Tors Torn och fyrbåken i Helsingborg

Detaljplanen för Norra Stationsområdet rör sig nu mot sin överklagandefas, så jag bestämde mig häromsistens för att en promenad neråt Röda Bergen med kameran för att se vilka ovärderliga värden vi är på väg att gå miste om. Dessutom undrar vi alla över vad Länsstyrelsen ska ha att säga om områdets Riksintressen, så helt klart står vi inför en mycket spännande tid.

Utvecklingen är i grund och botten oförutsägbar, och det är därför som jag de sista månaderna också har letat efter möjliga paralleller som kan finnas runt om i landet. Jag har hittat flera exempel som skulle vara väl värda att titta närmre på, och i ett nytt pdf-kapitel av Övergivna Planer valde jag att fokusera på den aldrig byggda Fyrbåken i Helsingborg. Dramat påminner på många sätt om den som nu utspelar sig i Stockholm.


På 1990-talet bröt Helsingborg en lång stagnationsperiod. Sysselsättningen ökade och det uppmärksammade Norra Hamnen området byggdes i ett gammalt övergivet infrastrukturlandskap. De stigande bostadsrättspriserna gjorde sedan en fortsatt förtätning av staden möjlig och HSB fick snabbt syn på en tomt som stått avriven och tom sedan i nästan tre decennier.


Våren 2000 hade våra bostadskooperativa vänner tagit fram med ett projekt som ibland gått under namnet ”Fyrbåken mot havet”. Danska arkitektbyrån Vandkusten hade tagit fram ett koncept med drygt 20 våningar, och naturligtvis väckte skapelsen omedelbart en våldsam debatt i den nordskånska metropolen. Länsstyrelsen gjorde också tidigt klart att man inte kunde acceptera Fyrbåken eftersom den skulle störa riksintresset för kulturmiljövården. Med tanke på de vittgående riksintresseskrivningar som Helsingborg förärats var det ett helt självklart ingripande:


Att pussla in en 21-vånings fyrbåk i detta komplicerade historiska pussel var naturligtvis omöjligt, och i slutänden tvingades därför Länsstyrelsen att upphäva detaljplanen. Kommunen överklagade eftersom man upplevde beslutet som ett övergrepp på det kommunala självstyret, och sedan fördes ärendet vidare hela vägen till regeringen.


Under 2004 låg frågan hos Boverket, som rekommenderade regeringen att stoppa bygget med motiveringen att borgen Kärnan sedan medeltiden varit medelpunkten och symbolen för Helsingborg, men att den nu riskerade att utsättas för en så kraftig konkurrens av Fyrbåken “att detta rent av upplevs överta den dominerande ställningen i stadssiluetten. En stadssiluett som av många i dag uppfattas som porten till Sverige”. Dessutom menade man att det nya projektet inte skulle berika kulturmiljön och kunna bli ”en värdig symbol för staden och vår tid”. Man framhöll också att bygget kunde få negativa effekter för stenstaden som tog form vid förra sekelskiftet. "Genom nybyggnaden förskjuts skalan i stadsdelen och upplevelsen av stenstaden förlorar därmed något av sin dignitet". I slutänden följde Regeringen yttrandet, och nybygget stoppades i juni 2005.


Ända sedan dess har tomten legat kvar i sitt avrivna tillstånd, och just nu drar det dessutom ihop sig till en ny strid i Helsingborg. Den här gången är det den gamla ångfärjehamnen som står inför en rent jättelik investering. Å andra sidan finns det helt unika spår av "Den sedan 1800-talet successivt utbyggda hamnen och järnvägen med tillhörande byggnader som visar på funktionen som viktig hamn- och även järnvägsstad" i området, vilket gör att riksintresset även här står på spel. Sammantaget är det mycket stora och sysselsättningsskapande investeringar som står på spel eller kanske aldrig genomförs.


Det är ett systematiskt och strukturellt problem vi har att göra med. Från och med 1990-talet har våra innerstäder börjat förtätas och blivit alltmer attraktiva för bostäder, hotell och andra verksamheter. Det sista decenniet har det också blivit tydligt att utvecklingen är i konflikt med det lagsystem som vi har, och med all sannolikhet kommer bekymren att öka kraftigt de närmsta åren. Vi kommer att få se allt fler avbrutna projekt, och vi kommer att se hål i stadsbilden som permanentas under tiden som storstäderna i stället växer utefter de nya motorlederna.

Vilket väl knappast var den utveckling som vare sig lagstiftarna eller någon annan ville ha?