Utskrift från www.yimby.se
....

Vilken sorts problem en stad är

 
Yimbys studiecirkel har nu kommit fram till det sista kapitlet i Jane Jacobs bok Den amerikanska storstadens liv och förfall. Vi har haft en spännande tid tillsammans. Förhoppningsvis har inläggen och diskussionerna här gjort fler nyfikna på Jane Jacobs tankar. Vi tackar alla som deltagit och även bokförlaget Daidalos för samarbetet. Diskussionen fortsätter, på ett eller annat sätt...


 
De processer som uppstår i städerna är inga mysterier som bara kan förstås av experter. De kan förstås av nästan alla. Många vanliga människor förstår dem redan; de har bara inte satt namn på processerna eller tänkt på att vi genom att förstå dessa vardagliga arrangemang av orsak och verkan också kan styra dem om vi vill.


I bokens sista kapitel tar Jane Jacobs upp frågan om hur man bör förstå städer. För att beskriva sin ståndpunkt använder hon sig av en essä av vetenskapsmannen Warren Weaver, som handlar om naturvetenskapens utveckling. Det Weaver säger om naturvetenskapens idéhistoria tycker Jacobs passar perfekt in på stadsplaneringens idéhistoria.

Enligt Weaver har naturvetenskapen haft tre utvecklingsstadier. I det första stadiet lärde man sig hantera enkla problem, där två variabler står i direkt relation till varandra (t.ex. relationen mellan trycket i en gas och dess volym). Sådan forskning ledde fram till teorier om ljus, ljud, värme, elektricitet etc. som kunde omvandlas till en mängd uppfinningar. I det andra stadiet, som inleddes i början av 1900-talet, så lärde man sig hantera problem av "oorganiserad komplexitet" genom sannolikhetslära och statistik. Därigenom kunde naturvetenskapen göra nya stora upptäckter.

I det tredje stadiet lärde man sig hantera problem av "organiserad komplexitet". Organiserad komplexitet kan inte förstås enbart med statistisk och sannolikhetslära eftersom det rör sig om komplexa system där "ett stort antal faktorer hänger samman i en organisk helhet", som Weaver uttrycker det. De stora framstegen inom biologi och medicin berodde till stor del på att man lärde sig förstå och hantera problem av organiserad komplexitet. Jane Jacobs ser här direkta paralleller till städer som fenomen:


 
Städer råkar vara problem av organiserad komplexitet, precis som biologiska system. De utgör "situationer där ett halvdussin eller till och med flera dussin storheter varierar samtidigt och i ett subtilt samspel". Städerna, återigen i likhet med biologin, har inte ett problem av organiserad komplexitet, som om man bara begriper det förklarar allting. Städerna kan brytas ner i många sådana problem, eller segment, som precis som inom biologin hänger ihop med varandra. Variablerna är många, men de bildar inget kaos; de "hänger samman i en organisk helhet".

 

Reklam för trädgårdsstad

Ebenezer Howards romantiska småstadsdrömmar som gav upphov till idén om trädgårdsstaden var enligt Jacobs ett sätt att förstå staden just som ett enkelt problem. Le Corbusiers kyliga maskinutopier av vidsträckta husipark-prärier och enorma motorvägar passade enligt Jacobs ihop med tendensen att se staden som ett problem av oorganiserad komplexitet, som kunde hanteras med statistik och sannolikhetslära.
 


Le Corbusiers husipark-vision för Stockholm 1933
 
Sannolikhetskalkylerna innebar att ett länge eftertraktat mål - det "rätta" utbudet av affärer i förhållande till antalet omgivande bostäder eller en förutbestämd befolkning - såg ut att ligga inom räckhåll; det utvecklades metoder för "vetenskaplig" planering av standardiserade köpcenter; detta trots att planteoretiker som Stein och Bauer tidigt hade insett att förutbestämda köpcenter i storstäder måste präglas av monopol eller halvmonopol, annars skulle statistiken inte stämma och städerna skulle fortsätta uppträda dunkelt och skrämmande irrationellt.


Jane Jacobs föreslår istället att man ska se städer som problem av organiserad komplexitet. Ett bra angreppssätt är då enligt henne att se stadens delar som processer, istället för statiska, abstrakta storheter. Att arbeta induktivt, dvs. att förstå helheten utifrån delarna, och att leta efter "avvikelser" och använda dem som ledtrådar, istället för "genomsnittliga" storheter.

Jane Jacobs avslutar sin bok med ett intressant resonemang om det hon anser utgör själva kärnan i den ortodoxa stadsplaneringens besynnerliga föreställningar om hur städer bör planeras, nämligen en allvarlig och grundläggande missuppfattning om människans relation till naturen:
 

 
Nu måste vi rota lite djupare i det moras av intellektuella missuppfattningar om städer som de ortodoxa reformatorerna och stadsplanerarna har grävt ner sig (och oss andra) i. Under stadsplanerarnas respektlöshet inför ämnet, i den enfaldiga tron på städernas kaos eller "dunkla och skrämmande" irrationalitet, ligger en djupt inrotad missuppfattning om förhållandet mellan staden - egentligen mänskligheten - och den övriga naturen.

Människorna är förvisso en del av naturen, lika väl som grizzlybjörnarna eller bina eller valarna eller sockerrören. Människornas städer är också naturliga, eftersom de har skapats av en del av naturen, precis som ostronbankarna eller präriehundarnas bon. Botanikern Edgar Anderson har skrivit kloka och fyndiga artiklar i tidskriften Landscape om hur städerna är en del av naturen.

"I stora delar av världen", noterar han, " är människan accepterad som en stadsälskande varelse". Naturstudier, påpekar han, "är lika lätta att utföra i staden som på landet, bara man accepterar att människan är en del av naturen. Som ett exemplar av Homo Sapiens kan man lugnt räkna med att den arten kan ge en god vägledning till en djupare förståelse av naturhistorien."

På sjuttonhundratalet hände något märkligt men förståeligt. Vid det laget hade städerna i Europa tjänat människorna så väl och varit så bra medlare mellan dem och många av naturens grymma sidor, att någonting som tidigare varit sällsynt kunde bli möjligt för många - en sentimentalisering av naturen, eller åtminstone en sentimentalisering av ett rustikt eller barbariskt förhållande till naturen.

När Marie Antoinette lekte mjölkpiga var det ett uttryck för denna sentimentalitet på ett plan. Den romantiska idén om "den ädle vilden" var ett ännu dummare uttryck på ett annat plan. En lika dum motsvarighet här i Amerika var Jeffersons avvisande hållning till städer med fria hantverkare och hans dröm om en idealrepublik av självägande bönder - en ynklig dröm för en stor och god man vars egna åkrar brukades av slavar.

I verkligheten är barbarer (och bönder) de minst fria av alla människor - bundna av traditionen, plågade av ståndssamhället, fjättrade av vidskepelse, fyllda av onda aningar inför allt främmande. "Stadsluften befriar" hette det på medeltiden, då stadsluften bokstavligen befriade en livegen bonde på rymmen. Stadsluften befriar fortfarande de som rymmer från brukssamhällen, plantager, industriella jordbruk, småjordbruk, fruktodlingar, gruvbyar och segregerade förorter.

Tack vare städernas medling blev det möjligt för många människor att betrakta "naturen" som god, förädlande och ren, och att i förlängningen uppfatta "naturfolken" (hur "naturliga" de var fick man bestämma själv) på samma sätt. I kontrast till all denna påhittade renhet, ädelhet och godhet kunde man betrakta de högst verkliga städerna som onda och - givetvis - som naturens fiender. Och så snart folk hade börjat betrakta naturen som om den var en enda stor, snäll sankt bernhardshund, kunde ju ingenting vara naturligare än att dra in denna älskade kelgris i staden, så att även staden kunde få del av all denna ädelhet, renhet och godhet.

Det finns faror med att romantisera naturen. De flesta romantiska idéer förutsätter, innerst inne, en lika djup som omedveten brist på respekt. Det är ingen tillfällighet att vi amerikaner, som förmodligen är världsmästare i naturromantik, troligen också är världsbäst på att förstöra både vildmarken och landsbygden.

Det är varken kärlek till naturen eller respekt för naturen som leder till denna schizofrena attityd. Det är bara en känslomässig önskan att på ett ganska nedlåtande sätt leka med en urvattnad, standardiserad, villaträdgårdsmässig skugga av naturen - förmodligen sprungen ur en oförmåga att tro på att vi och våra städer, genom vår blotta existens, också är en legitim del av naturen, och att vi tillhör den på ett mycket djupare och mer oundvikligt sätt än genom gräsklippning, solbad och kontemplation.

Och därför blir flera tusen tunnland varje dag slukade av schaktmaskiner, asfalterade och koloniserade av villaägare som har dödat det de trodde att de kommit dit för att finna. Vårt oersättliga arv av prima åkermark (som är en sällsynt resurs på denna jord) offras för att bli motorvägar eller parkeringsplatser lika tanklöst och hänsynslöst som träden i skogarna fälls, floderna och åarna förorenas och själva luften fylls av bensinångor (slutprodukten av naturens tillverkning under eoner) till följd av vår stora nationella kampanj för att krypa upp i den påhittade naturens famn och fly undan den "onaturliga" staden.

De villaförorter och andra småhusområden som vi på detta sätta skapar blir föraktade av sina egna invånare imorgon. Dessa glest utspridda bosättningar saknar all vitalitet, uthållighet och användbarhet. Få av dem, och som regel bara de dyraste, förblir attraktiva längre än en generation; därefter börjar de förfalla enligt de grå bältenas mönster. Faktum är att dagens grå bälten i mycket stor utsträckning skapats av gårdagens utflyttning för att komma "närmare naturen".

Hälften av husen på de över hundra kvadratkilometer stora, redan förfallna eller snabbt förfallande bostadsområdena i norra New Jersey är mindre än fyrtio år gamla. Om trettio år kommer vi att ha utvecklat nya problem med tristess och förfall i så väldiga områden att dagens problem i storstädernas grå bälten kommer att te sig futtiga. Men denna destruktiva utveckling är ingenting som sker av en händelse eller utan någons vilja. Detta är exakt den utveckling som vi, genom vårt samhälle, har tvingat fram.

Den sentimentaliserande natur som betraktas som stadens motsats anses uppenbarligen bestå av gräs, frisk luft och inte särskilt mycket annat, och denna skrattretande brist på respekt resulterar i förstörelse även av den natur som formellt och offentligt bevarats i tämjd form.

Vid Hudsonfloden norr om staden New York ligger en park vid Croton Point, en plats där man har picknick, spelar boll och betraktar den majestätiska (och förorenade) floden. Själva platsen Croton Point är - eller var - en geologisk kuriositet: längs en drygt tio meter lång bit av flodstranden kan blåleran, som glaciärerna placerat där, tillsammans med vattenströmmarna och solen skapa "lerhundar". Det är naturliga skulpturer som är hårt sammanpressade och brända av solen, och de finns i alla slags utföranden från enkla, vackert rundade former till fantastiska skapelser som för tanken till orientaliska konstverk. "Lerhundar" finns bara på ett fåtal platser i världen.

Generationer av geologistuderande i New York, liksom familjer på utflykt, trötta bollspelare och förtjusta barn, har gått på skattjakt bland lerhundarna och burit hem sina favoriter. Och hela tiden har leran, floden och solen tillverkat nya, utan att leran tagit slut och utan att två skulpturer varit likadana.

Det var en geografilärare som för länge sedan berättade för mig om lerhundarna, och under årens lopp har jag ibland återvänt till platsen för att göra nya fynd. En sommar för några år sedan åkte jag och min man dit med våra barn för att de också skulle få se dem och få veta hur de kommer till.

Men naturförbättrarna hade hunnit före. Den leriga sluttningen som utgjorde den korta sträckan av unik flodstrand var förstörd. Där fanns istället en enkel stödjemur, och bakom den hade parkens gräsmatta utvidgats. (Parken hade blivit större - statistiskt sett.) När vi grävde på några ställen i gräsmattan - och därmed vanhelgade det som redan vanhelgats - hittade vi skärvor av lerhundar som schaktmaskinerna hade krossat, de sista tecknen på en naturlig process som kanske hade avbrutits för alltid.

Vem skulle kunna föredra denna andefattiga parkanläggning framför naturens under? Vilken parkchef skulle kunna tillåta en sådan vandalisering av naturen? Uppenbarligen är det ett alltför välbekant tänkande som fått styra: ett tänkesätt som bara ser oordning där det finns en unik och ytterst komplex ordning; samma sorts tänkande som bara ser oordning på gatorna i storstaden och grips av lust att ta bort den, standardisera den, omvandla den till ett villaområde.

De två reaktionerna hör ihop: städerna, som skapats av människor som älskar städer, respekteras inte av människor med det andra tänkesättet eftersom städerna inte är bleka kopior av villaförorter. De respekterar inte heller andra sidor av naturen som inte är bleka kopior av villaträdgårdar. En romantiserad inställning till naturen dödar allt naturligt den rör vid.

Storstaden och landsbygden kan fungera bra tillsammans. Storstäder behöver ha riktig landsbygd i närheten. Och landsbygden - ur människans synvinkel - behöver storstäderna, med sin produktivitet och sitt varierade utbud, så att mänskligheten kan få möjlighet att uppskatta resten av naturen i stället för att förbanna den.

Att vara människa är svårt nog i sig själv, och därför har alla typer av boplatser problem (utom drömstäder). Storstäder har bekymmer i stora mängder, eftersom de har människor i stora mängder. Men vitala städer står inte hjälplösa ens inför de mest svårlösta problem. De är inte passiva offer för omständigheterna, lika lite som de är naturens ondskefulla motsats.

Levande storstäder har fantastiska förutsättningar för att förstå, diskutera, tänka ut och uppfinna vad som behövs för att lösa deras problem. Det kanske tydligaste exemplet på den förmågan är storstädernas effekt på sjukdomar. En gång i tiden var städerna sjukdomarnas mest hjälplösa och drabbade offer, men istället blev de sjukdomarnas förgörare.

Alla framsteg inom sjukvård, hygien, mikrobiologi, kemi, telekommunikationer, allmänna hälsorekommendationer, forskningssjukhus, ambulanser och så vidare, som människorna inte bara i städerna utan även utanför är beroende av i det eviga kriget mot en för tidig död, är i grunden storstädernas skapelser och skulle inte vara möjliga utan storstäder. Överskottet på rikedom, produktiviteten, den mångfald av begåvningar som gör det möjligt för samhället att stödja den här sortens framsteg är i sig själva produkter av att vi organiserar oss i städer, och framför allt i stora, tätbefolkade städer.

Det är kanske mer romantiskt att leta efter botemedlen mot samhällets sjukdomar i stillsamma lantliga miljöer, eller bland oskuldsfulla, ofördärvade lantbor, om några sådana existerar, men det är bortkastad tid. Finns det någon som tror att svaren på några av de stora frågor som ansätter oss idag i verkligheten går att hitta i homogena bosättningar?

Det är sant att stillastående städer innehåller fröna till sin egen undergång och inte så mycket mer. Men levande, mångskiftande, intensiva städer bär inom sig fröna till sin egen pånyttfödelse, och där finns energi så att det räcker även till problem och behov utanför dem själva.




Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet
Trottoarens funktioner: Kontakt
Trottoarens funktioner: Barnuppfostran
Parkens funktioner
Bostadsområdets funktioner
Vad som alstrar mångfald
Behovet av blandade primära funktioner
Behovet av små kvarter
Behovet av äldre byggnader
Behovet av koncentration
Några myter om mångfald
Mångfaldens självdestruktivitet
Gränser och deras vakuumzoner
Avslumning och förslumning
Gradvis förändrande pengar och omvälvande pengar
Erosion av städer eller utgallring av bilar
Visuell ordning: dess begränsningar och möjligheter
Hur man räddar ett betongghetto
Att styra och planera stadsdelar
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Uppsala, Yimby Göteborg och Yimby Malmö.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
 0
Anders Anttonen (16 Mars 2012 15:24):
Det var ju lustigt att Corbusiers plan över Stockholm har ett hak-kors mitt på Södermalm om man ser på skissen. (ungefär på Götgatans mitt)
+1
Herbert Tingesten (16 Mars 2012 15:50):
Gissa om det varit blåmärkt om det verkligen hade byggts...

Får tacka Johannes för en enastående bra artikelserie och Jacobs-genomgång. Den får man anledning att återvända till (och länka till) många gånger i framtiden.
 0
Jan Wiklund (16 Mars 2012 20:59):
Det som främst slog mig när jag läste det här kapitlet är att det nästan på orden liknar Erik Reinerts kritik av den neoklassiska nationalekonomin.

"Det finns två huvudtyper av ekonomisk teori (...). Den ena typen baserar sig på metaforer - eller liknelser - från fysiken, som den "osynliga handen" som håller jorden i bana runt solen (från 1750-talet) eller jämviktsmetaforen från 1880-talets fysik. Det jag här refererar till som dagens standardteori är baserat på jämviktsmetaforen, som fysikerna själva lämnade på 1930-talet.

Den andra typen av ekonomisk teori är erfarenhetsbaserad, byggs nedifrån och uppåt, och är ofta en praktik innan den blir en teori. Venedig praktiserade en bestämd ekonomisk politik i århundraden innan ekonomen Antonio Serra 1613 abstraherade den till en teori och förklarade varför den verkade. Sådana modeller är oftast baserade på biologiska metaforer. (...) Med Charles Darwin fick vi en ny biologisk metafor, där förändringar i samhället - som innovation och nyskapande - blir som mutationer i naturen. (...)

Dessa metaforer har alla sina fördelar och nackdelar. Fysikmetaforerna är mycket kraftfulla och ger exakta svar, som att alla löner i världen blir lika när vi får frihandel (faktorprisutjämning). Problemet är att fysikmetaforerna inte klarar att hantera kvalitativa olikheter som skapar olikheter i inkomst. (...) Fysikmodellerna är heller inte i stånd att hantera inovationer; att det sker något kvalitativt nytt i världen. De får heller inte med sig samhällets synergieffekter och leder naturligt nog till Margaret Thatchers uttalande: "There is no such thing as society".

De erfarenhetsbaserade modellerna - oftast baserade på biologiska metaforer - är långt mer vaga och ger inte så klara svar. I motsättning till fysikmodellerna, där ekonomisk politik blir densamma oavsett kontext (oavsett vilken situation man befinner sig i) ger de biologiska modellerna olika råd beroende på vilken situation ett land befinner sig i. Några gånger är frihandel mycket bra, i andra situationer är det det inte. Detta gör att man i ekonomifacket, som Schumpeter pekar på i citatet i bokens början, har valet mellan enkla förklaringar som ofta inte är relevanta, och mer komplicerade förklaringar som är mer relevanta."

Och så vidare (Erik Reinert: Global økonomi, min översättning). Kanske är likheten inte så märklig med tanke på att såväl en stad som ett lands ekonomi båda handlar om en organiserad komplexitet som man har försökt förstå med alldeles för enkla verktyg.
 0
Jan Wiklund (16 Mars 2012 21:05):
Anders: Jo, Le Corbusier svansade mycket kring Hitler innan det visade sig att Hitler var ointresserad. Då blev han sur. Men inte surare än att han så sent som 1940 var full av beundran inför Hitlers "omdanande av Europa".
Se http:​/​/​www.​washingtontimes.​com/​news/​20​10​/​oct/​6/​nazi-​pr.​.​

En elitisternas själsfrändskap, antagligen.
 0
Rasmus (16 Mars 2012 23:48):
Enastående insiktsfullt kapitel! Och ett extra tack till Jan Wiklund för kopplingen till att exakt samma typ av kritik finns mot ekonomisk teori. Själv är jag övertygad om att de flesta samhällsproblem vi har idag beror på att en massa beslutsfattare, oavsett om de är stadsplanerare, riksbankschefer eller statsministrar helt enkelt inte har den mentala förmågan att förstå ordnade komplexa system. Och det i sin tur beror naturligtvis på att man kan gå igenom grundskola, gymnasium, högskola/universitet och tom en forskarutbildning inom ett flertal områden utan att en enda gång komma i kontakt med en teori som beskriver ett ordnat komplext system.
Vilket är mycket märkligt eftersom det i naturen och samhället knappt finns några system som inte är ordnade och komplexa. Enkla system och oordnade komplexa system existerar bara som udda specialfall.
 0
Karl (17 Mars 2012 00:21):
Jag tycker också att det var ett mycket bra avslutande kapitel och en värdig avslutning på en magnifik bok. Det sista exemplet med lerhundarna sammanfattar väldigt mycket på ett väldigt bra sätt.

Som reflektion över studiecirkeln som helhet måste jag säga att jag är oerhört imponerad av hela boken. Jacobs skriver oerhört insiktsfullt och med fantastisk analytisk skärpa, samtidigt som hon förmår presentera det egentligen mycket komplexa stoffet på ett tillgängligt och lättfattligt sätt. Även om vissa detaljer är något tids- och platsbundna är det som helhet det absolut bästa och mest allmängiltiga jag har läst om städer och stadsplanering någonsin. Det är inget mindre än en tragedi att de problem hon diskuterar fortfarande 50 år senare är mer aktuella än någonsin. Om bara sextiotalets svenska stadsplanerare hade valt att följa Jacobs och inte SCAFT...ja, tanken svindlar på så många sätt att man inte ens vet var man ska börja.

Avslutningsvis vill jag bara ge ett stort tack till Johannes för organiseringen av studiecirkeln och framförallt för de mycket välskrivna kapitelsammanfattningarna! Det uppskattas!
 0
Johannes Hulter (17 Mars 2012 09:24):
Tackar! Det har varit roligt att skriva inläggen. Då har man fått en chans att uppdatera sig och tänka igenom vissa passager i boken en extra gång. Jag kommer direkt att tänka på JJ:s täthetsmått - http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​11/​11/​behovet-​av-​koncentration_​1.​.​ - som jag fick om bakfoten förra gången jag läste boken. Det framstod som orimligt högt, men det visade sig att hon avsåg bostäder/bostadsmark, inte all mark (inkl. vägar, parker etc).

Ja, det finns mycket att upptäcka i den här boken. Jag ska lägga upp alla länkar i alla inlägg, så det blir som en liten DASLOF-wiki. :)
 0
Patrik Höstmad (17 Mars 2012 11:15):
Stort tack Johannes! och stort tack alla andra som bidragit med intressanta kommentarer, diskusioner och referenser.

Jag tycker att de två första delarna av boken var mest givande med en stor del aha!-upplevelser. Det är framförallt hennes betraktelsesätt av stadens processer jag tar med mig.

En mycket givande bok och studiecirkel!
 0
Olof Antonson (17 Mars 2012 13:02):
Jag tycker så om situationen när hon samtalar med en stadsplanerare om huruvida en stadsdel är slum eller inte, och där han tvivlar på sina sinnen: Han ser de stadsmässiga förtjänsterna, men eftersom pappren han har klart och tydligt poängterar att stadsdelen de besöker är slum, så måste det vara så. Lätt att dra paralleller till rivningsåren i Sverige.

Det hade varit trevligt med fler liknande bokcirklar i framtiden, eller bara mindre recensioner/genomgångar av böcker.
 0
Jan-Erik Brundell (20 Mars 2012 08:28):
Sällar mig till tackkören, kvalar absolut in på listan av mitt livs mest stimulerande böcker.
 0
Erik Westberg (13 April 2012 18:22):
Nedanstående artikel är förvisso, till skillnad från Yimby, partipolitisk men väldigt skoj att se att I Kanada går JJ fortfarande att använda som tillhygge i debatten!

http:​/​/​www.​thestar.​com/​opinion/​editorialopinion/​articl.​.​
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8661 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Jane blir opera
I går 04:10 av Melvin Bowers
Uthyrningsdel
22 Oktober 13:49 av Lola Ewint
Nytt hotell på Vasagatan 22
19 Januari 14:08 av Sebastian Dahl

@yimbysthlm på Twitter