Utskrift från www.yimby.se
....

Debatt: "Vi arkitekter bär ansvaret för den bristande kvaliteten"

 

Emma Jonsteg

Svensk arkitekturs låga kvalitet har blivit elefanten i rummet som alltför många kämpar för att inte låtsas om. Kåren lider av kompetensbrist men också av ett stukat självförtroende, skriver Emma Jonsteg, vd för Utopia Arkitekter. Denna debattartikel har tidigare publicerats i tidningen Arkitekten.

Bland landets arkitekter är det en i det närmaste självskriven uppfattning att det som produceras inom svensk arkitektur i dag, med några ytterst få undantag, är riktigt uselt.
Faktum är att det arkitekter emellan uppfattas som klädsamt att tycka att det mesta som görs av så väl kollegerna som det egna kontoret är dåligt.


Det gör mig bedrövad att jobba i en bransch med en sådan självbild. Vad som gör mig ännu mer beklämd är att jag till stora delar håller med om den dystra verklighetsbeskrivningen. Det mesta är faktiskt skräp.

Sverige är en nation som har en stark tradition inom en lång rad konstnärliga yrken. Arkitekturen är dessvärre ett lysande undantag. Orsakerna till det kan man så klart diskutera och ha olika teorier om.


Det som oroar mig är att vi inom kåren inte har någon strukturerad, konstruktiv och framåtblickande diskussion om detta generella kvalitetsproblem. Det har blivit en elefant i rummet som stora delar av branschen år efter år kämpar febrilt för att inte låtsas om.

Säkert av en rad olika skäl. Vissa är givetvis rädda för att bli stämplade som gnällspikar. Många tycker säkert att det är bekvämare att skylla på omständigheter som man säger sig inte rå över. Men sanningen är nog i många fall att det stora flertalet faktiskt inte kan så mycket bättre. För varför är annars kvaliteten på det som branschen producerar så låg? Varför är Sverige annars inte lika långt framme inom arkitektur som inom mode, matlagning eller musik?

Ni som läser det här kanske avfärdar mig som en gnällspik. Kom då ihåg att det inte är jag som börjar tala om att anlita utländska kontor så fort det ska planeras för en ny spännande byggnad i Sverige.

Vi arkitekter, som kår, måste inse att det är vi som bär ansvaret för den bristande kvaliteten på arkitekturen som produceras i Sverige i dag. Det håller inte att som många arkitekter gör skylla ifrån sig på byggherrar som man hävdar är för snåla eller för tråkiga. Det är sällan mer än en väldigt liten del av problemet.

En central fråga är givetvis var kvalitetsproblemet uppstår. Svaret är antagligen att det brister på fl era ställen. Är det, som många arkitekter hävdar, så att byggherrarna helt enkelt inte förstår värdet
av det vi gör och därför tvingar projekten i en riktning som ofelbart leder till arkitektoniskt låg kvalitet? Eller - hemska tanke - är det så att byggherrarna också tycker att kvaliteten på det många arkitektkontor levererar är för låg och därför ser sig tvingade att välja andra arbetssätt?

Mellan skål och vägg kommer sanningen fram. Åtskilliga större och mindre byggherrar har berättat för mig att de tycker att många svenska arkitektkontor är för dåliga. Vissa hävdar att det är en av anledningarna till att byggherrarna ser sig tvingade att styra projekt med byggsystem, manualer och rigida riktlinjer. Det är givetvis inte hela sanningen men tål att reflekteras över. Och vittnar om ett rejält behov av självrannsakan inom kåren.

Många beställare uttrycker även frustration och inte minst förvåning över hur dåliga arkitekter är på att förklara och argumentera för sina föreslagna lösningar. Det är riktigt illa.

Men vad som är ännu värre är att många byggherrar dessutom tycker att arkitekter i jämförelse med andra konsulter är usla på att ifrågasätta sina uppdragsgivares idéer, lösningar eller metoder när man tycker att dessa är dåliga. Arkitekterna lägger sig platt där reklambyråer och managementkonsulter istället står på sig och strider för sina idéer.

Den här synen på arkitekter och det vi gör är i mina ögon till stora delar ett resultat av kompetensbrist. Men det handlar lika mycket om att vi verkar i en bransch med kraftigt stukat självförtroende. Och de två sakerna hänger ihop.

När jag gick på arkitektskolan fick jag höra att jag skulle passa på att göra kul saker under utbildningen för när jag kom ut i arbetslivet så skulle det minsann vara slut på det roliga. Så sa man långt innan jag började på skolan och så säger man än i dag.

Varför är det så? Är lärarkåren så i grunden präglad av bittra arkitekter som aldrig fått tillfälle att förverkliga sina drömmar? Är bilden av arkitekten även inom yrkeskåren reducerad till en underleverantör av bygghandlingar snarare än en visionär och kreatör?

Jag tycker att det är rent tjänstefel att sända den här typen av signaler till studenterna. Hur kan det tillåtas fortgå år efter år?

Våra nybakade arkitekter ska sedan ut i arbetslivet itutade den här bilden av branschen. Bara för att i många fall hamna på ett kontor där mössan-ihanden-mentaliteten sitter i väggarna och man av rädsla för att inte få uppdragen kompromissar bort merparten av sina visioner och arkitektdrömmar redan på ritbordet. Jag har svårt att föreställa mig en större uppförsbacke i strävan mot arbetsglädje, självförverkligande och projekt i världsklass.

Arkitektskolorna verkar helt ha schabblat bort att lärarnas viktigaste uppgifter är att vara inspiratörer som visar på yrkets fantastiska möjligheter.

 
Inte minst den att lära eleverna att argumentera för och sälja in sina lösningar. Någonting som ju blir i princip omöjligt när man under självpåtagen "censur" producerar menlösa förslag som man inte kan argumentera för därför att man i grunden inte tror på dem.

Så leder i mina ögon dåligt självförtroende ofelbart till låg kvalitet. En bransch som inte ger individer utrymme och frihet att växa och utvecklas genom att få prestera sitt bästa om och om igen kommer heller aldrig att kunna lyfta sig kvalitetsmässigt.

Denna överdrivna kompromissvilja är en farsot som sänker inte bara kvaliteten på vad de enskilda kontoren presterar utan också förtroendet för hela vår bransch.

Sveriges Arkitekter driver nu en kampanj under parollen ”Allt avviker! I morgon är ingenting standard”. Där hävdar man att standardiseringen inom bostadsbyggandet inte är rätt väg och att så väl byggherrar som kommuner och staten har ett ansvar för att lyfta kvaliteten på byggandet.

Det är givetvis både ett lovvärt initiativ och har viktiga poänger. Men jag menar att det är minst lika viktigt att vi arkitekter på allvar börjar diskutera det stora ansvar vi har för att lyfta kvaliteten på den arkitektur som produceras.

Jag saknar en ständigt pågående konstruktiv diskussion om hur hela vår bransch ska bli bättre. I dag är det istället på tok för mycket bittert gnällande om hur synd det är om oss stackars arkitekter runt kaffe apparaterna på landets kontor. I den bästa av världar är den här artikeln en start på en sådan diskussion.

Utgångspunkten för den måste vara att vi inser att det bara är vi arkitekter som kan skapa bättre förutsättningar för vårt eget arbete och lyfta kvaliteten på det vi producerar.


Ingen annan kommer nämligen att göra det åt oss.

Emma jonsteg Arkitekt MSA
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Uppsala.
Kommentarerna nedan är från båda dessa siter.
+6
Martin Ekdahl (12 September 2011 10:57):
Tack Emma för att du talar ut om detta. Nivån på den svenska arkitekturen är något som ofta har tagits upp (av lekmän) på forum som detta, men jag har sällan (aldrig?) hört någon arkitekt lyfta bladet från munnen på det sätt som du nu gör. Jag hoppas att den svenska arkitektkåren tar detta tillfälle i akt för en konstruktiv och kreativ självrannsakan. Fram för en arkitektur som alla vi svenskar kan vara stolta över.
+1
Jan Wiklund (12 September 2011 13:50):
Intressant! Jag har alltid undrat var problemet ligger.

Men frågan är också vad Emma menar med "kvalitet". Det finns åtminstone två ståndpunkter där. Slavoj Zizek (förlåt Slavoj, men det här programmet klarar inte z med hakar på) ger namn åt dem: http:​/​/​needleandglobe.​org/​20​11/​0​8/​18/​bad-​architecture/​

Eller kortkort: Ska arkitektur på ett elitistiskt sätt "problematisera" och "ge uttryck för" - eller ska den göra så att folk trivs?

Slavoj och jag är oförbätterliga populister här, liksom också t.ex. Jan Gehl, se http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​11/​0​6/​promenadstader-​i-​praktike_​.​.​

Men vad tycker ni andra?
+1
Magnus Gustavsson (12 September 2011 15:45):
Upplyftande läsning. Personligen tror jag den svenska lagom-mentaliteten är en bidragande faktor till Sveriges intetsägande arkitektur - den ska vara lagom, inte sticka ut åt något håll för att tillfredsställa den stora majoriteten. Detta återspeglas i planernas eviga tjat om att allt nytt som ska byggas ska vara enhetligt till skillnad mot varierat. Jag tror att själva diskursen om stadsbyggande behöver bli mer kontroversiell - att de medverkande i planeringen behöver ifrågasätta dagens slätstruckna tankesätt hårdare och våga säga att allt som byggs kan inte tillfredsställa alla. Med det menar jag dock inte att det bör vara av övergripande fokus inom planering och arkitektur.
Det finns ett stort värde av låta byggnader konstratera varandra - det skapar (till skillnad mot en enhetligt byggande) byggnader som är mer intressanta att utforska visuellt och skapar större möjligheter för oss att reflektera (och njuta av?) vår omgivande miljö.
 0
Jan Wiklund (12 September 2011 16:35):
Magnus, jag tror du har fel. Eller åtminstone uttrycker dig otydligt.

Det finns två sätt att "inte sticka ut" resp vara "enhetligt" alt "kontrastera". Om man ska förenkla handlar det om storskalan resp småskalan.

Stockholm Waterfront är lika impopulärt som kv Garnisonen - det ena skulle du antagligen kalla kontrasterande eller utstickande eller kontroversiellt, det andra skulle du antagligen kalla slätstruket. Men båda är lika trista i detaljskalan.

Egentligen är det fullständigt likgiltigt hur arkitektur ser ut i storskalan, eller 60 km/h-skalan som Jan Gehl skulle kalla det för, för det är inte där människor rör sig. Vi rör oss i 5 km/h och ser det som ligger under 2 m höjd. Resten är på sin höjd ett plusvärde.

Det är därför Gamla stan är attraktivt trots att husen där är rätt enahanda. Medan Stockholm Waterfront är oattraktivt trots att huset sticker ut våldsamt. Husen i gamla stan växlar ständigt i detaljskalan medan Stockholm Waterfront består av en trist ensartad vägg.
+3
Anders Gardebring (12 September 2011 18:53):
Jan:
Jag tror du har fel om Waterfront! Jag är övertygad om att många tycker mer om Waterfront än om Garnisonen. Waterfront är helt enkelt en mycket mer urban byggnad (åt åtminstone ett håll, åt två håll är den förstås uttalat o-urban och åt ett håll bara halvurban. Men det är den urbana sidan som folk ser).

Sedan hade förstås Waterfront kunnat vara väldigt mycket bättre. Men det är ändå bättre än Garnisonen.
+1
Herbert Tingesten (12 September 2011 19:04):
En sak de har gemensamt är i alla fall att de hade sett bättre ut om de hade ställts på högkant.
 0
Jan Wiklund (12 September 2011 19:51):
Anders: Jag har inte frågat så jag vet inte. Men jag tycker illa om de två byggnaderna av samma skäl - att de är 60 km/h-arkitektur.
 0
Ola Halvardsson (12 September 2011 19:52):
Bara jag som dock tycker de bilder som ligger på Utopias hemsida är exempel på hur bra arkitektur skulle kunna vara?

Jag tycker oftast standarden på arkitekturen är acceptabel, sen kommer man till de områden där de byggs 100st JM lådor..

Om det skulle vara lättare att få ekonomi i projekt, skulle kanske mer pengar kunna läggas på bättre arkitektur?
 0
Magnus Gustavsson (12 September 2011 20:34):
Jan: Vad jag syftar på är "promenadarkitekturen" och skillnader i fasaddesignen. Hur byggnader med hjälp av färgval, mängden detaljer och dess utformning, och även fasadens struktur (platt eller dynamisk - balkonger, burspråk mm) skapar kontraster. Jag misstänker att vi pratar om samma sak när jag läser ditt sista stycke.

Mitt syfte var dock inte att försöka förklara varför byggnaders arkitektur är intetsägande utan snarare att reflektera över de bakomliggande mekanismerna till varför vi utformar våra byggnader som vi gör.

Sen vill jag inte påstå (och jag kanske är ensamen om den åsikten) att Sthlm Water front sticker ut speciellt mycket, möjligtvis i skala, men designen är i stort densamma som många andra plåt- och glaskartonger. Men det är en annan historia.
 0
Anders Edlund (12 September 2011 21:47):
Arkitektur behöver inte vara utmanande eller spektakulär. Det som uppskattas på bostadsmarknaden är lättöverskådliga byggnader med symmetri och tydliga funktioner. Fönsterband ska vara enhetliga och inte placerade huller om buller vad gäller storlek och utformning. Man ska enkelt kunna hitta ingången till byggnaden vilket man i princip alltid kan göra på byggnader som skapats innan 1930-talet. Jag störs nåt enormt av toafönster och vardagsrumsfönster i olika placeringar och utformning på samma fasad. Ibland ser det ut som skottgluggar för pilbågsskyttar. Lättavsläslighet och enkelhet borde vara standard,.
 0
Anders Gardebring (12 September 2011 22:36):
Anders Edlund:
Jag förstår till viss del hur du menar, men jag tror inte att standarder på arkitektur är vad Sverige behöver... ;)

Vi behöver mer av arkitektur som vågar vara god arkitektur utan att för den skull vara konstig för konstighetens egen skull.
+2
Lars Hansson (12 September 2011 23:06):
Intressant artikel!

Det här projektet är symptomatiskt för hur svensk arkitektur ser ut idag. Från planeringshåll har det förmodligen funnits krav på att husen följer gatorna, att det finns lokaler i bottenplan (i lämpliga lägen) och att huskropparna delas upp för att det inte ska bli för monotont. Enligt min mening finns goda förutsättningar att skapa en varierande, levande och omtyckt stadsbebyggelse. Frågan är bara om det sista steget - själva arkitekturen - lyckas uppnå målet? För mig känns resultatet ytterst mediokert. Visst borde vi kunna bättre?

http:​/​/​www.​youtube.​com/​watch?​v=​aV8OruWx2OA
 0
Ragnar (12 September 2011 23:33):
Ibland sägs att "alla" arkitekter hyllar modernism och försmår all byggnadskonst som är mer än 80 år gammal.Ja, dessvärre kanske gäller det de flesta, men glädjande nog finns det undantag. Jerker Söderlimd är väl ett, Robert Gallerick (i Göteborg) ett annat. Så har vi Erika Wörman, läs gärna hennes underbara betraktelser om Staden på Stockholm skyline. Finge jag bestämma, så skulle hon få ett mycket stort inflytande över byggnationen i Stockholm.
+2
Ulf Pettersson (12 September 2011 23:53):
Som Martin redan skriver, intressant att en arkitekt-vd säger det som många av oss redan framfört här.
 0
Gurkmos (13 September 2011 04:18):
Det finns hopp. Volvo övergav sko-låda-designen i mitten på 90-talet. Arkitekterna kanske gör detsamma om bygg-bolagen står med tomma sko-lådor som folk vägrar flytta in i.
 0
Jonas Frejd (13 September 2011 09:03):
Det är lite där problemet ligger Gurkmos, även om användarna av dessa sko-lådor inte är imponerade så finns det fortfarande så stark efterfrågan på bostäder att design och arkitektur blir sekundärt, man flyttar in ändå. När det gäller bostäder känns det som att byggherrarna medvetet väljer en slätstruken linje i fråga om arkitektur i 99 procent av fallen som sedan arkitekterna förhåller sig till. Men tittar vi på kontorskomplex, hotell och evenemangslokaler så tycks där finnas vissa ambitioner som sedan resulterat i arkitektur som lämnar mycket i övrigt att önska.
+1
Anders Edlund (13 September 2011 10:26):
Jag tror trots allt att det behövs standardhus för att kunna producera billiga lägenheter. Frågan är bara om standarden måste vara vita klotsar med slumpvis fönsterplacering och platta pulpettak? Ett av de få nybyggda undantagen som jag hittat är ett par kvarter i Gamla filmstaden i Sundbyberg. Där tycker jag att man på en liten yta har skapat ett behagligt område att vistas i med en nästan klassisk arkitektur.

Om det behövs typhus, så varför inte anpassa modellen efter regionala eller kulturella särdrag? Stockholmska fasader i Stockholm, engelskinspirerade hus i Göteborg och korsvirkesfasader i Skåne. Kanske kan invandrarna i våra förorter få njuta av hus som knyter an till deras hemländer?

För övrigt undrar jag om någon har utvärderat allmänhetens åsikter om olika tiders arkitekturstilar? Finns det undersökningar där man låtit "vanligt folk" värdera sin upplevelse av fasader från 1800-tal till nutid? Om det visar sig att majoriteten föredrar äldre tiders arkitektur framför moderna sjöstadslådor så borde ju diskussionen om vad som är vackert och fult kunna avslutas.
 0
Anders Norén (13 September 2011 11:52):
 0
Anders Anttonen (13 September 2011 16:24):
Vi fryser inte i våra bostäder om vintrarna som man gör i de flesta nord- och mellan-europeiska länder. (Danmark, England, Tyskland, m fl) Men varför tummas det på kvalitén och gestaltningen?
Har vi för mycket regler och "jante" här?

Kul, Emma, med en arkitekt här i YIMBY. Tack.
 0
Jan Wiklund (13 September 2011 18:53):
Magnus: Då är vi kanske ganska eniga i alla fall.

Jag är rätt ointresserad av spektakulära och teatraliska byggnader. Men jag är medveten om att den intetsägande kartongarkitekturen kan skapa ett behov av överkompensation. Åtminstone är detta vad Hans Asplund menar i sin bok Farväl till funktionalismen från 1980:

"De tidigare nämnda moralistiska förbuden mot äldre arkitekturstilar, dekorationer och symmetri samt påbuden om rätvinklighet och ärlighet innebar en stark begränsning av tillåtna arkitektoniska uttrycksmedel. Denna moralism medförde en knappast förutsedd rekylverkan: de återstående moraliskt tillåtna uttrycksmedlen pressades som kompensation till det yttersta". Ofta till förfång för funktionaliteten, som han visar.

Jag tror att med mer 5 km/h-arkitektur minskar överkompensationsbehovet. Marknaden för s.k. starchitects - http:​/​/​en.​wikipedia.​org/​wiki/​Starchitect - skulle minska. Och även svenska arkitektkontor skulle bli fullt konkurrenskraftiga.
+1
Alexander Åkerman (14 September 2011 17:23):
Jag tror att arkitektyrket och arkitekterna, har blivit förminskat till/påtagit sig rollen som, konsult snarare än en samlande och konstnärligt skicklig kraft som driver projekten åt rätt håll.

Resultatet liknar vad som händer med bildesign när en styrelse styr över enskilda designbeslut - det blir platt och intetsägande. De enskilda delarna skapar inte en sammanhållen enhet.

Jag tror detta beror på att arkitekter inte har tillräckligt konstnärligt kunnande eller självförtroende för att få fram bra kreativa lösningar.

Förhoppningsvis kommer jag och min generation arkitekter bemästra detta när vi går ut.
 0
Eric Thärnström (16 September 2011 17:50):
Efter ett halvår i ett väldigt intressant projekt ur arkitektonisk synvinkel har jag tvingats omvärdera min syn på arkitekter, och vad som ligger bakom den sjunkande kvaliteten på arkitekturen i Sverige. Som Emma Jonsteg skriver tycks svenska arkitekter (i motsats till t.ex. danska arkitektkontor) ha sämre självförtroende och ett visst mindervärdeskomplex. Jag tror inte att vi kan skylla arkitektens förminskade roll på byggherrarna; jag tror att arkitekterna själva har tagit flera steg tillbaka.

Ett problem inom arkitekturbranschen tycks också vara den tonårsaktiga trotsen, den "konstanta revolutionen" och behovet av att vara alternativ. Givet att det produceras tusentals arkitektritade bostäder varje år i Sverige borde man kunna förvänta sig att det finns standardiserade tekniska lösningar, och att vi inte skulle behöva uppfinna hjulet på nytt för varje projekt. Ändå är det där man lägger kraften, på att producera nya detaljer trots att det finns tusentals beprövade lösningar som både är billiga och håller hög kvalitet. Det tar kraft från de större visionerna och gör att det inte blir vare sig tid, pengar eller ork över till mer genomtänkta materiallösningar eller färgsättningar. Ändå är det där som arkitekterna borde lägga mest tid och kraft. Jag som byggingenjör kan relativt snabbt rita upp ett bostadskvarter som klarar tillgänglighetskrav, brandkrav och energikrav, men jag behöver ha en arkitekt som kan tala om för mig vad jag ska ha för färger och material.

Någon tog upp Volvo, och bilbranschen. Bilbranschen är ett bra exempel, där man lyckats med det som jag enligt ovan anser att byggbranschen har misslyckats med. Bilbranschen har lyckats standardisera det mesta av tekniken och kan fokusera på att förpacka den. Det är inget konstigt med att samma chassi finns i både Audi, Volkswagen och Skoda, trots att de ligger i olika prisklasser och har helt olika utformning. Arkitekterna måste lyfta sig från detaljerna (som vi byggingenjörer och inte minst byggarbetarna ändå löser bättre själva), hitta en standardisering i detaljerna och istället fokusera på material och färg (utvändigt såväl som invändigt). Det måste väl ändå vara otroligt mycket roligare än att bekymra sig över passagemått och köldbryggor.
 0
Alexander Åkerman (16 September 2011 18:31):
^^ Om du som byggnadsingenjör enkelt kan rita upp ett bostadskvarter som uppfyller alla krav. Behövs det då verkligen en högavlönad arkitekt med 5 års högskoleutbildning i bagaget för att bestämma färg och material??

Om det är det enda en arkitekt gör så kanske vi antingen bör ersätta arkitektyrket med illustratörer eller ge dessa arkitekter mer ansvar.

Problemet ligger väl lite i att arkitekterna själva inte vet vad som är syftet med deras arbete. Är det bara att gestalta? Eller är det också att skapa möjligheter för människor och skeenden?
 0
Sven Ekeberg (17 September 2011 20:43):
En välkommen frågeställning, men något felställd. Som jag ser det är den svenska byggnadskonstens primära problem en olycklig kombination av dumsnålhet och någon slags framstegsiver. Sedan 1960-talet har vi därför hamnat i ett tilltagande förakt för tradition, detaljer och precision som gör att husen upplevs trista och intetsägande. (Hos prestige-arkitekter finns även ett tydligt konstnärskomplex, men det är ett annat problem, och inte unikt för Sverige.)

I en kultur som vår där få vågar reagera på att fönster ser som förpackningsmaterial kan det mesta passera. Det som runt sekelskiftet och i viss mån ända in på 1970-talet var delikata finsnickerier har idag blivit något med sämre finish än emballage. (Men visst är den smutsvita epoxyn hållbar, rent mekaniskt, i all sin solkighet.)

Delvis kan detta kanske vara en följd av CAD-systemen, inte bara svensk hybris och abstraktionssjuka. Men ändå, exteriört förefaller inget räknas som inte kan urskiljas på 100 meters avstånd från färdig byggnad. Materialval och finish verkar med få undantag anses irrelevant. Samma arroganta mentalitet drabbar även äldre "renoverade" byggnader, inte minst vid fönsterbyten, tyvärr med visst lagstöd har jag fått lära mig dessutom... Glädjande nog finns dock också undantag, exempelvis den fint utförda öppningen av bottenvåningen på Oxenhuset, här i Uppsala, så kanske börjar utvecklingen gå åt rätt håll igen?

Som jag ser det kan de flesta typer av etablerad arkitektur se bra ut, från klassicism, barock och jugend till Bauhaus och 20-talsfunkis, t o m betongbrutalism. Detta under förutsättning att de genomförs med högkvalitativa och passande material och av skickliga hantverkare. Som en slags motsats till detta finns 1980-talets postmodernism med halvhjärtade "referenser" till äldre stilar på dagisnivå. Det är kräkmedel för mig, faktiskt värre än nutidens enahanda fuskfunkis. Skall man kopiera en äldre stil så måste det göras ärligt och ordentligt, något som fungerat i hundratals år, så varför plötsligt inte längre...? (Andra konkreta frågor man borde ställt sig på 80/90-talet: passar fasadtegel verkligen ihop med betong, med nakna aluminiumprofiler, med ohyvlad furuplank, rosa trälister, insjunkna hörnfönster?)

Arkitektur stod länge för något mycket konkret och handfast (ordet kommer ju från konsten att göra en valvbåge). Oavsett hur man nu vill dela upp ansvaret mellan byggnadsingenjörer och arkitekter (tidigare samma person) är det dags att vi i Sverige slutar slänga ut barnet med badvattnet. Jag tycker vår tunnelseende rationalitets- och framstegsfanatism är missriktad och leder fel, lika fel som den ständiga sammanblandningen av konst och arkitektur.

Se bara på allt som byggts det senaste halvseklet, hur stor del av detta är egentligen särskilt lyckat?
 0
Eric Thärnström (17 September 2011 22:35):
Det är kanske jag som valt fel yrke... Arkitektens roll är naturligtvis att utforma byggnaderna. Framför allt rumsligt, men också med avseende på just material och färg.

Den första delen i min något otydliga kritik i tidigare inlägg syftade på att det finns många färdiga byggstenar som en arkitekt kan använda sig av. Fram till modernismen var utvecklingen kontinuerlig, och det fanns en direkt återkoppling på vad som fungerade, och vad som inte gjorde det. Med större erfarenhet om vad som fungerar finns också fler valmöjligheter när man vill testa nya saker. Ökad erfarenhet minskar också osäkerheten och "friktionen" under projekten, vilket gör att man kan spara tid och pengar.

Den andra delen av min kritik handlar om att arkitekter tvingas in i detaljbeslut som tar onödigt mycket tid och kraft från det huvudsakliga arbetet. Det beror kanske på att byggbolagen ställer för höga krav på färdiga handlingar; att allt måste finnas på papper innan det kan byggas. Det är hur som helst ett problem.

Det här är mina erfarenheter så här långt.
 0
Jan Wiklund (18 September 2011 11:47):
Sven: "Men ändå, exteriört förefaller inget räknas som inte kan urskiljas på 100 meters avstånd från färdig byggnad." Precis detta är Gehls budskap, se http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​11/​0​6/​promenadstader-​i-​praktike_​.​.​
 0
Anders Edlund (18 September 2011 20:54):
Tack Anders Norén för länken.

Som lekman är det inte lätt att ge sig i kast med en utbildad arkitektkår men ibland krävs det bara att barn för att se att kejsaren är naken. Fula hus i kombination med usel stadsplanering är legio i dagens Sverige. Jag håller med arkitekten Andres Duany (fick namnet från någon här på nätverket) i hans analys om förorternas problem och lösning. Han säger att vi måste ska modeller och typhus som vi enkelt kan applicera på olika områden. Husen ska vara av det slaget som passar in i stadsväven. Alla arkitekter borde googla hans videor på You tube och lära.

http:​/​/​www.​youtube.​com/​watch?​v=​rwd4Lq0​Xvgc
 0
Anders Edlund (18 September 2011 21:01):
Blir inte klok på mitt trådlösa tangentbord som skriver som det vill när det tappar kontakten...

Jag håller med arkitekten Andres Duany (fick namnet från någon här på nätverket) i hans analys om förorternas problem och lösning. Han säger att vi måste skapa modeller och typhus som vi enkelt kan applicera på olika områden.

Så skulle det stå.


http:​/​/​www.​youtube.​com/​watch?​v=​rwd4Lq0​Xvgc
 0
Sven Ekeberg (19 September 2011 00:51):
Anders Edlund: Ja, precis. Kejsaren är naken, och ju mer indoktrinerad (vuxen) man blir desto lättare hänt att man köper bluffen, av rent grupptryck ;(

Jan Wiklund: Tack! Vindarna börjar kanske vända, till slut, något jag väntat på större delen av mitt nu medelåldriga liv :)

Eric Thärnström: Lite svårt att förstå exakt vad du vill säga. Kanske tycker vi delvis olika? Standardiserade utföranden på synliga detaljer är jag sådär måttligt positiv till, och tror kanske inte det spar så väldigt mycket tid och pengar jämfört med annat man kan göra, men det är förmodligen inte heller riktigt vad du syftar på?

Men visst kan mycket prefabriceras, även med hög kvalitet, både bärande delar, inredningsdetaljer och annat. Det har man ju faktiskt gjort med balkar, dörrar, fönster, lister, räcken, etc sedan 1860-talet och även avancerade konstruktioner i järn/stål, mässing och glas sedan 1890-talet. Men, till skillnad från idag gick man inte för långt i sin spariver... På den tiden accepterande man inte att det blev fult, klantigt och amatörmässigt när man satte ihop delarna. Det förekom exempelvis inga separatbyggda väggar eller tak som orsakade groteska skarvar i stil med 1960-talets flerfamiljshus eller nutidens katalog-"villor" och radhus.

På ett rent allmänt plan vill jag att den/de som skapar ett hus ägnar mer omsorg åt detaljer än vad som görs idag, inte mindre, oavsett standardisering och/eller prefabricering, och oavsett om det görs av en utbildad arkitekt eller annan person. (En av Uppsalas mer begåvade husritare, Viktor Holmgren, var ju ingenjör, exempelvis.)

Säkert kunde detaljarbete delegeras nedåt i många typer av projekt för att effektivisera arbetet, som du antyder, ofta är det väl konventioner och regelverk som sitter i vägen? Gränsdragningen mellan byggherre, arkitekter, (beräknings) ingenjörer, byggmästare, hantverkare verkar hursomhelst "alltid" ha varit lite flytande: Ture Stenberg (Hotell Hörnan, Strandbergska huset, etc.) lär exempelvis ha varit en plåga för arbetarna med sina ständiga platsbesök och omsorg om detaljer. Men så blev det snyggt också, på den tiden ;)

Mycket av charmen och skönheten i den tidens byggande var ju just att man så skickligt förmådde dölja att man faktiskt använde standardelement (som tegel) till stor del. Jag tror det är en av anledningarna till att de husen känns så organiska och helgjutna och ofta upplevs som en förlängning av gatan, torget eller parken. Harmoniska stadsmässiga material som åldras vackert (och kan restaureras) är naturligtvis en stor del likaså.

Jag ogillar verkligen hus som känns som om en gigantisk vitvara placerats vid trottoaren eller torget ;)
 0
Nekav (26 September 2011 15:13):
En av de BÄSTA och Viktigaste artiklarna jag läst på Yimby! :D
Har själv tjatat om just detta på Yimby med olika "gnälliga" kommentarer i flera år :P . Att nu en arkitekt som du! säger detta, gör mig mycket glad så att flera tar denna synpunkt på mer allvar. Speciellt arkitekterna själva som inte kan mer än att bygga kloss på kloss med själlösa fasader för tillfället, det måste lösas. Utopia och Jaenecke arkitekterna tillsammans med Oscar properties kan/är vara Början på Sveriges nya Framtid i arkitekturen. Emma Jonsteg ! wow imponerande! Du är INTE en del av merparten som inte kan eller vill! Tack att du som arkitekt vågar stå emot. oh Birger jarl och gröndalsvägen är riktigt fina projekt som jag hopppas blir byggda.
Du ger mig hopp om att Sverige kan ändras till det bättre.
Grattis och allt bra till dig och Utopia ,håll kvaliteten hög, intressant, intelligent och själ-fylld i utformningen av era framtida hus så kommer nog Yimby som också är en del av Sveriges nya framtid att hjälpa att lyfta Utopia och andra arkitekter som vill visa högre kvalitet.
 0
Krister (9 Oktober 2011 09:04):
När jag tittar på annonser för nybyggda insatslägenheter så slås jag av att alltsammans handlar bara om lägenhetens inre förtjänster. Utanpå ser alla nybyggda hus ungefär likadana ut. (skokartonger på högkant eller liggande).
 0
Anders Gardebring (9 Oktober 2011 13:30):
Krister:
Absolut! För mig personligen är kvaliteterna i området jag bor i viktigare än lägenhetens egenskaper. Jag tror inte att jag är ensam.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8608 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter