Almedalen: Varför lyckas bakåtsträvare ofta stoppa bostadsbyggen & spännande bostadsprojekt?

Lotta säger att mesta av Stockholm inte är ett Riksintresse. Å andra sidan är HELA innerstaden ett Riksintresse.

Intressant också att Richard Murray tycker dagens system är utmärkt och att problemet är att exploaterarna som försöker chansa igenom planer de vet strider mot reglerna...

Richard säger att man måste respektera den högljudda minoriteten, men vad hände med att respektera den så kallade tysta majoriteten? Är det bara jag eller är det majoriteten som först och främst ska "respekteras" i en demokrati?

Det Richard säger är ju att "det blir inga problem så länge alla gör som jag säger." Det är inte demokrati. Glädjande nog börjar den insikten att sippra in även hos våra politiker, nu också inom andra partier än centerpartiet.

Tror riksintressena borde formas om, istället för att slå vakt om sten så borde de slå vakt om livet. Saker som borde lyftas som riksintressanta - bostadsbyggande och stadsutveckling.

Vad gäller byggnadsutformning så bör de vara extremt tydliga likt en manual. (maxhöjd o.s.v) Dagens subjektiva ställningstaganden som dessutom tycks förändras med tiden gör det omöjligt att veta exakt vad man får bygga. En fastighetsutvecklare vill ju ofta bygga så mycket han får, så att han kan tjäna maximalt med pengar, men när maxgränsen är otydlig vet han ju inte var han ska lägga sig - Bygga lite och garanterat ja, eller bygga mycket och kanske ja.

"Spårvagnar utvecklar staden - referat från Almedalsseminarium"

Se länk till Spårvagnsstäderna för att ladda ner presentationerna: http:​/​/​www.​sparvagnsstaderna.​se/​pressrum/​sparvagnar-​ut.​.​

Johan:
Väldigt synd att spårvägsstäderna inte spelade in sitt seminarium. Jag såg inte hela men jag var där för dragningen om Bergen bl.a, mycket intressant!

Lotta Edholms slutkläm är att Stockholm ska upplevas som lika fantastisk om 100 år som idag. Varför inte sätta målet högre än så?

Intressant det Jan nämner att underlaget för regelverket kom till i efterdyningarna av miljonprogrammet då vi stod med ett överskott. Håller med om att regelverket måste göras om från grunden.

Lite OT:
Murray verkar tycka att man inte ska bo i närheten av jobbet. Hur kan man då kalla sig miljövän. Hans kompromisslösa inställning vad gäller Albano området (och andra områden utanför NSP) kommer leda till att man förlorar en nyanserad bild av kvalitéerna i "parken". På sikt leder det till att all mark exploateras.

Niklas:
Precis så Niklas. Det finns en risk att ekoparkens fullständiga kompromisslöshet och svart-vita syn på frågan i slutändan kommer att orsaka avsevärt större skada på naturvärdena i parken än om man intagit en mer balanserad hantering av frågan.

Oscar: Ordet "spännande" är bara en PR-floskel som ingen tar på allvar. Allt nytt marknadsförs som "spännande", från tandkräm till tv-såpor. SWB är helt klart byggd för att vara så ospännande och intetsägande som möjligt, på det att Stadshuset icke må överglänsas.

Oundvikligt när White ritar.

Oscar:
Så länge synen "inget får synas och sticka ut" så lär det helt korrekt vara precis vad som händer. Dags att ändra på det... :)

Oscar:
Det handlar framförallt om att släppa fastlåsningen vid den enda parametern "höjd" och till viss grad "volym" och istället börja diskutera urban integration, funktion, arkitektur och liknande värden.

Det är slående hur ljummen diskussionen trots allt är. Den som brinner mest är Murray och han har ju också skördat många framgångar genom sitt driv och engagemang.
Med tanke på det engagemang politikerna i panelen påstår sig ha i dessa frågor så står inte deras energi tillnärmelsevis i proportion!
Även om Murray låter rejält fnoskig emellanåt så önskar jag att politikerna hade åtminstone hälften av hans kampglöd.

Pawel: Man kan inte kräva glöd av en professionell. Däremot kanske fler av oss skulle engagera oss lika hett (och mångsidigt, inte bara genom att skriva här) som Richard? Varför inte engagera oss för en "Nationalstadspark fast tvärtom" nånstans där vi tycker att det behövs? En ny stadsdel i Ingentingskogen kanske? En tiodubbling av Norrastationplanen?

@Jan Wiklund

Utmärkta förslag!
Är gärna med på att komma på och genomföra nya sätt att driva yimby-frågor.
"Nationalstadspark fast tvärtom" låter bra. Har länge funderat på följande upplägg:
NSP motiveras bl.a för att den skyddar hotade biotoper och unika miljöer.
På samma sätt kan man beskriva den mänskliga aktiviteten i den klassiska innerstadsstrukturen: en hotad biotop.
Alltså precis som det är ont om t.ex naturskog i Sverige så är det ännu mer ont om riktigt stadsliv.

Träffas gärna för att diskutera detta eller andra uppslag.


"Man kan inte kräva glöd av en professionell."

Beror på hur du menar Jan. Vad man kan förvänta sig av makthavare är ju någon form av resultat. När motståndet består av folk som verkligen brinner för sin sak så står sig "svala" politiker ganska slätt. Följden blir uteblivna, kraftigt decimerade eller absurt fördröjda resultat.
Och det är väl lite där Stockholm i stort befinner sig: många fina visioner och målbeskrivningar men väldigt lite som faktiskt blir av.
Visst, i stort går utvecklingen åt rätt håll, men ohyggligt långsamt och med allt för många förspillda möjligheter längs vägen.

Pawel: Politiker är kompromissare. Detta inte sagt som något nedvärderande, det är också en nödvändig roll. Utan en massa å ena sidan och å andra sidan blir det inga bra beslut.

Detta bäddar inte för glöd direkt.

Men för att ha något att kompromissa om måste det finnas renodlade förslag. Och det är vår roll att få fram. Det är vi som ska stå för glöden och kampandan, för att kunna slåss mot folk som kommer med förslag från motsatta hållet.

Av politiker förväntar vi oss kylig analys. Tyvärr finns det en del politiker som främst går på ideologi och entusiasm, det blir det inga bra beslut av.

@Jan Wiklund

Visst måste politiker kunna kompromissa och analysera.
Men om du inte har en vision/ideologi hur kan du då göra en analys? En analys kan ju inte utgå från ett vakuum, den måste ju bottna i någon slags idé om saker och ting.
Har du ingen egen övertygelse så uppstår ju inte behovet av kompromisser.

Eller menar du att makthavarna endast ska jämka mellan olika intressegrupper? Hur ser en sådan politikers programförklaring ut?

Hur som helst så behövs det olika typer av ledare i olika situationer.
Som jag ser det riskerar Stockholm att i många avseende slarva bort den stora potential som finns i stadens befolkningstillväxt och att levnadsvillkoren försämras i onödan p.g.a senfärdighet. Främst tänker jag på bostadsbristen (inte minst för unga och studerande), kapacitets- och tillförlitlighetsproblem i transportsystemen och sist men inte minst en stad med fler och fler byggnader men inte mer och mer stadsliv. Ett stadsliv som som bristvara enbart blir de ekonomiskt starka förunnat.

Inget av dessa problemområden är ju nytt, tvärtom. Det här är saker som diskuterats i åratal, decennier. Men hur mycket resultat levereras egentligen?

-Anas det ens någon ljusning vid horisonten avseende bostadssituationen?
-När det äntligen fattas ett beslut om att (eventuellt) bygga ut T-banan med 5 stationer ska de första tågen rulla om c:a 15 år om allt går enligt planerna!
-Vad gäller stadslivet så finns det skäl för en viss optimism. Intentionerna är goda och en uppgörelse med modernismen tycks pågå. Men vägen känns skakig med tanke på allt för många exempel på att mycket trots allt rullar på i gamla banor.

Vittnar detta om en hungrig stad som är redo att slänga sig över utmaningarna och få saker och ting uträttade?
För mig vittnar det mest om en stad som varit van vid en ganska lugn lunk och som nu inte hänger med när trycket ökat avsevärt.

I ett sådant läge tror jag politiker med mycket glöd och kampvilja är nödvändiga för att bryta gamla mönster och strukturer.

Och visst måste vi som medborgare också engagera oss, men det utesluter definitivt inte makthavarnas roll.

Tjo, detta blev myyyycket längre än jag tänkt mig, men var tvungen att pysa ut lite ånga!

Lite mer av detta är vad som behövs, fast i vår egen svenska lagom-variant förstås ;-)

http:​/​/​www.​youtube.​com/​watch?​v=​q_​qgVn-​Op7Q

Under politikens klassiska tid hade politiker en social bas som de agerade utifrån. Det var oftast precis vad som behövdes. Det gav någon sorts ryggmärgskänsla för vad folk i deras sociala bas behövde, och det gav ofta upphov till sociala reformer som var brett förankrade, dvs inte bara tillkomna genom en nyck.

Däremot misstror jag politiker som är alltför drivna av ideologi. Det kan sluta var som helst, och blir ofta fladdrigt - mer beroende av politikerns behov av att verka handlingskraftig eller visionär än av någon sorts socialt behov.

Vad man borde kunna ställa krav på, dock, är någon sorts tänk som utgår från just behov. Stockholm behöver minska sina transaktionskostnader, och det behöver ge plats för nya hus. Båda dessa saker har politikerna misslyckats med, eller inte ens brytt sig om. Det tycker jag är dåligt.

Men å andra sidan finns det ju ytterligt få vanliga medborgare som bryr sig heller. Så hur ska dom stackars politikerna våga gå i bräschen? Det kanske visar sig att de kör huvet i väggen, och då sitter de där utan någon som försvarar dom. Det är ingen avundsvärd situation.

Vi har dom politiker vi förtjänar. Om det inte finns starka rörelser i samhället kommer det inte heller att finnas annat än apparatpolitiker.

@Jan Wiklund

Om jag förstår dig rätt önskar du att politikerna tog mer hänsyn till folkets behov.
Men varför gör dom inte det då?
Får inte ditt resonemang att gå ihop riktigt.

Behovet av fler bostäder är ju uppenbart. Att det skulle saknas brett folkligt stöd för krafttag mot detta är knappast troligt. Ändå står vi där vi står.
Är kanske problemet inte så akut som det framställs? Eller är det så att ingen politiker helt enkelt mäktat med att bryta den ordning som omöjliggör en snabbare och bättre utveckling på bostadsfronten: regelverk, särintressen, ekonomiska strukturer, gamla vanor?

Betyder det i sin tur att vi därmed är dömda till kroniskt akut bostadsbrist? Betyder det att dagens politiker inte är tillräckligt övertygade, kamplystna, visionära och riskbenägna för att kunna stå emot den typ av glödande särintresse som Murray företräder?
Något du missar i din beskrivning av politikerna är att de ska kunna övertyga, inte bara sätta upp sitt blöta finger.
(Problemet tror jag delvis är hur vårt valsystem är utformat. Det främjar inte starka individer, något jag ser som en stor brist.)

Att döma av temperaturen i samtalet från Almedalen: Murray vs. makthavarna 1-0.

Ps. Jörnmarks uppmaning till en haverikommission är spot-on! Ds.

Att politiker inte tar mer hänsyn till folks behov beror på att folk så sällan säger ifrån vilka behov de har - så det märks. Under 1900-talet tog de faktiskt mer hänsyn - eftersom folk bråkade mer på den tiden.

Jag har beskrivit fenomenet mer i detalj på t.ex. http:​/​/​www.​folkrorelser.​org/​blogg/​20​11/​12/​10​/​hur-​folkr.​.​ och i boken http:​/​/​www.​folkrorelser.​org/​demokratins-​barare.​html

Bostadsbristen skulle t.ex. minska om bostadslösa människor slog sig samman om att göra livet surt för bostadspolitikerna om dessa inte byggde mer. Ty politiker är ungefär lika lata som alla andra och gör inte mer än de måste.

För övrigt är förställningen att några - politikerna - ska slita häcken av sig för att tillgodose andras behov märklig. Varför skulle de det? När folk inte ens kan bemöda sig om att tillgodose sina egna (kollektivt, alltså, vilket är det enda sättet som märks i stor skala).

Problemet är att det är de med socialt kapital som har lätt att slå sig samman. Och de sitter oftast säkert i sin båt.

Att vara bostadslös är en situation många av förståelse inte vill befinna sig i. Om och när man lyckas ta sig ur situationen och när det blir lättare att "slå sig samman" och nätverka är det inte helt säkert att man fortfarande identifierar sig med de bostadslösa.

Samma sak med boende i betongförorter. Att ha ekonomiska medel hänger samman med möjligheterna att bilda nätverk. Men har man råd är chansen stor att man flyttar därifrån.

Niklas: Precis! För hundra år sen slog sig folk samman, trots oändligt mycket sämre resurser än idag. Nu hoppas alla ta sig ur skiten på egen hand. Och det är förstås dömt att misslyckas.

Och följaktligen behöver inte politikerna heller bry sig - risken att de ska straffas för sin negligens är försumbar.

Individualismen är en samtida samhällssjuka. Oerhört destruktiv, som den store liberale teoretikern Alexis de Tocqueville insåg redan på 1830-talet: "Om alla bara tänker på sitt kommer staten att bli tyrannisk".