Liten stadsplanehistoria

Fram till 1900 hade städerna järnkoll. Om det någonsin funnits kommunalt planmonopol så var det då. Strikta planer gjordes upp för hur man fick bygga, som den här berömda planen för Stockholm, tillkommen 1866 på initiativ av kommunalpolitikerna Albert Lindhagen och uppkallad efter honom:



Lindhagenplanen var gjord för att hålla - och faktum var att det tog mer än 50 år att bygga den full.

Runt 1900 borde Stockholms stad ha gjort en plan för nästa 50 år - kanske nånting i den här stilen:



...men av någon anledning gjordes det aldrig. Istället tog exploatörerna initiativet.

Aspudden byggdes t.ex. på initiativ av Byggnads AB Mannhem, som hade råkat köpa mark där och utan besvär fick Stockholms stad att acceptera en plan efter deras tycke 1906. Midsommarkransen kom till på samma sätt. Varje stadsdel för sig, utan sammanhang.

Det är fascinerande att just vid den tid då de fria marknadskrafterna i andra avseenden föll i vanrykte försvann den långsiktiga kommunala kontrollen över byggandet.

Traditionen av tillfälliga snuttplaner fortsatte efter första världskriget. Under 20-talet byggdes visserligen inte mycket, men när bostadsbyggande på 30-talet kom att ses som den perfekta medicinen mot den ekonomiska krisen (vilket var smart tänkt!) var det snuttplanerandet som gällde. Här nedan t.ex. planen för Traneberg i slutet av 30-talet som kom till utan sammanhang med något annat.



Lägg märke till att till skillnad från Lindhagen bestämde stadsbyggnadskontoret redan på stadsplanestadiet exakt hur varje hus skulle se ut och vad det skulle användas till. Inget utrymme för spontanitet här inte! Man skulle kunna uttrycka det så att när Stockhlms stad tappade kontrollen över det övergripande tog man igen det på att skärpa kontrollen över detaljerna.

Lägg också märke till att alla hus var ungefär likadana. Det fanns alltså stora chanser att de som skulle bo här var av ungefär samma sort. Under efterkrigstidens stora inflöde av folk och snabba klassresor kunde detta förhållande i viss mån döljas - men när lågkonjunkturen kom på 70-talet påbörjades Stockholms utveckling till en av Europas mest segregerade storstäder. Den med god ekonomi för sig, den med dålig för sig. Vilket, observera det, inte gällde i Lindhagens stad där husen var hur blandade som helst, det var bara gatunätet som var strikt.

Eftersom dessa stadsdelar byggdes som enklaver utanför stan blev de impopulära - folk ville då som nu bo i kompletta städer, inte i förorter. Därför blev de svåra att hyra ut och kunde fyllas först när företagen i Stockholm började skrika efter arbetskraft efter 1945.

Under efterkrigstidens högkonjunktur växte Stockholm snabbt och det krävdes mycket byggande. Med lite framförhållning i Lindhagens anda kunde Stockholms stad ha tillhandahållit en stadsplan för detta som gett plats för den växande storstaden - kanske nånting i den här stilen:



...men återigen blev det snutteplanerande som gällde.

Varje stadsdel planerades för sig, som om de inte hade något med Stockholm att göra - Årsta, Hökarängen, Farsta, Bredäng etc etc. Det gick till och med ideologi i det - man talade om "grannskapsenheter" som skulle vara sig själva nog. Det hela sammanfattades i en Generalplan 1952 som tyvärr inte såg ut som på bilden ovan utan spred ut stan över mycket större områden än så.

In på 60-talet hårdnade attityden ytterligare. Centrala instanser på Vägverket bestämde att stadsdelar inte på villkors vis fick sitta ihop utan endast fick nås från motorvägen (eller i Stockholms fall också från t-banan). Total isolering eftersträvades till synes medvetet, som här i Fittja:



Om man vore konspiratoriskt lagd skulle man misstänka att syftet var att hålla oönskade utlänningar osynliga för alla andra, som nån sorts sydafrikanska townships. Men antagligen handlade det bara om inkompetens, eller kanske fackidioti och underordning av hela livet under en enda princip. Principen kallades för SCAFT, och sades syfta till att minska trafikolyckorna. Det hela förvärrades givetvis av alla de bullerzoner som krävdes runt de motorleder som SCAFT-planerandet förutsatte.

Här skulle vi vilja dra en gräns. Här skulle vi vilja börja ett nytt kapitel i Stockholms stadsbyggnadshstoria. Alla är medvetna om att svenska städer hör till de mest segregerade i Europa. Avstånden i staden är för stora och bidrar till en ohållbar trafik. På något sätt måste vi komma tillbaka till det praktiska stadsbyggande vi hade för hundra år sen eller tidigare, där fokus las på att städerna skulle hänga ihop.