Urbofobi

Lars Marcus artikel i senaste Arkitekten är en av de bästa texter om stadsbyggnad jag läst på många år. På ett föredömligt sätt reder han ut den olyckliga sammanblandning av representation och funktionalitet som under lång tid förhindrat en saklig debatt om hur våra städer ska byggas. Det finns dock några saker som bör förtydligas.

För det första måste man kvalificera det besynnerliga påståendet att täthet inte skulle ha någon påverkan på den funktionella strukturen i en stadsmiljö. Det stämmer förvisso att en enskild skyskrapa kanske inte spelar så stor roll men det gäller ju å andra sidan alla hus i staden, tagna var för sig. Det är husen tillsammans som spelar roll. Täthet och närhet är inte två helt frikopplade storheter. Ökad täthet av människor och verksamheter ger ökad närhet till människor och verksamheter.



Högre bebyggelse förutsätter inte heller utglesning, som Marcus försöker påskina. Solvinklar är trots allt bara en av många parametrar i stadsbyggandet och kan inte överordnas allt annat. Den mest attraktiva stadsmiljön är inte nödvändigtvis den med mest direkt solljus. Det visar om inte annat Spacescapes egna empiriska studier.

För det andra saknas det fortfarande en verklig insikt om hur exceptionellt lite funktionsblandad kvartersstad vi faktiskt har i Sverige. Som debatten förs kan man få intrycket av att det väger jämnt mellan funktionalismens utspridda husipark-bebyggelse, villamattorna och den traditionella kvartersstaden. Men så är det inte. Boverket kartlade förra året den svenska bebyggelsestrukturen i rapporten "Teknisk status i den svenska bebyggelsen". Det är chockerande läsning. Sveriges bostadsbebyggelse består till över 90 procent av småhus. Av flerbostadshusen är runt 40 procent lamellhus, 25 procent flerbostadsvillor och 25 procent punkthus, skivhus eller loftgångshus.



Men den traditionella kvartersstadens gathus då? Jo, dessa utgör en så liten andel att den inte ens särredovisas. Kvartersstaden återfinns i kolumnen "Annat", tillsammans med andra obskyra hustyper. Mindre än 8 procent av flerbostadshusen är gathus i traditionell kvartersstad. Det är mindre än 6 promille av alla bostadshus i Sverige. Den närmast paniska skräcken för kvartersstad i den svenska arkitekturdebatten framstår mot denna bakgrund som fullständigt bisarr. Det är dags att övervinna det typologiska traumat.

För oss "vanliga" medborgare är det nämligen oerhört viktigt att det bland professionellt verksamma arkitekter bedrivs en empiriskt grundad, saklig diskussion om Sveriges stadsbyggnad. Det är ni som planlägger de livsmiljöer som vi ska leva i. Det är ett stort ansvar. Förhoppningsvis kan ni leva upp till det. Vi behöver många fler täta, hållbara och integrerade stadskvarter med en stor blandning av boende, arbete och service. Sådana stadsmiljöer uppstår inte av sig själva. De måste planeras och byggas. Det är ni som ska göra det.