Medborgarnas stad och maktens anläggningar

 

I det första kapitlet av "Vykort från Utopia" beskriver Ola Andersson de grundläggande beståndsdelarna i den urbana biotopen. Vi har alla en känsla av att det är något fundamentalt som skiljer de gamla stadskvarteren från de modernistiska grannskapsenheterna, men vad är det?

Andersson börjar med att lyfta fram täthet, utbredning och permanens. "Täthet" innebär att det finns många människor och verksamheter på en begränsad yta. "Utbredning" att det finns en tillräckligt stor sammanhängande stadsyta för att generera stadsliv och med "permanens" avses de lager av historia som fäster staden i tiden. Utöver detta så finns naturligtvis en stor mängd infrastruktur, byggnader och parker. Men det viktigaste av allt är något annat, nämligen förmågan att underlätta utbyte människor emellan.


Den underliggande urbana strukturen utgår enligt Andersson från uppdelningen av allmän och enskild mark. I alla olika tider och i alla olika delar av världen har denna uppdelning följt den geometriska logiken hos rutnätet. Rutnätets logik innebär att den allmänna marken, där den viktigaste formen är gatan, genomtränger hela staden och förbinder all enskild mark. Rutnätet kan böjas och vinklas efter topografin men den grundläggande strukturen med ett öppet, integrerat gatunät som delar av den enskilda marken i tomter är sig lik från antikens Olynthos, över medeltidens Gamla Stan, till våra dagars Manhattan.



Olynthos



Gamla stan



Manhattan

Den modernistiska stadsplaneringen bryter helt med den urbana strukturens principer. Men modernismens planeringsideologi är egentligen inte någon ny företeelse. Enligt Andersson är modernistisk stadsplanering i grunden ett uttryck för en planeringslogik som är lika gammal som den klassiskt urbana och som han kallar "den programmerade anläggningen". Andersson nämner den antika staden Pergamon som ett exempel:



Pergamon


Den programmerade anläggningen som plankoncept återkommer i Ebenezer Howards idéer om trädgårdsstadens strikt avgränsade grannskapsenheter i slutet av 1800-talet, idéer som skulle komma att få ett oerhört genomslag i byggandet av det moderna Sverige. Än idag dominerar anläggningstänkandet svensk stadsplanering.



Ebenezer Howards trädgårdsstad

Enligt Andersson inordnar sig modernismens anläggningar i en förtryckande byggnadstradtion. Han ser likheter med fängelsekonceptet Panoptikon där makten utövas genom att undersåtarna ständigt känner sig övervakade. Där den urbana strukturen ger utrymme för individerna att själva forma sina liv tillsammans så försöker modernismens anläggningar tvinga in individerna i vissa givna handlingsmönster och rörelsescheman.



Panoptikon

En stad har enligt Andersson flera olika lager som är mer eller mindre rörliga och föränderliga. Från de trögaste lagren, som topografin, över fastighetsstrukturen, till de mest rörliga - stadens invånare och deras gemensamma liv. Kännetecknet på en dynamisk stad är att stadslivet kan påverka de mer trögrörliga strukturerna i staden. En stad som istället styrs av de tröga nivåerna kommer att få ett mindre vitalt stadsliv. Just detta är fallet med modernismens anläggningar. De är så specialiserade och oflexibla att de förhindrar stadslivet från att växa och utvecklas.

Andersson avslutar kapitlet med att resonera kring den allmänna platsens betydelse. Enligt Andersson är allmänna platser, i form av gator där folket tvingas konfronteras med varandra, själva förutsättningen för ett demokratiskt styrelseskick. Den urbana strukturen har också visat sig oöverträffad när det gäller att hantera potentiella konflikter i staden.

 

Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om "Vykort från Utopia"
Utopier och arkitekter