Utskrift från www.yimby.se
....

Riksintressen på agendan

 

Svenska Dagbladet väljer att illustrera artikeln med en bild på Djurgården och Nordiska muséet. Ett minst sagt märkligt bildval med tanke på att inga höghus lär föreslås där.

Riksintressena, som vi har skrivit om tidigare här YIMBY, har börjat komma upp på den politiska agendan. Svenska Dagbladet skriver om en en arbetsgrupp inom centerpartiet som, enligt centerpartiets gruppledare Per Ankersjö, vill slopa riksintressena för kulturmiljövården i stadskärnorna.

Det är bra att frågan kommer upp på den politiska agendan. Snårigheten i plan- och bygglagen är tillsammans med riksintressen, miljöbalk, de många möjligheterna att överklaga, och en uppsjö av andra regelverk och normer att följa (varav åtskilliga, aktivt motarbetar möjligheterna att bygga tät blandstad) , ett snårigt och svåröverskådligt lapptäcke. Det här gör det onödigt svårt och dyrt att bygga i Sverige, vilket knappast underlättar när vi behöver lösa bostadsbrist och komma åt miljöproblematiken med våra glesa städer. Sverige har haft en kronisk underproduktion av bostäder under många år, och i Stockholm byggs bara hälften så många som skulle behövas. Det är uppenbart att vi har problem.

Det är här viktigt att poängtera några saker. Problemen med vår lagstiftning löper långt djupare än att det är svårt att, som Svenska Dagbladet väljer att rubriksätta sin artikel, bygga skyskrapor i våra städer. Den mentala bild människor ser när de tänker på riksintressen handlar ofta om vackra 1800-talshus och andra typer av genuint omtyckta miljöer. Men riksintressena tar ingen hänsyn till sådant. Riksintressena skyddar allt som finns som anses vara av "riksintresse". Om det är älskat eller avskytt har inget med saken att göra. Det kan således även innebära asfaltsverk, motorvägsramper eller betong-grå fasader och stora ytpakeringar. Vi har exempelvis på senare år sett flera fall där boende i rekordårens hus inte får göra om sina närmiljöer.

Get the Flash Player to see this player.


Fler exempel på problem finns, där riksintresset används som argument för att stoppa förskolor, för att fortsätta strössla ut bilberoende punkthusmattor eller för att låta folk frysa och energi slösas då miljonprogrammets hus inte får tilläggsisoleras.

Att YIMBY vill diskutera frågor som PBL, riksintressen och miljöbalken handlar inte om att vi vill avskaffa dem rakt av; men de behöver reformeras. Det går inte att fortsätta sopa under mattan att en lagstiftning med rötter i miljonprogrammets tidevarv (med överproduktion av bostäder) kommer att få mycket stora problem att hantera de stora utmaningar som vi idag står inför. Utmaningar som bostadsbrist och stora skaror ungdomar som är på väg ut på bostadsmarknaden. Utmaningar som galloperande boendekostnader och de miljöutmaningar vi står inför, där dagens lagstiftning ibland är direkt kontraproduktiv för att nå miljömål. Och sist men inte minst, det faktum att dagens lagstiftning är utformad i en tid då gles och bilberoende modernismsprawl var det hetaste som fanns.
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Didde (24 Januari 2010 01:43):
Sakligheten i den här artikeln saknas. Vad har fasadrenoveringen i Tensta, eller ytparkeringar och motorvägsramper med riksintressena för kulturmiljövården att göra? Det hänger mer ihop med byggandet av Förbifart Stockholm. Den stora motorväg som Centerpaertiet och Per Ankersjö med kraft argumenterar för och drivit igenom.

Dessutom, innan kritiken hamnar i allt för högt röstläge så kan det vara bra att veta att förutom i enstaka fall så hindrar ett bevarande fasadrenoveringar eller tilläggsisoleringar och då handlar det mest om ”vackra 1800-talshus och andra typer av genuint omtyckta miljöer”.

Bevarandet handlar för det mesta om hur åtgärder utförs inte om de ska utföras. Att anpassa en tilläggsisolering till byggnaders arkitektoniska uttryck är ett sätt att upprätthålla befintliga kvaliteter i staden och de enskilda byggnaderna.

Lagstiftningen och hur riksintressena hanteras kanske framstår som snårigt men så krångligt är det faktiskt inte. Inte heller är det något principiellt problem med planeringen alltid handlar om tolkningar och bedömningar. Vore det inte så skulle allt byggas på exakt samma sätt över allt och hela vårt rättssystem skulle behöva göras om från grunden.

Ni får lära er att skilja på de olika lagstiftningarna och vad de syftar till. Det finns nivåer i lagstiftningen som har att göra med olika typer av bevarandenivå.

Självklart ska inte riksintressena endast vara sådant som är omtyckt och klassiskt vackert. Är det nåt vi vet så är det att den synen på historien är problematisk. Dessutom är det så att för att kommunerna ska kunna uppnå miljömålen så ska kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bevaras. Inom miljömålen och stadsbyggandet finns det alltid konfliktytor och motsägelsefullhet. Poängen är att man måste lära sig leva med att det är tre dimensioner av hållbarhet som tillsammans ska leda till en hållbar samhällsutveckling, den sociala, den ekonomiska och den ekologiska.

Huvuddelen av alla riksintressen för Sveriges innerstäder fokuserar på att bibehålla den traditionella stadens strukturer och karaktär Det innebär att merparten av de värden som inte påtagligt får skadas är sådana värden som sammanfaller med de flesta av YIMBYs idéer om hur en stad bör vara. Konflikten ligger därmed endast i att skyskrapor inte kan byggas på vissa platser. Att de får byggas på andra platser innanför tullarna är klarlagt sedan länge.

Den täthet som man behöver uppnå i en stad för att den ska vara miljövänlig är inte beroende av skyskrapor. Sen kan man bygga dem ändå men om det sker på bekostnad av andra värden som t.ex kulturmiljövärden så kan man fråga sig om det är rimligt. Även YIMBY och Centerpartiet menar ju att ny bebyggelse på ett eller annat sätt ska ta hänsyn till befintliga kvaliteter i staden. Riksintressen för kulturmiljövården och PBL är ett ganska bra sätt att se till att så också sker. Vare sig YIMBY eller Centerpartiet har redovisat eller angivit ett annat förhållningssätt än det redan existerande. Det som skiljer är grader av innehållet – fint, fult, omtyckt, vackert etc – inte principen i sig.

Ett mycket större problem för Stockholms bebyggelseutveckling är att man klubbat igenom förbifarten som garanterat kommer att innebära en utglesning av bebyggelsen i hela regionen. Det blir märkligt när de som starkast argumenterar för ett avskaffande av riksintressen med hänvisning till hållbarhet låser fast en struktur som verkligen motverkar det.
 0
Anders Gardebring (24 Januari 2010 02:42):
Didde:
"Vad har fasadrenoveringen i Tensta, eller ytparkeringar och motorvägsramper med riksintressena för kulturmiljövården att göra?"

Jag ber dig läsa artikeln igen, och titta på det bifogade klippet, så kanske det klarnar?

Sedan kommer en lång bit med subjektiva åsikter av den typ som redan behandlats många gånger i dessa diskussionstrådar, som jag inte tänker ge mig in i igen. Du tycker alla regler funkar finfint och att lagstiftningen inte behöver ses över, fint så. YIMBY håller inte med. Anledningarna redovisas här ovanför. Jag diggar inte bostadsbrist, skenande bostadspriser och sprawl.

Vad gäller skyskrapor och miljövänlighet har du naturligtvis rätt i att en stad inte behöver skyskrapor för att vara miljövänlig. Det har vi, såvitt jag kan minnas, heller aldrig påstått. Å andra sidan blir inte en stad med skyskrapor automatiskt miljöfarlig heller. Å tredje sidan var det du som drog in skyskrapor i den här diskussionen, inte vi. Inlägget ovan påvisar just andra problem som finns med lagstiftningen och pekar på att de problemen är viktigare att lösa.

Vad gäller förbifarten så diskuteras den inte ens i denna artikel. YIMBY ställer sig tveksamma till satsningen utifrån trafiktekniska grunder och den utglesningsproblematik som den innebär, något som vi redovisar i vårt yttrande till RUFS 2010. Vi är inte principiellt mot idén om en förbifart, men är tveksamma till det nu aktuella förslaget.
 0
Didde (24 Januari 2010 03:35):
Anders, jag har läst detta noga:

”Riksintressena skyddar allt som finns som anses vara av "riksintresse". Om det är älskat eller avskytt har inget med saken att göra. Det kan således även innebära asfaltsverk, motorvägsramper eller betong-grå fasader och stora ytpakeringar. Vi har exempelvis på senare år sett flera fall där boende i rekordårens hus inte får göra om sina närmiljöer […] Fler exempel på problem finns, där riksintresset används som argument för att stoppa förskolor, för att fortsätta strössla ut bilberoende punkthusmattor eller för att låta folk frysa och energi slösas då miljonprogrammets hus inte får tilläggsisoleras.”

Det är tydligt att jag tolkade dig rätt första gången. Stycket innehåller mer faktafel och tendentiös vinkling, än saklighet. Det finns inget riksintresse för kulturmiljövården i Tensta, och inget asfaltsverk, inget miljonprogram, ingen ytparkering eller motorvägsramp är utpekade som riksintresse för kulturmiljövården.

Mitt inlägg ska förstås så här: En översyn kan man visst göra men de problem som du och YIMBY försöker lyfta fram finns i de flesta fall inte (eller är lätt åtgärdade) och där de finns så får man inte glömma bort att det då bidrar till en hållbar samhällsutveckling på andra sätt. Om skyskrapor inte är nödvändiga för att en hållbar stad ska kunna byggas och förvaltas och om de dessutom försämrar möjligheten till en hållbar utveckling i andra delar, varför ska de då byggas?

Hållbar samhällsutveckling har helt enkelt fler (ibland motsägelsefulla) dimensioner än vad som kommer fram i din artikel. För att en översyn av lagstiftningen ska vara verkningesfull behöver man ha hela bilden klar för sig. Det har vare sig du eller jag men ambitionen från YIMBY borde dock vara att ha det. I bevarandefrågorna och inte minst riksintressefrågorna saknas tyvärr denna ambition i dag.
 0
Mattias Woldu (24 Januari 2010 09:53):
Didde: Du verkar vilja ta in skyskrapors vara eller inte vara i denna debatt som inte alls har med skyskrapor att göra. Om vi tar skyskrapedebatten en annan gång och fokuserar på riksintressen eller kulturmiljömärkning.

Oavsett vad man väljer att kalla det så handlar det i huvudsak om att länsstyrelse som är en överkommunal instans och regeringen efter länsstyrelsen har en slags översyns och sanktionsmakt gentemot kommunerna. Problematiken är att K-märkning och länsstyrelsens veto används som ett verktyg i för många fall för att det långsiktigt skall kunna vara hållbart. Att inte förbehålla dessa verktyg för dom måste viktigaste av fallen är faktiskt rent av oansvarigt. Det finns en stor risk för en backlash i framtiden och det är verkligen synd för att det finns självklart många byggnader och ibland hela miljöer eller stadsdelar som behöver detta skydd. Men i dagsläget används verktyget i fall som exempelvis när man skall stoppa färgval på fasader. Jag kan mycket väl tänka mig att syftet var att bevara inte bara strukturen på byggnaderna utan också en slags "känsla" av serieproduktion utan någon hänsyn alls till det estetiska. Problemet blir att när en större majoritet av befolkningen slutar ställa sig bakom en större och större andel av besluten så urholkas själva självständigheten. Det är att jämföra med riksbankens självständiga makt. Om riksbankens funktion under en längre period skulle ha en politisk majoritet emot sig så skulle förmodligen funktionen förändras.

Det är alltså viktigt att instanserna faktiskt är väldigt försiktiga med den makt dom blivit tilldelade, annars finns alltid risk för ett backlash och det kan alltså bli att pendeln svajar iväg långt åt andra hållet vilket inte är bra för samhället heller.
 0
Anders Gardebring (24 Januari 2010 12:59):
Didde:
"Det finns inget riksintresse för kulturmiljövården i Tensta, och inget asfaltsverk, inget miljonprogram, ingen ytparkering eller motorvägsramp är utpekade som riksintresse för kulturmiljövården."

Länsstyrelsen körde i fallet Tensta över kommunen och förbjöd den aktuella föreningen att måla om sina hus. Det är fakta. Det är heller inte första, och knappast sista, gången som länsstyrelsen stoppat olika typer av välbehövliga ombyggnadsprojekt i miljonprogrammet.

Vad gäller asfaltsverk och motorvägsramper finns det inget som hindrar att sådant faller under riksintresset. De är tydliga markörer för sina tidsepoker.

"Om skyskrapor inte är nödvändiga för att en hållbar stad ska kunna byggas och förvaltas och om de dessutom försämrar möjligheten till en hållbar utveckling i andra delar, varför ska de då byggas?"

Återigen lyfter du upp skyskrapor, något som detta inlägg inte diskuterar. Det är dock intressant att se. YIMBY beskylls ibland för att vara "skyskrapegalningar" men jag vill nog påstå att de som starkast driver skyskrapefrågan är de som är kategoriskt emot dem. Gång på gång, i sammanhang efter sammanhang, glöms mängder av viktiga parametrar bort. Det viktigaste är att husen inte blir över x antal våningsplan. En oerhört trist ingång till en stadsbyggnadsdiskussion tycker jag. Jag försöker diskutera miljonprogrammets utmaningar, bostadsbrist och miljöproblem. Du vill prata om varför vi inte ska bygga skyskrapor. Fint så, men kom inte sedan och beskyll oss för att vara skyskrapefixerade.

Sedan vill jag också påpeka att YIMBY vill ha mer av levande, sprudlande och tät blandstad. Olika människor tycker om olika täthet på staden och vi vill tillåta mångfald i staden. Alltså är det självklart för oss att vi ska tillåta byggandet av skyskrapor. Precis som vi ska tillåta byggandet av 5-våningshus. Sedan förstår jag inte riktigt hur en byggnads höjd automatiskt skulle försämra möjligheterna att bygga hållbar stad. Är det vid 10, 15, 20 eller 30 våningar som denna automatiska försämring inträffar?
 0
Didde (24 Januari 2010 20:27):
Anders, visst var det så det var i Tensta men det är fortfarande inte något som har med riksintressen att göra, det är en PBL-fråga. Det finns heller inte något riksintresse där sådant tolkningsutrymme finns att de saker du nämner helt plötsligt skulle kunna ingå i riksintresset. Det är något som du måste ha missförstått. Vill du diskutera miljonprogrammens utmaningar i relation till bevarandelagstiftningen så måste kulturmiljövårdens riksintressen lämnas utanför diskussionen helt och hållet.

I förhållande till artikeln i Svd är riksintressena och skyskrapor dock relevanta att lyfta upp eftersom Centerpartiets kritik mot kulturmiljövårdens riksintressen handlar om att man inte kan bygga så höga hus som man vill. Jag lyfter det som ett exempel på hur olika aspekter av hållbarhet måste hanteras som en helhet och inte som en diskussion kring skyskrapors vara eller icke vara.

Om man ställer sig bakom påståendet (och de av riksdagen antagna miljömålen) att arkitektur och kulturmiljövärden är delar i en hållbar stads- och samhällsutveckling är det högst rimligt att kommunen ställer krav på att befintliga arkitektoniska kvaliteter i byggnader beaktas samt att staten säkerställer att kommunerna faktiskt gör det på ett rättssäkert och avsett sätt. Att förändringar bör hålla en viss verkshöjd vad gäller arkitektonisk kvalitet är väl en princip som även YIMBY ställer sig bakom?

Sen kan man naturligtvis argumentera för att arkitektur och kulturhistoria inte har den betydelsen för en hållbar stads- och samhällsutveckling som riksdagen och sakkunniga påstår men då blir argumenten helt andra. Det kräver också en mer differentierad förståelse om vad bevarande handlar om än den som uttrycks i artikeln eller av Centerpartiet. Det handlar då bland annat om kulturella allmänningar i människors livsmiljöer, en demokratisk historieskrivning och en nationell arkitekturpolitik såväl som hushållande med befintliga samhällsresurser.

Därför är det viktigt att förstå är att bevarandet av byggnaders kulturhistoriska värde inte motverkar en hållbar utveckling. Förutom när förändringen avser rivningar handlar bevarande i praktiken nästan uteslutande om att komma fram till lösningar och utformningar som är anpassade till arkitekturen och kulturmiljövärdena, och inte om att förändringarna inte får göras. Det är i vilket fall det som avses med påtaglig skada, varsam förändring och att inte förvanska. Där bevarandet står i opposition mot vissa delar av en hållbar utveckling bidrar det på andra sätt till samma mål. Precis som förtätningar och nyexploateringar i sin tur kan undergräva en hållbar stadsutveckling i andra aspekter.

Kritiken blir därför oftast osaklig och missvisande eftersom den egentligen handlar om huruvida något kan anses ha en kvalitet värd att ta tillvara eller inte. Genom att peka ut kulturhistoriska värden lyckas man ändå ganska bra med att peka på sådana faktiska kvaliteter som står och har stått sig över längre tid och som är eller troligen kommer att vara uppskattade i framtiden. Att det i samtiden är svårt att se dem är naturligt svårt men att inte ens försöka och kapitulera inför kortvariga smak- och stadsbyggnadstrender kan inte vara lösningen. Vissa saker och vissa aspekter av historien och arkitekturen är för viktiga/bra för att de ska få tillåtas försvinna. Det ansvar som Mattias Woldu efterlyser är redan en grundsten i utpekandet av miljöer. Att man tar hänsyn till andra saker så som en bred och demokratisk historieskrivning än vad som i dag är politiskt och populärt gångbart är en förutsättning för att bevarandet ska kunna bidra till en hållbar samhällsutveckling.

I det stora flertalet av fall råder det stor enighet mellan boende, fastighetsägare och de offentliga institutionerna att slutresultatet blev bättre när de befintliga kvaliteterna i bebyggelsen beaktats i en förändring. Du kan titta på Norra Djurgårdsstaden, Sickla, SBL i Solna eller Kvarnholmen för att få aktuella exempel på hur bevarandelagstiftningarna, områdenas befintliga kvaliteter och kulturhistoriska värden går hand i hand med stadsutveckling. Även om processen dit kan vara svår så borde slutresultatet vara det viktiga.
 0
Oscar (24 Januari 2010 22:00):
Starkt jobbat Didde! Du är ute å cyklar ända till förbifarten, och lyckas orbajsa samtidigt... En prestation.
 0
Anders Gardebring (24 Januari 2010 22:22):
Didde:
Du fortsätter att rada upp en massa subjektiva åsikter. Men inte med en rad lyckas du bemöta den grundläggande problematiken, att det byggs på tok för lite och att det som byggs är för dyrt, utspritt och enahanda samt att lagstiftningen aktivt motarbetar miljövänligt stadsbyggande.
Du verkar också fortsätta skriva i villfarelsen att YIMBY vill avskaffa riksintressena, trots att det i inlägget står att så inte är fallet. Översyn är som bekant inte synonymt med avskaffande.

Vad gäller Tensta så är det väl egentligen ointressant vilken lagstiftning det var som där avsågs, den här artikeln tar upp problemet med den snåriga lagstiftningen och nämner explicit pbl, riksintressen och miljöbalk. Att jag i artikeln trodde att det var riksintressen bakom länsstyrelsens beslut (vilket väl torde vara det logiska eftersom länsstyrelsen har hand om just riksintressena) och om det nu visar sig att så inte var fallet, visar det ju ironiskt nog bara på poängen med resonemanget. Att lagstiftningen inte går att förstå.

Inger Holmqvist, före detta plandirektör i Stockholm har sagt:
"Samhällsbyggnaden styrs av ett regelverk som inte går att förstå sig på. Lösningen är inte att ständigt tillsätta nya utredningar. Det behövs en haverikommission. Jag fasar för att sitta på en middag och få frågor från en bordsgranne som funderar över att bygga på sommarstugetomten, för sanningen är att jag inte alltid kan besvara ens de enkla frågorna. Det beror på att lagstiftningen är så snårig och svåröverskådlig att inte ens vi som jobbar med den finner den förutsägbar och genomskinlig. Och när besluten inte kan göras begripliga, då har vi ett demokratiskt problem."

Att till och med hon, som jobbar med de frågorna varje dag, tycker så är ganska talande. Det är ändå intressant. Jag lyfter i artikeln frågan om att lagstiftningen vi har idag har problem. Notera väl. Problem. Jag säger inte att den ska avskaffas. Jag försöker vara ödmjuk i det resonemanget. Istället för att resonera kring det väljer du att gå i affekt och försvarsställning och vill inte med ett ord påskina att det finns ett enda problem med lagstiftingen.

Sedan, ett tips i all välmening. Betänk att din målgrupp här inte bara är antikvarier eller tjänstemän utan också allmänhet. Skriv för målgruppen.

"Genom att peka ut kulturhistoriska värden lyckas man ändå ganska bra med att peka på sådana faktiska kvaliteter som står och har stått sig över längre tid och som är eller troligen kommer att vara uppskattade i framtiden."

"Ganska" bra är ju förvisso en tolkningsfråga. Som jag redan tagit upp så får idag många av miljonprogrammets miljöer inte "förvanskas". En del hävdar att vi över tid kommer att uppskatta dem, men väldigt lite tyder på det. Dels för att de aldrig varit uppskattade (varken när de byggdes eller nu) och dels för att de går rakt emot grundläggande psykologi om vad människor tycker om. Den forskning som finns på området påvisar att människor gillar varierande miljöer och fasader med hög detaljrikedom. Inget som storskaliga repeterande prefab-betongelement kommer att kunna uppfylla. Jag är väl medveten om att det jag skriver nu inte har ett dugg med huruvida ett område ska klassas som bevarandevärt eller inte i lagens ögon, vilket också är min poäng. Jag påstår inte heller att vi bara ska skydda omtycka områden, det finns en poäng att också kunna se de mindre lyckade delarna av vår historia. Men det blir ett problem när människor samtidigt ska bo där.

"Att det i samtiden är svårt att se dem är naturligt svårt men att inte ens försöka och kapitulera inför kortvariga smak- och stadsbyggnadstrender kan inte vara lösningen."

Å andra sidan kan man se det såhär: Vem ska bestämma över våra byggda miljöer? En lite grupp experter (som inte sällan ser på bebyggda miljöer på ett annat sätt än de som bor i dem), eller människorna som bor i staden? Jag hårddrar naturligtvis och förstår mycket väl att det inte är fullt så enkelt, men jag försöker belysa ett annat perspektiv.
De flesta omtyckta miljöer som vi idag har byggdes före riksintressena och pbl.
 0
Johannes Hulter (24 Januari 2010 22:28):
Oscar: Personligen är jag oerhört glad att en så kunnig och tillmötesgående person som Didde tar sig tid att diskutera med oss här på sidan. Tack Didde!

Att hans/hennes argument inte har övertygat hittills, och att resonemanget är väldigt luftigt är en annan historia.
 0
Martin Danell (24 Januari 2010 22:57):
Håller med Johannes Å. beträffande Oscars inlägg som inte direkt bidrar till att höja nivån på debatten.

Vad det gäller skyskrapor är det väl inte så konstigt att Didde tar upp den frågan eftersom rubriken på svd-artikeln handlar om sådana.

På infosidan till Yimbys facebook-grupp står det bl.a såhär:
"Fler skyskrapor och andra spännande byggnader som vågar bryta och utmana normerna!"

Att Didde därifrån drar slutsatsen att anledningen till att Yimby vill ändra pbl skulle kunna vara att man vill ha fler skyskrapor i innerstan är väl inte så konstigt.

Jag tycker att Diddes inlägg är intressanta och läsvärda.
 0
HansS (24 Januari 2010 23:30):
Riksintresset syftar till att, som namnet anger, tillgodose (skydda) hela rikets intresse under tillsyn av länstyrelsen, emot exploatering e.dyl. Det är ett skydd för att tillfälligt tillsatta politiker, som t.ex. höghusfetischister som Per Ankersjö inte ska ha möjlighet att förstöra de allmännas intressen. Det är en bra och demokratisk sluss som vi bör vårda.
 0
Alf . (24 Januari 2010 23:37):
Här är ett till riksintresse "staden är klassad som riksintresse bland annat för sin småskaliga bebyggelse och stadsplanering"

http:​/​/​svtplay.​se/​v/​1853423/​abc/​sigtuna_​kommun_​vill_​ri.​.​


HansS Stockholms innerstad är full av höghus dom finns redan i kulturmiljön.
 0
Anders Gardebring (24 Januari 2010 23:42):
Alf:
I just det där fallet verkar det ju dock vara en omtyckt byggnad så den vore väl lite trist om den revs? Det självklara vore väl snarare att hotellet använder den befintliga byggnaden och bygger om till annexbyggnad, och sedan kanske också kompletterar med ytterligare yta där så går. Problemet där är nog att man troligen inte får göra så, alltså att byggnaden måste sparas i sin helhet. Det är problematiskt, eftersom man kan upphäva skyddet och riva byggnaden, samtidigt som man inte får förändra den så länge skyddet gäller.
 0
HansS (25 Januari 2010 00:12):
Alf:
Nja, vår stad är väl inte full av höghus och om så vore är väl det inte en biljett till att slopa riksintresset?!
Vad som är bäst i Sigtuna vet inte jag men det är tveksamt om det bör byggas ett höghus där :)
Vad, hur och var hus bör byggas är av vikt och av riksintresse om länsstyrelsen så beslutat.
Jag tror att länsstyrelsen är minst lika kompetent som herr Ankarsjö och att energin med fördel kan läggas på andra projekt som inte är lika kontroversiella.
 0
Didde (25 Januari 2010 00:13):
Jovisst svamlar jag men det gör alla, även här, så jag trodde det var okej. Jag förutsätter dock att ni liksom jag har en viss kunskap som ni baserar era ståndpunkter på, och utgår inte alls från att ni vill avskaffa riksintressen, jag kan läsa innantill.

Och precis som Inger säger så är just genomskinligheten ett problem med lagstiftningen. Men om man nu ska diskutera den så måste man väl ändå försöka förstå den? Annars vet man ju inte vad man talar om och vad det är man vill ska ses över.

En del av de problem som artikeln men också Centerpartiet kopplar samman med bevarandelagstiftningen är baserade på en del felaktiga föreställningar som jag tyckte att jag kunde försöka räta ut eller i varje fall nyansera en aning. Problemen måste alltså ses i sitt sammanhang och ges en rätt beskrivning .Ett sådant sammanhang är miljömålet God bebyggd miljö som säger att kulturhistoriskt värdefull bebyggelse ska bevaras. Det miljömålet hamnar i konflikt med exempelvis det som anger byggnaders energianvändning och vissa aspekter av en tät stad. I de allra flesta fall går detta dock att lösa genom att se till hur förändringarna utförs - kvaliteten i utförandet höjs. I andra fall får man stångas om vilket intresse som bör ha företräde vilket nästan alltid leder till att man ändå hittar en tillräckligt bra lösning på problemet – lagstiftningen är riggad så att man måste stångas och hitta den där lösningen. Att det tar tid, är svårgenomträngligt och kostar extra kanske är något vi helt enkelt får leva med om vi nu anser att det är en demokratisk planprocess och ett hållbart slutresultat vi vill ha.

Riksintressena för innerstäderna är dessutom fortfarande sådana att de lyfter fram de flesta av de aspekter som också ni i YIMBY vill ha ut av en stad och att de beaktas vid förändringar. Allt för att vi alla ska kunna leva lyckliga i en hållbar utveckling; i en sprudlande och levande stad där alla är lyckliga och miljövänliga och helt saknar subjektivitet.

Riksintressen och bevarandelagstiftning hindrar alltså inte ett aktivt miljöbyggande (se exemplen med de omvandlade stadsdelarna som jag nämnde tidigare) och innebär inte ett förbud mot att tilläggsisolera miljonprogrammets byggnader. Skulle det göra det i en sådan omfattning som din artikel anger skulle vi som du säger verkligen ha stora problem. Tur då att verkligheten ibland är bättre än dikten.
 0
Anders Gardebring (25 Januari 2010 00:35):
Didde:
Tack för ditt svar. Nu tycker jag att vi börjar nå fram till något ändå. Vad Ankersjö och Centerpartiet vill kan jag inte uttala mig om, för det vet jag inget mer om än de flesta andra. Så det får du fråga dem om :) Personligen kan jag tycka att skyskrapefokuset (som dock delvis media bär skulden till) blir lite enformigt. Jag vidhåller dock att skyskrapedebatten i huvudsak hålls vid liv av motståndarna. YIMBY skriver, procentuellt sett, ganska lite om ämnet, men eftersom det, av vissa, ses som kontroversiellt är det just det som syns kanske mest.

Det behövs en översyn av dagens regelverk. Vi har, som vi vet, underproduktion av bostäder, höga kostnader för nyproduktion, och svårt att bygga tät blandstad i det lagstiftningsrum som idag finns (de länken i artikeln som utvecklar det resonemanget). Vad det sedan landar i återstår att se. Vilka problem ser du i lagstiftningen (om några), och hur tycker du att vi ska komma tillrätta med dessa problem?

Vad gäller miljonprogrammets fasader så verkar du insatt i frågorna, så jag är nyfiken på vilken lagstiftning som länsstyrelsen använder för att stoppa ommålningar i Rinkeby, och vilken lagstiftning som stoppar tilläggsisoleringarna i Bredäng, då det tydligen inte är riksintresselagstiftningen.
 0
Alf . (25 Januari 2010 09:00):
Problem med riksintresset från Svd.
"Enligt Riksantikvarieämbetet har Stockholms innerstad riksintressanta karaktärsdrag bland annat i fronten mot vattenrummen och den begränsade hushöjden.
I Stockholm pågår just nu en förändringsprocess, där man är osäker på hur summan kommer att bli. Man kan tycka att det inte är så farligt med två påbyggnader i departementskvarteren. Men vi vill bedöma helheten, och inte titta på det styckevis."
http:​/​/​www.​svd.​se/​kulturnoje/​nyheter/​hoga-​hus-​hotar-​ri.​.​

Sigtunas riksintresse är betydligt mer rimligt än att försöka hålla Stockholms mest centrala delar så låga att det blir panik när en del hus byggs på med två tre nya våningar.

http:​/​/​www.​svd.​se/​nyheter/​inrikes/​stockholms-​nya-​silhu.​.​
Detta är en helt realistisk och sansad bild över ett framtida Stockholms centrum utan en massa Skyskrapor och om riksintresset är emot det planerade då är det fel på riksintresset.

Dom vita volymerna kommer att vara olika till färg och form och se ut som hus om de byggs.
 0
Jan Jörnmark (25 Januari 2010 10:09):
Trevligt att se Didde här igen.

I vilket fall som helst fick jag ju figuerera som centerpartistisk ideolog i den berömda SvD artikeln häromsistens, och jag vill bara först av allt betona att jag bad journalisten att ändra
...är han starkt kritisk till riksintressena, vid sidan av kulturmiljön bland annat naturvården.

till

...är han starkt kritisk till HUR riksintressena ANVÄNDS, vid sidan av kulturmiljön bland annat naturvården.

Det gjorde hon inte, men nu är det som det är att vara med i tidningen, så det där får man acceptera. Fast det blir lite viktigt för det jag skriver nu.

Jag menar alltså inte att riksintressena ska avskaffas eller något liknande drakoniskt. Men jag vill till att börja med att vi funderar ordentligt över den situation vi har, för den håller på att urarta, och det snabbt.
Då ska vi för det första ha klart för oss att större delen av våra riksintresseklassade innerstäder sällan har varit så litet hotade som idag! Det beror på att värdet på innerstadsfastigheter har minst 12-dubblats i fasta priser sedan 1970-talet. Dessutom ägs fastigheterna idag av bostadsrättsföreningar i mycket hög grad. För att dessa ytterst värdefulla brf-er skulle rivas krävs helt enkelt en väpnad revolution.

Tvärtom gör den rent enorma värdeökningen att vi får fantastiska (två superlativer på varann, men det är motiverat) möjligheter att utveckla dessa innerstäder. Utvecklingen blir dessutom nödvändig, för en hel del funktioner har försvunnit från innerstäderna de sista decennierna. Främst behöver därför industrianläggningar omexploateras, men problemet är ofta även knutet till kontorsfastigheter som åldrats snabbt, p g a en kombination av energiåtgång och nya krav på kommunikationstekniska lösningar. Dessutom är ofta större äldre samlingslokaler (resturanger, hotell etc) utsatta för ett starkt omvandlingstryck.

Allt det här beror på de funktions- och värdeförändringar som utmärker en dynamisk stad. Som jag skriver i mitt inlägg på Göteborg Yimby idag är det alltså främst den vi behöver möta. Klarar vi inte det p g a en alltför stelbent lagstiftning kommer två tråkiga saker att hända: vi får centrala ödeplatser, och vi får inte heller några möjligheter att öka utbudet av bostäder eller effektiva lokaler i centrum. Priserna stiger, trängseln ökar och till sist underminerar vi grunderna för dagens dynamik.

En välfungerande lagstiftning har alla möjligheter att styra dagens sitaution på ett konstruktivt sätt. Bekymret vi har idag är tyvärr att vi drar mot en närmast anarkistisk (i den dåliga meningen av anarki) situation.

Se också
http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​10​/​0​1/​overgivna-​riksintressen_​81.​.​
 0
Jan Wiklund (25 Januari 2010 14:06):
Det absurdaste, mest dårhusmässiga i dagens situation - om det är lagstiftningen eller marknadskrafterna eller bara mentaliteten som bär skulden kan jag inte avgöra - är att trots att de täta historiska stadskärnorna är såna värdefulla riksintressen är de omöjliga att reproducera.

Vi kan t.ex. se det i länken under "fortsätta strössla ut bilberoende punkthusmattor" ovan, eller i det förslag om utveckling av Flemingsberg som Yimby hade anledning att ta ställning till i januari.

Trots att Flemingsberg har utsetts till "sekundärt centrum" i Stockholmsregionen innebär liggande förslag bara ytterligare en gles förort med funktionsuppdelade kvarter och allt. Varför? Lagstiftning? Marknadskrafter? Allmän konservatism? Eller ingrodda rutiner på stadsbyggnadskontor och byggbolag?
 0
Magnus Orest (25 Januari 2010 14:28):
Jan, jag skulle tippa på att det är en kombination som gör att det sällan byggs riktig stad. Bullernormerna gör sitt, samtidigt som man slentrianmässigt bygger som man alltid har gjort de senaste 50 åren. Men det går i alla fall åt rätt håll, och det som byggs nu är mer stadslikt än det som byggdes för 10 år sedan.
 0
Gustav Svärd (25 Januari 2010 16:48):
Jag står inte helt oväntat mycket, mycket nära Anders G och Jan J i denna fråga. Dessa lagar bör göras om. Skyddandet av brf Päronet i Tensta mot ändringar som kan påverka karaktären är för mig helt absurd. Jag har varit just där många gånger och ställer mig helt oförstående till att lagstiftningen skyddar planeringen och byggnaderna till den graden. Allt som är "unikt" eller "tidstypiskt" (vanligt förekommande i debatt om bevarande som skäl att bevara praktiskt taget allt) är inte skyddsvärt, det förekommer ofta i förorterna att dessa miljöer är direkt dåliga.
 0
Didde (25 Januari 2010 23:01):
Hej Jan, tack för senast det var en ganska bra diskussion.

Ursäkta att det blir två hyfsat långa inlägg på raken men jag hade tänkt att gå i pension efter detta.

Jag har visserligen nämnt det i tidigare inlägg men det kan vara bra med ett förtydligande så det inte uppstår några missförstånd.

Bevarandelagstiftningen stoppar en del tilläggsisoleringar (man kan hävda både PBL och miljöbalken). I de aktuella fallen som Anders frågar om är det väl helt enkelt PBL. Ändringar av fasad är alltid bygglovpliktigt. Skälet till det är bland annat kulturhistoriska men även arkitektoniska och estetiska. Att hålla ihop arkitektoniska kompositioner färgmässigt och i relation till resten av byggnadens arkitektur är ofta ganska självklart för arkitekter generellt, oavsett om det handlar om bevarande eller inte. Det är en del av att bibehålla den arkitektoniska kvaliteten i befintlig bebyggelse. Viktigast av allt är dock att byggnaders fasader är något som angår fler än fastighetsägaren och idén om en offentlighet som måste bevakas och upprätthållas av det offentliga.

Att tilläggsisoleringar hindras är dock undantag och endast i sådana fall där värdet av att bevara arkitekturen är väsentligt och där en stor del av arkitekturens kvaliteter återfinns i själva fasaden. Exempelvis är det lättare att hitta lösningar för putsade fasader än det är för tegelfasader och där fönster och dörrar går att flytta ut i fasadliv. I vissa fall går det inte utan att arkitekturens kvaliteter avsevärt påverkas på ett negativt sätt. Det är då bevarandet får företräde framför andra miljömål och andra allmänna- såväl som enskilda intressen. Man stångades med bättre argument, vilket i sig brukar sammanfalla med att de kulturhistoriska värdena är både uppskattade av de som bor i området och mer eller mindre allmänt vedertagna.

Ur energisynpunkt är detta naturligtvis mindre bra men eftersom bevarandet bidrar till en hållbar samhällsutveckling på andra sätt och att det i det här fallet bedömts som viktigare så är det i sin helhet inget problem. Andra typer av energisparande åtgärder brukar också alltid kunna utföras. Hållbar utveckling handlar alltså om att olika aspekter av hållbarhet ska samspela och att de i sin helhet ska uppfylla målen om en hållbar utveckling. Ibland står vissa intressen framför andra, oftast hittar man lösningar som är bra för flera.

Så några värdeladde ord:
Bredäng är en av de finaste förorterna som finns i Stockholm och ett område med väldigt hög arkitektonisk kvalitet. Arkitekten var Lars Bryde som var en av de stora arkitekterna under sin tid. Hans arkitektur är erkänd och väldigt karakteristisk för att inte säga utsökt. Hans signum är samspelet mellan gårdsrummet och byggnadskropparna och utformningen av fönsterbanden. Han ritade också kv. Plankan där han uppvisar en arkitektonisk behandling som förtjänar uppskattande.

Genom att utnyttja en befintlig krök som en gång gått runt en bergknalle så att de befintliga stråken (Brännkyrkagatan, Högalidsparkens gångväg, vidare till Slipgatan) kunde knytas ihop över gården, lyckades han dessutom integrera kvarteret med större delen av västra Södermalm – genialt. Den runda Corbusierbyggnad som nu föreslås byggas saknar all känsla för befintliga kvaliteter och tillför ingenting till platsen och de boende, förutom ökad täthet då. Att placera en rund form i en fyrkant skapar bara baksidor. En så stor förändring måste åtminstone beakta den befintliga strukturen om resultatet ska ha en chans att bli bra.
 0
Didde (25 Januari 2010 23:02):
Eftersom Anders frågade och artikeln ändå handlar om problemen med lagstiftningen så kommer här två tycken.

Det första problemet vet jag att YIMBY har egen erfarenhet av och handlar om vem som ska få bestämma. Är det kunniga på området stadsbyggnad och arkitektur, de boende, fastighetsägaren eller politikerna (som vi märkt har vare sig kunskap i det de beslutar om eller vett nog att lyssna på andra än sin inre röst)?

Om de som bor i Nybohov eller kv Plankan vill bo i ett trafikseparerat, modernistiskt och icke-integrerat område, ska då YIMBY som kan det här med hur man bygger levande städer (i motsats till döda) ändå kunna påverka att deras boendemiljö blir enligt ett annat ideal och andra människors önskningar? Eller ska de med kunskap inom respektive sakområde få bestämma huruvida en bostadsrättsförening i Tensta ska få minska sina energikostnader och i vilken färg de ska få måla sina hus (ska de för evigt dömas till att leva i en död stad för några värdens skull)?

Båda dessa exempel uppvisar maktens arrogans där alla gömmer sig bakom argumentet att det i slutändan ändå blir bättre för samhället och oss alla. Utom de direkt berörda förstås. Det synes ofrånkomligt att hur vällovlig och bra planering och byggande än är så drabbar den alltid de som faktiskt berörs mest.

Hur detta problem kan lösas har jag ingen aning om, kanske är det också vi får leva med om vi nu ska bygga och bo i hus tillsammans. Inom dagens lagstiftning finns det dock utrymme att utveckla metoderna för hur alla dessa parter ska kunna påverka mer direkt. Förutsatt att politiker agerar ansvarsfullt och behandlar alla motstående intressen seriöst så bör politiker fortsatt ha makten att bestämma.

Demokratiseringen inom planprocessen behöver alltså öka men då finns det också risk för att det blir än krångligare att bygga. Det är också demokratiaspekten av lagstiftningen som riskerar att påverkas mest när krav på översyn av lagstiftningen höjs.

Det andra stora problemet är det som drabbar fastighetsägarna. Eftersom det offentliga inte har möjlighet att backa upp kraven ekonomiskt innebär det att fastighetsägaren alltid får ta kostnaden. Det gäller inte bara bevarandelagstiftningen utan även infrastruktur, tekniska egenskapskrav, miljöhänsyn, vatten och avlopp etc

Det betyder inte att det offentligas krav på fastighetsägaren är orättmätiga i sig. Erfarenheten är ju ändå att bevarande, fungerande avlopp och infrastruktur är saker som gör våra livsmiljöer bättre, för alla. Därtill finns det som vi kan kalla samhällskontrakt och att samhället har rätt att ställa vissa krav för att samhället som helhet ska få det bättre. Som samhället ser ut i dag bör dock grunden vara att kraven ska stå i rätt proportion till effekterna. En mer konkret åtgärd är att varje detaljplan inte ska behöva bära sina egna kostnader. Det skulle exempelvis möjliggöra bevarande av en fastighet och ekonomisk vinst på en annan.
 0
Jan Jörnmark (26 Januari 2010 10:23):
Mycket av det som diskuteras här berör ju frågor som ligger utanför Riksintresset. Men dom är principiellt intressanta ändå.

Demokrati- och representativitetsproblemet som Didde tog upp 23.02 har till exempel varit mycket vanligt i den retorik som har funnits runt arkitektur och samhällsbyggnad de sista decennierna. I vissa kretsar har ropen på demokrati och debatt blivit katekesartat - när till slut den debatten kom visade det sig att många istället ropade på censur.

Men vi struntar i ytterlighetsmullorna, och ägnar oss istället åt begreppet boendedemokrati, som det verkligen kan vara värt att fundera över. En frågeställning blir enkel om vi säger att vi tror på den här demokratiformen: om "de boende" i Nybohov vill måla husen rosa, eller exploatera obebyggda delar av tomten för att åstadkomma en förtätning och beslutet är förankrat i den ägande bostadsrättsföreningen - skall det få genomföras? Eller ska Skönhetsrådet, Stadsbyggnadskontoret eller Länsstyrelsen räknas som boende i alla stadens områden, och utrustas med 51% eller 65% av rösterna från början, så att kortsiktiga minoriteter inte riskerar att förstöra stadsdelarnas karaktär och silhuett?

Sedan har vi ett annat problem här. Ingen av oss vill att en demokratisk process ska styras av de mest högjudda och resursstarka. Vi måste med andra ord bestämma vilka som ska få delta i lokala folkomröstningar om nya kvartersindelningar och färgsättningar. Frågan blir då bara vem som ska få rösta. Det nya rosa huset/förtätningen kommer ju också att påverka grannarnas. Bör då inte även grannarna få någon form av rösträtt här? Frågan är hur de ska få rösträtten - ska de som bor inom 50 meter få en röst, de som bor inom 100 en halv?

Men det stannar inte där. När ombyggnaden av ett mindre attraktivt köpcentrum i Göteborg kom på tal häromsistens antyddes det att även de som hade minnen av köpcentret skulle kunna delta i en demokratisk process runt den eventuell nyutveckling. Vi inser dock alla vilka problem det kollektiva minnets demokrati kan tänkas skapa - hur ska man bevisa att man bodde i Nybohov 1965 eller 1982 när man ska registrera sin röst? Hur ska man dessutom lösa demokratin i det fallet, för man kan knappast vara säkra på de som registrerar sig är representativa för de tidigare boende. Det kan faktiskt snarast bli tvärtom, eftersom man riskerar att de allra mest stockkonservativa och utvecklingsfientliga ex-boenden blir de som registrerar sig - och det är väl ingen av som är inriktad på en stadsbyggnadsprocess som ständigt stannar i status quo situationer?

Till sist är vi konfronterade med ytterligare ett jätteproblem. När vi slutligen bestämt vilka som ska få rösta och kommit fram till folkomröstningen om den nya färgsättningen eller kvartersindelningen måste vi vara säkra på att de som röstar verkligen representerar majoriteten. Ett valdeltagande på 32%, där majoriteten för rosa är 50,2 representerar till exempel egentligen bara 16% av befolkningen. Kort sagt kan knappast valdeltagande på mindre än 50% anses som acceptabelt, och vi kommer ändå alltid att konfronteras med att vissa aktörer nog bör utrustas med veto, som jag antydde i diskussionen om länsstyrelsen och stadsbyggnadskontoret.

Det enorma demokratiska problem som kan uppstå här är värt att reflektera över omedelbart, för när tjänstemän med svag demokratisk förankring går in och kör över lokala majoriteter kan problemen bli stora. Man kan naturligtvis se det som att de demokratiskt valda politikerna har delegerat den här maktutövningen till experter och tjänstemän, men argumentet kan bli svårt att svälja på lokal nivå. Jag har lätt att se att en diskussion snabbt skulle initieras där man krävde direktval av tjänstemän till förvaltningar. Vi skulle med andra ord ge oss in i kraftigt systemförändrade processer om vi startade den här typen av lokala demokratiseringsåtgärder.

På sätt och vis är ju problemen oändligt mycket mindre i de riksintressanta områdena, för här kan vi omedelbart meddela de boende att deras demokratiska rättigheter är kraftigt inskränkta, till förmån för medborgarna det i övriga Sverige. I det här fallet har den makt som medborgarna i Sverige kan utöva över villatomter i Eslöv eller obebyggda tomter vid Norra Station delegerats till oberoende lagstiftningsexperter och byggnadsantikvarier på länsstyrelserna. Det borde förstås kunna leda till att den demokratiska processen förenklades i hög grad, men å andra sidan är risken för demokratiska legitimitetsproblem även här överhängande.

Faktum är -och nu ska jag uttrycka mig riktigt kort- att man ändå kommer fram till något viktigt här. Det vi ser är hur tungrodd och kostsamma utvecklingsprocesserna blir när vi genomför en total demokratisering av produktionsfaktorn fastigheter (jord). Det förklarar också varför äganderätt och representativ demokrati skapat snabbare utvecklingsprocesser, vilket blir centralt om befolkningen och ekonomin ökar. Vi har som vanligt nått tillbaks till min idol Ronald Coase, för det visar sig helt enkelt att äganderätten och den representativa demokratin sänker transaktionskostnaderna. Och i slutsteget blir det färre som påverkar den demokratiska processen i obebyggda ytterområden, vilket gör att sprawl blir den mest effektiva lösningen på dagens stadsbyggandsproblem.

Och där når vi då kärnan i det jag argumenterar för: eftersom alla ekonomiska överväganden talar för utspridning, är det av stor vikt att vi åtminstone försöker åstadkomma en mer transparant lagstiftning som kan hantera kärnstädernas problem. Om den lagstiftningen ska vara helt inriktad på status quo är det helt OK för mig, men det blir viktigt att vi talar om det i så fall, så att människor som ska in på bostadsmarknaden vet vilka villkor de ska leva under.
 0
Jan Wiklund (26 Januari 2010 13:37):
Ägande (dvs hög grad av självrådighet i det som mest omedelbart rör en själv, tydligt avgränsat) och representativ demokrati är det mest praktiska sättet att lösa problemen. Den representativa demokratin förutsätter dock att det finns något att representera. Dvs en hyggligt politisk aktiv befolkning, som fullmäktige kan relatera till, och tvingas relatera till.

Jag misstänker att dagens ängsliga krav på inflytande - enbart då en fråga berör en själv - återspeglar en alltmer sjunkande representativitet i den representativa demokratin. Enligt min mening, som naturligtvis kan ifrågasättas, hänger detta ihop med ett skifte som påbörjades redan på 30-talet och som kodifierades i Saltsjöbadsavtalet, och som innebar att folket garanterades standardhöjning på villkor att de lät de politiska proffsen sköta politiken. "Servicedemokrati", som Tage Erlander kallade det för.

Så lösningen ligger absolut inte i nya institutionella arrangemang i bygglagstiftningen, utan i att 30-talsmodellen bryter ihop, t.ex. på grund av ekonomiska kriser, och folk lär sig den hårda vägen att det inte fungerar utan ett vida spritt politiskt deltagande.
 0
Ingemar Nilsson (26 Januari 2010 17:21):
Riksintressena skyddar allt som finns som anses vara av "riksintresse". Om det är älskat eller avskytt har inget med saken att göra.

Det får mig att tänka på en artikel i Vårt Kungsholmen, v2 2010, som handlade om en omröstning om Kungsholmens fulaste byggnad. Den byggnad som vann fanns inte bland de tio alternativ som tidningen föreslagit, utan togs upp av läsarna själva: Sankt Görans Gymnasium.

Där finns också både en kommentar från Skönhetsrådet som lyfter huset till skyarna, samt en kommentar från en bebyggelseantikvarie på Stadsmuséet. Den senare påstår att det skulle bli ramaskri om man bestämde sig för att riva huset, som tydligen är K-märkt med "blå klassificering", vilket jag tolkar som extra kraftigt skydd.

Om ni inte vet hur det ser ut kan ni bilda er en egen uppfattning här:

http:​/​/​maps.​google.​com/​maps?​f=​q&source=​s_​q&hl=​en&geoco.​.​

Min uppfattning är iaf klar, och den är att huset tveklöst är ett av stans fulaste.
 0
Ingemar Nilsson (26 Januari 2010 17:22):
Hmm, glömde länk till artikeln i Vårt Kungsholmen, som finns här:

http:​/​/​www.​vartkungsholmen.​se/​index.​php3?​use=​document&.​.​
 0
Kalle . (26 Januari 2010 18:19):
Your point being?
Tvångsförvaltning och snabb rivning i enlighet med web-enkätopinionens vilja?
 0
Ingemar Nilsson (26 Januari 2010 18:53):
Min poäng är att Skönhetsrådet och dess kompisar på Stadsmuséet verkar ha en förkärlek framför allt för det som vi andra tycker är fruktansvärt fult, och hittar på allehanda fantasifulla försvarstal som närmast kan liknas vid den årliga motiveringen för nobelpriset i litteratur.

Min något tillspetsade åsikt är att Skönhetsrådet borde läggas ned, och Stadsmuséet borde lära sig att muséet bara innefattar det som finns i Ryssgården, inte hela staden.
 0
Jan Wiklund (26 Januari 2010 18:55):
Kalle: Eller snygga till det, det kanske också går.

Annars är huset ett uppenbart exempel på att arkitekternas smak skiljer sig så kraftigt från allmänhetens att de borde överväga ett annat yrke (se vidare http:​/​/​www.​alternativstad.​nu/​Dokument/​modernism.​html).

Arkitekter bör dock vara allmänhetens tjänare. Om det handlade om ett hur här och ett hus där skulle det inte spela någon roll; alla smakriktningar borde få plats i en stad. Men nu ser 80 procent av husen ut på ett sätt som gillas av 10 procent av människorna (siffrorna är givetvis gissningar). Det är inte rimligt.
 0
Anders Gardebring (26 Januari 2010 19:02):
Det finns en viktig aspekt i den här diskussionen, och det är just stadsmuséets, skönhetsrådets och länsstyrelsens roll. Om de gång på gång går rakt emot det som folkviljan vill (och jo, jag är medveten om att den inte är helt lätt att avgöra, men det torde vara hyfsat väl klarlagt att repeterande storskaliga betongelement mest uppskattas av de närmast sörjande), så underminerar de sig själva. Politiker pejlar av läget och tar helt enkelt ifrån tjänstemännen och experterna den makt de tidigare haft. Men då riskerar vi att få en backlash där det inte finns någon "watchdog" som skyddar det som faktiskt är uppskattat. Och det är kanske det här som mest av allt förvånar mig. Har berörda parter inte självinsikt nog att förstå var det hela på sikt kommer att landa om de hårdnackat håller emot varje form av förändring? Till slut exploderar det. Det pyr redan ganska bra både här o var...
 0
Martin Danell (26 Januari 2010 22:14):
Ett grundläggande problem är väl att det är samma lagstiftning, k-märkning, blåmärkning, riksintressen som skyddar många trista impopulära sextiotalsbetonghögar som även skyddar sextonhundratalspalats etc. Kunde man inte bestämma att byggnader äldre än 1940 endast i undantagsfall fick rivas, medan det för byggnader yngre än 1940 borde behövas synnerligen starka skäl för en k-märkning. Jag tror att många liksom jag tycker att det finns alldeles för många tråkiga sextio- sjuttiotalshus, att väl många av dem är skyddade. Produktionen från dessa två decennier upptar en oproportionerligt stor del av landets byggnadsbestånd.
 0
Johannes Hulter (26 Januari 2010 22:40):
Jag har iofs exakt samma inställning som Martin D.

Men det är ju trots allt inte så att Stadsmuseet eller Länsstyrelsen osv skyddar bebyggelse för att den är "bra" eller "vacker". Man skyddar bebyggelse som är kulturhistoriskt "intressant". Och det är ju ganska rimligt att det baseras på vad vetenskapen säger är kulturhistoriskt intressant, inte vad folk i allmänhet gillar.

Problemet är gränsdragningen. Äldre bebyggelse är det inga problem att vara bevarandefundamentalistisk med, för det finns inte så mycket kvar. Men när man utsträcker samma fundamentalism till allt som byggts fram tills för fem minuter sedan så får man trubbel.

Läs tex detta exjobb: http:​/​/​www.​google.​se/​url?​sa=​t&source=​web&ct=​res&cd=​3&v.​.​

Med en sådan logik borde Tors Torn blåmärkas redan nu. De är ju extremt kulturhistoriskt intressanta.
 0
Kalle . (26 Januari 2010 23:25):
Ingemar:
Att Stadsmuseet skulle premiera fula hus är väl en subjektiv åsikt, men har du koll på vilka hus som är gul- och blåklassade? Tror nog att det finns en drös med kåkar där som till och med du skulle tycka var ’vackra’.. Ska man tolka att Stadsmuseet bör hålla sig till Ryssgården som att de kulturhistoriska klassningarna borde klassas eller att nån annan är mer lämplig att utföra dem? I så fall vem?

Håller med om att det är tveksamt om det är positivt för en stad att ha ett råd för stadens skönhet, särskilt nu när E-Type har hoppat av.

Jan:
Ja, en renovering skulle inte sitta fel.
Tror att jag behåller mitt jobb ett tag till. Ledsen.

Martin:

Man kan ju också säga att det bra att alla tider ryms inom samma klassning och där arkitekturen förutom som estetiska objekt även bedöms utifrån sin vidare kulturella relevans. Majoriteten av allt som har byggts i Sverige och Stockholm har trots allt byggts under de senaste hundra åren. Att det byggdes mycket hus under 1960-talet jämfört med under 1760-talet är inte mycket att göra åt nu. Skyll på industrialiseringen, globaliseringen och upptäckten av de fossila bränslenas kraft …

Skulle för övrigt sätta en del på att det är proportionerligt fler hus från innan 1900 som är k-märkta än från efter 1900. Skulle även gissa på att det rivs typ 100 60-talshus på varje rivet 1600-talshus.
 0
Ingemar Nilsson (27 Januari 2010 13:47):
Kalle:

men har du koll på vilka hus som är gul- och blåklassade? Tror nog att det finns en drös med kåkar där som till och med du skulle tycka var ’vackra’

Naturligtvis gör det säkert det. Att sådana hus som man själv tycker är vackra skyddas reagerar man ju inte på, vilket man däremot gör när någon institution skyddar en byggnad man (och många med en) tycker är ful som stryk.

Och när just detta sistnämnda inträffar i mer än något enstaka fall så börjar man ju undra om dessa arkitekter på sina höga hästar faktiskt har någon kontakt med verkligheten. Vi som måste stå ut med dessa katastrofala monster i vår vardag får höra att dessa byggnader kommer att stå kvar för överskådlig framtid, oavsett vad människorna i närheten tycker, bara för att ett antal arkitekter älskar dem mer än något annat.
 0
Jan Wiklund (27 Januari 2010 15:27):
Det finns ju också möjligheten att stadshuset beslutar på tvärs mot tjänstemännens uppfattning. Det är ju trots allt politikerna som måste ta ansvaret för besluten och då är det inte mer än rätt.

Alltså: det är OK att stadsmuseet säger att det och det huset är kulturhistoriskt intressant, och att politikerna svarar att visst, vi inser det, men andra intressen måste få gå före i det här fallet.

Stadsmuseet har trots allt inte vetorätt mot fullmäktigebeslut.

Samma sak gäller förstås andra förvaltningar. Tyvärr har dessa en benägenhet att bli alldeles för starka. Jag minns en högt uppsatt byråkrat som nån gång på 80-talet rapporterade från en politikerkonferens i Storstockholm att en av de politiker som betraktades som starka då hade suckat och sagt: Nej, tyvärr, vi klarar inte av Gatukontoret. De är för starka.

Det hela blir inte bättre av politiker som gömmer sig bakom tjänstemannabeslut.
 0
Martin Danell (27 Januari 2010 23:33):
Kalle:

Att jämföra ett genomsnittligt sextiotalshus med ett genomsnittligt sjutton/artonhundra/tidigt nittonhundratalshus är som att jämföra en Hauptbyrå med en ikeamöbel. De äldre husen är praktiskt är konstverk med underbart hantverk, individuellt utformade, livfull arkitektur etc.

Sextiotalshusen är däremot oftast serietillverkade produkter, byggda helt och hållet av färdiga element. Byggnadernas placering bestämdes ofta av byggkranarnas räckvidd. Det viktigaste var att det var rationellt.

Jag tycker inte att man kan jämföra dessa båda epoker på samma skala. Jag tycker faktiskt att man objektivt kan säga att ett miljonprogramshus, eller ett typiskt kontorshus från sextiotalet, har en betydligt mindre "kulturell relevans" än ett hus äldre än 1940.
 0
Anders Gardebring (29 Januari 2010 22:46):
Martin Danell:
Jag kan inte annat än instämma. Jag finner hela diskussionen om att 60- och 70-talets bebyggelse skulle vara likställd med 1800-talsbebyggelse rent befängd. Inte minst för att vi också har så oerhört mycket mer av repetetiv prefab-betong-element... Något blir ju inte värt att bevara bara för att det existerar.
 0
Fredrik Åland (1 Februari 2010 21:18):
Ja Martin,
det typiska för flertalet sextiotalshus är den oprövade byggnadstekniken, som inte sällan innebar ett cyniskt experimenterande med de boendes hälsa. PVC, DDT, Kuprinol, Arsenik, Asbest, Kemiska betser är bara några typer av ämnen vi förknippar med denna period. Användningen av plast, Barracudatak, plastmattor, asbestbaserad vinyl -ibland i hela fasader, modul efter modul ända bort till horisonten och upp till 18 våningen. Betong med "rivna ytor" för att de skulle se så råa ut som möjligt, frilagd syratvättad ballaststen med vassa kanter, eller grov spritputs där det inte gick att få till, som rispar upp armar och ben om man kommer nära. Låglutande tak med tjärbaserade asfaltsmassor, läckande in till fuskbyggda kryputrymmen med mögelpåväxt, spruckna asbesttrummor där kackelackor, silverfisk och pälsänger hittar ned till de djupa och mörka lägenheterna. Mer än vartannat hus med väggar i blå radonbetong, hjälpligt överslammade under tunna plasttapeter. Glipande pivåfönster med sprinventiler mot markparkeringen på andra sidan smällbärsbuskarna. Allbetongsystemet eller Ohlsson & Skarnes Sandwichelement tätat med PBC-massa som år efter år läckte ut i sandlådorna.

Jag skulle inte vilja kalla det kultur överhuvudtaget. Tacka vet jag femtiotalet innan rekordåren började, då byggandet fortfarande var ett hantverk -av funkisen befriat från rysch och pysch. Detta är helt klart den svenska guldåldern!
 0
Jan Wiklund (2 Februari 2010 07:22):
Rekordårens massproducering av bostäder gör det lika intelligent att spara stora mängder av det som att spara alla gamla bilar som också massproduceras. Gärna några exemplar till ett museum, men det mesta skrotas trots allt.

Det finns bara två skäl till att inte skrota nu. För det första är det dyrt. För det andra bor det människor där som bör ha rätt att inte pådyvlas en massa besvär av någon avlägsen myndighet.

Men förr eller senare måste man totalrenovera. Och då kan det finnas anledning att antingen flytta allt till något mindre otillgängligt ställe, eller också göra om stadsdelarna fullständigt, funktionellt såväl som estetiskt.

För övrigt sa min far som var i byggbranschen, redan då husen byggdes att man borde se dem som nödbaracker och bygga ordentlig stad så fort man fick råd.
 0
Jan Jörnmark (2 Februari 2010 23:38):
Jan W - din farsa slog huvudet på spiken. "Miljonprogrammet" var en förfärlig tid, när det politiska trycket, produktionsraseriet och byggindustrialiseringen tillsammmans skapade något vi sällan sett maken till i det här landet.

Att nu efteråt hålla upp framhetsade betonglådor som skönhetsideal och stadsplaneringsmönster är absurt - fast egentligen är det ett logiskt exempel på hur Orwellskt nyspråk dominerat retoriken runt den här sektorn i cirka tre decennier.

Ibland tänker jag att "miljonprogrammet" helt enkelt är den svenska motsvarigheten till Maginotlinjen, som låste fast fransmännen i ett smalt och närsynt handlingsmönster i decennier.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8635 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Baugruppen - dags att bli inspirerade av Berlin?
7 Maj 08:24 av Assortlist Assortlist
Hjälp! Jag håller på att bli en Nimby!
8 Oktober 2020 19:07 av Trevor Bower
Politikerveckan Järva
8 Oktober 2020 19:06 av Trevor Bower
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan

@yimbysthlm på Twitter