Krönika: Varför provocerar Wolodarski?

Den senaste tiden har det blossat upp en medial kritik mot Norra Stationsområdet i allmänhet och Aleksander Wolodarski i synnerhet. Tyvärr känns kritiken mer fokuserad på att ifrågasätta Wolodarski som person och yrkesutövare än att föra en konstruktiv diskussion om Norra Stationsområdets förutsättningar och möjligheter. Och det är kanske inte så konstigt. Den första detaljplanen för området klubbades av Kommunfullmäktige i mars och tiden är sannolikt förbi för radikala ändringar.

Att föra en öppen och kritisk debatt kring viktiga stadsutvecklingsprojekt är inte bara en viktig demokratisk fråga, det gagnar så gott som alltid slutresultatet. Men debatten om Norra Stationsområdet har kommit igång alldeles för sent. Kraften har ägnats åt Stadsbibliotek, flytande hotell och Slussenfrågan. När den i elfte timmen kommer igång ägnas mer kraft  åt att diskutera Wolodarskis eventuella tillkortakommanden än själva området. Konstruktiva alternativ till den föreslagna utformningen lyser så gott som helt med sin frånvaro. Den initierade har kunnat följa planens utveckling i åratal och varken den höga exploateringen, Tors torn eller trafikplatsen vid Norrtull är några nyheter.

Tonen mot Wolodarski tenderar dessutom att få en något raljerande ton. "Ikea-barock", "Stalinism", "manipulerande av politiker" är exempel på omdömen som har lite med sakliga argument att göra. Personer som håller det subjektiva konstnärliga skapandet hos husritande arkitekter högt klagar i samma andetag över att en kommunanställd planarkitekt kan ha konstnärliga ambitioner. Hade det låtit på samma sätt om en estetiskt mer välanpassad arkitekt upprättat planer med sådan lidelse? Det är svårt att avgöra vad i kritiken som riktar sig mot stadsplanerna och vad som riktas mot det faktum att en avvikare från subkulturens oskrivna regler söker konstnärligt spelrum. Arkitektkåren förefaller, i motsats till den postmoderna världsbild de flesta håller högt i andra sammanhang, som en homogen grupp som exkluderar kollegor med avvikande värderingar.

Ta kritiken mot St Eriksområdet till exempel. Jag håller helt med om att denna bostadsenklav hade kunnat inordnas bättre i omgivningen. Men ändå -  slutna stadsplaner i perifera delar av innerstaden finns det gott om. Likaså postmodernt symmetriska bostadsområden med klassicerande detaljer. Vad som utskiljer St Erik är den noggrant utformade stadsplanen som på ett direkt och tydligt sätt kommunicerar med de omsorgsfullt utformade husen. En konsekvens i formspråket som andra områden från den tiden inte kommer i närheten av. Det är som att de taffligt utformade bostadsområdena från 1970-80-och 90-talen provocerar mindre eftersom de skvallrar om oengagerade och/eller vingklippta arkitekter. Stör St Erik stadsbilden? Revs något värdefullt för att bygga området? Slarvade man bort några möjligheter som skulle skapa större värden för staden i sin helhet? Om inte, varför då irritera sig på att en planarkitekt jobbat avsevärt hårdare än vad som normalt med att driva igenom ett kvalitativt resultat? Borde inte energin istället riktas mot alla de slappa processer som ger torftigare, mer produktionsanpassade hus, vare sig de är post- eller nymodernistiska?

Med detta sagt vill jag inte påstå att  Norra Station har samma förutsättningar som St Erik. Området är av mycket mer komplicerat och av större betydelse för staden som helhet. Ej heller att det är oproblematiskt med stadsplaner som följer en stark, personligt präglad, formtanke. Eller att det inte skulle vara anmärkningsvärt att Stockholms första skyskrapor får formen av ett symmetriskt tvillingpar. Vad jag eftersöker är en saklig analys av planen och hur de brister som definieras skulle kunna lösas. Norra Stationsområdet är som stadsplanekoncept tämligen unikt.

För första gången sedan 1920-talet skall ett stort innerstadsområde bebyggas som en stad. För att detta resultat skall bli lyckat krävs att givna sanningar ifrågasätts. Man kan inte trampa på i invanda modernistiska fotspår som leder till funktionsseparering och svagt gatuliv. Erfarenheterna från Södra Station och Hammarby sjöstad visar att ambivalenta plansynteser tenderar att skapa förort snarare än innerstad. Intressant nog kommer huvuddelen av kritiken mot Norra Station inte heller från rättstrogna modernister, utan just från förespråkare av den täta, funktionsintegrerade staden. Det gör också att kritiken som sådan är högt relevant i relation till de mål man vill uppnå. Här finns en rad frågor som är värda att stanna upp och fundera över.

Det pågår idag en diskursförändring inom stadsplaneringen där fler och starkare röster förespråkar att det åter skall byggas riktig "stad" - inte bara bostadsområden eller verksamhetsområden. Förändringen är komplicerad eftersom arkitekt- och planerarkåren sedan 1930-talet varit hårt präglad av den modernistiska ideologin. Länge har det setts som en sanning att klassisk arkitektur i rutnätstad är bakåtstävande och därför omöjlig att rita. När nu rutnätsplanering och trafikintegrering återinförs kommer ju en rad andra frågor med på köpet. Den klassiska arkitekturen använde sig av en bred repertoar av uttrycksmedel som idag är helt utdömda - symmetrier, monumentalitet, ornamentik och strikta regler för fasadproportioner och fönstersättning. Dessa uttrycksmedel utgör en självklar och mycket omtyckt del av innerstaden.

Wolodarski kritiseras ofta för att vara "formalist" - dvs att sätta stadsplanens estetiska och formmässiga kvaliteter framför dess sociala användbarhet.  Det kan i detta sammanhang vara intressant att ställa exploateringen av Norra Station i relation till de omtyckta och välfungerande stadsdelarna som det dockar an mot. Traditionella rutnätsplaner med hus som innehåller alla den klassiska arkitekturens formmässiga egenskaper; monumentaliteten, symmetrierna, ornamenten, det storvulna. Men det råder också en betydande skillnad mellan 1800-talets ortogonalt formade rutnät (i Stockholm definierade av Lindhagenplanen) där det stått fastighetsägarna tämligen fritt att utforma husen efter eget bevåg och 1920-talets mer genomplanerade miljöer (t ex Röda Bergen) där helhet och detaljer har formgivits samtidigt. 1920-talets planer är en föraning om modernismens stora program, och representerar på många sätt en planmässig situation som mer påminner om dagens. Båda typerna är dock idag mycket omtyckta. 1800-talets rutnätsplaner satte upp strikta regler för gatubredder, hushöjder och storlek på fastigheter men innehöll inga detaljerade gestaltningsprogram. Dock ligger klassicismens stränga regler som en underförstådd kvalitetsgarant; vare sig husen är uppförda i nyrenässans, nygotik, jugend eller nationalromantisk stil samspelar de med gatan och varandra. Bottenvåningarna, vertikaliteten, skalan och detaljerna skänker liv och skönhet. Även om vissa hus byts ut dominerar alltjämt klassicismen. En underförstådd "formalism", om man så vill.

När vi idag står inför utmaningen att för första gången på 80 år åter bygga "stad" måste vi även tänka in de kvaliteter som skapades av den klassicistiska arkitekturen. Både i 1800-talets relativt fria planer och i det tidiga 1900-talets hårt styrda esteticism. Förespråkarna av urbant liv som kritiserar Wolodarskis estetiska styrning verkar lita på att dagens exploatörer och byggare, i likhet med det förra sekelskiftets, förmår fylla rutnäten med hus som till skala uttryck och verksamheter stöder stadslivet. Själv är jag inte helt övertygad. Titta på citygator som Regeringsgatan och Klarabergsgatan. En horisontell och storskalig modernistisk arkitektur tenderar, trots öppna bottenvåningar och breda trottoarer, att bli avvisande och monoton. Om man tror att dagens exploatörer utan påtryckningar skulle skapa uppbruten och heterogen samtidsarkitektur är det bara att titta på de nya husen runt centralstationen. I skala och uttryck har de betydligt mycket mer gemensamt med 1960-talets arkitektur är den traditionella innerstadens. Dagens strukturella förutsättningar är så olika de som rådde vid förra sekelskiftet att det krävs någon form av kvalitets/gestaltningsprogram för att uppnå liknande kvaliteter; horisontell variation, detaljering, materialitet. Sett i detta perspektiv förefaller det vettigt att åtminstone vissa delar (läs husen norr om Norra stationsgatan) får inordna sig i förutbestämda former. De små kvarteren, den varierande höjden, bottenvåningarnas utformning och den samordnade estetiken kan vara skillnaden mellan en stadsmiljö som upplevs som överexploaterad och monoton, och en som upplevs som tät men harmonisk. I kombination med de starka arkitektoniska former som det direkta närområdet kommer att härbärgera skapas en dynamik mellan expressivt och nedtonat, mellan innerstadens täta typologi och Life science parkens expressiva samtidsarkitektur. Det finmaskiga gatunätet fungerar som sammanlänkande kitt.


Norra Stationsområdet - en tät stadsmiljö med plats för såväl traditionell innerstadsbebyggelse som formstarka solitärer.

Vad gäller Norrtullsplatsens utformning och gatornas statiska riktningar berör de en större och mer grundläggande fråga - nämligen hur stadsplanen skall ge förutsättningar för integration mellan akademi, näringsliv och samhälle, inte minst mellan Karolinska och KTH. I dessa frågor är det oerhört viktigt att planen inte sätter upp några onödiga begränsningar eller barriärer. Frågan är då om det finns några alternativ till den stora, ödsliga Norrtullsplatsen, eller om det, så som Wolodarski argumenterar, bara handlar om att städa upp och snygga till en komplex trafikkarusell. Det vore intressant att se vad initierade kritiker som Lars Marcus och Johan Johansson ser för alternativ.

Tors Torn då, avslutningsvis. För nog ligger det väl något närmast kittlande i tanken att detta gigantiska tvillingpar skulle resa sig över Stockholms takåsar? Vi kan börja med att konstatera att tornen sannolikt har hamnat där av en krasst ekonomisk anledning. De infrastrukturella satsningar som krävs för att kunna realisera Norra Stationsprojektet kräver ekonomisk pay back och Torsplan är den enda markplätt som inte berörs av krångliga vägdragningar. Genom att bygga högt här i ett tidigt skede av genomförandet skapas en motor för de kommande investeringarna. Gör detta dem nödvändigtvis sämre ur stadsbyggnadshänseende? Nej, skulle jag vilja påstå. Tors Torn blir, om de byggs, ett exempel på höga hus som på ett mycket direkt sätt kommunicerar med ett stadsstråk. Genom sin närvaro dras tyngdpunkten i Vasastan norrut, tornen symboliserar början på något nytt, en fortsättning på den viktiga stadsgatan Torsgatan. På behörigt avstånd från stadens känsliga vattensilhuett blir deras närvaro i stadsbilden inte påträngande, samtidigt är de inte förvisade till någon urbant frånkopplad motorvägskarusell. Om tornen är en ekonomisk förutsättning för att över huvud taget kunna utveckla Norra Station som en sammanlänkande stadsdel – är det då inte högst motiverat att bygga dem? Vad man däremot kan fundera över är utformningen. Förvisso har Stockholm en tradition av tornpar längs huvudstråken (Kungstornen, St Eriksgatan mm), men genom sin enorma skala riskerar Tors Torn att banalisera, snarare än kommunicera med, dessa torn. Det ligger närmare till hands att ta upp temat från Bonniershuset eller DN-skrapan - ensamma torn vid huvudgata. Dock finns, ur fotgängarens synvinkel, en del förbisedda kvaliteter i sättet som tornen är redovisade. Orgelfasadernas veckning och de tydliga gränserna mellan slutet och öppet ger dem en aktiv roll i gatunivån som många andra höga byggnader saknar. De nedersta våningarnas offentliga karaktär borgar för att Torsplan i framtiden kan bli ett högst levande stadsrum.

Oavsett vad dagens kritiker tycker kommer Wolodarski att gå till historien som en mycket inflytelserik person i Stockholms bebyggelseutveckling. En arkitekt i stadens tjänst vars arbetsmetoder på gott och ont påminner mer om det tidiga 1900-talets föregångare än dagens. Troligen kommer det skrivas fler avhandlingar om Wolodarski är någon annan svensk samtidsarkitekt i framtiden. Är han mannen som förmår tygla ohejdade marknadskrafter och skapa stadsplaner med tidlös harmoni, eller den som sätter monumentala former framför ett fungerande socialt liv? Helt klart är han en arkitekt som under lång tid fört en konsekvent linje vid sidan av huvudfåran, med allt vad detta innebär av offentligt ifrågasättande.Linjen har i mångt och mycket handlat om den klassiska stadens tidlösa kvaliteter. Om detta automatiskt gör honom till rätt person att forma framtidens stad kan diskuteras, men det är önskvärt att diskussionen hålls på en respektfull nivå.