Utskrift från www.yimby.se
....

Krönika: Ledarskap på Slussen – Learning from Götgatsbacken

 
Även publicerad på Jerker Söderlinds blogg


Jerker Söderlind

Det är bra att Stockholms politiker är engagerade i hur Slussen ska byggas om för att motsvara vår tids krav. Mindre bra är att en avgörande infrastrukturfråga hanteras med hjälp av 1900-talets juridiska planinstrument. Höga ambitioner förmår föga om politikens verktyg är fullständigt felkonstruerade för att lösa uppgiften. Detta är nämligen fallet.

Det går inte att tillverka en smörkniv med en motorsåg. Lika lite går det att planera en stad med hjälp av det juridiska instrumentet detaljplan. Det är ju, som de flesta som har kommit i kontakt med aktiviteten stadsplanering, en avgörande skillnad mellan att bygga och att planera för byggande.

Det är i och för sig begripligt att socialdemokraterna gör partipolitik av Slussen. Det ligger i partipolitikens natur att vinna röster på motståndarnas bekostnad. (S) förklarade redan före valet att man ville ha färre bilar, bra utsikt och en märkesbyggnad. Helt OK. Det är lika begripligt att stadshusalliansen talar om ett oansvarigt agerande när oppositionen med vaga argument om framkomlighet för barnvagnar (!) och branta trappor (!) vill överösa stadens utredande konsulter med ytterligare en dos generösa utredningsarvoden. Den positiva sysselsättningseffekten inom konsultbranschen bör vägas mot den långsiktiga kostnaden för ett kollapsat transportsystem och tilltagande politikerförakt.

Stockholms två stora partier står i den uppkomna situationen inför ett tydligt val:

  1. Partiegoism. (M) och Stadshusalliansen kan välja att skjuta över hela ansvaret för ett krackelerande transportsystem på (S) och dess eventuella stödpartier. Om och när en dödsolycka inträffar, underhållskostnaderna för Slussen rasar i höjden eller ytterligare ett genialt förslag som löser alla problem presenteras av nästa påtryckningsgrupp som lyckas få in helsidor i Svenska Dagbladet, då kan (M) luta sig tillbaka och lägga allt ansvar på (S).

    På samma sätt kan (S) invänta nästa val och samla på sig samtliga protestgruppers samlade ilska över att tiderna förändras eller att just deras deras geniala förslag inte genomförs och kräva ännu bredare samråd. När valet sedan väl är vunnet (?) kan den nya majoriteten förvåna världen med att genomföra Stadshusalliansens plan med vissa tillägg för ramper för rullstolar, allergisäkrade övergångsställen, massor med utsikter och blomsterpottor och ett fantasifullt icke finansierat kulturhus för barn istället för vedervärdig kommers av typen butiker och restauranger.

    (S) kan självfallet även välja den museala linjen och rekonstruera en fullskalekopia av 1930-talets brutala biltrafikmaskin. Ett sådant beslut skulle kunna följas upp med en radikal bevarandeplan för hela Stockholms innerstad, där samtliga trafikanläggningar, gångtunnlar och trafikleder från det glada 60-talet återställs till originalskick. Huvudstaden skulle då kunna marknadsföras som världens enda utomhusmuseum för modernistisk trafikplanering och betongarkitektur. Det är lite som på Cuba, där man fortfarande kör omkring i gamla jänkare eftersom det är svårt att få tillstånd att köpa nya bilar…

     
  2. Stadsmannaskap. De två partierna gör gemensam sak för att höja politikens anseende och ansvarstagande för det allmänna. Det nuvarande förslaget rensas från allt som har med innehåll, arkitektur, övergångsställen, planteringar, fasader, bostäder och antal körbanor att göra. Huvudstadens fädrer och mödrar ger stadsbyggnadskontoret i uppdrag att ta fram en ”funktionsplan” för Slussen som enbart skapar den mark, de konstruktioner och de underlag som behövs för att kunna bygga hus, dra fram trafik och ställa ut träd på.

    Det kan också kallas för en ”infrastrukturplan”. Partierna förklarar samfällt att de är grovt oense om var, hur, vad, när, på vilket sätt, med vilken utformning och med vilka ändamål och fordon som denna nya mark och infrastruktur skall bebyggas, trafikeras, användas, promeneras eller köras bil eller buss eller spårvagn på.

    Det enda partierna är ense om är att den nya marknivå som byggs, inklusive de byggda konstruktionerna över vattnet, dimensioneras på ett sådant sätt att det blir möjligt för bilar, bussar, spårvagnar, elefanter, kamelkaravaner och självfallet också skateboardåkare och barnvagnar att röra sig över dessa ytor. På samma sätt dimensioneras marken så att det går lika bra att bygga stora hus som små blomsterpottor på marken. Alla beslut om innehållet skjuts således på framtiden. Samtidigt går det att börja bygga redan, dvs att sätta grävskoporna och betongblandarna i arbete.
     
Det är här frågan om verktygen kommer in.
 
Sverige har sedan stadsbyggandets period, ca 1200-1900, begåvats med en lagstiftning som i allt högre grad omöjliggör och illegaliserar planering. De planlagstiftningar som infördes 1931, 1947, 1987 och 2010 har en sak gemensamt: detaljerna, detaljerna, detaljerna. Liksom förutsägbarheten, förutsägbarheten, förutsägbarheten.
 
När vi idag tar fram en plan för något handlar det inte bara om fastighetsindelning och var gator ska gå. Kommunerna har i tilltagande grad givits rätten och skyldigheten att reglera ”var, vad, när, hur, med vilket ändamål och med vilket utförande” något ska byggas. Den förkrympta variant av det gamla juridiska dokumentet ”stadsplan” som kallas ”översiktsplan” är som de flesta vet inte på något sätt bindande och - bara om man har tur - vägledande för utvecklingen.
 
Detta förhållande är bara i sig intressant, eftersom kommunernas förmåga och kraft att styra utvecklingen under de senaste 20-30 åren snarare har reducerats och delvis ersatts av de stora fastighetsbolagens, byggarnas och privata konsulternas egna planering.
 
Det viktiga är dock:
 
Detaljplanens tvångströja mer eller mindre tvingar våra politiker att ta beslut om allt från var en bro ska gå till färgen på stuprören och användningen av ett enskilt hus – i samma beslutsdokument.
 
Och eftersom det enda man vet om framtiden är att den kommer att se annorlunda ut än dagsläget, går det helt enkelt inte att göra en perfekt plan.

Det är detta jag har kallat ”den skräddarsydda kostymens förbannelse” (se vidare den kommande boken ”Handeln bygger staden”, med utgivning under hösten). Om kraven på specificering av detaljer i våra planer fortsätter att eskalera på samma sätt som under de senaste hundra åren, kommer krav på möblering, typ av blommor och gardiner i fönster, tapetfärg och typ av lampor att infogas i detaljplanerna…
 
Och det är här vi kan lära oss något av 1800-talets stadsplanering och Götgatsbacken.
 
På min vägg sitter ett kopparstick från 1800-talets Stockholm. Den stad och den sluss som då fanns hade inte ens hört talas om privatbilism eller skateboardåkare. Trots detta fungerar stora delar av den stad som byggdes utan detaljplanens förlamande detaljfixering utomordentligt bra i vår moderna och upplysta tid. Egentligen borde det inte stå ”trots det” utan ”tack vare att” i den föregående meningen.
 
Om vi betraktar stadsplanen för Götgatan, från Slussen till Skanstull, kan vi konstatera att den enbart reglerar stadens HÅRDVARA. Den säger ingenting om funktioner eller flöden eller användningssätt, dvs stadens MJUKVARA.

Under senare år har Götgatans norra del varit föremål för en hel del politiskt bråk och förändringar. Den gamla gatan har, utan några egentliga hårdvaruförändringar, transformerats till en transportled för häst och vagn, till bil och buss och nu till gående och cyklister. Politiska partier och lobbygrupper kan bråka hur mycket som helst om det ska vara dubbelriktad biltrafik eller bilfritt på Götgatsbacken. I en skimrande bilfri framtid kan det hända, om väljarna så vill, att hela Götgatan transformeras till en gågata med barer tvärs över gamla körbanor och busshållplatser. Om detta vet vi inget. Om detta kan vi debattera.
 
Jag tror att poängen har gått fram nu.
 
Men, tänk dig om planen för Götgatsbacken hade underställts samma detaljerade detaljplaneringskrav som i fallet med dagens Slussen! Då hade det varit stört omöjligt att få till en Götgatsbacke, inklusive husen längs backen.
 
Några hade krävt kulturell verksamhet i alla bottenvåningar medan andra hade föreslagit en galleria.
 
Några hade krävt att backen skulle bebyggas med dagens typ av embarmligt tråkiga plåt och glaskartonger, som vår kära arkitektkår av någon anledning har fått för sig annonserar ”vår tid” genom att slå 60-talets tristess med flera häst- (eller kanske plåt-) längder.
 
Ytterligare andra hade krävt rullband eller ramper för synskadade, total bilframkomlighet eller total bilavstängning, framkomlighet för spårvagn eller hästparader.
 
Nästa grupp hade protesterat mot att utsikten mot omgivande kvarter hotades av att man ställde hus längs gatan (de hade säkert yrat någonting om Strindberg och ”luft och ljus och behovet av vindpinade ytparkeringar”) eller varför inte skateboardramper i stället för hus med bostäder och butiker (vilket för vissa grupper bara är ett uttryck för fastighetskapitalets önskan om att tjäna grova pengar på att bygga den sorts hus som folk vill ha). Och så vidare.
 
 Nu räcker det
 
Våra stadsbyggnadspolitikers uppgift är att leda och utveckla staden. På andra plats kommer skyldigheten att erbjuda alternativ och att bråka med varandra. Jag tror att både (S) och (M), som historiskt sett har kommit ganska bra överens i Stockholm, har allt att vinna på att bygga en infrastruktur på Slussen, som de sedan kan fortsätta att bråka om. Kultur eller kommers? Bilar eller spårvagnar? Utsikt eller hus? Osv.

För den som inte fattar detta, vill jag bara påpeka att det ur promenadperspektiv är väldigt smart att bygga en eller flera mycket BREDA broar mellan Södermalm och Gamla Stan. Jag har t ex varit i Prag. Där finns det en bro som heter Karlsbrücke. Det går inga bilar på den bron. Men man kan gå på den. Det skulle dock gå att köra bil på den bron. Men det har politikerna sagt nej till.
 
På samma sätt fungerar det med broar i Stockholm. Man bygger en bro. Sedan kan man göra 8 filer för bilar på den bron. Eller så minskar man antalet körfält till 4. Då blir trottoarerna mycket breda och trevliga. Om man bara gör 2 körfält för bilar blir det väldigt mycket plats över. Då kan man ställa ut små hus och planteringar och kiosker på bron. Och våra politiker kan fortsätta att träta om hur många bilar det ska gå mellan Södermalm och Gamla Stan. Ungefär som det fungerar längs Götgatsbacken.

Således: befria Slussen från detaljplanens tvångströja.
 
Gör en partiöverskridande överenskommelse om infrastrukturen. På köpet kan våra politiker både höja sitt anseende hos allmänheten och få en massa mark och broar som de kan bråka om hur den ska användas.

Planen för Slussens första grundetapp skulle kunna kallas ”Stadsplan”.
 
Om det ska vara blommor i fönstren på nya hus på Slussen, om bänkarna ska vara gröna eller blå eller bilarna många eller få, det kan vi enas om att fortsätta att bråka om.

För det är ju kul att bråka, eller hur?

(Mer slussen här)

Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
+1
Jonas Frejd (31 Augusti 2011 09:38):
Gillar liknelserna med hårdvara/mjukvara, tror att precis samma problematik kommer uppstå när det gäller överdäckningen från T-centralen och längs med spåren vid Karlbergskanalen. Där skulle ett liknande resonemang behövas.
 0
Anders Gardebring (31 Augusti 2011 15:08):
Frågan är väl om (s) obstruerande kommer få någon effekt?
MP verkar vara tydliga:
http:​/​/​www.​emiliahagberg.​se/​20​11/​0​8/​31/​slussen-​behover.​.​
 0
Jan Wiklund (31 Augusti 2011 17:14):
Jerkers resonemang är naturligtvis tillämpbart överallt. Mycket av tråkigheten i 1900-talets stadsbyggande kommer sig ju av detta - allt är bestämt redan i planen och kan sedan inte förändras, hur än verkligheten utvecklar sig.

Varför det är så kan vi diskutera om. Har det att göra med politikers/byråkraters klåfingriga försök att styra? I så fall har det misslyckats; ingen har påverkat Stockholm så mycket som Albert Lindhagen som visligen avhöll sig från att försöka bestämma i detaljer utan höll sig till det övergripande.
 0
Daniel Jonsson (31 Augusti 2011 17:24):
Jag har funderat på om inte det här med att vi i Stockholm för första gången på länge valt samma styre två mandatperioder i rad är väldigt bra för slussens chanser att nånsin bli ombyggd. Hoppas spaden kommer i marken innan nästa val.

Jag orkar verkligen inte bry mig om nya Slussen längre, jag vill bara se den gamla demolerad.
 0
Anders Gardebring (31 Augusti 2011 21:39):
Daniel:
Du har nog en poäng. Själv tänkte jag korka upp champagnen när rivningen väl inleds...
 0
Martin Ekdahl (31 Augusti 2011 23:35):
Tack för en mycket välskriven artikel om ett angeläget ämne Jerker. Du fångar flera tankar som jag har bollat med i huvudet under åren och du gör det på ett utmärkt stilistiskt vis.
 0
Jerker Söderlind (2 September 2011 23:27):
Jag tror att vår (dvs engagerade konstruktiva stadsutvecklares skara) i allt högre grad kan och bör bli att underlätta och stödja våra politikers arbete i förverkligandet av den utmärkta nya översiktsplanen. Även inom (s) finns goda och ansvarstagande krafter (liksom det inom (m) finns exempel på motsatsen...).
Problemet är att kortsiktiga populister och oseriösa media föredrar att lyfta fram konflikter och bråk.
Dvs: stötta och stärk de politiker som vågar utmana särintressena och de lokala egoistiska opinionerna.
(märkligt att hamna i denna position, för övrigt! :-) )
Och för Gud skull, låt oss sluta tala om arkitektur, fasader är som tapeter, de går att byta när som helst.
Ansluter gärna till träffen på kaknäs den 15 sept!
 0
Jan Wiklund (3 September 2011 13:48):
Jag tror att bästa sättet att stödja dem är att elda på från det motsatta hållet. Alltså inte "gud så bra du är" utan "varför bygger ni inte kvartersstad här?" Flytta extrempositionerna, helt enkelt. Se till att översiktsplanen blir en extremt måttlig och egentligen ganska tråkig kompromiss som går att utveckla åt vårt håll.

Och vad jag avser i första hand är ju att planen, och de partier som står bakom den, kompromissar så in i helvete med biltrafiken. Dom tror fortfarande på snabbhet som idé, till skillnad från täthet. Och dom tror fortfarande på att en mycket stor andel ska ta sig fram med bil. Följaktligen motorvägar. Vilket strider till hela sin anda mot den täta staden där man huvudsakligen tar sig fram till fots. Och vilket leder till fortsatt utspridning - eftersom det går att sprida ut kommer många exploatörer att göra just det. Och förortskommunerna kommer inte att säga nej.

Och jag har fortfarande inte fått något svar på varför politiker/stadsbyggnadsbyråkrater grottar ner sig i detaljer så till den grad att de mister helhetssynen. Kanske något rationellt svar på den frågan inte finns?
+1
Pawel Flato (6 September 2011 13:31):
@Jan Wiklund

"Och jag har fortfarande inte fått något svar på varför politiker/stadsbyggnadsbyråkrater grottar ner sig i detaljer så till den grad att de mister helhetssynen. Kanske något rationellt svar på den frågan inte finns?"

Frågan är verkligen intressant.

En försök till svar kanske:
Noggrann planering, förutseende och disciplin har gjort Sverige till ett i de flesta avseenden mycket väl fungerande samhälle.
Tyvärr har en överdosering skett och lett till en stor ängslighet. Allt ska utredas och förutsägas i så hög grad att allt utrymme för intuition,spontanitet och risktagande har sopats bort. En övertro på kontroll och planering råder. Som om motsatsen till absurd detaljplanering är fullkomligt kaos och total anarki. En bild som naturligtvis teknokraterna gillar och som stärker deras position och makt.
Visionärer med "galna" idéer göre sig icke besvär.

Sen är det väl också så att det är tryggare och enklare att ägna sig åt mer mätbara och konkreta saker som detaljer än mer abstrakta och komplexa saker som helhetssyn.
Ganska mänskligt men ack så trist.
 0
Jan Wiklund (6 September 2011 16:34):
Kanske - men det är något annat jag syftar på här.

Jag tänker på det här att när Lindhagen härjade som mest brydde han sig bara om att bestämma var gatorna skulle gå och var kvarteren skulle ligga. Resten löste man på annat vis, främst genom planbestämmelser. Eftersom han kunde koncentrera sig på det blev det också resultat.

Från och med ca 1930 (någon expert kanske kan ange ett exakt datum) började planerna just gräva ner sig i detaljer och ange exakt hur varje hus skulle se ut och vad det skulle användas till. Resultatet av det blev att planprocessen förlorade det övergripande perspektivet ur sikte och att stan kom att bestå av en massa enklaver utan samband med varandra. Samt att Lindhagens suveräna överblick försvann.

Det fanns förvisso en massa anarki på 1800-talet, typ skithus på gården och sånt, men den kunde man ju komma åt genom planbestämmelser istället. Det är ju inte nödvändigt att pilla i samma detaljer i Hammarbyhöjden, i Årsta, i Gubbängen, i Farsta, i Rågsved, i Bredäng, etc etc etc. Det är lite av uppfinna hjulet på nytt varje gång. När generella lagar och planbestämmelser kunde ha löst problemet så mycket enklare.

Vi berömmer oss av att ha en generell sociallagstiftning istället för t.ex. USAs oändligt byråkratiska småaktighet. Varför inte tillämpa samma tänk på stadsbyggandet?
 0
Pawel Flato (7 September 2011 12:27):
@Jan Wiklund

Om det var på 30-talet så sammanfaller det ju med modernismen och den sociala ingenjörskonsten. Är inte det förklaringen då?
Jag kan inget om Lindhagen, mer än att det finns ett Lindhagens plan. Jag antar det är honom den är uppkallad efter. Så som du beskriver honom tycks han mer vara ett barn av det för-industriella 1800-talet och sekelskiftets framtidsoptimism.
Jag ska villigt erkänna att jag inte direkt är superbeläst på detta, men min bild av världen före 30-talet var att det fanns mer "anarki" rent generellt. Förutom inom det religiösa. Där fanns spelfältet för makten att utöva detaljstyrning på individen. På 30-talet har istället politiken och den sociala ingenjörskonsten tagit över den rollen.

Din parallell till sociallagstiftningen låter intressant, men jag kan för lite om den.
Utveckla gärna lite här :)
 0
Jan Wiklund (7 September 2011 12:39):
Jo, men det är ingen förklaring. Det är en "förklaring" av samma sort som "han är blind för att han inte ser något".

Frågan är varför man gav sig in och detaljplanerade så till den grad att hela överblicken försvann och man istället satt där med mindre kontroll än man hade innan.

En möjlighet är ju att man i början trodde att den ökade detaljstyrningen skulle leda till mer kontroll. Men varför la man då inte av detta när man såg att det inte blev som man trodde? Varför tror man fortfarande att vartenda hus måste detaljplaneras både till utseende och användning när man ritar planen för Slussen?
 0
Pawel Flato (7 September 2011 18:03):
@Jan Wiklund

" ingen har påverkat Stockholm så mycket som Albert Lindhagen som visligen avhöll sig från att försöka bestämma i detaljer utan höll sig till det övergripande."

"Frågan är varför man gav sig in och detaljplanerade så till den grad att hela överblicken försvann och man istället satt där med mindre kontroll än man hade innan.
Men varför la man då inte av detta när man såg att det inte blev som man trodde?"

Jag skjuter lite från höften här, så sorry om det blir lite spretigt. Men frågan är intressant
och svår och då kan lite "brainstorming" vara på sin plats :)


Är deras kontroll verkligen mindre? Förväxlar du inte omfattningen av kontrollen över helheten med att resultatet av den är sämre än på Lindhagens tid? Alltså en kvalitetsskillnad och inte en kvantitets?

Att du drar slutsatsen att deras förmåga att kontrollera helheten är mindre än på Lindhagens tid betyder ju inte att dom delar den uppfattningen. Vad talar för att den insikten/uppfattningen finns ö.h.t?

Men OM det nu är så att dom inser det så undrar jag vem som i så fall har den makten idag?
När arvet efter Lindhagens helhetstänkande utan detaljstyrning förspilldes, i närsynthet kring detaljer, förlorades inflytandet över helhetsstyrningen. Kanske har man inte förmått att återvinna den. Någon annan har tagit över (vem?) och släpper den inte frivilligt.
Alternativt bryr man sig inte. Man har det bra där i sin detaljvärld och kanske lever i illusionen att man gör att underverk för helheten?
 0
Jan Wiklund (8 September 2011 09:19):
"Dom" kanske är ett lite för luddigt uttryck. Jag menar att på 1800-talet hade kommunerna stenkoll på hur städerna byggdes ut, och därmed också stenkoll på hur den infrastrukturen som de själva bekostade skulle byggas.

Idag är det exploatörerna som bestämmer hur stan sprids, och kommunerna får komma efter med infrastruktur om de tycker sig ha råd. Idag har vi ju en enorm diskussion här i Stockholm som utgår från att infrastrukturen är helt otillräcklig och måste kompletteras för hundratals miljarder, vilket inte finns. Kommunerna har uppenbart förlorat kontrollen.

Kanske för att de har fixerat sig vid detaljer och inte orkar styra helheten?
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8613 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter