Stadsmuseum eller museistad?

Lite OT här, men det där med Venedig... Skulle det vara den levande staden? Venedig används, med rätta, som skräckexempel när man pratar om döda städer. Som varande från Visby, där vi ser en museifiering som leder till en glesare bebodd och mindre levande stad, tittar vi med fasa på hur boende i Venedig mer och mer tvingas spela rollen av sig själva i ett UNESCO-vykort av sin stad (som "bara existerar för att betraktas").

Nu var det ju inte alls det inlägget handlade om, men jag kunde inte släppa att Venedig skulle vara en förebild, och orolig för att Visby ska hamna ännu längre ditåt.

Tack för en bra blogg, f.ö!

Kan tillägga att det inte specifikt är Centrumhusets höjd som hindrar ett högre hus. Ett högre hus innebär ökade kostnader per lägenhet och det är inte SSSB intresserade av, om det öht skulle bli något bygge skulle det då bli enligt standardformulär 1A, inte så kul...

@Johan E:

Kan svara på din andra och tredje fråga:
Om man är berörd sakägare (grannar, myndigheter osv) i planprocessen har SBK en skyldighet att svara på eventuella yttranden.
Tas ingen hänsyn till yttrandet har sakägaren rätt att överklaga när planen blir antagen.
En överklagan handläggs av länsstyrelsen, avslår de överklagan kan man överklaga detta till regeringen. Allt som allt kan det ta ett år.

Frågan är om det första huset från 50-talet hade fått byggas om Stadsmuseet hade fått bestämma? För alla hus som är högre än 5-6 våningar "stör" stadsbilden i ett område där alla tak är i jämnhöjd. Enbart spiror är tillåtna. Och låt oss säga att södermalm, om det hade bebyggs idag. Hade dom tillåtit att husen klättrar upp för bergen, eller skulle hushöjden minska ju högre upp man kommer?

Den logiska förlängningen av Stadsmuseets argumentation skulle ju bli att husen i en stadsdel byggdes lägre och lägre, för att inte konkurrera med tidigare byggda hus. Jag är mycket glad över att den attityden inte fanns under det framstegsoptimistiska 50-tal under vilket större delen av Söderort är byggt. Men attitydpendeln har svängt, och lär svänga igen.

Sedan kan jag tycka att Björkhagen är ett udda ställe att bygga studentbostäder på. Ligger det något lärosäte i krokarna? Kärrtorps Universitet? Men det är en annan diskussion.

Vilken fruktansvärt ful byggnad! Gör om gör rätt!

@Erik:
Håller med dig om att punkthus per definition är fel, så länge som de är del av en stads-/kvartersstruktur.

I det exemplet du nämner (Rålambsvägen) så är det kanske t.o.m lämpligast. Skulle man bygga ett kvarter slutet mot Rålambsvägen, skulle det kvarteret bli 300 meter långt och utgöra en barriär mot syd. Problemet är de existerande punkthusen Atterbomsvägen som ligger för tätt för att en gata skulle kunna dras på tvären och därigenom möjliggöra två mindre kvarter mot Rålambsvägen. För detta skulle krävas att ett av punkthusen revs.

Felet är väl att man redan på 30-40-talet byggde fast sig i en punkthusstrukturen som nu blir svår att frigöra sig ifrån.

@Johan E: Det byggs på Lappkärrsberget också, så mycket det nu går med tanke på att det ligger i Nationalstadsparken. http:​/​/​planer.​sbk.​stockholm.​se/​SBKPlanTemplates/​SBKPla.​.​

Martin Ek:

Jag kan bara beklaga att det är i stort sett omöjligt att bygga något i trakten av Universitetet. Konstigt nog gick det ju bra på 60-talet.

Själv hade jag förmånen att bo på Lappis när jag pluggade. Billig hyra och bra läge, bara 10 min med cykel eller 30 min till fots från KTH. Så jag behövde varken köpa SL- eller gymkort! Och det gjorde inget att det var lite ruffigt. Att det var ett jättestort studentbostadsområde, lite av en stad i staden, var ett extra plus.

Det bästa vore ju om det gick att bygga ett Lappis till :-)

Magnus O missar en sak: Stadsmuseets uppgift är att värna stadens historia och stadens kulturmiljöer. Om de inte gör det begår de i princip tjänstefel.

Andra instanser kan/ska stå för förnyelse och djärv arkitektur, men i en "förhandlingssituation", som ett samråd är, måste Stadsmuseet värna sin ståndpunkt.

Att Stockholms Stadsbyggnadskontor som ju har ansvar för nybyggen, sedan inte står för djärv och nyskapande arktitektur, DET är snarare problemet.

Det är alltså Stadsbyggnadskontoret som missköter sitt uppdrag, inte Stadsmuseet.

Det är inte heller bevarandekrafterna som är problemet i Stockholm, utan bristen på nytänkande när det gäller det som byggs nytt (och det är väldigt mycket, tusentals bostäder byggs trots allt varje år).

Varje nybygge är en ny chans, och nio gånger av tio försitter man den chansen.

När man jagar kulturtanter, författare och museifolk och beskyller dem för Stockholms dålig arkitektur, då är man tyvärr fel ute.

Det finns heller ingen motsättning mellan kulturell och historisk medvetenhet å ena sidan - och djärvt stadsbyggande å andra sidan.

I de flesta nordeuropeiska länder förutom Sverige, lyckas man förena dessa två. Man skapar en kombination, som blir fruktsam och intressant.

I Sverige förs ofta en stadsbyggnadspolitik som varken är historiskt medveten, eller nyskapande. Det blir istället ett slags obestämt mellanting som inte har några samband åt något håll, kulturellt vilsen och intetsägande = "JM-arkitektur".

Så har det i princip sett ut sedan miljonprogrammets dagar. Och som av en händelse skapades också det svenska bygg-oligopolet med JM, NCC, Peab och Skanska, genom deras dominans under miljonprogrammet.

Mindre byggföretag med kvalitets- och hantverksambitioner slogs ut eller köptes upp efter 1965, och sedan dess har vi generellt haft ett lågkvalitativt snabb-byggande i Sverige. Stora byggföretag med låga ambitioner, samt kontakter från dessa byggföretag rakt in på stadsbyggnadskontoren.

Att oövertänkt säga "ja" till alla dessa byggen blir därför fel. Det handlar alltså inte om ja eller nej till byggen, utan snarare om hur det byggs.

Ja eller nej blir därför för endimensionellt, och det vore intressant om yimby kunde ta debatten till ett mer komplext plan än "ja eller nej" (vilket iof ibland sker).

Om det skulle förhålla sig så att Stadsmuseets utgångspunkt i remissammanhang är begränsad till rent museala faktorer, kanske museet av det skälet undviker att motivera sina synpunkter eftersom en miljöförändring i stort sett automatiskt kan betraktas som en försämring utifrån ett museiperspektiv (såvida det inte rör sig om en restaurering av en tidigare existerande bebyggelsemiljö)?

Detta inlägg visar åter igen på den bristande kunskapen Yimby har vad det gäller PBL och planeringsprocessen, för att inte tala om kulturmiljövård. Det i sig är inget problem men om man ska kritisera något är det bra att veta vad det är man kritiserar. Bedömningen av Stadsmuseets yttrande är därför fylld av missförstånd och okunskap. Faktafel kan möjligen härledas till att Magnus Orest hänvisar till en tidningsartikel som återfinns på internet men förklarar inte oviljan och bristande kompetens när det gäller bevarandefrågor.

Gustav är inne på rätt spår. Planprocessen förutsätter att varje enskilt sakområde ger sina synpunkter på förslaget utan att väga in andra faktorer såsom bostadsbrist. Hur många är det som ställer det kravet på miljökontoret eller trafikkontoret - ”vägarna är tillräckligt dimensionerade för snöröjning men om vi tar bort vägarna får vi plats med mer bostäder”?

I fråga om bedömningar av påverkan på en kulturmiljö, högt eller lågt, pastisch eller kontrasterande är det rimligt att man förstått grunderna innan kritik framförs. I PBL finns det en formulering som säger att kulturhistoriska värden inte får förvanskas. Detta gäller enskilda byggnader såväl som bebyggelseområden (ex Björkhagen) som uppfyller kriterierna i lagstiftningen. Det finns även krav på att ny bebyggelse ska anpassas till befintliga värden, bland annat kulturhistoriska värden. I miljöbalken och kulturminneslagen ställs andra krav. Dessa krav har föregåtts av bland annat statliga utredningar, en regeringsproposition samt utarbetande av praxis och metoder för att hantera lagstiftningen. Enligt svensk rätt(spraxis) har praxis en stark juridisk ställning. På förekommen anledning bör det poängteras att det inte handlar om en statlig eller överstatlig konspiration utan om vanlig tråkig statsförvaltning.

Att säga att bedömningen är subjektiv är en extremt postmodernistisk tolkning av hur kulturhistoriska bedömningar görs. Att säga att den är ”museal” är lika extrem åt det andra hållet, kulturkonservativ. De subjektiva bedömningarna i fråga om kulturmiljö är lika framträdande som i andra sakområden såsom avloppshantering och trafikfrågor. Om man har för avsikt att gå in i en diskussion om praxis och kulturmiljövårdens teori och metod bör man vara lite mer påläst än vad Yimby hittills visat sig vara. Att tro att det är ett subjektivt tyckande från en kulturelit är ett grovt felslut som man bör undvika om man vill vara en aktiv och seriös debattör.

Det finns otaliga restaureringsprinciper som varit olika dominerande de senaste hundratals åren. Vilken av dessa ansluter sig Yimby till och vilken är det som Yimby kritiserar? Är det den som är kopplad till dagens lagstiftning eller den som rådde under 1800-talet? Yimbys inlägg blandar och ger i denna fråga men just nu är 1600-talets monumentvård den som bäst överensstämmer med Yimbys ideologiska grund (om man bortser från ett snabbt nedslag i det socialistiska 1970-talet/Jane Jacobs). Utifrån vilka teoretiska och metodologiska utgångspunkter ska de kulturhistoriska bedömningarna göras, vem ska göra dem och vem ska besluta om dem? Om Yimby förväntar sig någon seriös respons på framförd kritik så är nån form av klargörande på den punkten nödvändig.

Stadsmuseets yttrande är viktigt eftersom det visar på hur förslaget förhåller sig till lagstiftningen och hur stadens ambition kring kulturmiljöer är. Stadsmuseet arbetar på uppdrag av kulturnämnden och kommunfullmäktige, inte på uppdrag av stadsbyggnadsnämnden. Kommunen måste följa lagstiftningen. Gustav sätter fingret på den ömma punkten när han påpekar att det är stadsbyggnadskontoret och stadsbyggnadsnämnden som har ansvaret för den arkitektoniska utformningen såväl som för skyddet av kulturmiljön.

Tyvärr verkar den politiska populismen fira triumfer i denna fråga. Erik Slottner (KD) har exempelvis inte förstått vilken roll Stadsmuseet har eller hur lagstiftningen ser ut. Det oroväckande är att han sitter i stadsbyggnadsnämnden. Tidigare har Per Hagwall , Kristina Alvendal och Per Ankersjö offentligt uppvisat samma okunskap kring det de fattar beslut om. Att inte veta vad det är man beslutar om är ett mycket större demokratiskt problem än Nimby.

Att ni i Yimby inte vet vad ni pratar om är i sammanhanget irrelevant (men dock irriterande) och kommer att så förbli om ni inte skaffar er mer kunskap om det ni kritiserar.

@Didde:
"Det finns även krav på att ny bebyggelse ska anpassas till befintliga värden, bland annat kulturhistoriska värden."

Om det står så i PBL eller i någon annan lag, är det tydligt att lagen bör omformuleras (dvs är i dagsläget orimlig). Den stad vi har idag har ju tillkommit på tidigare jordbruksmark. Att bygga ny stad har inneburit att områden ändrat karaktär och att man inte anpassat sig till de befintliga jordbruksvärdena. Tänk om man i norra Europa tillämpat denna regel under åren 1500-1900. Hur mycket stad skulle vi i dagsläget då ha i norra Europa?

Kunskap om hur det befintliga systemet fungerar bör vara ett av kraven innan man börjar prata om att det ska ersättas. Att lära sig skilja på hur bedömningar görs i förhållande till lagstiftningen respektive en teoretisk och metodologisk diskussion samt hur teori- och metodutveckling relaterar till lagstiftningen, är ett steg på vägen. Bara kunskapen om att det finns en lagstiftning kring kulturmiljö verkar vara den rudimentära nivå Yimby och stadsbyggnadsnämnden i Stockholm befinner sig på nu. @Niklas: Steg två är att förstå vad lagstiftningen innebär, vad de olika paragraferna egentligen betyder och vad de förutsätter av bedömningar, processer och kunskapsinnehåll.

Kravet att veta vad man pratar om bör också gälla om man kommer med kritik av den sort som Yimby och framför allt politikerna i Stockholms kommun gör. Problemet är att när makthavare inte vet vad de beslutar om och kommer med den typ av kritik som de gör titt som tätt undergräver de det demokratiska systemet mer än dålig praxis eller dålig lagstiftning. Lagstiftningens syfte är mycket att stå emot politisk populism och svågerpolitik. Yimbys, Erik Slottners, Per Ankersjös, Per Hagwalls och Kristina Alvendals uttalanden får alltså motsatt effekt. Att systemet och lagstiftningen stretar emot är helt i sin ordning eftersom det är skapat för att bekämpa beslut fattade på okunskap och individuella nycker. Om man inte som Yimby har en postmodernistisk förståelse av begreppet kunskap, är det en bra sak.

Diskussion kring och kritik av lagstiftning respektive praxis är alltid öppet för alla, även om nån form av relevant kunskap i ämnesområdet är att föredra om man vill få något genomslag eller framstå som seriös. Kunskapen finns bland annat att hämta på bibliotek, arkiv och internet. Min poäng är att om man inte har tid eller lust att hämta relevant kunskap bör man vara mer ödmjuk.

@Didde:
Nja det gäller att studera förarbetena till dessa lag för att ta reda på intentionen med dem. Men om man ordagrant tolkar det du skrev, så inser man att någon ny innerstad, av den typ vi byggt från medeltiden fram till 1930-talet, inte kommer att byggas igen, såvida inte lagarna omformuleras.

Men som sagt förarbetena kanske säger något annat, men jag misstänker att det inte är så.

Om Yimby anser att den kritik och problemanalys Yimby framför ska utgå från saklighet och faktiska omständigheter eller om den ska baseras på en ”allmän debatt”, är i första hand upp till Yimby. Men det går inte att bortförklara att artikelns argumentation och kritik grundar sig på felaktiga antaganden om både lagstiftning, planprocess och hur kulturhistoriska bedömningar görs, och att detta med all sannolikhet har att göra med bristande kunskap. Alternativet är att kunskapen finns men att den osakliga argumentationen ändå framförs som sanning.

Det är självklart att det finns problem med både praxis, tillämpning i stort och lagstiftningen i sig. Men så länge Yimby inte kan göra skillnad på upplevda eller reella problem med praxis (inklusive svåra ord som ”teori” och ”metod”) respektive lagstiftning är argumenten för en lagändring och kritik av bevarandeinstitutioner/organisationer inte trovärdiga. På grund av detta har Yimby heller ingen möjlighet att avgöra vad som är odemokratiskt eller inte.

Om vi bortser från den ”allmänna debatten” ett tag så kanske ni kan klargöra om det är bevarandets teori och metod, lagstiftningen eller planprocessen (där allmänna intressen väger tungt) som ni anser vara problemet samt på vilket sätt det är det?

Den dogmatiska bevarandesynen existerar inte utanför ”den allmänna debatten”. Det finns ingenting i vare sig lagstiftning eller bevarandets teori och metod som säger att all förändring innebär en förvanskning. Sådana ogrundande generaliseringar är enbart sprungna ur okunskap. Det är lätt åtgärdat om man bemödar sig med att läsa och förstå lagstiftningen respektive försöka läsa in sig på ämnet ”bevarande” istället för att utgå från en ”allmän debatt”. Förvanskning är ett juridiskt begrepp som återfinns inom PBL. Andra juridiska begrepp som reglerar bevarande som ”varsamhet”, ”påtaglig skada”, ”(tillståndspliktig) ändring”, ”underhåll” etc finns också och de betyder inte samma sak och är grundade på delvis olika teorier om hur förändring av det befintliga ska hanteras.

Grunden för allt bevarande handlar om att hantera och reglera förändring, naturlig eller annan, och genom århundrandena har frågan om hur förändringen av det befintliga ska hanterats ändrats och fördjupats. I övrigt får jag åter igen hänvisa till bibliotek och arkiv. Yimby har efter många påpekanden haft flera år på sig att själva skaffa sig den kunskapen som hade kunnat höja kvaliteten i era argument och er kritik. Nu ska jag ta julledigt, men jag önskar er lycka till!

Intressant och samtidigt lite skrämmande att läsa hur en "PBL-byråkrat" som didde resonerar. Givetvis så kritiserar didde alla som har en åsikt som avviker om PBL och stadsbyggnad från det han anser är den rätta. Att PBL är en lag som i långa stycken kan uppfattas som förvirrande av lekmän är ju ytterligare en orsak till att den måste skrivas om. Givetvis så vill personer som didde som anser sig vara experter behålla informationsmonopolet i möjligaste mån och gärna förklena andra som har en annan åsikt. Lagar ska/behöver inte vara skrivna så att de behöver uttolkare vilket ju ofta är fallet dessvärre.

+1 för Didde och diskussionen i sig - härligt med debatt!

Stadsmuséets kritik är lite obegriplig som byggnaden White har ritat. Inte konstigt att det blir så åt helvete i det här landet när byggnadsdebatt (undantag YIMBY) ter sig;

1. Uselt förslag läggs fram
2. Usel "kritik" på det usla förslaget
3. Ingen bryr sig i vilket fall eftersom allt ändå handlar om pengar.

Det lagda förslaget kan naturligtvis anses fult, det är en smaksak. Men det är inte framtaget enligt billighetsmall 1A. Att, med Brunos ord, "allt ändå handlar om pengar", stämmer inte, inte i det här fallet. I så fall hade det blivit en vit låda i stället.
(Ok, i en filosofisk mening handlar ju stadsbyggande alltid om pengar, men här är byggaren uttalat villig att betala extra för spännande design)

@Didde/Lisa:

Något bättre antikvariskt förhållningssätt än vad denna byggnad uppvisar finns inte. Det går att rada upp hur många policydokument, restaureringsideologiska texter och charters som helst om man skulle vilja. Nu behöver man dock bara se till det fantastiska resultatet.

Det borde stå klart för var och en, inte minst antikvarier, att detta är precis med en sådan här respekt som den befintliga miljön ska behandlas. Tur att YIMBY finns som förstår detta. En gnistrande diamant som dessutom får den omrkingliggande bebyggelsen att träda fram lite extra – utan tvekan!

Men sådana här antikvariska diskussioner är tämligen tråkiga. Bättre att titta och njuta och rikta ett stort tack till YIMBY och arkitekterna.

Och den som vill få ett stort garv kan läsa vad Didde/Lisa skriver i den här bloggposten:

http:​/​/​byggnadsvardsnytt.​wordpress.​com/​20​10​/​0​3/​20​/​en-​f.​.​

@ jan: Jag var bara trött på dumma och illa underbyggda argument och lyckades därmed inte hålla huvudet kallt. Mina studielån och mina arvoden betalas inte av att gratis ge bort min kunskap till Yimbyister som inte orkar lägga ner tiden på att förstå vad andra eller de själva baserar sina åsikter på. inte när jag kan få ganska bra betalt för dem. Jag tolkar din egen replik som ett uttryck för exakt samma sak. Lösningen är förstås att inte argumentera utan citera andra.

PBL-byråkratin är ett uttryck för just detta. Att inte i varje situation orka med att förklara ett antal hundra års av teoribildning och praxis som ju är nödvändig att förstå om man ska kunna vara nyanserad och självkritisk och inte fastna i dikotomier som bevarande- utveckling, när de inte ens enligt lagstiftningens definitioner inte är motstående.

När Johannes och Magnus Orset mfl gång på gång vägrar att läsa in sig på vad grunden för ställningstaganden för ett bevarande är, eller när de inte orkar bemöda sig om att förstå andra utgångspunkter sina egna dogmer, så blir deras argument irrelevanta. Argumenten baseras dessutom på faktafel och är osakliga. Med kunskap om hur antikvariska bedömningar och planeringsprocessen fungerar så är det uppenbart att Stadsmuseets yttrande inte handlade om att huset inte skulle byggas utan om hur det skulle utformas. Två punkthus anpassade i höjd till befintliga byggnader kanske vore bättre än ett högt? Är det någon av oss som har läst Stadsmuseets yttrande och faktiskt vet vad de säger? Orest och Johannes har det uppenbarligen inte.

På basis av min kunskap om hur antikvariska bedömningar görs så är stadsmuseets synpunkter inte ett ifrågasättande av byggandet av studentbostäder eller en utveckling men har däremot avsikt att balansera det typologiska och arkitektoniska uttrycket till sin omgivning. Det senare är det som vanligen brukar falla inom begreppet arkitektonisk kvalitet. Om Yimby har en annan definition vad detta är bör denna beskrivas med tillhörande teori, metod och hur den förhåller sig till en eventuell praxis. I alla fall om Yimby har för avsikt att kritisera den rådande teorin och praxis av vad arkitektonisk kvalitet är.

Att tolka lagstiftningen utan att ha läst och förstått den; att tolka och kritisera bevarandets teori och metod (som är en kombination av historievetenskapen, ekonomisk historia, konstvetenskap, arkitektur, sociologi och statsvetenskap) utan att ens ha läst litteraturen som motsvarar en grundkurs i ämnet är inget annat än lathet och kan inte bemötas seriöst. Åtminstone bör en av dessa vetenskaper vara grunden för kritiken och särskiljas från de andra.

Sådana svagheter i ett argument kan mycket väl kritiseras utan att behöva motiveras ytterligare och utan att innehålla den självdistans som skulle skapa en större förståelse och driva diskussionen framåt. Min ovilja att vara självkritisk kommer sig av att självkritiken kommer att tas för intäkt för ett påstående som är felaktigt alternativt att den inte kommer att förstås alls. Detta enbart på grund av okunskap hos Yimby. Jag antar att du själv känner till fenomenet själv, troligen bland antikvarier.

Som i alla sakområden som berör planeringsprocessen finns det ett problem mellan teori, metod och praktik. Det är inget som är exklusivt för kulturmiljövården. Ska man komma åt problemet bör man åtminstone kunna skilja på vad som är teori, vad som är metod och vad som är praxis/lagstiftning . Kritiken kan därmed rikta in sig de delar som är relevanta. De svepande kommentarerna om ”museistad” och ”allmän debatt” är helt enkelt bara okunniga. Att inte förstå skillnaden mellan förvanskning och bevarande är ett uttryck för att man inte förstått vare sig lagstiftning (som ju är mer än själva lagtexten) och hur den relaterar till praxis, metod och teori. Det är detsamma inom alla sakområden som regleras inom planprocessen, exempelvis vägars bredd i förhållande till snöröjning.

Orest artikel hade lika väl kunnat handla om arkitekternas oförmåga att skapa en arkitektur som är anpassad till geografin och befintliga förhållanden. Hur byggnader; förhåller sig till topografin och hur de relaterar till sin omgivning är vedertagna kriterier för bedömningar av en byggnads kvalitet, inom lagstiftning såväl som bland arkitekter. Eller så hade artikeln kunnat handla om byggbolagens ovilja att skapa mervärden i det de bygger. Om man inte utgår från den befitnliga bebyggelsen eller den befintliga lagstiftningen bör man specificera på vilka grunder argumenten annars är giltiga.

Jane Jacobs var liberal och marknadsvänlig men i och med sin vurm för sociala kontrollsystem och hur det sammanföll med rivningsvågor och husockupationer så finns det en socialistisk tolkning av henne i Sverige.

@ Martin Kolk: Du verkar vara en av de få som förstått vad kritik av modernismen och byråkratin egentligen innebär. Denna kunskap bör användas till att både förstå den befintliga lagstiftningen, bevarandets teori och praktik samt den eventuella kritik som riktas mot det rådande. Det är bla detta som artikelförfatteren inte förstått.