprogrammets skugga. Man kan konstatera att det ofullständiga arbetet med kulturmiljön i riksintresset Stockholms innerstad redan lett till irreparabla skador, när till exempel det tidstypiska asfaltverket på Kungsholmen revs.



…det är bara kossor och bandynostalgiker som bryr sig, för…


Det problem som finns med den här typen av arbete, där man jobbar med hela miljöer, är förstås att det blir oformligt och resurskrävande. Försöker vi vara mer selektiva riskerar man att gå miste om unika delar av miljön (asfaltverket) därför att den sakkunnige missar det, ungefär som en fotbollsdomare som missar en solklar hands. Naturligtvis kan missen ofta bero på den sakkunniges subjektiva preferenser, som till exempel hans/hennes klassbakgrund.

Arbetet med hela miljöer riskerar inte bara att leda till en totalt okontrollerbar resursåtgång och ett massivt kunskapsproblem. Objektivitet och "allmänintresse" är så jättelika bekymmer att man knappt ens vågar börja tänka på dem - hur vi skyddar oss från subjektivitet och särintressen är i princip olösbara problem. Det är därför jag menar att man måste göra val, som dessutom är tydliga.



…det hade krävts att de legat vid Odenplan eller Heden…

Det finns också en risk med att dynamiken i stadsbyggnadsprocessen begränsas. Ett måttlöst bevarande av bandyplaner och skylines från 1990 betyder att vår tids avspeglingar i den byggda miljön måste förvisas till Kungsbacka och Kista, vilket faktiskt kan leda till stora problem inom de Riksintressanta innerstadsområdena. Allra viktigast blir det att vi får tillfälle att utöva vårt eget kulturskapande i miljöer som förlorat sin ursprungliga funktion, som till exempel Posthuset i Göteborg eller Tobaksmonopolet i Stockholm.

Klarar vi inte av att hantera förändring på sådana platser kommer utgången att bli paradoxal, för bevarande av kulturvärden kommer alltid att kräva stora ekonomiska resurser. För att dessa resurser ska skapas krävs en omexploatering, och om vi inte kan acceptera den blir resultatet förfall. Vår tids bidrag till miljöutvecklingen blir då serier av Övergivna Platser, som egentligen bara visar att vi visar att vi inte förmådde hantera förändring.

Vad gäller bostadsfastigheter är problemet mycket mindre, för om vi kan hantera förändringen växer och förtätas de innerstäder som utsetts till Riksintressen. Förtätningen betyder sedan i sin tur att värdena på de befintliga fastigheterna stiger, vilket gör att bara en dåre skulle låta bli att vårda dem.



…för att dom skulle fått sitt väl förtjänta kulturskydd.

Fallet med det Riksintressanta Asfaltverket

Men, slutligen, varför var då asfaltverket en så betydelsefull del av den riksintressanta staden Stockholm?

På Kungsholmens norra strand fanns sedan länge betydelsefulla upplag för sand, grus, tegel och cement. Upplagen reflekterade den växande stadens behov av byggmaterial. Det var helt enkelt en del av "...sekelskiftets kommunaltekniska anläggningar", som framhålls på sid 3 i den bifogade länken. Stockholm Entreprenad AB, som var kommunens eget bolag för tillverkning och asfaltläggning expanderade starkt här från och med mellankrigstiden, och 1968 anlades till sist ett högmodernt asfaltverk. Verket var en direkt reflektion av rekordårens unika infrastrukturexpansion, när flera nya stadsdelar som Tensta och Rinkeby byggdes i stort sett samtidigt som Essingeleden anlades och Arlanda byggdes ut.



Trots att den här unika maskindepån...


Verket blev också en viktig del av stadens siluett från Solnahållet. Den skenbara bristen på arkitektur var egentligen en direkt återspegling av tidens betoning av en byggnads funktion. Den rent brutalistiska konstruktivismen representerade därför ett särskilt värde i stadsbilden. Det framstod inte minst som en talande och kontrasterande pendang mot det sena 1800-talets ornamenterade tegelarkitektur (gasverket).

I direkt anslutning till asfaltverket fanns också Stockholms stads Maskinförsörjningsorganisations (MFO) betydelsefulla uthyrningsdepå. Depån, som låg vid korsningen av Lindhagengatan och Kellgrensgatan, innehöll tusentals asfaltmaskiner, kompressorer, jordvibratorer och mängder av handburna byggmaskiner och verktyg. De stora och luftiga lokalerna, som hade anlagts och utvidgats under den kommunala expansionseran, reflekterade väl den växande stadens ökade behov av olika former av material.



...hade turen att befinna sig i den Kommunaltekniska Triangeln på Kungsholmen...

Tillsammans gav de båda byggnaderna en unik möjlighet att förstå vilken betydelse som kommunen hade för stadens rekordartade utveckling. De gav också en intressant bild av hur kommunen på ett framsynt sätt anpassade sig till produktivkrafternas förändring. Ständiga investeringar i nya produkter och material var en typisk del av den svenska modellens dubbla betoning av både produktivitetsökningar och klassamarbete. Slutligen demonstrerade anläggningar också 1980- och 90-talens framstormande privatiseringsvåg, för mellan 1997-98 såldes de båda viktiga verksamheterna ut till privata intressenter.

Men kanske var det denna rasande utvecklingshastighet som i början av 2000-talet ledde till att de intressanta byggnaderna, som demonstrerade en sällsynt betydelsefull del av utvecklingen av riksintresset Stockholm innanför tullarna, revs. Den moderna bebyggelsen kunde mycket väl integrerats och underordnats asfaltverket och depån. Som förhållandena nu blev har möjligheten att förstå samhällsbyggnad, rekordår och privatiseringsvåg med utgångspunkt i verket och depån för alltid försvunnit.



...glömdes den ändå bort, när den antikvariska kunskapen stod sig slätt mot exploatörernas hungriga Kalle Anka-kula.

Relaterat:

Riksintressen för kulturvården - En tickande bomb

Krönika: Stadsplanering för framtiden

Klaga över överklagande - eller göra något?

Ett levande Stockholm är det viktigaste riksintresset
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Gustav Svärd (25 Januari 2010 18:29):
Mycket välskriven artikel, hela regelverket och lagtexterna behöver en ordentlig revision. Jag tror att dagens system inte har stöd av det svenska folket. Visst vill de allra flesta av oss ha skydd för en del byggnader områden, extremt starka skydd i vissa fall, men att i objektivitetens namn absolut skydda allt byggt mer än tio år sedan (vilket tyvärr dagens lagar mycket väl kan tolkas som - och verkar göras i en del fall) är i min mening helt orimligt.

ps
Asfaltsverket och maskindepån låg utanför tullarna (på Kungsholmen alltså Fridhemsplan, där staden tar slut och modernistiska förortsenklaver börjar - än så länge).
 0
Jan Jörnmark (25 Januari 2010 18:56):
Hallå Gustaf - Kollar du kartan i länken har hela Kungsholmen fått plats i det område som är märkt med en etta och som kallas "Stockholms innerstad".

Om någon undrar är förresten de första två bandybilderna från Hälleforsnäs, som var allsvenskt mellan 1955-1981. Publikrekordet låg på nästan 8000 åskådare, bandyn lades ned helt 2005.
De sista fyra bilderna kommer från Sandslån, som var allsvenskt sista gången säsongen 1975/76. Bandyn nedlagd någon gång under 2000-talet. Planen och samhället kan rekommenderas för besök, det är sagolikt vackert och fridfullt däruppe.
 0
Gustav Svärd (25 Januari 2010 19:05):
Japp, vilket har att göra med att det på Kungsholmen inte är lika självklart för en del var gränsen går som för resten av Innerstan eftersom det saknas vatten/motorväg/... för att skapa gränsen. Stenstaden/urbana staden tar dock so far slut vid Fridhemsplan. Vilket iaf jag alltid räknat som Kungsholmens motsvarighet till tullarna.

Känns som kartan är ritad efter hur stadsdelsnämnderna är indelade.
 0
Martin Ekdahl (26 Januari 2010 12:08):
Fast bilderna från bandyrinken är ju ändå ganska härliga tycker jag.
 0
Nicklas Hultgren (26 Januari 2010 16:07):
Artikelförfattaren är alltså ironisk, om jag förstår rätt.

I fråga om vad som ska bevaras till eftervärlden och vad som kan rivas till förmån för nya behov finns flera stora problem. Framför allt verkar hela systemet präglas av en alltför akademistisk syn som bygger på tre missförstånd:

1. Byggnader kan kategoriseras och förses med namn (modernism, Art nouveau, nyklassisism etc). I själva verket är verkligheten alltför komplicerad för att passa in i ett fåtal kategorier. Ismerna är ingenting som finns i verkligheten. Människorna har skapat dem i ett fåfängt försök att beskriva en mångfacetterad verklighet.

2. Byggnader bör kategoriseras och förses med namn. I denna uppfattning ligger att en viss byggnad har ett större värde om den är typisk för en av dessa riktningar eller skolor.

3. Alla sådana riktningar är lika mycket värda (att bevara). Man har överfört den i och för sig mycket civiliserade idén om människors lika värde till föremålen, med resultat att representanter från alla epoker eller stilar bevaras.

I detta ligger i själva verket en djup cynism. I förlängningen innebär det att man kan bygga hur som helst, hur fult eller vackert som helst, hur funktionellt eller ofunktionellt som helst, det spelar ingen roll eftersom allt är lika bra.

Personligen tycker jag att det går bra att riva nästan allt som byggdes efter 1930 fram till för några år sedan. Däremot vill jag att nästan allt som byggdes fram till 1930 bevaras.

Detta är naturligtvis bara mina personliga åsikter. Alla andras åsikter bör få samma genomslag i den politiska processen. Men vad som är viktigt att komma ihåg är att vad Länsstyrelsen ägnar sig åt bara är en form av tyckande i stil med "grönt är finare än gult". Jag vänder mig emot att de ska kunna ha något inflytande över huvud taget över vad som byggs, med hänvisning till s.k. Riksintressen. De kriterier som ligger till bas för deras utlåtanden är väldigt subjektiva redan i utgångsläget.

Det vore överhuvud taget välkommet med en total översyn av hela lagstiftningen för byggande och planerande.
 0
Alexander Åkerman (26 Januari 2010 17:44):
"Riksintresse" är ett alldeles för löst begrepp. Det är ett riksintresse att människor i Sverige ska bo i trevliga och funktionella områden. Men samtidigt används någon paragraf om riksintresse för att motarbeta förbättringar av otrevliga och dysfuntktionella områden.

Om man ska dra en hårddragen parallel:

Det är ju av rikets intresse att Kina blir demokratiskt. Men som riksintresset tolkas är det tolitaritära Kina en "kulturyttring som är typisk för en modern österländsk diktatur och därför måste bevaras".

Bevarandet av viktiga kulturella värden får inte gå så långt att det inte ger utrymme för nya kulturyttringar. Annars riskerar Sverige att få ett överskott av museala städer som alla berättar samma uttjatade historia: Sverige på 1900-talet...
 0
Jan Jörnmark (26 Januari 2010 20:28):
Alexander och Nicklas:
I mycket väsentligt delar jag era åsikter. Hur jag själv ser på problematiken beskrev jag i tråden "Riksintressen på Agendan" igår, men eftersom dessa båda trådar nu löper parallellt klistar jag in det inlägget här också:

Jag menar inte att riksintressena ska avskaffas eller något liknande drakoniskt. Men jag vill till att börja med att vi gör en ordentligt analys över den situation vi har, för den håller på att urarta, och det snabbt. Då ska vi för det första ha klart för oss att större delen av våra riksintresseklassade innerstäder sällan har varit så litet hotade som idag! Det beror på att värdet på innerstadsfastigheter har minst 12-dubblats i fasta priser sedan 1970-talet. Dessutom ägs fastigheterna idag av bostadsrättsföreningar i mycket hög grad. För att dessa ytterst värdefulla brf-er skulle rivas krävs helt enkelt en väpnad revolution.

Tvärtom gör den rent enorma värdeökningen att vi får fantastiska (två superlativer på varann, men det är motiverat) möjligheter att utveckla dessa innerstäder. Utvecklingen blir dessutom nödvändig, för en hel del funktioner har försvunnit från innerstäderna de sista decennierna. Främst behöver därför industrianläggningar omexploateras, men problemet är ofta även knutet till kontorsfastigheter som åldrats snabbt, p g a en kombination av energiåtgång och nya krav på kommunikationstekniska lösningar. Dessutom är ofta större äldre samlingslokaler (resturanger, hotell etc) utsatta för ett starkt omvandlingstryck.

Allt det här beror på de funktions- och värdeförändringar som utmärker en dynamisk stad. Som jag skriver i mitt inlägg på Göteborg Yimby idag är det alltså främst den vi behöver möta. Klarar vi inte det p g a en alltför stelbent lagstiftning kommer två tråkiga saker att hända: vi får centrala ödeplatser, och vi får inte heller några möjligheter att öka utbudet av bostäder eller effektiva lokaler i centrum. Priserna stiger, trängseln ökar och till sist underminerar vi grunderna för dagens dynamik.

En välfungerande lagstiftning har alla möjligheter att styra dagens sitaution på ett konstruktivt sätt. Bekymret vi har idag är tyvärr att vi drar mot en närmast anarkistisk (i den dåliga meningen av anarki) situation.
 0
Jan Jörnmark (26 Januari 2010 21:15):
Det som jag skrev här ovan innebär också ytterligare en sak: dels att de saker som behöver återutvecklas riskerar att bli stående och förfalla, och att man sedan väljer den enkla 6- och 8-våningslösningen på impedimentsmarken, typ Norra Station, för att minimera konflikterna.

Efter ett decennium har vi då bebyggt de områden som idag ska återutvecklas med den tråkigaste arkitekturen som tänkas kunde. Vi fick inte särkilt många lägenheter, och alla är missnöjda med det som producerades.

Being boring, som Pet Shop Boys uttryckte det en gång i tiden.
 0
Ennerlig (27 Januari 2010 11:17):
Överallt sker nu plötsligt en diskussion om riksintressen, PBL och allt däromkring. Är det ingen annan som frågar sig varför detta plötsligt blivit "en snackis" och vem som står bakom? Jag träffar i mitt jobb dagligen riksdagsledamöter, styrelseledamöter i Boverket, SKL-företrädare och alla möjliga numera alla plötsligt pratar om behovet att reformera och modernisera PBL:en. Varifrån kommer detta?
 0
Mattias Woldu (27 Januari 2010 15:33):
@Ennerling: PBL är en typ av lagstiftning som inte ytligt sett är uppseendeväckande. På grund av att den inte uttryckligen stoppar ny bebyggelse och tätare bebyggelse så har det inte kommit en opinion mot PBL specifikt. Men eftersom Boverket, SKL-företrädare och "alla möjliga" faktiskt behöver arbeta med PBL's ramverk vad gäller bebyggelsefrågor så har dom dragit egna slutsatser om hur bra PBL fungerar.

Egentligen så borde PBL reformeras så att den är MYCKET tydligare och inte kan tolkas på olika sett. Men eftersom all form av reformering är mycket svårare än att börja om från början är i det här landet så borde PBL ersättas helt av en ny lagstiftning.

Varför säger jag att rerformering är svårare? Ta vad man gör med kulturmärkta byggnader i det här landet till exempel. Eftersom det är så svårt att få bygglov för olika typer av förändringar så låter fastighetsägare vissa K-märkta byggnader förfalla för att sedan få bygga nytt på platsen istället. Man kan diskutera om det är moraliskt/etiskt eller inte att agera så men grunden är att eftersom K-märkning och den makt som kommer med K-märkning används så vidlyftigt så är detta effekten det ger.
 0
Anders Gardebring (27 Januari 2010 18:44):
Ennerlig:
Det är bra att politiker, styrelseledamöter o andra pratar om vikten av att reformera PBL och annan lagstiftning. Det är ett ämne som borde lyfts upp för länge sedan, så det är hög tid nu. Vi står inför stora utmaningar med förtätning, omställning från bilcentrerad planering och upprustning av miljonprogramsbeståndet. Många av de som är insatta i den problematik det innebär har också förstått att dagens lagstiftning omöjligen kan hantera denna problematik i längden.
 0
EM (31 Januari 2010 20:19):
Ennerling: Vad menar du med "vad kommer detta ifrån"? Från vad som går att utläsa av ditt inlägg verkar det som vi båda rör oss samma kretsar och efter att hört mig för så är svaret enkelt för mig - utgivningen av Övergivna planer. Denna bok har ändra MÅNGAS uppfattning och ur många aspekter rörande PBL, riksintressen m.m. Genialiskt!
 0
Benny (31 Januari 2010 22:10):
Riksintressen kan i många fall ha rent skadlig inverkan. Som exempel kan man ta Växjö. Hela centrum anses av någon obegriplig anledning vara ett riksintresse och detta s.k intresse ligger som en våt filt över alla nybyggen centralt. Problemet är att man bara får bygga tre våningar + en vind eller indragen fjärde våning. Detta medför att ingen exploatör kan få ekonomi i att bygga på centrala lägen. Allt som byggts sen denna idioti infördes är alltså kontor med i bästa fall affärer på bottenplan. En av de värsta negativa konskvenserna är att väldigt få bor i centrala delarna av staden och fula tomma tomter bebyggs inte utan används som oasfalterade eller i bästa fall asfalterade p-platser. Tilläggas kan att Växjö centrum pga detta olycksaliga faktum ser ut som en håla på 30.000 invånare fast staden har 80.000. Det värsta är dock att nimbysarna kräver att även områden i angränsning till det hjärndöda riksintresset ska anpassas efter den. Sjukt!!
 0
Anders Gardebring (31 Januari 2010 22:16):
Benny:
Mycket intressant! Här finns ju också ett stort problem med hur riksintressena i realiteten hanteras. Att ett riksintresse identifieras är inget konstigt i sig. Problemet är att riksintressen inte i tillräckligt stor grad ställs mot andra intressen. Riksintressena skapar därför ibland mycket destruktiva effekter. Det är helt klart dags att göra om lagstiftningen!
 0
Jan Jörnmark (1 Februari 2010 00:06):
Benny - Växjö är en av de orter jag planerar att arbeta med framöver. Känner till en hel del om problemen.
Lysande om du hör av dig direkt till mig.
 0
Benny (1 Februari 2010 14:26):
Hej Jan

Ska så snart jag hinner höra av mig om eländet i Växjö. Detta gäller säkert i många andra städer men Växjö har dessvärre drabbats ganska illa av riksintresset.
 0
Jan Jörnmark (12 Februari 2010 18:32):
Det visade sig när jag tittade vidare att Maskindepån faktiskt var grönklassad av Stadsmuseet. Se vidare:
http:​/​/​www.​jornmark.​se/​places_​intro.​aspx?​placeid=​232&l.​.​
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8608 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter