Utskrift från www.yimby.se
....

Krönika: Varför provocerar Wolodarski?

 
Den senaste tiden har det blossat upp en medial kritik mot Norra Stationsområdet i allmänhet och Aleksander Wolodarski i synnerhet. Tyvärr känns kritiken mer fokuserad på att ifrågasätta Wolodarski som person och yrkesutövare än att föra en konstruktiv diskussion om Norra Stationsområdets förutsättningar och möjligheter. Och det är kanske inte så konstigt. Den första detaljplanen för området klubbades av Kommunfullmäktige i mars och tiden är sannolikt förbi för radikala ändringar.

Att föra en öppen och kritisk debatt kring viktiga stadsutvecklingsprojekt är inte bara en viktig demokratisk fråga, det gagnar så gott som alltid slutresultatet. Men debatten om Norra Stationsområdet har kommit igång alldeles för sent. Kraften har ägnats åt Stadsbibliotek, flytande hotell och Slussenfrågan. När den i elfte timmen kommer igång ägnas mer kraft  åt att diskutera Wolodarskis eventuella tillkortakommanden än själva området. Konstruktiva alternativ till den föreslagna utformningen lyser så gott som helt med sin frånvaro. Den initierade har kunnat följa planens utveckling i åratal och varken den höga exploateringen, Tors torn eller trafikplatsen vid Norrtull är några nyheter.

Tonen mot Wolodarski tenderar dessutom att få en något raljerande ton
. "Ikea-barock", "Stalinism", "manipulerande av politiker" är exempel på omdömen som har lite med sakliga argument att göra. Personer som håller det subjektiva konstnärliga skapandet hos husritande arkitekter högt klagar i samma andetag över att en kommunanställd planarkitekt kan ha konstnärliga ambitioner. Hade det låtit på samma sätt om en estetiskt mer välanpassad arkitekt upprättat planer med sådan lidelse? Det är svårt att avgöra vad i kritiken som riktar sig mot stadsplanerna och vad som riktas mot det faktum att en avvikare från subkulturens oskrivna regler söker konstnärligt spelrum. Arkitektkåren förefaller, i motsats till den postmoderna världsbild de flesta håller högt i andra sammanhang, som en homogen grupp som exkluderar kollegor med avvikande värderingar.

Ta kritiken mot St Eriksområdet till exempel.
Jag håller helt med om att denna bostadsenklav hade kunnat inordnas bättre i omgivningen. Men ändå -  slutna stadsplaner i perifera delar av innerstaden finns det gott om. Likaså postmodernt symmetriska bostadsområden med klassicerande detaljer. Vad som utskiljer St Erik är den noggrant utformade stadsplanen som på ett direkt och tydligt sätt kommunicerar med de omsorgsfullt utformade husen. En konsekvens i formspråket som andra områden från den tiden inte kommer i närheten av. Det är som att de taffligt utformade bostadsområdena från 1970-80-och 90-talen provocerar mindre eftersom de skvallrar om oengagerade och/eller vingklippta arkitekter. Stör St Erik stadsbilden? Revs något värdefullt för att bygga området? Slarvade man bort några möjligheter som skulle skapa större värden för staden i sin helhet? Om inte, varför då irritera sig på att en planarkitekt jobbat avsevärt hårdare än vad som normalt med att driva igenom ett kvalitativt resultat? Borde inte energin istället riktas mot alla de slappa processer som ger torftigare, mer produktionsanpassade hus, vare sig de är post- eller nymodernistiska?

Med detta sagt vill jag inte påstå att  Norra Station har samma förutsättningar som St Erik. Området är av mycket mer komplicerat och av större betydelse för staden som helhet. Ej heller att det är oproblematiskt med stadsplaner som följer en stark, personligt präglad, formtanke. Eller att det inte skulle vara anmärkningsvärt att Stockholms första skyskrapor får formen av ett symmetriskt tvillingpar. Vad jag eftersöker är en saklig analys av planen och hur de brister som definieras skulle kunna lösas. Norra Stationsområdet är som stadsplanekoncept tämligen unikt.

För första gången sedan 1920-talet skall ett stort innerstadsområde bebyggas som en stad. För att detta resultat skall bli lyckat krävs att givna sanningar ifrågasätts. Man kan inte trampa på i invanda modernistiska fotspår som leder till funktionsseparering och svagt gatuliv. Erfarenheterna från Södra Station och Hammarby sjöstad visar att ambivalenta plansynteser tenderar att skapa förort snarare än innerstad. Intressant nog kommer huvuddelen av kritiken mot Norra Station inte heller från rättstrogna modernister, utan just från förespråkare av den täta, funktionsintegrerade staden. Det gör också att kritiken som sådan är högt relevant i relation till de mål man vill uppnå. Här finns en rad frågor som är värda att stanna upp och fundera över.

Det pågår idag en diskursförändring inom stadsplaneringen
där fler och starkare röster förespråkar att det åter skall byggas riktig "stad" - inte bara bostadsområden eller verksamhetsområden. Förändringen är komplicerad eftersom arkitekt- och planerarkåren sedan 1930-talet varit hårt präglad av den modernistiska ideologin. Länge har det setts som en sanning att klassisk arkitektur i rutnätstad är bakåtstävande och därför omöjlig att rita. När nu rutnätsplanering och trafikintegrering återinförs kommer ju en rad andra frågor med på köpet. Den klassiska arkitekturen använde sig av en bred repertoar av uttrycksmedel som idag är helt utdömda - symmetrier, monumentalitet, ornamentik och strikta regler för fasadproportioner och fönstersättning. Dessa uttrycksmedel utgör en självklar och mycket omtyckt del av innerstaden.

Wolodarski kritiseras ofta för att vara "formalist" - dvs att sätta stadsplanens estetiska och formmässiga kvaliteter framför dess sociala användbarhet.  Det kan i detta sammanhang vara intressant att ställa exploateringen av Norra Station i relation till de omtyckta och välfungerande stadsdelarna som det dockar an mot. Traditionella rutnätsplaner med hus som innehåller alla den klassiska arkitekturens formmässiga egenskaper; monumentaliteten, symmetrierna, ornamenten, det storvulna. Men det råder också en betydande skillnad mellan 1800-talets ortogonalt formade rutnät (i Stockholm definierade av Lindhagenplanen) där det stått fastighetsägarna tämligen fritt att utforma husen efter eget bevåg och 1920-talets mer genomplanerade miljöer (t ex Röda Bergen) där helhet och detaljer har formgivits samtidigt. 1920-talets planer är en föraning om modernismens stora program, och representerar på många sätt en planmässig situation som mer påminner om dagens. Båda typerna är dock idag mycket omtyckta. 1800-talets rutnätsplaner satte upp strikta regler för gatubredder, hushöjder och storlek på fastigheter men innehöll inga detaljerade gestaltningsprogram. Dock ligger klassicismens stränga regler som en underförstådd kvalitetsgarant; vare sig husen är uppförda i nyrenässans, nygotik, jugend eller nationalromantisk stil samspelar de med gatan och varandra. Bottenvåningarna, vertikaliteten, skalan och detaljerna skänker liv och skönhet. Även om vissa hus byts ut dominerar alltjämt klassicismen. En underförstådd "formalism", om man så vill.

När vi idag står inför utmaningen att för första gången på 80 år åter bygga "stad" måste vi även tänka in de kvaliteter som skapades av den klassicistiska arkitekturen. Både i 1800-talets relativt fria planer och i det tidiga 1900-talets hårt styrda esteticism. Förespråkarna av urbant liv som kritiserar Wolodarskis estetiska styrning verkar lita på att dagens exploatörer och byggare, i likhet med det förra sekelskiftets, förmår fylla rutnäten med hus som till skala uttryck och verksamheter stöder stadslivet. Själv är jag inte helt övertygad. Titta på citygator som Regeringsgatan och Klarabergsgatan. En horisontell och storskalig modernistisk arkitektur tenderar, trots öppna bottenvåningar och breda trottoarer, att bli avvisande och monoton. Om man tror att dagens exploatörer utan påtryckningar skulle skapa uppbruten och heterogen samtidsarkitektur är det bara att titta på de nya husen runt centralstationen. I skala och uttryck har de betydligt mycket mer gemensamt med 1960-talets arkitektur är den traditionella innerstadens. Dagens strukturella förutsättningar är så olika de som rådde vid förra sekelskiftet att det krävs någon form av kvalitets/gestaltningsprogram för att uppnå liknande kvaliteter; horisontell variation, detaljering, materialitet. Sett i detta perspektiv förefaller det vettigt att åtminstone vissa delar (läs husen norr om Norra stationsgatan) får inordna sig i förutbestämda former. De små kvarteren, den varierande höjden, bottenvåningarnas utformning och den samordnade estetiken kan vara skillnaden mellan en stadsmiljö som upplevs som överexploaterad och monoton, och en som upplevs som tät men harmonisk. I kombination med de starka arkitektoniska former som det direkta närområdet kommer att härbärgera skapas en dynamik mellan expressivt och nedtonat, mellan innerstadens täta typologi och Life science parkens expressiva samtidsarkitektur. Det finmaskiga gatunätet fungerar som sammanlänkande kitt.


Norra Stationsområdet - en tät stadsmiljö med plats för såväl traditionell innerstadsbebyggelse som formstarka solitärer.

Vad gäller Norrtullsplatsens utformning och gatornas statiska riktningar berör de en större och mer grundläggande fråga - nämligen hur stadsplanen skall ge förutsättningar för integration mellan akademi, näringsliv och samhälle, inte minst mellan Karolinska och KTH. I dessa frågor är det oerhört viktigt att planen inte sätter upp några onödiga begränsningar eller barriärer. Frågan är då om det finns några alternativ till den stora, ödsliga Norrtullsplatsen, eller om det, så som Wolodarski argumenterar, bara handlar om att städa upp och snygga till en komplex trafikkarusell. Det vore intressant att se vad initierade kritiker som Lars Marcus och Johan Johansson ser för alternativ.

Tors Torn då, avslutningsvis. För nog ligger det väl något närmast kittlande i tanken att detta gigantiska tvillingpar skulle resa sig över Stockholms takåsar? Vi kan börja med att konstatera att tornen sannolikt har hamnat där av en krasst ekonomisk anledning. De infrastrukturella satsningar som krävs för att kunna realisera Norra Stationsprojektet kräver ekonomisk pay back och Torsplan är den enda markplätt som inte berörs av krångliga vägdragningar. Genom att bygga högt här i ett tidigt skede av genomförandet skapas en motor för de kommande investeringarna. Gör detta dem nödvändigtvis sämre ur stadsbyggnadshänseende? Nej, skulle jag vilja påstå. Tors Torn blir, om de byggs, ett exempel på höga hus som på ett mycket direkt sätt kommunicerar med ett stadsstråk. Genom sin närvaro dras tyngdpunkten i Vasastan norrut, tornen symboliserar början på något nytt, en fortsättning på den viktiga stadsgatan Torsgatan. På behörigt avstånd från stadens känsliga vattensilhuett blir deras närvaro i stadsbilden inte påträngande, samtidigt är de inte förvisade till någon urbant frånkopplad motorvägskarusell. Om tornen är en ekonomisk förutsättning för att över huvud taget kunna utveckla Norra Station som en sammanlänkande stadsdel – är det då inte högst motiverat att bygga dem? Vad man däremot kan fundera över är utformningen. Förvisso har Stockholm en tradition av tornpar längs huvudstråken (Kungstornen, St Eriksgatan mm), men genom sin enorma skala riskerar Tors Torn att banalisera, snarare än kommunicera med, dessa torn. Det ligger närmare till hands att ta upp temat från Bonniershuset eller DN-skrapan - ensamma torn vid huvudgata. Dock finns, ur fotgängarens synvinkel, en del förbisedda kvaliteter i sättet som tornen är redovisade. Orgelfasadernas veckning och de tydliga gränserna mellan slutet och öppet ger dem en aktiv roll i gatunivån som många andra höga byggnader saknar. De nedersta våningarnas offentliga karaktär borgar för att Torsplan i framtiden kan bli ett högst levande stadsrum.

Oavsett vad dagens kritiker tycker kommer Wolodarski att gå till historien som en mycket inflytelserik person i Stockholms bebyggelseutveckling. En arkitekt i stadens tjänst vars arbetsmetoder på gott och ont påminner mer om det tidiga 1900-talets föregångare än dagens. Troligen kommer det skrivas fler avhandlingar om Wolodarski är någon annan svensk samtidsarkitekt i framtiden. Är han mannen som förmår tygla ohejdade marknadskrafter och skapa stadsplaner med tidlös harmoni, eller den som sätter monumentala former framför ett fungerande socialt liv? Helt klart är han en arkitekt som under lång tid fört en konsekvent linje vid sidan av huvudfåran, med allt vad detta innebär av offentligt ifrågasättande.Linjen har i mångt och mycket handlat om den klassiska stadens tidlösa kvaliteter. Om detta automatiskt gör honom till rätt person att forma framtidens stad kan diskuteras, men det är önskvärt att diskussionen hålls på en respektfull nivå.
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Anders Norén (27 September 2010 09:01):
Tänkvärt skrivet om kritiken mot Wolodarski och hans verk. Det kanske är så att när man har ambitioner med en plan så kritiseras den för bristfälligt genomförande av ambitionerna, medan planerna utan ambition accepteras trots sin från början givna bristfällighet. I Hjärup, mellan Malmö och Lund, är det inte de stereotypa villamattorna (av vilka det går tretton på dussinet i utkanten av svenska städer) som ådragit sig kritik för en tråkig offentlig miljö utan medeltidsstadspastischen Jakriborg, trots att det är Jakriborg som haft ambitionerna medan villamattorna aldrig varit menade att vara något annat än tråkiga villamattor.
 0
Pawel Flato (27 September 2010 10:00):
"Helt klart är han en arkitekt som under lång tid fört en konsekvent linje vid sidan av huvudfåran, med allt vad detta innebär av offentligt ifrågasättande."

Därför provocerar han.

Att röra sig utanför huvudfåran kan accepteras så länge det inte utgör ett skönjbart alternativ till den rådande ideologin. Då kan avvikande idéer betraktas som kuriösa och excentriska, en lustifikation eller kanske t.o.m en liten krydda i huvudrätten.

Wolodarski provocerar och uppfattas som ett hot då han med skicklighet, och i många avseenden på ett övertygande sätt, påvisat alternativa sätt att bygga staden.
 0
Sven R (27 September 2010 11:29):
Jag bläddrade nyligen igenom ett exemplar av Arkitektur från tidigt nittiotal. Starrbäcksängen presenterades. Gissa vem som gav kritik? Johan Johansson! Det lustiga var att man skulle kunna byta ut namnet Starrbäcksängen mot S:t Eriksområdet eller Norra station, kritiken är densamma.
 0
Lars Hansson (27 September 2010 15:31):
Visst kan Wolodarski provocera hårdkokta (närmast överkokta vid det här laget) modernister stilmässigt, men det mest upprörande med honom är hans monumentala inkompetens som arkitekt och stadsplanerare. Exempelvis S:t Erik är i mångt och mycket en katastrof både arkitektoniskt och socialt, på grund av Wolodarskis krampaktiga formalism. Påhittade stadsmönster och klåfingrig kvartersdesign ger idiotiska effekter i lägenheterna och på gårdarna. Detta gäller också Starrbäcksängen. Att hävda att Wolo manifesterar den traditionella staden är en gränslöst ytlig iakttagelse och ett hån mot dess verkliga ideal.

Den kritik av S:t Erik av Mikael Askergren som länkas i Rosenhalls artikel säger egentligen allt om Wolodarskis gärning både då, nu och i framtiden. Den är ett fantastiskt stycke arkitekturkritik som analyserar och blottlägger på ett gränslöst underhållande sätt.

http:​/​/​www.​askergren.​com/​sankterik.​html

Mer behöver inte skrivas om Wolodarski. Att han kommer att bli föremål för ett omfattande avhandlande i framtiden är fullständigt skrattretande. Historien visar ingen pardon, kvalitet är det enda som reser sig över tiden.
 0
Martin Ekdahl (27 September 2010 15:38):
Den svenska arkitektkåren framstår i mina ögon allt mer som ett navelskådande skrå som ägnar sina dagar åt att dyrka friliggande huskroppar omgivna av motorleder. Eller så är det bara ren och skär avundsjuka. Modernister eller inte, det är det strömlinjeformade kopierandet av standardmallar som upphöjs till hyllad norm. Personer som avviker från skråets heliga hegemoni utgör ett ideologiskt hot. Därför provocerar Wolodarski.
 0
Patric Nilsson (27 September 2010 15:47):
Personligen har jag mest problem med Nortullsplatsen, som egentligen också kunde fyllas med bostäder istället för att som det nu ser ut bli en enorm gräsmatte-barriär. Staden borde öka antalet bostäder i Norra Stationsområdet (Karolinerstan), varför inte urbanisera denna jättecirkulationsplats med bostäder längs vägarna. Sen har jag inget emot att Tors Torn får några polare vid samma plats i form av en till tre till höghus på 75-110 m. Ett minikluster kommer att se bättre ut än endast tornparet. Bygger man dessa så kan detta vara nog motivation för att dra tunnelbanan dit.
 0
Lars Hansson (27 September 2010 15:49):
Ja! Det är så världen ser ut!
Arkitekter är hjärntvättade Bilderbergare som smider onda planer som övergrepp på folket och i varje agerande ligger en konspiration och en ondskefull ideologisk plan. Välkommen till Yimby! Upp till kamp!
 0
Niklas (27 September 2010 16:19):
Vet inte hur bakbunden Wolodarski är men Norra Stationsområdet ärver till viss del de problem som modernistisk stadsplanering fört med sig i form av matargator o dyl.

Det är ju symptomatiskt att Norrtullsallen slutar med en vändzon för att INTE få kontakt med Norrtull. Det kommer att bli en lugn bakgata, tyvärr.

Sedan ser jag andra problem med Wolodarskys planering och det är oviljan att se stråkens potential. Både St Eriksområdet och Starrängsringen är båda vackra på en karta eller om man befinner sig någon kilometer upp i luften. Men dessa cirklar tar bort allt vad stråk heter. De blir istället barriärer.

Även vid Norra Station kan man hitta en tendens att det ska se snyggt ut från ovan. Men barriären (genom att inte låta stadsdelen få direkt kontakt med Norrtull) kan delvis uppkommit då man vill undvika trafikbuller i området, då bullernormer är för lågt satta.

Men det mesta av kritiken av Norra Station slår helt snett och inriktar sig nästan enbart på hushöjder och "parkbrist" (och Wolodarskys "epitet"), vilket hindrar en konstruktiv dialog.
 0
Lars Hansson (27 September 2010 16:22):
Där sätter du fingret på något, Niklas. Bakom Wolo:s skenbara klassicism lurar en liten SCAFT:are! Tänk vidare i de banorna, så får ni se vad som kommer upp...
 0
Niklas (27 September 2010 16:38):
@Lars H:
Jag tror lösningen är att se skillnaden mellan stadsplanering och arkitektur. Det finns ingenting som direkt hindrar en från att rita klassicisstisk arkitektur (om man kan stå ut med skråets bespottande). Men att lägga ut en klassiska stadsplan är stört-omöjligt. Sjukligt låga bullernormer (satta på 70-talet då man inte ville ha fler bostäder pga överflöd) gör att gator med mer än 10 000 fordon per dygn blir motorleder. Några nya Sveaväger eller Götgator blir det inte.
Existerande trafikleder kan heller inte göras om till stadsgator pga säkerhetsavstånd till transport av farligt gods (eller t.o.m om vägen tom är en reservväg för farligt gods).

Normer och lagar föreskriver tyvärr allt annat än stad och det kan nog inte Wolodarsky själv ändra på. Jag inte kalla Wolodarsky för SCAFT-anhängare. Långt ifrån.
 0
Lars Hansson (27 September 2010 16:54):
Niklas: Jag menar lite mer ideologiskt. Vad skiljer Wolo från folkhemmets monokulturella, enkelspåriga och auktoritära planerare? Vad vi lärt oss i det postmoderna tillståndet är att stilen är fri, under den ligger det viktiga.
 0
Dan Edholm (27 September 2010 20:02):
Om Tors torn är den ekonomiska succé som ska bringa hela området i ordning kan man fråga sig varför man inte bygger mer av Tors torn igenom hela området. Varför säljer man en glass i Sahara för att kompensera förlusten i krängandet av sand? Det är givetvis så att hela staden, alla invånare som idag har bostad och betalar skatt och alla dem som söker bostad, skulle tjäna på att det byggs fler centrala bostäder. Enklast görs detta på höjden. Bieffekten, att det ökar motivationen för en t-banestation är ju inte heller peppar i halsen. Exakt vad som är så svårt i Wolodarskis uppdrag har jag därför mycket svårt att se. Bostadsbrist, gyllene byggläge, få rivningar. Det är väl bara att lägga på våning efter våning efter våning. Norrläget, och bristen på bostäder på KI/KS-området gör att ingen skuggas av höga hus (förutom de som verkligen söker skuggsituationer på midsommarafton kl 23).

Norrtullsplatsen är en modernistisk katastrof. För att Hagaparken och Bellevue ska upplevas som "park" måste man ändå ha hörselkåpor och svetsarglasögon. Att inte lägga bebyggelse på båda sidor av vägen (E4) är inte bara Wolodarskis fel, jönsiga "naturskyddare" som motsätter sig allt har också sitt.
 0
Johan Eriksson (27 September 2010 23:44):
Jag tycker det finns mängder av anledningar till att vara en aningen skeptisk till honom om man ser till hans cv som definitivt inte har kollektiv- eller cykeltrafiken som något vidare intresse öht utan det är hans hus och stadsplan som är det enda viktiga.

Katarina bangatas avslut mot hans Vintertullen är en katastrof där han sätter sig ovanpå Lindhagen och på Rauol Wallenbergs torg och anslutningar klarar han inte ens av att få fram varken tydliga cykelbanor eller cykelmarkeringar på sitt tjusiga torg, jag är inte så imponerad....
 0
Johan Eriksson (28 September 2010 13:03):
Om Tors Torn så har jag inget emot vare sig höga byggnader eller starka markörer i stadslandskapen. Tyvärr får jag mindre Manhattan-vibbar av det men desto mer Warzawa och det blir nästan en "overkill". Och ja, om man ska känna honom på pulsen så blir ändå frågan berättigad varför han lämnade just den staden och sitt hemland (med så hemsk arkitektur?) för att rita en snarlik skrapa i sitt nya hemland och hemort Sthlm? -hemlängtan?
 0
Johannes Hulter (28 September 2010 15:20):
Det är mycket möjligt att den typen av estetisk kontroll som W. haft över sina projekt är nödvändig om resultatet ska bli bra med dagens strukturella förutsättningar. Där kan jag hålla med inlägget. Och visst är St Erik bättre än mycket annat. Men Askergren och många andra har trots allt rätt i sin kritik.

Formalism behöver inte vara fel, men till skillnad från vad W tror är det inte nödvändigtvis bra heller. Särskilt inte när den är av Brasilia-typen. Hans märkliga geometriska stilövningar (timglas, hakparanteser, de där ständiga cirklarna etc) ger inga urbana mervärden. En stadsdel blir inte mer levande för att dess planestetik innehåller alla geometriska grundformer.

W:s sa för ett tag sedan i en intervju att: "Stadsbyggnad är offentlig konst". Det tycker jag mycket väl sammanfattar problemet med hans inställning.
 0
Martin Ekdahl (28 September 2010 21:23):
"Ja! Det är så världen ser ut!
Arkitekter är hjärntvättade Bilderbergare som smider onda planer som övergrepp på folket och i varje agerande ligger en konspiration och en ondskefull ideologisk plan. Välkommen till Yimby! Upp till kamp!"

?
 0
Johannes Hulter (28 September 2010 22:59):
@ martin: Det kallas överspänd ironi och är den gängse stilarten bland gallsprängda arkitekter (jfr Tidskriften arkitekturs blogg).
 0
Pawel Flato (29 September 2010 09:28):
#Lars Hansson:

Du skriver:
"Vad skiljer Wolo från folkhemmets monokulturella, enkelspåriga och auktoritära planerare?"

Detta uppfattar jag som din huvudsakliga kritik mot Wolodarski. Utöver detta är han även en usel arkitekt enligt dig.

Även om din kritik framförs i en surmagad och något raljerande ton finns det saker värda att begrunda, i alla fall för en arkitektur-lekman som jag själv.


Jag kan för lite om Wolodarski för att kunna ge dig ett svar på ovanstående fråga. Vore intressant om någon annan här kan bemöta just detta argument.

Vi antar att du har rätt. Wolodarski är monokulturell, enkelspårig och auktoritär.
Auktoritära personer (i motsatts till auktoriteter) kan vara nog så provocerande. Så där förstår jag resonemanget.
Men att hans påstådda enklespårighet och monokulturalism i sig skulle vara så där särdeles provocerande skulle förvåna mig mycket.
Detta eftersom i princip allt som byggs är väldigt enkelspårigt och därmed monokulturellt. Och detta är väl knappast Wolodarskis fel.
Det provocerande är då snarast att han har valt en annan sorts eneklspårighet och monokultur än den rådande.
Alltså, oavsett vad man tycker om Wolodarskis sätt/stil, så är hotet mot den rådande ordningen det som provocerar.
Detta inte nödvändigtvis för att alla som blir provocerade gillar den rådande ordningen, kanske t.o.m tvärtom: för att Wolodarski visar att man faktiskt inte MÅSTE underkasta sig gällande ordning. Han blir alltså en konkret påminnelse om att ansvaret att ändra rådande ordning ligger till stor del hos var och en och att förändring är möjlig. Detta kan vara nog så ångestframkallande och reaktionen kan bli att man skjuter budbäraren s.a.s.


Sedan skriver du:
"Vad vi lärt oss i det postmoderna tillståndet är att stilen är fri, under den ligger det viktiga."

Jag vet inte vilka du syftar på med "vi"?
Men det är nog inte arkitekterna/byggherrarna i alla fall, eftersom detta påstådda tillstånd inte manifesterat sig i arkitekturen.
Och i så fall är Wolodarski inte en värre kålsupare än många andra i branschen.
 0
Fredrik Rosenhall (29 September 2010 10:06):
Pawel – I mitt tycke är det riktigt intressanta med Wolodarski hur han skaffat sig sin position. Den generella kritiken mot dagens svenska stadsplanering är att den är opersonlig, praktiskt styrd och i avsaknad av konstnärliga ambitioner. Wolodarski har, oaktat vad man tycker om resultaten, visat att så inte behöver vara fallet. Ur ett sociologiskt perspektiv påverkar han den strukturella ordningen på ett mycket mer aktivt sätt än de flesta andra arkitekter och planerare. Inte nog med att han skaffat sig en social position som gör att han kan utöva stark estetisk styrning över detaljplaneringen, han gör det dessutom utifrån en invandrarbakgrund och med estetiska ideal som ligger vid sidan av huvudfåran. Lägg till detta att han jobbar med innerstadsområden i Sveriges huvudstad så inser man att hans sociala agenskap är imponerande. Om kritikerna sväljer gallan borde de rätt snabbt kunna inse att det finns mycket att lära av detta agentskap. Kanske rent av en nyckel till att höja nivån på den svenska planeringen, genom långsiktigt förtroendebyggande mellan politiker och tjänstemän. För en inflytelserik planarkitekt behöver inte nödvändigtvis ägna sig åt detaljstyrning. Klas Thams sätt att skapa förutsättningar för kvalitativ variation i Västra Hamnen i Malmö är ett annat exempel på ambitiös detaljplanering.
 0
Fredrik Rosenhall (29 September 2010 11:21):
Johannes - Frågan om "formalistisk" styrning av kvartersstruktur/gator och egenskaper som materialitet/horisontell variation är inte riktigt samma sak. Jag tycker det är svårt att jämföra St Erik och Starrbäcksängen med Norra Station. De tidigare är belägna vid sidan av stråk (vilket till viss det förlåter deras introverta strukturer), det senare skall genom sin urbana form och sitt innehåll skapa/utveckla stråk. Tittar man på Wolodarskis två ursprungliga förslag för Norra Station kan man skönja en stor skillnad mellan förslaget med radiellt utstrålande gator och det som nu utvecklats med förlängning av vasastans gator. Det ratade förslaget skulle ge en upphov till en struktur där konsekventa former fått styra över funktionella stråk (alla rörelser riktades mot Torsplan/Torsgatan). Däremot har jag svårt att se vad i det nu liggande förslaget som skulle motverka enkla kommunikationer inom området Vasastan/Norra Station/Karolinska. Jag skulle gärna se Lars Marcus utveckla sina resonemang i denna fråga. Den detaljerade styrningen av bostadskvarteren vid Norra Stationsgatan motiveras i min mening av den mycket höga exploateringen samt det faktum att det i det direkta närområdet finns så många starka solitära former (KI:s nya aula, Nya Karolinska, Nobel forum, tors Torn samt ett antal förmodat formstarka Life Science-hus.) Med en annan omgivning och lägre exploatering hade det förmodligen varit bättre med friare arkitektoniska tyglar inom fördefinierade kvartersformer (typ den struktur som Askergren förordade för St Erik).
 0
Johannes Hulter (29 September 2010 11:42):
@ fredrik: Jo, jag tror nog också det kan funka. Men jag tycker fortfarande att W:s projekt präglas av en tydlig planestetik som framstår som överordnad de funktionella sambanden. Det kan säkert bli bra ändå, men generellt sett så tycker jag att det omvända borde gälla.

Ett enkelt rutnät kan hantera oerhört stor vidd i exploatering (jfr Manhattan). Vill man maximera exploateringen för att säkra finansieringen är det bara att vika ett kvarter åt en eller två skyskrapor. Vill man ha en park viker man ett eller ett par kvarter åt det. Det hade varit enklare än att tvinga in en massa cirklar. Fast då hade det förstås inte varit "offentlig konst" längre utan bara simpel stadsplanering.
 0
NesC (29 September 2010 11:43):
St Eriks området är det bästa som byggts i stockholm de sedan 30-talet.

Det är en skam att fler områden som det inte byggs. Istället får vi massa fyrkantiga punkthus som helt saknar stadskänsla och områden som helt själlösa liljeholmen.

Tragiskt.
 0
Fredrik Rosenhall (29 September 2010 12:23):
Johannes - Håller fullständigt med om att det enkla rutnätet i de flesta fall stöder stråk och stadsliv bättre än formmässiga experiment. Kvarteren var också större och enklare i Wolodarskis ursprungliga förslag. Det är den timglasformade parken som försvårar denna lösning. Den fanns inte med från början och har tillkommit för att skapa en grön länk mellan Karlberg och Hagaparken, något som många ser som mycket viktigt. Parken snor enormt mycket byggbar mark, jämfört med om man hade lagt ut ett rutnät och lämnat några kvarter i mitten som park. Detta har inneburit att exploateringen tvingats upp på de kvarvarande kvarteren. Att bara bygga högre i ett konventionellt rutnät hade inte gett något bra resultat, givet de små kvarteren. Bostäder i skyskrapor är sannolikt ekonomiskt orealistiskt. "Hakparantesformen" är lösningen på denna svåra ekvation. Inspiration lär vara hämtad från Chicago.
 0
Johannes Hulter (29 September 2010 12:39):
@ fredrik: "Grön länk" - ja, det borde man ju ha förstått att det låg något sådant bakom. En allé med grönt gångstråk i mitten är väl en "grön länk" så god som någon? Eller handlar det om "spridningsvägar" för skalbaggarna? Då kan man väl bygga en ekodukt istället? Kan man inte bara lägga gräsmatta istället för asfalt på någon av de tvärgående gatorna? ;)
 0
Pawel Flato (29 September 2010 17:09):
#Fredrik Rosenhall:

"Om kritikerna sväljer gallan borde de rätt snabbt kunna inse att det finns mycket att lära av detta agentskap."

Precis.
Man kan naturligtvis vara kritisk till VAD Wolodarski åstadkommit samtidigt som man kan beundra, och ta lärdom av, att han faktiskt lyckats åstadkomma något som bryter mot den allmänna strömningen.
 0
Martin Ekdahl (29 September 2010 19:46):
@ Johannes Åsberg:

Åh, tack då förstår jag inlägget något bättre. ;)
 0
p (29 September 2010 23:48):
Varför Wolodarski provocerar kan enkelt besvaras:

som mannen bakom omdaningen av Kungsträdgården motiverade han den avlånga nedsänkta dammen/bassängen i den norra delen med att folk sneddade genom parken okontrollerat.

jag tycker att en man som anser det som varandes ett problem att folk inte passerar en öppen plats rätvinkligt är minst sagt farlig, åtminstone om man har yrket stadsplanerare.

sen kan man väl tillägga att Wolodarskis estetik inte skiljer sig särskilt långt från mittfåran, om man menar den plats där densamma befann sig på åtti- och tidigt nittital, men han verkar ha fastnat där och tror envist på värdet av "portar" och andra post-moderna floskler de flesta andra har gett upp.
 0
Jimby Åkesson (30 September 2010 00:57):
Varför provocerar Le Corbusier?
Varför provocerar kunniga och bildade byggnadsantikvarier?
Varför provocerar platta tak?
Och så vidare ...
 0
Ferdik (30 September 2010 09:42):
"Timglasformat grönt stråk"? Vad är problemet!? Gräv upp Lindhagen och bygg ut STADEN! Strikt rutnät utan matargator.

Varför planeras detta nya område som enklav när vi vill att staden ska växa?
 0
Jan Wiklund (30 September 2010 17:59):
Några inlägg ovan berörde problemet att det kanske är nödvändigt att hålla stenhårt i arkitekturen redan på stadsplanestadiet för att man inte ska få en samling gigantiska monoliter. Men är det enda sättet?

Rent generellt borde det skapa större mångfald i stan om stadsplaneraren nöjde sig med att skapa förutsättningarna och lät andra bygga husen. Hundra personer kan tänka fler tankar än en person kan. Visserligen kanske de hundra som har de ekonomiska resurserna att bygga husen kommer att göra detta så enkelt och billigt som de bara kan, vilket kanske leder till "skokartonger" som Jerker Söderlind kallar det för. Men sådana problem har man väl i alla tider löst med stadsplanebestämmelser?

Det är stadsplanebestämmelser som hindrar att fastighetsägare skiter i vatten och avlopp. Ja, jag skojar inte, i sjuttitalets Spanien byggdes tiovåningshus utan dessa tillbehör eftersom det inte fanns några lagar och eftersom den som var kompis till Franco i vilket fall som helst inte behövde följa några lagar. Så länge vi har en storstad med snabb folkökning kan man sälja vad skit som helst.

Alltså borde även oönskad arkitektur kunna hindras med stadsplanebestämmelser utan att Wolodarski ska behöva ge sig in och fingra på vartenda hus. Exempelvis stadsplanebestämmelsen att inget hus får vara bredare än x meter.

Stadsbyggnadskontorets resurser behövs ju så mycket mer på annat håll. T.ex. att göra två, tre, många Norra Stationområden. Vi behöver massor av stadsplanerade tomter att bygga på framöver, vi kan inte binda upp stadsbyggnadskontorets folk med att pilla med enskilda fasader och huruvida ett visst hus ska vara rött eller vitt.
 0
Niklas (30 September 2010 19:43):
Jan W menar att stadsbyggnadskontoret bör ha fullt upp. Så är det man har tidigare pratat om 50.000 bostäder nästa mandatperiod. Nu har detta behov, av SHK, skrivits upp till 70.000 bostäder.

SBK skulle alltså behöva lägga stadsplaner för mer än två Vasastäder på de nästkommande fyra åren. Eller en helt ny innerstad (motsvarande staden innanför tullarna) de nästkommande 8 åren, dvs om vi inte vill att staden ska spridas ut mer.

Ursäkta om vi gled ifrån ämnet här.
 0
Jimby Åkesson (1 Oktober 2010 18:38):
Hur är det egentligen? Är Wolodarskis ideologi Yimby eller Nimby?
 0
Anders Norén (2 Oktober 2010 09:11):
Hur är det egentligen? Har Jimby Åkesson något att säga eller vill han bara tramsa?
 0
Anders Gardebring (3 Oktober 2010 02:18):
Mata inte trollet :)
 0
Ulf Pettersson (4 Oktober 2010 15:17):
Wolodarskis St Eriksområde är både vackert och trevligt. Utan tvekan ett av de bästa större områdesprojekten i innerstaden de senaste decennierna. Att området bevisligen är mycket omtyckt ser man i de höga priser folk är villiga att betala för att bo där.

Wolodarski gör alltså områden som är populära bland en bred allmänhet. Då är det inte förvånande att han blir hatad av en arkitektelit där normen är att rita hus efter arkitekternas smak, och där arkitekternas smak samtidigt bör vara så icke-folklig som möjligt.
 0
Anders Gardebring (7 Oktober 2010 00:02):
Problemet med S:t Erik är förstås att det, liksom tyvärr en del annat av Wolodarskis arbete, är ett arkitektoniskt trevligt område, som dock tyvärr lider av enklavtendenser. Vi kan se det på nytt i brf Svea Artilleri som ligger på planbordet just nu, och vi har också sett det till o från i Norra Stationsprojektet (även om det har förbättrats).

Wolodarski har gjort en hel del bra, men enklavtendenserna vore det trevligt om han kunde arbeta bort.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8608 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter