Skyskrapor i Washington DC?

I The Independent on Sunday (den 27 maj) berättar Rupert Cornwell att USA:s huvudstad snart kanske får sina första skyskrapor.

Faktum är nämligen att staden i princip saknar riktiga höghus. Hur kan detta egentligen komma sig kanske du frågar dig? Detta är ju ändå skyskrapornas hemland. Eller är det? Sanningen är den att Washington DC under lång tid inte strävat uppåt - utan utåt. Staden har till och med ett uttryckligt skyskrapeförbud.

I slutet av 1700-talet skapade den franskfödde arkitekten Pierre L'Enfant Washington DC:s stadsplan. Planen bestod av fyra kvadranter som möttes vid US Capitol Building på en kulle ovanför Potamacfloden. L'Enfant föreställde sig en stad med europeisk känsla och breda avenyer. Imponerande men inte överväldigande. Fortfarande idag är Washington en låg och utspridd stad, ihopklungad kring den öppna yta som kallas ''the Mall'' där den enda riktigt höga byggnaden, Washingtonmonumentets 555:e obelisk, reser sig mot himlen. Enligt folksägen finns förbudet mot höga byggnader till för att försäkra om att ingenting skall överskugga denna numer ikoniska symbol för nationell enhet.

Sanningen är emellertid något mondänare. År 1894 byggdes Cairo Hotel på Q Street, någon kilometer norr om Vita huset. Byggmästarna kallade det en ''boendeskyskrapa'' (Residental Skyskraper). Men grannarna blev förfärade över dess höjd – 48,7 meter (160 ft) eller tolv våningar – och protesterade högljutt. Känns scenariot bekant? För att förhindra en upprepning av skandalen genomdrev kongressen fem år senare en lag som innebar en 39,6 meters (130 ft) höjdgräns för nya byggnader i staden. Och så har det varit fram till idag. För nu börjar staden få ont om utrymme.

För tjugo år sedan var Washington DC inte enbart nationens politiska huvudstad utan även dess drog- och mordhuvudstad. En situation liknande dagens Detroit. Bara för att ta ett exempel: År 1990 blev borgmästaren Marion Barry påkommen med att röka crack och dömdes till ett sex månader långt fängelsestraff (vilket dock inte hindrade honom från att bli omvald till borgmästare för perioden 1995-99). Det talades till och med öppet om att sätta in militär från andra delar av landet mot huvudstadens lavinartade brottslighet. Stora delar av befolkningen flydde till förorterna.

Idag är situationen dock en annan. Trots recession i resten av landet boomar Washington DC. Staden drar till sig horder av nya invånare och representerar nu nationens största koncentration av pengar och brainpower. Av USA:s tjugo rikaste kommuner kan hälften återfinnas i huvudstadens metropolområde vilken även har en större proportion av högskoleutbildade än resten av landet.

Anledningen till denna dragningskraft kan spåras tillbaka till terrorattentaten den 11 september 2001. Efter angreppen på World Trade Center och Pentagon växte den nationella säkerhetsapparaten substansiellt. Mängder av nya privata ''säkerhetsleverantörer'' anlitades av staten och förlades till staden. En helt ny säkerhetsbyråkratisk koloss, Department of Homeland Security, skapades. Trots den ofta upprepade sanningen om att amerikaner hatar ''the Big State'' har regeringens federala budgetutgifter ökat med sextio procent på tio år. Detta har inneburit fler statligt anställda, fler konsulter, fler advokater och fler lobbyister. Och alla skall de bo i Washington DC.

Det senaste årtiondet ökade innerstadens befolkning med 30 000 invånare och har nu passerat 600 000-strecket. Unga människor strömmar in i staden. ''The District'' (en gång i tiden USA:s första experiment med svart självstyre) har inte längre en svart befolkningsmajoritet utan är nu även hem för ''hispanics'' och vita från resten av landet.

Men alla dessa nya invånare måste bo någonstans. Tidigare har man löst detta enligt en enkel logik: Om du inte kan bygga på höjden så får du bygga på längden och bredden. Och så har skett. Staden är full av långa utsträckta byggnader. Detta har i sin tur lett till en sprawltown som sprider sig ut i allt vidare cirklar bort från centrum. Utåt och bortåt. Med fruktansvärda konsekvenser för pendlare och miljö. Trafikproblemen med köer och stockningar är nu officiellt värre än i Los Angeles.

Men det är inte enbart trafiken som drabbas av stadens höjdbegränsingar. Priserna på lägenheter nära centrum skjuter i höjden. Staden lider av kronisk brist på hotellrum och kontorshyrorna har nått nivåer motsvarande de på Manhattan. Värst drabbade är stadens låginkomsttagare som får det allt svårare att få ekvationen att gå ihop då (den ofta vita) gentrifieringen trycker hyrorna allt högre upp över Washingtons låga siluett. Staden förlorar i sin tur enorma potentiella skatteintäkter för varje hyresgäst som tvingas bosätta sig utanför dess gränser.

Högre byggnader betyder däremot mer utrymme, mer folk, mer arbetstillfällen och mer bekvämlighet. Med andra ord en livligare, behagligare och mer stimulerande urban miljö. Vilket till syvende och sist är en avgörande orsak till att folk väljer att leva i städer.

Fram till idag har den allmänna ståndpunkter varit att avsaknaden av skyskrapor är vad som gjort Washington DC till en stad med högre livskvalitet. Men nu svänger pendeln långsamt. Stadens nuvarande borgmästare, Vince Gray, kräver att höjdbegränsningen slopas. Han får stöd av den konservative politikern Darrell Issa vilken ansvarar för kongressens handhavande av DC-regionens interna affärer. Nimbylobbyn kommer med all sannolikhet att driva hårda kampanjer mot förslaget och gräva djupa skyttegravar för att försvara den platta staden och välmenande medborgare kommer säkert att förfasa sig över tanken att hundravåningsbyggnader i glas och stål överskuggar Vita huset.

Men detta scenario är heller inte vad någon önskar sig. Enbart bättre levnadsstandard och en bättre fungerande stad. Dessutom kan det vara väl värt att notera att den en gång så bespottade Cairobyggnaden, vilken nu har omvandlats till bostadshus, idag är en av Washington DC:s mest älskade byggnader.