Skog VS Stad. Vad är mest naturligt?

När jag växte upp i min sörmländska småstad hade jag bilden av att skogen var vild natur där djuren hörde hemma. Staden var dess motsats. Jag trodde bevarandet av en miljö var detsamma som att inte förändra. Jag trodde jag hade plockat blåbär i orörd natur. Idag inser jag att verkligheten inte är som jag en gång fick lära mig att den var.


Är de natursköna skogarna och sjöarna långt in i Finlands inland riktig natur?

Wikipedia: "Natur är med en klassisk definition allt som inte människan kan skapa."

Under min uppväxt gav samhället mig en bild av att staden och omgivande skogar var varandras ytterligheter. När jag från mitt barndomshem tittade ut mot skogens trädtoppar tänkte jag ”här bor vi människor, där i skogen bor djuren”. Under biologilektionerna fick vi se bilder på fåglar och däggdjur i skogen, inte i stadsmiljöer. När vi studerade ekologier så gick vi till skogen, inte till staden. Man pratade om skogen som om det var djurens och växternas hem. Staden däremot, den var onaturlig och utan värdefullt djur- och växtliv. Jag tänkte att om vi människor låter marken vara, då blir det en så'n där skog som jag brukar leka i. Skog var natur som naturen själv skapat och  alla förändringar från detta var onaturligt.

Jag har vid flera tillfällen fått omvärdera min syn av den vilda naturen. Inte minst under universitetsåren. Jag skrev en uppsats om ekens historia i Sverige. Läser man historieböcker och gamla debattartiklar om ”trädens konung” så får man snabbt bilden av att Svenskar i generationer misshandlat eken. Under 1800-talet var eken inte populär bland bönder då den påminde om överheten och försämrade deras åker-, ängs- och betesmarker. Många ekar avverkades, främst i odlingslandskapet och en vild miljödebatt bröt ut mellan bönderna och ekvänner. Idag finner man de flesta grova ekar i herrgårdsmiljöer, på kyrkogårdar och i parker.

Jag förstod böndernas synvinkel. Men minst 1500 arter är mer eller mindre beroende av eken och jag irriterades över hur illa vi behandlade detta karaktärsfulla träd. Men det hela tog en drastisk vändning när jag intervjuade några doktorander på Sveriges lantbruksuniversitet. Jag frågade om hur mycket ekskog vi hade haft om människan inte funnits. De svarade att ekskogarna i våra breddgrader troligtvis skulle försvinna om vi människor slutade påverka miljön.

För mig var svaret chockerande. Är inte Ekar en del av den vilda naturen? När jag bläddrade vidare i litteraturen märkte jag att det bara är 0,5% av Sveriges totala skogsareal som inte utsatts för mänsklig exploatering. Ja en del menar till och med att den närmaste riktiga skogsnaturen ligger långt in i Ryssland kring Uralbergen. Den mesta skog jag hade sett under mitt liv hade alltså inget med sann orörd natur att göra.

”Jag ville inte bevara det som var naturligt för moder jord. Utan det som var naturligt för mig.”

Under min barndom byggde de nya radhus i skogen nära mitt hem. Jag trodde skogen var värd att bevara. Jag trodde ju att det var en plats som fått växa av sig själv utan människans påverkan. Idag vet jag att skogen inte var orörd natur, utan produktionsskog. Skogen där jag som liten plockade blåbär och svamp var i själva verket skog som är avsedd för kommersiell produktion av trävaror genom avverkning. Skog som har lika lite med den orörda naturen att göra som staden och åkrarna. Det jag ville bevara var inte natur, utan gamla minnen från min barndom. Jag ville inte bevara det som var naturligt för moder jord. Utan det som var naturligt för mig.


Till och med när man googlar på ordet natur så får man leta länge innan man hittar riktig oexploaterad natur.

Den naturliga följdfrågan var: Vems minnen ska vi bevara? Kanske ingens? Ska vi låta skogen få utvecklas, växa och minska, precis som alla andra delar av samhället? Kampen för bevarandet av våra miljöer blev plötsligt komplicerad. Det blev svårt att hitta en etisk ståndpunkt. Har jag rätt att bevara en miljö som den såg ut under min uppväxt, till bekostnad för de som har minnen av samma plats, men från en annan tid? Visst har jag rätt att tycka vad jag vill om hur miljöer ska bevaras, men jag kan inte hävda att mina minnen är etiskt mer rätt än andras.

Jag hade blivit några erfarenheter rikare. Jag insåg att kampen för bevarande av våra miljöer ofta inte handlar om etisk kamp för naturen, utan om olika människors egna uppfattningar om vad som är värt att bevara. Den enda ståndpunkten som jag tyckte var etiskt riktig var att bevara mångfald. Alla idag levande djur och växter skulle få fortsätta leva. Men det var då, när jag hade mina filosofiska tankar om hur mångfalden skulle bevaras, som jag lärde mig min nästa lärdom.

”För att bevara mångfald måste vi både bevara och förändra.”

Jag trodde att bevarandet av en miljö var detsamma som att inte förändra miljön. Men då fick jag lära mig att det finns två typer av djur, generalister och specialister. Specialisterna var de djur som specialiserat sig på att leva i en typ av miljö. Generalisterna är inte bäst på att leva i någon miljö, men de är bra på att leva i flera olika typer av miljöer. När specialisterna hamnar på rätt plats så är det svårt för generalisterna att hävda sig. Men när miljöerna förändras så får generalisterna chansen att ta för sig till bekostnad för specialisterna. Vi har alltså vissa djur som trivs bäst när miljöerna är intakta. Medan andra djur är beroende av att miljöerna förändras. Att naturen förändras är i sin tur normalt. Skogar brinner ned, för att sedan växa upp. För att bevara mångfald måste vi alltså både bevara och förändra.

”Vissa delar av staden är mer lik naturen än landsbygden.”

Även våra städer förändras vartefter vi bygger nytt. Men städer är ju ändå inte naturliga miljöer för djur, eller? Jo det är de visst det visade det sig. Vi människor gör skillnad på stad och skog. Men det betyder inte att djuren gör det. För djuren är staden bara ytterligare en miljö. En miljö som inte skiljer sig mer från en tallskog än vad en tallskog skiljer sig från en ekskog. Staden har långa dagar (gatljusen), varma temperaturer (Urban Heat Island-effekten) och är föränderlig (vi utvecklar ständigt våra städer). Staden ger förutsättningar som gynnar vissa djur till bekostnad för andra. Precis som alla andra miljöer, konstigare än så är det inte. För oss är det stor skillnad på ett hus och en klippa. Men för fåglar som gärna vaktar högt uppe med bra utsikt, så gör hus och berg ingen skillnad. Vissa delar av staden är faktiskt mer lik den orörda naturen än den klassiska svenska skogen. Produktionsskog är anpassade för endast enstaka arter medan stadens parker vanligen har en mångfald av växter.

”Vi människor gillar inte objudna gäster som vi inte har kontroll över.”

På landsbygden finns mer skog än i tätorterna. Men landsbygden är inte problemfri för djuren. I en artikel från Kungl. Skogs- och Lantbruksakademin (F. Sjöberg K. Skogs-o. Lantbr.akad. Tidskr. 142:21, 2003) kunde jag läsa ”På landsbygden dräper man ännu bara alltför ofta en grävling när man ser den, eller en räv, och minken tar man i slagfällor av en sort som vore otänkbar vid annan jakt än av sentida invandrare. Men i staden ter sig samma djur som trevliga påminnelser om att naturen inte bara finns i tv-rutan; de blir en sorts exklusiva gäster från den fjärran grönska där allt färre människor bor och verkar. Till och med rådjuren, som i kraft av stark populationstillväxt och smak för trädgårdsväxter numera dras med dåligt rykte, ser riktigt näpna ut på fälten och golfbanorna i stadens utkanter. Och när en irrande varg för en tid sedan sprang för livet över Västerbron var det som om stockholmarnas upphetsade förtjusning inte visste några gränser. Att den på andra håll så fruktade och innerligt hatade besten skulle ha utgjort någon form av hot var det få som ens funderade över.”

Vi människor tycker om att leka gud. När djuren är på rätt ställe (oftast i den så kallade naturen) så tycker vi om dem. Att titta på vilda djur i naturen på TV är populärt. Men när en varg äter vår boskap, när en mus kliver in i sovrummet eller när en fågel nallar pomfritten, så tycker vi att de hamnat på fel ställe. Då är djuren inte längre söta varelser, utan skadedjur som måste bort. Vi gillar inte objudna gäster som vi inte har kontroll över. Hunden däremot är människans bästa vän. De har vi ju kontroll över.


Enligt wikipedia är skadedjur djur som är oönskade i mänsklig miljö.


Vildsvin blir skadedjur när de vållar skada på rotfruktsodlingar.

En del djur är välkomna till staden men inte till den skogsblandade landsbygden. En del irriterar sig till exempel på rådjuren när de äter våra växter, men i tätorten är de bara trevliga inslag så länge de inte påverkar oss. I flera artiklar har jag läst om hur vi människor hamnar i konkurrens och fiendskap med djuren när vi bor på landet, men i vänskap med djuren när vi bor i stan. Vad ska vi dra för slutsatser av detta? Är stadens människor snällare än lantisarna? Nej det tror jag inte. Men staden ska inte ses som en sämre plats att bo i för djur bara för att det är stad. Tvärtom är staden en bra och naturlig miljö att bo i, inte bara för människan, utan även för många andra djur. Så vad är mest naturligt, stad eller skog? Ja du får räkna med olika svar beroende på vilket djur du frågar.