Utskrift från www.yimby.se
....

Liten stadsplanehistoria

 
Fram till 1900 hade städerna järnkoll. Om det någonsin funnits kommunalt planmonopol så var det då. Strikta planer gjordes upp för hur man fick bygga, som den här berömda planen för Stockholm, tillkommen 1866 på initiativ av kommunalpolitikerna Albert Lindhagen och uppkallad efter honom:



Lindhagenplanen var gjord för att hålla - och faktum var att det tog mer än 50 år att bygga den full.

Runt 1900 borde Stockholms stad ha gjort en plan för nästa 50 år - kanske nånting i den här stilen:



...men av någon anledning gjordes det aldrig. Istället tog exploatörerna initiativet.

Aspudden byggdes t.ex. på initiativ av Byggnads AB Mannhem, som hade råkat köpa mark där och utan besvär fick Stockholms stad att acceptera en plan efter deras tycke 1906. Midsommarkransen kom till på samma sätt. Varje stadsdel för sig, utan sammanhang.

Det är fascinerande att just vid den tid då de fria marknadskrafterna i andra avseenden föll i vanrykte försvann den långsiktiga kommunala kontrollen över byggandet.

Traditionen av tillfälliga snuttplaner fortsatte efter första världskriget. Under 20-talet byggdes visserligen inte mycket, men när bostadsbyggande på 30-talet kom att ses som den perfekta medicinen mot den ekonomiska krisen (vilket var smart tänkt!) var det snuttplanerandet som gällde. Här nedan t.ex. planen för Traneberg i slutet av 30-talet som kom till utan sammanhang med något annat.



Lägg märke till att till skillnad från Lindhagen bestämde stadsbyggnadskontoret redan på stadsplanestadiet exakt hur varje hus skulle se ut och vad det skulle användas till. Inget utrymme för spontanitet här inte! Man skulle kunna uttrycka det så att när Stockhlms stad tappade kontrollen över det övergripande tog man igen det på att skärpa kontrollen över detaljerna.

Lägg också märke till att alla hus var ungefär likadana. Det fanns alltså stora chanser att de som skulle bo här var av ungefär samma sort. Under efterkrigstidens stora inflöde av folk och snabba klassresor kunde detta förhållande i viss mån döljas - men när lågkonjunkturen kom på 70-talet påbörjades Stockholms utveckling till en av Europas mest segregerade storstäder. Den med god ekonomi för sig, den med dålig för sig. Vilket, observera det, inte gällde i Lindhagens stad där husen var hur blandade som helst, det var bara gatunätet som var strikt.

Eftersom dessa stadsdelar byggdes som enklaver utanför stan blev de impopulära - folk ville då som nu bo i kompletta städer, inte i förorter. Därför blev de svåra att hyra ut och kunde fyllas först när företagen i Stockholm började skrika efter arbetskraft efter 1945.

Under efterkrigstidens högkonjunktur växte Stockholm snabbt och det krävdes mycket byggande. Med lite framförhållning i Lindhagens anda kunde Stockholms stad ha tillhandahållit en stadsplan för detta som gett plats för den växande storstaden - kanske nånting i den här stilen:



...men återigen blev det snutteplanerande som gällde.

Varje stadsdel planerades för sig, som om de inte hade något med Stockholm att göra - Årsta, Hökarängen, Farsta, Bredäng etc etc. Det gick till och med ideologi i det - man talade om "grannskapsenheter" som skulle vara sig själva nog. Det hela sammanfattades i en Generalplan 1952 som tyvärr inte såg ut som på bilden ovan utan spred ut stan över mycket större områden än så.

In på 60-talet hårdnade attityden ytterligare. Centrala instanser på Vägverket bestämde att stadsdelar inte på villkors vis fick sitta ihop utan endast fick nås från motorvägen (eller i Stockholms fall också från t-banan). Total isolering eftersträvades till synes medvetet, som här i Fittja:



Om man vore konspiratoriskt lagd skulle man misstänka att syftet var att hålla oönskade utlänningar osynliga för alla andra, som nån sorts sydafrikanska townships. Men antagligen handlade det bara om inkompetens, eller kanske fackidioti och underordning av hela livet under en enda princip. Principen kallades för SCAFT, och sades syfta till att minska trafikolyckorna. Det hela förvärrades givetvis av alla de bullerzoner som krävdes runt de motorleder som SCAFT-planerandet förutsatte.

Här skulle vi vilja dra en gräns. Här skulle vi vilja börja ett nytt kapitel i Stockholms stadsbyggnadshstoria. Alla är medvetna om att svenska städer hör till de mest segregerade i Europa. Avstånden i staden är för stora och bidrar till en ohållbar trafik. På något sätt måste vi komma tillbaka till det praktiska stadsbyggande vi hade för hundra år sen eller tidigare, där fokus las på att städerna skulle hänga ihop.
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Niklas (11 Juli 2010 00:03):
En bra början vore väl att göra översiktsplanerna mindre flummiga (så som att säga att det och det området ska blir urbant), utan var lite mer konkret. Samtidigt bör de då bli juridiskt bindande.

Sedan tycker jag att processen med detaljplanerna borde göras mindre omständig. Bara de uppfyller intentionerna i översiktsplanen så är det bra.
 0
Tore Kullgren (11 Juli 2010 06:38):
I Stockholm ser man tydligt brytpunkten mellan klassisk och modernistisk stadsplanering, som bygger på två motsatta idéer.

Den klassiska staden, som den sett ut från antiken till 1800-talets slut, byggdes för att befästa de härskande klassernas makt, med palats, militära försvarsställningar, religiösa byggnader och handelsplatser. Bostäder till underklassen var inget prioriterat mål. Gator, torg och andra stadsrum var viktiga för att framhäva märkesbyggnader, upprätthålla allmän ordning och underlätta spridning av varor och information. Informationsspridningen fungerar dock inte alltid som överklassen vill, när folket protesterar mot sina ledare, så är det på stadsgator och torg som de samlas. Haymarket Square i Chicago och Himmelska Fridens torg i Peking är kända i sammanhanget.

Den modernistiska 1900-talsstaden hade helt andra mål. Här blev det yttersta målet att tillfredsställa folkets fysiska behov till lägsta möjliga pris. Modernistiska lägenheter har kök, badrum, sovrum och dagsljusfönster till ett ganska lågt produktionspris. Men de yttre miljöerna struntade man i, eftersom folk ändå skulle hålla sig hemma, eller åka kollektivtrafik eller bil till jobb och andra aktiviteter. På så sätt har modernismen hindrat människor från att spontant mötas utomhus.

Vi har alltså paradoxen att klassisk, auktoritär stadsplanering leder till trygghet och demokrati, medan modernistisk, "jämlik" stadsplanering leder till otrygghet och segregation.
 0
Olle Jansson (11 Juli 2010 14:52):
"[N]är folket protesterar mot sina ledare, så är det på stadsgator och torg som de samlas. Haymarket Square i Chicago [...] är känd[t] i sammanhanget.[...]modernistisk, 'jämlik' stadsplanering leder till otrygghet och segregation."

Det är måhända symptomatiskt att de små kvarten runt Haymarket Square förintades och fick ge plats för bland annat det brutalistiska monstret som är Boston City Hall.
 0
Jan Wiklund (11 Juli 2010 17:18):
H G: Sådär vill de styrande gärna framställa det. Jag vill nog påstå att det mest är självförhärligande - Mats Franzén och Sten O Karlsson har ju visat att funktionalismen är nog så auktoritärt och maktpolitiskt betingad.

Men bortsett från det har ingen lyckats förklara varför man ca 1900 slutade göra sammanhållna och långsiktiga stadsplaner. Inget skulle ju ha hindrat att sådana sammanhållna och långsiktiga stadsplaner tog fasta på folks behov mer än på överhetens maktintressen, eller hur?

Var kommer snuttplaneringen från? Varför lät man exploatörsintressena ta över initiativet, precis i ett skede då dessa hade gjort bort sig och utvecklingen i övrigt gick mot mer offentlig planering och mer politisk styrning?
 0
Johan Eriksson (11 Juli 2010 17:18):
Tack för en bra artikel vars kartor säger allt, ska utveckla när solen gått ner o man kan tänka bättre men en sammanfattande åsikt klaras av redan nu: Jävla modernister, -ni har förstört alla de värden som en stad bygger på för erat jättekuliga misslyckade experiment!

Teknokratiskt, människofientligt, "moderna tider", människan är ingenting i ett "system" av lamellkartonger och hon har enligt modernisterna inget behov av smak och självständigt tyckande utan rör sig "från A till B" i "ABC-staden" osv. Alla hennes behov är noggrant uträknade och beräknade i förväg enligt siffror och tabeller som bara är teoretiskt svammel i hopp om att "förbättra levnadsstadarden" för kreti o pleti med resultatet en (då 1945-1978) krass kall identitetslös opersonlig kulturlös arkitektur som skalar av människan varje form samhörighet med en unikt detaljrik arkitektur.

Fatta att det enligt "Söder67" var tänkt att rivas precis ALLT inom fyrkanten - Folkungag - Renstiernas g - Ringv - götg - dvs det som nu (tyvärr) kallas "SoFo". Allt som var byggt innan centralvärmen kom dvs hus före 1920-talet med några ytterst få "kulturkåkar" (i stort sett bara de vid Nytorget) skulle rivas! -Om det skett, vilken "identitet" skulle de boende haft idag då? -Små konsumerande robotar i ett samhälle där "arkitektur" är begränsad till Gamla stan och där Du enbart ska vara väldigt tacksam för din 3:a med badrum och garageplats?

Vi förfasas över Klara- och andra rivningar men de är ingenting mot vad som var tänkt och hur mycket jag än försöker "sätta mig in i saken", "läst på" osv (vilket jag också har) så ser jag ingen som helst skillnad mellan Sthlms planeringstänkande fr o m 1952 (tills ung -78) och vilken sovjetiskt planerad stad som helst. Tvärtom är likheterna påfallande slående, tex är Sergelgatan och Prager Strasse i Dresden ungefär samma sak.

Gör just nu en bok om allt det som revs på Södermalm under efterkrigstiden och förfasas över en överstatlig längtan att beröva folk deras behov av smak och identitet. Som tur var kunde inte allt rivas som det var tänkt därför att arbetskraften inte räckte till, gubbarna behövdes nämligen till byggandet av miljonprogrammet! (-ska man skratta eller gråta?).

När staten ska bestämma folks smak är man inne på riktigt obehagliga "1984"-tendenser och precis som Hitler misslyckades med att skapa "den nya människan" så är det i mina ögon enormt naivt av modernisterna att tro att god boendemiljö, historia och hantverksintresse på något sätt går att sudda ur folks medvetande, -hur manipulativt långt kunde man gå bland annars upplysta kulturintresserade svenskar?

Precis som H G skriver så skapar modernismen bara otrygghet och segragation och att stenstaden inte fått växa vidare över tullsnittet enligt Lindhagens principer är det i särklass tråkigaste otryggaste o mest segregerande som skett i Sthlm, och vi är 10 000-tals som dagligen lider av att Sthlm inte växt så som illustrerat på Anders fiktiva karta!

(blev visst inte så kort, -nu har han väl fått solsting på allvar ;-)
 0
Jonas (11 Juli 2010 17:18):
Tack för ett intressant och bra inlägg! Jag gillar verkligen den tänkta stadsplan du har gjort: täta stadskvarter med parker, genomkorsade och länkade med många boulevarder och broar. Det är lätt att föreställa sig en promenad i kvällssolen över bron mellan Bromma och Mälarhöjden. Med denna stadsplan hade Stockholm varit "Staden med broarna", tio gånger vackrare och hundra gånger mer funktionell.

Varför det inte blev så kan man naturligtvis dividera om. I mina ögon kom 1900-talets stadsbyggnad att präglas mer av ideologi; arkitekturen blev ett politiskt verktyg. I all välmening skulle människan (som inte visste sitt eget bästa) och samhället (med "småborgerligt" inskränkta värderingar) omdanas till det bättre. Bland förtrupperna för denna ideologi fanns många arkitekter vars funktionalistiska utopier med massframställda masshus började ta form på 10-talet och decennierna framåt (en av "höjdpunkterna" i Sverige måste vara Corbusiers förslag från 1933 på lamellhus formade som en jättesvastika på Södermalm). När sedan industrin kom igång efter kriget och byggtekniken tillät kunde mycket av utopikernas tankar realiseras, med rivningen av Klara och byggande av miljonprogramsområdena som de tydligaste exemplen. Ideologin går som en röd tråd genom i princip hela 1900-talets stads- och bostadsbyggande: livet ska läggas tillrätta av en insiktsfull och välmenande elit, utrustade med SCAFT-planer, ABC-städer och absurt detaljrika statliga byggnormer.

Min känsla är dock att vi sakta är på väg bort från modernismens avarter som fick dominera arkitekturen under 1900-talets andra hälft. I det långa perspektivet kommer funktionsuppdelade bilberoende betongförorter vara en historisk parentes som bäst förklaras i ljuset av ett i övrigt omvälvande och destruktivt sekel. Redan nu finns det i Stockholm många planer på att försöka läka de sår funktionalismen orsakat. Jag tänker framförallt på förtätningen i närförorterna med försöken att bygga samman bostadsområden som är isolerade från varandra, bla projekten vid Årstafältet, Gullmarsplan, Alvik mm. Förhoppningsvis kommer också den estetiska mångfalden bland arkitekterna att öka, så att den ängsliga vurmen för modernismens funkisestetik inte blir så dominerande som den är idag. Jag tror faktiskt att ett nytt kapitel i Stockholms stadsbyggnadshistoria så sakteliga har påbörjats. Även om det finns mycket kvar att göra.
 0
HansS (11 Juli 2010 23:33):
Wiklund säger:
"Vilket, observera det, inte gällde i Lindhagens stad där husen var hur blandade som helst, det var bara gatunätet som var strikt"

Vilket inte är sant. Lindhagens plan innehöll restriktioner bl a vad gällde höjden på husen som inte fick överstiga en viss höjd i förhållande till gatans bredd.
 0
Gustav Svärd (12 Juli 2010 09:08):
^Visserligen sant, och tunga industrier fick (med tiden) inte placeras var som helst. När en ny Lindhagenplan (förhoppningsvis) dras upp i framtiden så kommer nog höjden inte vara lika drakoniskt satt.

Mycket bra artikel, Jan!
och insiktsfulla svar :)
 0
Jan Wiklund (12 Juli 2010 12:58):
HansS: Ja, du har givetvis rätt där.

Dessutom fanns det redan tidigare vissa hälsovårdsstadgor (som bl.a. resulterade i att om man ville göra något riktigt snuskigt fick man hålla till utanför stadsplanerat område).

Men det fanns inget i Lindhagens plan som sa exakt vilken typ av hus som skulle byggas där eller där. Alltså blandades folk med de mest skilda bakgrunder och ekonomiska resurser om varandra. Även om det redan då fanns vissa adresser som var "finare" än andra så var det inte långt mellan rik och fattig.
 0
Jan Wiklund (12 Juli 2010 13:06):
Johan E: Jag har svårt att se att bristen på sammanhängande stadsplaner skulle ha något att göra med att "staten ska bestämma folks smak". Eller med funktionalistiskt byggande.

Det som byggdes i Barcelonaförorten Cerdanyola under 60- och 70-talen är idel Tenstaliknande betonglådor - men Cerdanyola hänger ihop i ett gatumönster, se http:​/​/​www.​alternativstad.​nu/​Dokument/​spanien.​html

Riktigt vad uppsplittringen och snutterierna beror på är en gåta. Växande byggbolag och växande fastighetsspekulation, med makt att sätta agendan för kommunen? Rädsla för massan, åtminstone decennierna runt 1900, som Franzén och Karlsson hävdar? Allmän landsbygdsromantik hos borgerliga kretsar (till skillnad från den stadsromantik som bevisligen fanns hos invandrade bonddrängar, se Ivar Lo)? Tja, säg det?
 0
Harald CB (12 Juli 2010 13:08):
Bra artikel och fantastiskt fina "tänk-om-planer"! Men jag vänder mig dock mot ditt tal om exploatörsintressen. Som det framgår av din text är det ju verkligen inte brist på politisk kontroll som varit Stockholms problem, utan det motsatta. Jag kan inte riktigt gå med på att Midsommarkransen skulle vara ett exempel på misslyckad stadsbyggnad.
 0
Jan Wiklund (12 Juli 2010 13:13):
För den som vill hjälpa till med att göra en sammanhängande stadsplan för Stockholm hänvisar jag till http:​/​/​www.​yimby.​se/​forum/​forum.​aspx?​id=​15&

Där finns ett antal projektgrupper Kvartersstadsplan.
 0
Jan Wiklund (12 Juli 2010 13:23):
Harald: Kommunen släppte helt den långsiktiga och storskaliga kontrollen och gnetade fast sig i den kortsiktiga, småskaliga.

Jag skulle ha föredragit motsatsen - att kommunen höll i det långsiktiga och byggbolag (och andra privata intressen) i detaljerna.

Som det nu blev höll ingen alls i någon långsiktighet. Därför spretade Stockholm iväg åt alla möjliga håll med en massa enklaver som inte hängde ihop. Förslagsvis för att varje exploatör bara var intresserad av sitt område, men det kan finnas andra orsaker, se ovan.

Midsommarkransen är en trevlig stadsdel - men den hänger inte ihop med resten. Den har planerats som en säck. Om än inte lika extremt som senare byggda stadsdelar. Jag är övertygad om att om Midsommarkransen hade haft bättre mikroförbindelser till fots med Aspudden, Hägerstensåsen och Västberga, för att inte tala om Södermalm, så hade den varit ännu bättre.
 0
Harald Cavalli-Björkman (12 Juli 2010 13:23):
Forts: Förresten, beror inte "snutteplanerandet" på att den framväxande industrin i staden gärna byggde arbetarbostäder i direkt anslutning till sina fabriker? Detta gällde så vitt jag vet Hjorthagen och Midsommarkransen.

Jag delar din åsikt att en Lindhagen-plan för det nya århundradet vore positivt. Om politikerna kan inskränka sin egen makt till att gälla trafiklösningar och miljöskydd och lämnar exploateringstyper och formgivning fri tror jag mycket skulle vara vunnet.
 0
Jan Wiklund (12 Juli 2010 13:37):
Om det hade funnits en överordnad plan, vilket det alltså inte fanns, hade bostäder i anslutning till industrier kunnat inordnas i en helhet och senare tillkomna kvarter hade kunnat fylla ut. Nu byggdes de i ett organisatoriskt vacuum, sig själva nog. Och nästa bygge måste ske ännu längre ut, i en ny enklav, sig själv nog.

Jag håller inte med om att bara trafiklösningar och miljöskydd är ett politiskt område. Men det kan vi lämna åt sidan så länge. Det viktiga är att den klassiska stadsplanen innebar en demarkation mellan infrastruktur eller offentliga platser där politiken bestämde, och tomtmark där ägaren fick göra som han ville så länge han eller hon underordnade sig gällande lagar.

Det är den skillnaden jag vill ha återupprättad. Stadsbyggnadskontoret ska inte slösa sina knappa resurser på att bestämma hur varje hus för sig ska se ut. Förutom att det är slösaktigt med både tid och pengar blir resultatet både trist och otillräckligt. Det ska slå fast generella bestämmelser och i övrigt ägna sig åt den alltför eftersatta infrastrukturen (som idag överlåts åt trafiktekniker, med förödande resultat!).
 0
Harald Cavalli-Björkman (12 Juli 2010 13:46):
Jo, jag menade inte att det var positivt, tänkte bara lansera ett tänkbart motiv till varför "snutteplaneringen" inträffade. Det blir en tydlig utveckling från den förmoderna till den industriella till den modernistiska staden. Nu står hoppet till nyurbanismen.

Planerna som Stadsbyggnadskontoret lanserat för Norra Stations-området skrämmer mig lite med sitt detaljpill. Hur ser du på dessa i förhållande till denna diskussion? Det är ju riktig stad som planeras, men väldigt top down.
 0
Anders Ryding (12 Juli 2010 13:47):
Dessvärre är det ju så att våra politiker fortfarande är alldeles för känsliga för högljudda opinioner som, även om inte alltid, så för det mesta är i minoritet. Det visar Moderaterna med all tydlighet i sitt förslag till Västra City. Helt utan att skämmas så ändrar man sig bara och gör halt och helt om.

På västra södermalm, där jag bor, från Ringvägen och västerut, ser det på sina ställen ut som en mentalsjuk stått för stadsplaneringen. Man skulle, genom att riva enstaka hus och bebygga en del av grönområden, kunna få bättre samband, trevligare stadsmiljö och avsevärt fler lägenheter. Men det skulle behövas ett helhetsgrepp. Nu fortsätter man med snuttifieringsprojekt som orsakar folkstormar och leder till kompromisser ingen är nöjd med. De boende i tex Plankan eller längs Hornsbruksgatan är nästan beredda att gå i döden för att förhindra nybyggen. Och så fortsätter det på andra sidan Årstaviken med de boende i Nybohov osv osv. Det behövs verkligen att man planerar och förtätar på ett helt annnat sätt än nu. Större områden och väl genomtänkt.
 0
Jan Wiklund (12 Juli 2010 13:58):
Harald: Jo, detaljpillet vid Norra Station är väl en utmärkt illustration. Liksom även planen i sig - varför inte fortsätta ända till Solna centrum när man ändå håller på?

Anders: Ja, tyvärr är "turfing" (som Jane Jacobs kallade det för, "bymentalitet" kanske det kan översättas) en förutsägbar konsekvens av enklavplaneringen. Dvs att det formas en vi-mot-dom-mentalitet inom enklaven, där var och en som kommer utifrån, och varje förändring, ses som ett hot.

Jag har givetvis inget emot att politiker är känsliga för opinioner - det är det som kallas demokrati. Jag till och med önskar att de vore känsligare. Eller i alla fall känsligare för konsistenta opinioner som går att avläsa i opinionsundersökning efter opinionsundersökning.

Men om staden hela tiden hade haft byggbar tomtmark för femti års byggande, och om man hela tiden hade hushållat med mark och avstånd som i mitt spanska exempel, hade det inte uppstått några opinioner mot nya hus.
 0
Anders Ryding (12 Juli 2010 14:14):
Så vad kan då göras?? Eller är allt förlorat??
 0
Gustav Svärd (12 Juli 2010 14:16):
En tanke jag får är att en del av nimbyismen skulle avhjälpas om det faktiskt fanns en riktig stadsplan, för då skulle det vara tydligt långt i förväg var det skulle byggas. Med det system vi har nu så kan man aldrig vara säker på var/vad som kommer byggas, således blir varje bygge en avgörande maktkamp.
 0
Fredrik (12 Juli 2010 14:30):
När Lindhagensplanen togs fram hade gemene man inte mycket att säga till om vilket troligen underlättade för de styrande. Att idag ta fram en plan av samma storlek skulle kanske ta 30-40 år p.g.a. dels politisk oenighet (tjafs), dels oändliga överklaganden från allmänheten. Det tror jag är anledningen till att planerna blir mindre och mindre. Det går inte att ta fram dem annars! Då har man "på köpet" tappat helheten. Och dagens översiktsplaner är tyvärr nästintill meningslösa i praktiken.
 0
Harald Cavalli-Björkman (12 Juli 2010 14:35):
Bra poänger av Jan och Gustav! En långsiktig plan skulle kunna visa sig vara ett stadsutvecklingens alexanderhugg. Däremot är det inte svårt att tänka sig vilket utredningshelvete som en sådan plan skulle kräva innan den färdiställs. Lägg till det skiftande majoriteter i kommunfullmäktige.
 0
Gustav Svärd (12 Juli 2010 14:39):
ÖP har idag nästan ingen vikt alls. Det är ju i princip bara en massa vackra ord i en .pdf. Tänk om man definierade om vad en ÖP skall vara och vilken makt den har, skulle det gå att reformera den till något som mer liknar en Lindhagenplan?
 0
Martin Ekdahl (12 Juli 2010 15:52):
Det segregerande byggandet är en skam, som vi kanske börjar skönja slutet på i och med överbyggandet av motorvägar och järnvägsspår runtom staden. För övrigt kan vi nog vara lite tacksamma över snutteplaneringen på 1960-talet. Tänk vilka fruktansvärda konsekvenser det skulle ha blivit om man hade lyckats genomdriva en sammanhållen byggplan över Stockholm under modernismens värsta årtionden.
 0
Nicklas Hultgren (12 Juli 2010 20:34):
En losning vore att planera hela Nationalstadsparken for stad och ersatta den med en hundra eller tusen ganger storre park utanfor Sveriges enda storstad.

Overhuvudtaget borde det ga att argumentera for att manniskor flyttar till stader och vi lamnar stora naturomraden ororda. Att "Hela Sverige ska leva", borde inte innebara att hela Sverige ska vara bebyggt av manniskor. Det finns andra ytor som ocksa skulle passa for langsiktig stadsplanering; till exempel Soder malarstrand och Stadsgardskajen, liksom stora delar av ostra Sodermalm.
 0
Niklas (12 Juli 2010 21:00):
@Nicklas H:
Håller med om att NSP borde planeras som stad. Men detta innebär inte per automatik att det inte kan planeras som en park - stadspark, vilket den inte är idag. Idag är det ett "green belt"
 0
Niklas (12 Juli 2010 21:04):
Hade man planerat utifrån en långsiktig stadsplan med tydliga planbestämmelser skulle mycket av dagens Nimbyism inte funnits. OM jag flyttar till ett område med utsikt över en tom tomt kan jag ju räkna med att den bebyggs, speciellt om planen vunnit laga kraft långt innan jag flyttade dit.

Nu kan man få betala dyrt för lägenheter med fin utsikt som försäljningsargument. Det är naturligt att ett framtida skymmande hus kan komma att få ner priset. Med en riktig långsiktig plan försvinner detta försäljningsargument.
 0
Olle Jansson (12 Juli 2010 23:18):
Angående Midsommarkransen och annat i LM Ericssons omnejd, så satt jag i mitt luftkonditionerade kontor och kollade igenom företagets personaltidning. Bostadsbrist (och därtill hörande arbetskraftsbrist) var en avgörande orsak till att företaget började starta industrier i Söderhamn, Landskrona och Katrineholm (textilkris gav ett överskott på kvinnlig arbetskraft; se sidan 16). Västertorp presenteras för personalen i Kontakten nr 1 1947, sidan 14 i denna pdf:
http:​/​/​www.​ericssonhistory.​com/​global/​Kontakten/​Ericss.​.​
 0
Jan Wiklund (13 Juli 2010 12:03):
Fredrik: Du kanske har en poäng där. Men egendomligt nog tog ju stadsplanerna slut ungefär 1890, långt före något demokratiskt genombrott. Och jag tror inte det hade varit något problem så sent som på 50-talet, eftersom ju politikerna på den tiden hade en hygglig förankring bland dem de antogs representera. Det vore förstås mycket svårare idag.

Hur som helst tror jag att det krävs en helvetes diskussion att få rätsida på byggandet. Det kanske är omöjligt utan ett återupprättande av "medborgaren" på "skattebetalarens" bekostnad (à la Bengt Göranssons senaste bok Tankar om politik). "Medborgaren" deltar med liv och lust i samhällsbygget, "skattebetalaren" är snål och minimalistisk och ser allt som intrång på reviret. Frågan kanske är oändligt mycket större än vi brukar förutsätta på Yimby.

PS En kul recension av Göranssons bok finns på http:​/​/​www.​dn.​se/​dnbok/​bokrecensioner/​bengt-​goransson-​.​.​
 0
Olle Jansson (13 Juli 2010 17:33):
Politiker hade ju i det närmaste total makt och kunde köra över allt och alla under 1950- och 1960-tal med kända följer i såväl svenska innerstäder som förorter.

Distinktionen mellan skattebetalare eller motsvarande och medborgare är givetvis relevant. Den samrådstanke som planprocessen bygger på är hämtat från en deliberativ tanke a la Habermas som kanske i första hand skall ses som en reaktion på rivningshysteriet som exempelvis yttrade sig i Almstriden (och andra samhällsförändringar och missnöje som vi kanske aldrig kommer att sätta fingret på som utmynnade i sådant som den stora gruvstrejken 69/70 som bland annat gav oss MBL).

Problemet som jag ser det är att detta samråd istället har blivit ett första verktyg för egenintresset. Det framhävs ofta av politiker att det är viktigt med samråd och framförallt rätten att överklaga då detta betecknas som en demokratifråga. Jag vill emellertid förfäkta att det hela används som medel för äganderättsfrågor under en fernissa av demokrati.
 0
Harald Cavalli-Björkman (13 Juli 2010 23:20):
Jag vill inte att politiker och tillfälliga majoriteter ska ha tillåtas definiera Den Goda Staden. Det är inte hållbart att sitta och hålla tummarna för att de som råkar inneha makten just nu har yimbyistiska ideal. De nuvarande, men framförallt de framtida stadsborna efterfrågar innerstad. Vad behöver vi politiker till?
 0
Jan Wiklund (14 Juli 2010 16:53):
Olle och Harald: Problemet är att det inte finns nåt annat sätt! Detaljerna är vi överens om att enskilda kan fixa som de finner det bäst, men det överordnade måste vi ha gemensamma beslut om. Alternativet är att någon byråkrati bestämmer - och det vet vi hur det blir då! En annan sorts snävt egenintresse, exemplifierat av t.ex. SCAFT, blir rådande. Eller att enklavhysterin får fortsätta.

Nimbyismen är ett uttryck för en social fälla. En social fälla råder om alla är övertygad om att alla andra försöker sätta dit en, se t.ex. http:​/​/​www.​ne.​su.​se/​ed/​pdf/​32-​1-​abi.​pdf
Nimbyismen är uttryck för att alla är övertygade om att varje förändring blir till det sämre - eller för att alla är inriktade på att värna Sitt Revir. Att övervinna sociala fällor är en politisk uppgift, kanske Den Politiska Uppgiften. Dvs att få människor att förstå, på grundval av välförstått egenintresse, att om man samarbetar blir slutresultatet bättre för alla.

Vi behöver övergripande planer för ett närmare Stockholm, för att upphäva segregationen och göra alla avstånd kortare, för att begränsa pendlingen och skära ner kostnaderna för infrastruktur och bränsle. Det borde vara möjligt att skapa en politisk rörelse runt detta. Men, tror jag, bara om vi börjar appellera till medborgarintresset av att delta istället för skattebetalarintresset av att slippa.
 0
Olle Jansson (14 Juli 2010 17:56):
Nå, jag anser inte att jag skrivit att politiken skall tas bort. Denna behövs för att hantera negativa externaliteter i en stad och delar i huvudsak din uppfattning. Planering är till för att göra helheten bättre än summan av sina delar, inte för att - som nu - skapa suboptimala lösningar.
 0
Harald Cavalli-Björkman (14 Juli 2010 21:51):
Tror inte vi kommer övertyga varandra helt, men jag tycker det tåls att påpeka att 60-talets sociala ingenjörer också hoppades på att "få människor att förstå, på grundval av välförstått egenintresse, att" SCAFT var en god idé. Problemet är bara att människorna i fråga gav fan i deras ideal.
 0
Jan Wiklund (16 Juli 2010 14:41):
Olle: Bra att vi är överens.
Harald: Det blir alltid problem om man försöker skapa politik utifrån byråkratiska positioner. Vi kan ju försöka utifrån något bättre. Några andra möjligheter finns tyvärr inte.
 0
Richard Allard (17 Juli 2010 23:54):
Hej Jan
Det var en mycket intressant artikel Du skrivit. Jag har själv inte funderat så mycket över det Du sagt mer än att jag lagt märke till att det finns allvarliga missar vad avser kollektivtrafiken.
På de kartor Du upprättat kan jag se att många fler broar finns mellan olika områden.
Du har vidare visat några bilder på områden som saknar sammanhang med andra.
Men skulle Du kunna ge några riktigt konkreta exempel på detta och gärna på karta ange på vilket sätt dessa områden brister. Och med hänsyn till hur dessa områden ser ut idag, vad skulle kunna göras för att förbättra förhållandena?
Med vänlig hälsning
Richard Allard
 0
Jan Wiklund (23 Juli 2010 13:17):
Vad man kan göra idag är en helt annan historia, lite av att kasta in jästen i ugnen efter degen. Vi försöker skissa lite på en sida under Forum som heter Övriga arbetsgrupper. Där finns det en serie trådar som heter kvartersplan för Stockholm, som man dock bara kommer in på om man är medlem.

Konkreta exempel: duger inte fotot över Fittja?

Men för att exemplifiera lite mer:

Den traditionella staden är uppbyggd av många stråk och den är tät. Varje plats är på sätt och vis lika central som varje annan plats. Därför finns det gott om plats för att etablera verksamheter av alla möjliga slag. De är alla lika lätt åtkomliga.

I ett förortslandskap av grannskapsenheter på Stockholmsmaner finns bara en punkt i varje enhet som är tillåten att etablera något: centrum vid t-banan. Utbudet av lokaler blir litet och därför dyrt. Verksamheterna blir få och svåråtkomliga. De vänder sig också bara till dem som bor i enheten ifråga. Är de inte många nog att bära upp verksamheten överlever den inte. Mer om detta på http:​/​/​www.​arch.​kth.​se/​sad/​publications/​articles/​lm_​sv.​.​
 0
Palle (23 Juli 2010 20:03):
Midsommarkransen och Aspudden - anses befolkningstätheten för låg idag eller rentav för hög? Varför eftersträvades inte mer av dylika miljöer under efterkrigstiden?
 0
Carl Johan Hall (2 Augusti 2010 15:21):
Jan Wiklund:

"Det blir alltid problem om man försöker skapa politik utifrån byråkratiska positioner. Vi kan ju försöka utifrån något bättre. Några andra möjligheter finns tyvärr inte."

Jodå. Det går faktiskt att bygga utan stadsplanering. Mitt favoritexempel är Örby, som byggdes mer à la Vilda Västern. Det är idag ett mycket populärt område.

Jag tror att folk är så förblindade av röd tejp (eng. red tape, ungefär klåfingrig byråkrati) att de inte kan tänka sig att något fungerar utan den.
 0
Martin Danell (2 Augusti 2010 15:30):
Carl Johan, tyvärr revs mycket av Örby. Det var nog en trevlig stadsdel med spårvagn och stenstadsbebyggelse. Den är fortfarande trevligare än många andra förorter, men hade nog varit ännu trevligare om spårvagnen och de stadsmässiga husen fått vara kvar och vidareutvecklats.
 0
Carl Johan Hall (3 Augusti 2010 10:00):
Martin Danell:

Särskilt mycket stenstadsbebyggelse har aldrig Örby haft. Främst bestod stadsdelen av villor. Många av de äldre från sekelskiftet står ännu kvar. Men längs Gamla Huddingevägen, stadsdelens huvudgata, finns en hel del nyare flerfamiljshus (30-50-tal).
 0
Jan Wiklund (3 Augusti 2010 15:54):
Carl Johan: Visst fanns det en stadsplan i Örby. Fast det var en annan sorts stadsplan än de nu gängse. Ingen byråkrat la sig i detaljer - men nog fanns det bestämt på förhand vad som skulle vara gata och vad som skulle vara tomt.

Alltså ungefär som Lindhagens föredömliga plan. Skillnaden var att utanför stadsgränsen (som Örby låg då) var hälsobestämmelserna inte lika hårda. Det ansåg man inte behövdes på landet.

Om du har läst min text ovan ser du att vi är ganska överens i sakfrågan. Jag tycker inte heller det ska stå i stadsplanen exakt hur husen ska se ut och hur de ska användas. Det räcker med att man avskiljer offentligt från privat, och sätter upp regler som ska följas när man bygger.

Exakt vilka regler kan man naturligtvis slåss om. Personligen vill jag gärna ha en regel som förhindrar ensidig bostads- eller arbetsbebyggelse, till exempel. Fullständig anarkism resulterar bara i att någon tar för sig.
 0
oskar (11 Februari 2013 19:53):
Men hur ska vi egentligen göra med den här eviga från om de höga husen. För tvärtemot många på YIMBY så är jag inte något fan av skyskrapor. Det är ju faktiskt i stort sett skymning dygnet runt halva året i det här landet.

Dock vill jag inte begränsa friheten och kreativiten. Jag vill inte bestämma en maxhushöjd i förrhållande till gatans bredd. För vem säger att just den sektionen skulle vara den bästa. Även om enhetlighet kanske har något egenvärde och att det är just denna regel har gjort stockholm så enhetligt.

Jag funderar däremot om man kanske kan ha någon skatt som följer hushöjden. Säg en skatt som börjar vid 10 meter ökar antingen linjärt eller exponentiellt.

Målet jag skulle vilja ha med en sån här skatt är att det mest lönsamma att bygga i centrala stockholm kanske skulle stanna vid ca 10 våningar, i solna 7 och i sollentuna 5.

För någonstans begränsar man någons frihet när man bredvid smäller upp en stor skuggande vägg. Precis som man begränsar någons frihet när man har en hälsoskadlig industri, eller kör ett hälsoskadligt fordon. Och det är just för att undvika denna frihetsbegränsing som man planerade den funktionsdelade staden.

Så för att kunna övertyga människor om att mångfald berikar så tror jag att man måste på något sätt reglera hushöjden. Precis som att man inte inom lindhagen 2.0 kommer få ha en hälsoskadlig verksamhet, eller köra vårdslöst, kan man inte få mörklägga en hel stadsdel med ett hypotetiskt 100 meter högt och 60 meter brett hus på ett berg.

Jag tror på gångfartsområden, reglering av hushöjden och unconditional basic income. Allt för ett mer demokratiskt stadsbyggande.

Tack för mig. Power to the people
 0
Jan Wiklund (11 Februari 2013 20:39):
Oskar: det är fullt möjligt om man så önskar. I planen för Stockholms innerstad står det nånting i stil med att husen får vara lika höga som gatan är bred plus en meter (eller kanske var det minus?). Planbestämmelser kan skrivas in hur som helst, och de behöver inte vara lika överallt.
+1
Herbert Tingesten (12 Februari 2013 10:56):
Fast man ska komma ihåg att det som bestämmer mängden skugga inte är vilken ledd man staplar lägenheterna på. Tusen lgh på höjden ger lika mycket skugga på marken som tusen lgh på bredden. Staplar man dem på bredden så täcker man däremot över bra mycket mer mark som aldrig någonsin får se solen.
 0
Anders Norén (12 Februari 2013 11:01):
Minst skugga får man förstås om man staplar lägenheterna på längden ;-)
 0
Herbert Tingesten (12 Februari 2013 11:10):
Nej.
 0
Anders Norén (12 Februari 2013 11:24):
Herbert: Jodå, om man ser till att huslängan vrider sig mot solen så att bara kortsidan är belyst...
+2
Herbert Tingesten (12 Februari 2013 12:40):
Fast då är det ju bara en lägenhet som får det livsnödvändiga direktsolljuset in genom fönstret. Är det inte bättre att hela huset sänks ner i marken så fort solen kommer upp över horisonten?
 0
Anders Norén (12 Februari 2013 13:57):
Ja, då minimerar man ju byggnadens själva fotavtryck också, inte bara slagskuggan. Och så kan man välja fritt hur lägenheterna ska staplas - på höjden, bredden eller längden. Eller i ett stort rätblock.
 0
Martin Ekdahl (12 Februari 2013 22:09):
Varför inte bygga alla hus i hundraprocent genomskinligt material så att solen når alla våra vinklar och vrår? Dessutom får vi ju den positiva bieffekten att ingen kriminalitetsfrämjande integritet uppstår. Plus att myndigheterna kan se om vi äter onyttigheter, inte sitter då vi går på toaletten eller på annat sätt lever oriktigt enligt samhällets normer.
+1
Anders Norén (12 Februari 2013 22:14):
Bra idé! Något säger mig att Anders Wilhelmson redan har ritat ett sådant hus. Fast då helt utan ironi.
 0
Alf . (13 Februari 2013 18:00):
Man skulle kunna bygga ett sådant hus mitt på ett torg eller på någon annan rolig plats och sedan klistra på fönstren så att det bara går att se ut ur huset men inte in i det. Glaset bör även vara tåligt mot eventuellt bus och brus.
 0
David Magnusson (21 Oktober 2013 02:35):
En kommentar skriven av Karin Renström, konsult på Vectura apropos SCAFT:

http:​/​/​blogg.​vectura.​se/​varfor-​valja-​ytterligheter-​nar.​.​


"Som en reaktion [på SCAFT] på detta framfördes under förra decenniet en motsatt princip. Man skulle blanda allt och sprid ut biltrafiken på ett odifferentierat gatunät. Tanken var kanske att om man gör det så minskar de negativa effekterna såsom buller, avgaser och olycksrisker och man får den livliga och trygga stad som SCAFT inte gav. Om effekten verkligen blir den vet jag inte. Jag har inte heller sett något område där denna princip drivits igenom. Det skulle vara intressant att se hur man i så fall löst uppgiften att få biltrafiken jämt utspridd på gatunätet.

Genom att flytta en del av trafik från de traditionella huvudgatorna, där den riskerar att överskrida gränsvärden för buller, avgaser och partiklar, till övriga gator minskar man naturligtvis risken att värdena överskrids. Istället blir det fler, alla människor i hela området, som kommer att utsättas för buller och avgaser om än i mindre doser.

(...)

Man kan ju faktiskt undvika att hamna i dessa två diken, SCAFT-diket och utsmetningsdiket, genom att ta de bästa bitarna av båda principerna och baka ihop dem till den naturliga stadsplanelösningen. Jag skriver ”naturliga” för det är så de flesta av våra städer i princip ser ut nu efter många års planerande och efter att olika planeringsidéer kommit och gått. Städerna har sina huvudgator där de negativa effekterna kan tas omhand med fönsterbyten o.s.v. Stadskärnorna och bostadsområden har gjorts till lugnare men befolkade enklaver. De har visserligen biltrafik men inte i så stora mängder som framför allt består av trafikanter som har ärende till området. Med gångfartsområden, 30-områden och liknande regleringar, där olika trafikantslag tillåts mötas i låghastighetsmiljöer, har möjligheten ökat för denna typ av stadsplanering. Som hjälp finns handboken TRAST, Trafik för en attraktiv stad."

I mitt tycke koncentrerar hon sig väl mycket på enbart boende (var ska verksamheterna vara, i SCAFT-staden?). Så är det lite väl märkligt att man å ena sidan ska reglera biltrafiken, å andra sidan får bilarna inte köra överallt p.g.a. avgaser och buller.
+2
Gustav Svärd (22 Oktober 2013 09:42):
Sen att hon använder ord som "utsmetning" om att inte bygga SCAFT visar IMO på att hon är väldigt kvar i tanken at SCAFT är höjdpunkten på stadsplanering.
Just det där att hon fokuserar på endast de boende, och verkar skita i allt annat som staden består av är intressant, det med.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8604 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter