Vad staden gör

I det nya numret av Arkitekten har Lars Marcus en replik på min replik på hans eminenta artikel om representativitet och performativitet i stadsbyggandet. Marcus mycket läsvärda artikel betonade den avgörande skillnaden mellan hur staden "ser ut" (representativitet) och "vad den gör" (performativitet).



Var går gränsen mellan stadsbild och stadsliv?

Jag hade inte så mycket att invända mot denna huvudpoäng så jag fokuserade i min replik istället på två områden där jag tyckte Marcus var otydlig. Det första gällde betydelsen av urban täthet för att skapa närhet till människor och verksamheter. Marcus har en olycklig tendens att ständigt vilja spela ned detta samband, av oklara skäl.

I sin senaste replik erkänner han i ena stunden att detta samband är "uppenbart", för att i nästa stund hävda att täthet är "ineffektivt" för att skapa närhet. Intrycket man får är att Marcus helt enkelt har en personlig aversion mot tätare stadsbebyggelse (låt säga över tre-fyra våningar) som han utan större framgång försöker rationalisera.



"Traditionell kvartersstad" enligt SBK Göteborg

Den andra otydligheten gällde synen på den klassiska kvartersstaden, dvs. gathus sida vid sida som bildar kvarter i en öppen rutnätsstruktur. Jag efterlyste en tydligare insikt om hur extremt lite sådan bebyggelse det faktiskt finns i Sverige, mindre än 6 promille av alla bostadshus och mindre än 8 procent av alla flerbostadshus i Sverige är sådana gathus.


Gathus i traditionell kvartersstad återfinns under "Annat"

Marcus svar på detta är intressant. Han menar att det medför "stora problem" att använda sådana "förenklade typologier":

Marcus svar är märkligt eftersom han i sin ursprungsartikel var mycket tydlig med att stadens fysionomi (gatunätets struktur, kvarterens storlek, fastighetsindelningen osv), kort sagt det urbana rummets geometri, är en fundamental aspekt av det performativa fältet, vilket även Jane Jacobs övertygande har visat. Det borde alltså vara uppenbart för honom att kvartersstad inte bara är en symbolisk "bild" utan också en fysisk struktur som "gör" saker.



Illustration ur Jane Jacobs "Den amerikanska storstaden liv och förfall"

Det är ingen slump att stadsmiljöer med kvartersstadens form ofta också är de stadsmiljöer där det finns ett blandat innehåll. Kvartersstadens form ger nämligen goda förutsättningar för gångflöden och närhet av människor och verksamheter, förutsättningar som andra typologier saknar.

Det besynnerliga är att allt detta borde vara självklart för Marcus, som den nestor inom space syntax han är. Men trots detta plockar han, utan ens en glimt av ironi, upp det uttjatade modernistiska mantrat om "nya lösningar" och varnar för "efterapningar" av kvartersstadens typologi. Som om det avgörande är hur "ny" en lösning är, inte hur bra den fungerar.

Jag har följande kompromissförslag till Lars Marcus. Fortsätt för all del att fundera kring vilka tidigare oanade "nya lösningar" som ger bättre förutsättningar för närhet och blandning än den klassiska kvartersstaden. Men i väntan på att du kommer på något så tycker jag vi kör på det som erfarenheten har visat fungerar i verkligheten, och som vi har så förtvivlat ont om. Deal?

Vad gäller slutsatsen i Marcus replik, att vi behöver en större teoretisk stringens i debatten, är det dock bara att hålla med. Vi behöver verkligen en mer genomgripande reflektion över de begrepp och teoretiska ramverk som vi rör oss med. Till skillnad från Lars Marcus tror jag dock att även Lars Marcus själv skulle vinna på att fördjupa sin analys.

Ett bra sätt att börja är att hänga på vår studiecirkel om Ola Anderssons "Vykort från Utopia", där finns mycket att lära sig om den urbana strukturens performativitet. :)