Krönika: Stad för produktion, inte bara konsumtion

Behovet av tät blandstad diskuteras oftast i termer av privat konsumtion. Det är trevligare. Det är bekvämare för den enskilde. Vilket har fått en del försvarare av gammaldags funktionalistisk utglesning och funktionsuppdelning att surt angripa oss för att vara trendiga medelklassmänniskor på jakt efter nya upplevelser att konsumera.

Men behovet av tät blandstad låter sig lika väl, eller kanske hellre, diskuteras i termer av produktion och produktionens behov.

Varför finns städer? Inte för att ge trendiga medelklassmänniskor nya konsumtionsupplevelser i alla fall. Utan för att en avancerad arbetsdelning kräver många människor som har nära till varandra. Varje transport av varor och människor innebär en kostnad, som läggs på priset på den sålda produkten. Blir det för mycket sådant blir produkten osäljbar.

Men det är inte allt.

Den norske ekonomen Erik Reinert har i sin bok Global økonomi, (engelsk utvidgad upplaga - How rich countries got rich - and why poor countries stay poor) förklarat vilka faktorer som driver på ekonomisk utveckling och gör den som har tillgång till dem rik, samtidigt som det gör den som saknar dem fattig: Innovationer, synergieffekter och stordriftsfördelar. Reinerts motivation handlar mest om förhållandet mellan nord och syd, men idéerna kan lika väl handla om städers interna organisation. Åtminstone beträffande synergieffekterna och stordriftsfördelarna.

Tät stad ger större möjligheter till stordrift än gles stad - men det gäller kanske främst i distributions- och konsumtionsledet. Det är ingen slump att det är i de stora täta stadsdelarna som utbudet är störst. Det är där man har stordriftsfördelar och kan hålla igång verksamheter som i mindre och glesare stadsdelar inte bär sig.
Men tät stad har också större synergieffekter i produktionsledet.

Att olika typer av verksamheter i nära kontakt med varandra gynnar varandras utveckling har man alltid vetat. Det klassiska exemplet är sextonhundratalets Leiden, den tidens tekniskt mest framstående stad. Där hade nära kontakter mellan instrumentmakare, kartritare, glasslipare och tillverkare av fartygsutrustning lett till att olika industrier snabbt och bekvämt hade kunnat inkorporera nyskapelser från andra branscher i sin egen. Konstnärer arbetade på segelduk och använde linser för att bygga en sorts primitiva projektorer med. Instrumentmakarna plockade in glas i sina instrument och konstruerade mikroskopet som betydde en push för den medicinska forskningen. Etc.

Sjutti-åttitalets svenska framtidsforskare var väl medvetna om synergieffekternas positiva betydelse - men hade ingen aning om hur de skulle få till dom. Professor Åke E Andersson på Institutet för framtidsforskning förordade att man skulle använda en sorts apartheid - sortera ut alla högutbildade till särskilda stadsdelar med hjälp av olika förmåner - för att de skulle umgås med varandra och befrukta varandras idéer.
Men att bygga tätt och varierat så att alla slags människor lätt kan snava över varandras verksamheter måste ju vara mycket effektivare.

Som sagt, detta har mer eller mindre alltid varit allmängods - kanske med undantag för nittonhundratalet. Men det håller på att bli viktigare än det någonsin har varit: Den epok som har byggt på bilen (och som därmed har nedvärderat avståndens betydelse) har löpt ut och något nytt kommer istället. Bilbranschen håller på att förvandlas från något som bär upp ekonomin till något som tynger ner den. Dess förödande makt över städernas uppbyggnad och infrastruktur kanske därmed skulle kunna brytas.

Som vi kan lära oss av Carlota Pérez, Technological revolutions and financial capital, har världshistorien sedan slutet av 1700-talet dominerats av fyra stora teknologisk-ekonomiska paradigm, som har styrt mycket av hur samhällena har sett ut:

• 1790-1850 ånga, textiler och kanaler
• 1850-1890 järnvägar
• 1890-1930 stål, kemi och elektricitet
• 1930-2000 bilar och hushållsapparater

Vart och ett har förvandlat samhället, vårt sätt att tänka, och vårt sätt att organisera produktionen. När de ebbar ut för att de inte längre kan växa och samtidigt få avsättning för alla sina produkter tenderar de att ge upphov till bubbelekonomier som inte lämnar plats för seriös verksamhet förrän man med politiska medel har fått till ett nytt paradigm som har bred acceptans från hela samhället för att det ger var och en möjligheter till ett bättre liv.

Det paradigm som kommer att råda de närmaste 40-50 åren - om vi kan få till det - kommer förstås att bygga på mikroprocessorer och bioteknik. Och det är ett paradigm som kräver större kunskap av var och en än något av de tidigare. Carlota Pérez föreslår själv att ytterligare ett krav är att vi måste få bort det tidigare paradigmets orimliga råvaruslöseri. Båda dessa krav är fördelaktiga för den täta mångfunktionsstaden och dess förmåga att skapa synergieffekter.

Bort alltså med staden som idyll för konsumtion. Fram för staden som en kaotisk synergiskapare för produktion. Vilket också innebär att vi måste framhålla mångfald och mångfunktion minst lika mycket som täthet.