Jane Jacobs: Inledning

Jane Jacobs



Så inleder Jane Jacobs sin bok och sätter därmed målet tydligt. Det handlar inte enbart om att kritisera den befintliga stadsplaneringen, utan framför allt om att formulera ett nytt och helt annorlunda perspektiv på stadsbyggande.

Jacobs fortsätter med att beskriva modernistisk stadsplanering och hur dess antiurbana principer lett till kostsamma misslyckanden. Fungerande, levande stadskvarter mals ner och ersätts med dysfunktionella, livlösa områden. Den blinda övertygelsen hos de modernistiska planerarna gör det omöjligt för dem att se den förstörelse som de åstadkommer. Grundproblemet är enligt Jacobs att de utgår från abstrakta, utopiska teorier om hur städerna borde vara istället för att studera hur de faktiskt fungerar.



Föredömlig stadsplanering enligt den funktionalistiska debattboken acceptera

Det är också därför som Jacobs vill börja i det konkreta, vardagliga, fysiska stadslivet. Hennes metod är induktiv, hon går från delarna till helheten. Det handlar alltså inte om att förkasta tanken på generella planeringsprinciper som sådana, utan snarare om att bygga mer adekvata generella principer genom att utgå från empiri istället för att teoretiska antaganden.

Den första delen av boken är tänkt att handla om just sådana empiriska undersökningar. Ur dessa närstudier och beskrivningar vill hon sedan vaska fram mönster som kan formas till generella principer för stadens liv. Den mest fundamentala principen nämner hon direkt, nämligen "...städernas behov av en ytterst invecklad och tät mångfald av verksamheter som ger varandra ett konstant ömsesidigt stöd, både ekonomiskt och socialt".

En sådan tät mångfald har enligt Jacobs fyra nödvändiga förutsättningar. Beskrivningen av mångfaldens villkor kommer att utgöra bokens andra del och är enligt Jacobs själv den viktigaste delen av hela boken. I den tredje delen kommer hon att undersöka olika processer av pånyttfödelse och förfall och vad man kan göra, och undvika att göra, för att åstadkomma positiva effekter. I bokens sista del så kommer hon med konkreta råd och förslag till hur man bör förändra stadsplaneringen.

Jacobs avslutar inledningen med en rejäl sågning av den modernistiska stadsplaneringens fäder: Ebenezer Howard och Le Corbusier. Även Patrick Geddes, Lewis Mumford och Daniel Burnham får sig en släng av sleven. Särskilt intressant är det släktskap mellan Howards trädgårdsstad och Le Corbusiers hus-i-parkstad som hon lyfter fram. Le Corbusier kallade själv sin skapelse för en "vertikal trädgårdsstad". De starka strukturella likheter som finns mellan dessa planparadigm döljs ofta av det starka motstånd mot höghus som är vanligt förekommande hos anhängarna till trädgårdsstaden.



Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord