Domstol sista hoppet för en sansad stadsbyggnadsdebatt?

Välkommen till...

På DN Debatt den 25 juli skriver Richard Murray och Märta Angert Lilliestråle om att nationalstadsparken är hotad. Vän av ordning kan lätt bli oroad, för nationalstadsparken är onekligen en fantastisk tillgång för Stockholmarna.

Men hur står det då egentligen till? Är parken hotad? Nej, friluftsälskare, glada cyklister och andra kan vara väl förvissade om att så inte är fallet.

Nationalstadsparken är skyddad i lag. Skribenterna väljer således att få sin sak provad i domstol. Men det finns föga stöd för påståendet om att parken skulle vara hotad. Istället verkar debattinlägget och överklagandet handla om ett sista försök att cementera den absurda defacto-praxis som har rådit sedan parkens införande - att inget får byggas i dess närhet.

De flesta projekt som förbundet för ekoparkens representanter kritiserar handlar om bebyggelse utanför parkens gräns, och i några få fall handlar det om bebyggelse på platser inom parken där lagen ger stöd för sådan.


...vår vackra...

Skribenterna menar att nya byggprojekt inpå parkens gräns håller på att , hemska tanke, förvandla delar av nationalstadsparken till stadspark. Istället för dagens av trafikleder, nedgångna industriområden och oländig slymark omgivna park "riskerar" vi alltså att få en riktig stadspark, dit Stockholmarna enkelt kan ta sig för att njuta av naturen.

Denna något märkliga syn på parken sätter fingret på ett allvarligt problem som staden nu äntligen har börjat jobba med att lösa. Nämligen att parken, som Murray och Lilliestråle själva skriver, "gränsar till ett antal stora vägar och järnvägar, som skapar buller och utgör barriärer för både människor, djur och växter".

Vi i YIMBY delar skribenternas syn på att detta är ett problem. Därför är det utmärkt att gränsen mellan stad och park förtydligas och att brusande trafik kapslas in, så som nu ska ske inom Norra Stations- och Norra Djurgårdsstadsprojekten. Men det här tycker skribenterna är ett stort problem. De menar, håll i er nu, att ny bebyggelse innebär "att [parken] successivt skärmas av från omgivande landskap". Att koppla samman parken med staden, och alltså göra den tillgänglig för stockholmarna, ses som en avskärmning. Att bygga bort dagens trafikleder och halvöde industriområden, det är i Murrays och Lillestråles tvärtomvärld att skapa barriärer.

Varför en stad skulle vara en barriär är svårt att se. En levande stadsdel med människor, fungerande kollektivtrafik och målpunkter för kultur och handel kommer naturligvis tillgängliggöra parken på ett tidigare aldrig skådat sätt. En fantastisk möjlighet öppnar sig! Det finns få sätt som är effektivare för att skydda en park än att ge människor tillgång till den.

Men kanske är det någonstans här som skon klämmer? Att parken faktiskt används verkar vara en känslig fråga. När två tillfälliga fotbollsplaner anlades på Gärdets stora gräsmatta under ombyggnaden av Östermalms IP blev förbundet för ekoparkens ordförande "överraskad och förbannad". I samband med en musikfestival inom parken år 2008 uttryckte sig Murray med all önskvärd tydlighet: 
- "Ger sig folk upp i skogarna finns det mycket som kan gå förlorat".

Naturligtvis ska vi vara rädda om parken. Men vi får inte glömma att den framförallt finns där för oss Stockholmare. Bara 1,3% av Sveriges yta utgörs av tätorer. Djuren och växterna bryr sig inte om hur nära det är till t-centralen.


...nationalstadspark!

Vi tycker, liksom skribenterna, att nationalstadsparken har många fantastiska rekreationsvärden. Flera slott, Ulriksdals Slottspark, Lill-Jansskogen, museer, Gröna Lund och så mycket mer. Men inget av detta är hotad av de projekt som nu planeras. Det är dock något märkligt att Gröna lund tas upp som något positivt i artikeln. Richard Murray tyckte i en debattartikel i DN så sent som i mars i år att Gröna lund kunde flytta till Kungens kurva eller "ett större industriområde". Det är alltså okej med det som redan finns. Men inget får förändras, inget får tillkomma, inte ens utanför parken. Det kokar snabbt ner till det gamla vanliga - Inte på min bakgård.
 
Det kanske mest sorgliga i den här debatten är dock den falska omsorgen om naturen. Debattörer som inte vill bygga på Hjorthagens förorenade gasverkstomt säger sig vilja skydda naturen. Men i själva verket orsakar alternativet en stor skada. En riktig miljövän måste kunna lyfta blicken och se helheten. Att inte utnyttja bra centrala lägen, som kraftigt förorenade gasverkstomter i Hjorthagen eller väg- spår- och parkeringsområden i Norra Station innebär att befolkningsökningens tillkommande bostäder och arbetsplatser måste byggas längre ut i regionen, på vad som idag är ostörd natur. Då blir avstånden och transporterna längre, koldioxidutsläppen större och stadsutglesningen tillåts oförhindrat forsätta.

Allt för att man en meter in i parken ska kunna tro att man är i vildmarken.

Vi i YIMBY vill bygga en tät, kollektivtrafikvänlig och miljövänlig stad där alla har nära till det gröna. Det kan vi omöjligen göra om områden utanför parken inte får bebyggas.

Central Park - en av världens mest populära parker.