Jane Jacobs: Förord

Förord

När jag började arbetet med den här boken 1958, hade jag bara tänkt beskriva de civiliserande och njutbara effekterna av ett väl fungerande gatuliv – och beklaga de trender inom stadsplanering och arkitektur som höll på att utplåna dessa trevliga och nödvändiga effekter istället för att understödja dem. Det är vad några av de första kapitlen handlar om, och något mer hade jag inte tänkt mig.

Men när jag fördjupade mig i gatornas funktioner och parkernas problem, råkade jag in i en oväntad skattjakt. Jag upptäckte snart att de värdeföremål som låg i öppen dager – gator och parker – var intimt förknippade med nycklar och ledtrådar till andra egenheter hos städerna. Den ena upptäckten ledde till den andra, som ledde till en tredje...

En del av fynden från den skattjakten fyller resten av den här boken. Andra har efterhand som de dykt upp hamnat i fyra andra böcker. Naturligtvis har den här boken påverkat mig och dragit in mig i min fortsatta livsgärning. Men har den påverkat någonting annat? Min egen uppfattning är ja och nej.

En del människor föredrar att uträtta sina dagliga ärenden till fots, eller skulle vilja göra det om de bodde på en plats där det var möjligt. Andra föredrar att hoppa in i bilen när de ska uträtta ärenden, eller också skulle de vilja göra det om de hade bil. Förr i tiden, före bilarnas tid, fanns det människor som beställde fram en vagn eller bärstol och många önskade att de hade kunnat.

Men som vi känner till från romaner, biografier och legender var den en del människor med en samhällsställning som krävde att de åkte – förutom vid lantliga promenader – som längtansfullt kikade ut på gatan när de åkte förbi och önskade att de fick ta del av allt detta larm, kamratskap och äventyr.

Vi skulle kunna förenkla bilden och tala om fotfolk och bilfolk. Fotfolket tog genast till sig den här boken, både de som brukade gå till fots och de som skulle vilja göra det. De tyckte den stämde överens med deras egna glädjeämnen, bekymmer och erfarenheter, vilket inte är så konstigt, eftersom jag fick fram mycket av informationen i boken genom att observera och lyssna på fotfolket. De var mina medhjälpare i forskningsarbetet. I gengäld har boken sedan hjälpt fotfolket genom att ge legitimitet åt det som de redan visste.

Den tidens experter respekterade inte fotfolkets kunskaper och värderingar. De betraktades som gammalmodiga och själviska – grus i utvecklingens maskineri. Det är inte lätt för omeriterade personer att säga emot de meriterade, inte ens när de så kallade expertutlåtandena bygger på okunnighet och dårskap. Den här boken visade sig fungera bra som ammunition mot sådana experter. Men den effekten handlar nog snarare om bekräftelse eller samarbete än om ”påverkan”. Däremot har boken varken hjälpt eller påverkat bilfolket, och gör det fortfarande inte, så vitt jag kan se.

När det gäller utbildningarna i stadsplanering och arkitektur är det lika blandat, men det finns vissa speciella aspekter. När boken kom ut första gången utbildades alla, oavsett om de hade fot- eller bilfolkets kynne och erfarenheter, till stadsfientliga och gatufientliga arkitekter och stadsplanerare: de utbildades som om de och alla andra var fanatiska bilmänniskor.

Deras lärare hade utbildats eller indoktrinerats på samma sätt. I princip agerade hela det etablissemang som hade att göra med städerns fysiska utformning (även bankerna, byggherrarna och politikerna som tagit till sig arkitekternas och stadsplanerarnas visioner och teorier) som väktare av de former och visioner som bekämpade stadslivet.

Emellertid fanns det en del fotmänniskor framför allt bland arkitekturstuderande, och i någon mån bland de som studerade stadsplanering. De tyckte att det låg någonting i bokens budskap. Deras lärare (dock inte alla) betraktade den oftast som skräp eller ”bittert kaféprat” som en stadsplanerare uttryckte det.

Underligt nog hamnade boken trots detta bland kurslitteraturen – i vissa fall misstänker jag, för att studenterna skulle få en förvarning om vilka oupplysta idéer de skulle komma att möta i yrkeslivet. Det var faktiskt en universitetslärare som berättade för mig att det var så.

Men för fotfolket bland studenterna var boken omstörtande. Naturligtvis var det inte bara jag som stod för de omstörtande idéerna. Andra författare och forskare – till exempel William H. Whyte – arbetade också med att avslöja de stadsfientliga visionernas opraktiskhet och glädjelöshet. I London hade redaktörerna och skribenterna på The Architectutal Review börjat skriva om samma saker redan på 1950-talet.

Nu för tiden är det många arkitekter, och en del i den yngre generationen av stadsplanerare, som har utmärkta idéer – lysande, kreativa idéer – om hur man ska stärka städernas liv. De har dessutom de kunskaper som behövs för att genomföra sina planer. De är helt annorlunda än de hänsynslösa, tanklösa stadsmanipulatörer som jag har gisslat.

Men nu kommer vi till någonting tråkigt. Trots att de gamla principernas högdragna väktare har blivit färre med tiden, härskar fortfarande de gamla principerna. Den stadsfientliga stadsplaneringen är förvånansvärt seglivad i Amerikas storstäder. Den lever fortfarande kvar i tusentals regler, förordningar och stadgar, i byråkratisk feghet inför vedertagna metoder och i icke ifrågasatta allmänna attityder som stelnat under årens lopp.

Därför kan man vara förvissad om att det har krävts enorma och hängivna ansträngningar i kampen mot dessa hinder varje gång man får se gamla stadskvarter som bevarats för nya och annorlunda ändamål; trottoarer som breddats medan körbanorna minskats precis på rätt ställen – på gator med livlig gångtrafik; stadskärnor som inte ligger folktomma när kontoren har stängt; nya, intrikata blandningar av gatuverksamheter som skapats med gott resultat; nya hus som försiktigt byggts upp mellan de gamla och fyllt hål och revor i kvarteret så att sömmarna nästan inte syns. En del utländska städer har blivit riktigt duktiga på det. Men att försöka åstadkomma något sådant förståndigt i Amerika är i bästa fall ett kraftprov, och många gånger är det hjärtslitande.

I den här bokens tjugonde kapitel föreslår jag att marken i städernas självisolerande bostadsområden görs om helt och hållet i två syften: att förbinda bostadsområdena med den övriga staden med hjälp av många nybyggda gator, och att samtidigt förvandla bostadsområdena själva till riktiga stadsdelar genom att bygga upp en rad olika verksamheter längs de nya gatorna. Haken är naturligtvis att de nya kommersiella verksamheterna måste gå ihop ekonomiskt, om de ska vara genuint användbara.

Det är tråkigt att den här typen av radikal ombyggnad inte har prövats – så vitt jag vet – under de över trettio år som har gått sedan boken kom ut. För varje årtionde som går ter sig uppgiften att genomföra förslaget allt svårare. Det beror på att de stadsfientliga projekten, framför allt jättelika sanerade bostadsområden, har en tendens att få den omgivande stadsbebyggelsen att förfalla så att det med tiden blir mindre och mindre levande innerstad kvar att knyt ihop bostäderna med.

Trots detta finns det fortfarande möjligheter att förvandla betongghetton till en riktig stadsmiljö. Det kan vara klokt att börja med de lättare fallen eftersom det här är obruten mark, och när man ska lära sig något nytt är det alltid förståndigt att börja med enkla exempel innan man tar sig an de svårare.

En dag kommer vi att bli tvungna att använda de här kunskaperna i villaområdena, eftersom det inte är troligt att vi kommer att kunna fortsätta sprida ut dem i all oändlighet. Kostnaderna för energi, infrastruktur och mark blir för höga. Men om de redan existerande villaområdena ska förtätas för att minska resursslöseriet, måste vi ha lärt oss hur man gör förtätningen och kopplingarna attraktiva, njutbara, säkra och hållbara – för både fotmänniskor och bilmänniskor.

Ibland har den här boken fått äran för att ha hjälpt till att stoppa slumsaneringar och stadsförnyelseprojekt. Jag skulle gärna ta åt mig denna ära om det vore sant. Det är det inte. Slumsaneringen och stadsförnyelsen föll offer för sina egna misslyckanden och fiaskon, efter att ha fortsatt sitt slöseri och sina vansinningheter i många år efter att den här boken kom ut. Än idag sticker de upp huvudet när önsketänkande och minnesförlust sätter in, och de får hjälp av de katastrofpengar som lånas ut till byggherrarna, av politiskt storhetsvansinne och offentliga bidrag.

Ett färskt exempel är det grandiosa men bankrutta projektet Canary Wharf, som reste sig i sin ensamhet i det som varit Londons förfallna hamnkvarter och den raserade, anspåkslösa stadsdelen Isle of Dogs, som var så älskad av sina invånare.

För att återgå till den skattjakt som började med gatorna och där det ena hela tiden ledde till det andra: någonstans längs vägen upptäckte jag att det jag studerade var städernas ekologi. Då menar jag inte att jag forskade i hur tvättbjörnar skaffar föda i trädgårdar och soptunnor (vilket de gör i staden där jag bor, ibland till och med inne i centrum), hur hökar kan minska antalet duvor bland skyskraporna och liknande. Med stadens ekologi menar jag någonting annat än den naturliga ekologi man studerar i vildmarken, men det finns ändå vissa likheter.

Ett naturligt ekosystem består definitionsmässigt av ”fysiska, kemiska och biologiska processer som är aktiva inom en begränsad utsträckning av tid och rum”. Stadens ekosystem består fysiska, ekonomiska och etiska processer som är aktiva vid en given tidpunkt inom en stad och dess närmaste besittningar. Den definitionen har jag själv hittat på, analogt med den förra.

De två typerna av ekosystem – den som är skapad av naturen och den som är skapad av mänskliga varelser – har vissa grundläggande principer gemensamt. Till exempel behöver båda ekosystemen, såvida de inte är ofruktbara, en stor mångfald för att kunna överleva. I båda fallen utvecklas denna mångfald organiskt över tid, och de olika komponenterna står i komplicerade beroendeförhållanden till varandra.

Ju fler nischer för liv och levnadssätt det finns i något av ekosystemen, desto större är dess förmåga att upprätthåll liv. I båda typerna av ekosystem kan många små och obetydliga komponenter – som är lätta att förbise vid en ytlig observation – vara av stor betydelse för helheten, oproportionerligt stor i förhållande till deras storlek eller antal.

I naturliga ekosystem är genpooler fundamentala värden. I städernas ekosystem är olika sorters arbete fundamentala värden; dessutom reproducerar arbetet inte bara sig självt genom att skapa nya och växande företag, det kan också ge upphov till hybrider och till och med mutera till nya, tidigare okända former av arbete. Och på grund av komponenternas komplicerade beroendeförhållande till varandra är båda typerna av ekosystem bräckliga och sårbara och kan lätt skadas eller förstöras.

Men om de inte blir dödligt skadade, kan de resa sig och komma tillbaka. Och när processerna fungerar som de ska, ser ekosystemen ut att vara stabila. Men i djupare bemärkelse är den stabiliteten en illusion. Som den grekiske filosofen Herakleitos noterade för länge sedan befinner sig allting i naturen i rörelse. När vi tycker oss se statiska situationer, ser vi i själva verket inledande och avslutande processer som sker samtidigt. Ingenting är statiskt.

Det är likadant med städer. Att utforska ekosystemen i naturen eller i staden kräver därför samma sorts tänkande. Man kan inte koncentrera sig på ”företeelser” och vänta sig att de ska förklara särskilt mycket i sig själva. Processerna är alltid det viktiga; företeelserna får sin betydelse av den roll de spelar i processerna, på gott och ont. Det här synsättet är relativt nytt, och kanske är det därför som jakten på kunskap om ekologin både i naturen och städerna aldrig verkar ta slut. Vi vet så lite och har så mycket kvar att ta reda på.

Vi människor är de enda varelserna i världen som bygger städer. De samhällsbyggande insekternas bon är helt annorlunda i hur de utvecklas, vad de gör och vad de har för möjligheter. På sätt och vis är även städerna naturliga ekosystem – för oss. De är inga engångsartiklar.

Överallt där samhällen har blomstrat och utvecklats och inte stagnerat och förfallit, har kärnan i fenomenet varit kreativa och fungerande städer; de har försörjt sig själva och mer därtill. Vanskötta städer, stagnerande ekonomi och växande sociala problem följs åt. Det är ingen tillfällighet.

Det är viktigt att vi människor lär oss så mycket vi kan om stadens ekologi, och vi kan börja var som helst i stadens processer. De enkla men nödvändiga funktioner som de väl fungerande gatorna och stadsdelarna fyller är förmodligen en lika bra utgångspunkt som någon annan. Det är därför glädjande att den här boken kommer ut i en ny upplaga och kan nå en ny generation av läsare, som jag hoppas kommer att bli intresserade av stadens ekologi, respektera dess underverk och upptäcka mer.

Jane Jacobs
Toronto, Canada
Oktober 1992