"Alla vill inte bo i stan"

Yimby gillar staden. Det vill säga: Yimby gillar den täta, pulserande, stökiga, bökiga staden. Detta är en annan typ av stad än den mindre, mer förutsägbara, mer tillrättalagda och långsammare staden. "Men alla vill inte bo i stan!", hävdar kanske någon. Och det är helt rätt. Följdfrågan blir då: "Ogillar Yimby allt annat än storstaden?" Vill vi tvinga in alla och envar i storstan? Nej, för staden ligger inte i motsatsförhållande till andra typer av bebyggelser.

Förvisso blir det inte särskilt bra om en och samma stad försöker vara både småstad och storstad samtidigt eftersom att en storstad till stor del har andra drivkrafter och behov än en småstad. Men det betyder inte att det inte finns plats för andra städer än storstäderna också.


Småstad och storstad - helt olika organismer, med olika sorters attraktionskraft och olika behov.

Tyvärr har det inom vissa kretsar i stadbyggnadsdebatten byggts upp en gigantisk halmdocka. Så fort vi talar om storstaden och dess behov och framtida utformning, så styrs debatten in på att istället handla om att alla faktiskt inte vill bo i storstan och att det faktiskt finns de som kanske skulle vilja men som faktiskt inte har möjlighet att göra det utefter rådande förhållanden. Det kan handla om allt från att satsa pengar på någon kollektivtrafikled till att avstå från att bygga på jungfrulig mark i stadens periferi. Jag skulle här vilja försöka riva ner denna halmdocka.

Utan att gå in för mycket på olika politiska ideologier, tror jag att de flesta av oss är överens om att det är positivt om varje person har en så stor frihet som möjligt att själv välja sin livsstil, utan att det begränsar någon annan persons (och förlängt kanske även framtida personers) frihet att göra detsamma. Det intressanta ligger i den andra satsen i föregående mening. Hur begränsar ens val andra?

Det här är knappast rätt plats, och jag är knappast rätt person, att gå in på alla möjliga tolkningar av den frågan, men vi kan hålla det på en hög nivå och ändå få ett intressant och viktigt perspektiv på stadsbyggnad: Hur påverkar en viss livsmiljö möjligheterna att göra ett så fritt val av livsstil som möjligt?


Vissa föredrar lugna bostadsområden framför en latte på stan, och det är helt okej. De kan skatta sig lyckliga om de bor i städer som Stockholm eller Göteborg, för här finns det nämligen betydligt mer av det ena än det andra.

Med den frågan i åtanke kan man inte längre oproblematiskt hävda att vi måste bygga fler flerfiliga motorleder för privattrafik till våra storstäders ytterområden, för att alla ska ha rätt att välja att ha som sin livsstil att bo utanför stan i ett lugnt och glest område men samtidigt kunna pendla in till stan i egen bil. Visst hade det varit fint om alla som ville kunde göra det, utan att det hade några negativa effekter i övrigt. Men nu är det inte så verkligheten förhåller sig.

Stora trafikleder genom stan, enligt modellen att de flesta ska kunna bilpendla in till jobbet, är helt enkelt inte hållbart, av flera anledningar: 

• Det är inte hållbart för att trafiklederna skär sönder stadsmiljöerna och skapar barriärer som i framtiden blir oerhört svåra och kostsamma att bygga över. Det ökar avstånden och minskar tillgängligheten i staden.
• Trafiklogistiskt är det inte heller optimalt, eftersom det skapar trängsel. Erfarenheten visar också om och om igen att ju fler motorleder för privattrafik man bygger, desto mer ökar privattrafiken, och snart har man lika mycket trängsel igen.
• Kanske ännu viktigare är hälsoaspekten. Stora trafikleder skapar föroreningar, både luftföroreningar och bullerföroreningar. Det är en fråga om liv och död. Detta även utan att ens väga in klimatförändring, som bland amatördebattörer konstigt nog är en kontroversiell fråga.

Det går väldigt snabbt och enkelt att bilpendla in till en stad som ser ut såhär, men till slut blir det inte mycket till stad att anlända till.

Vi kan alltså dra slutsatsen att det inte alls handlar om några individers rättighet att välja som livsstil att bo utanför stan och bilpendla in till den för att jobba eller shoppa. Frågan är mycket större än så. På samma sätt kan vi resonera om frågor som huruvida vi borde bygga staden tätt eller utspritt: Det handlar inte enbart om ett fåtal individers rätt till livstilen "centralt beläget radhus med trädgård och vattenutsikt", det handlar om hur vi bygger en stad som är så bra som möjligt för så många som möjligt och om att vara medvetna om vad storstadens styrkor och mekanismer är.


Här på Linnégatan i Göteborg är bilismen däremot mer i proportion till staden.

Det är inte det att vi missunnar någon att leva som de vill. Problemet är att alla inte kan leva precis hur de vill utan att det skadar andra eller utan att det blir ohållbart. Bilismen är bra när den ökar personers frihet och när den främjar staden. Bilismen är dålig när den skadar människors och planetens hälsa och när den motverkar stadens intressen. Problemet ligger snarare i dess omfattning än i dess existens.

Stockholm är en storstad. En relativt liten storstad, men ändock en storstad, med en storstads egenskaper och behov. Storstäder är bra på många sätt och har problem (som kan lösas) på andra sätt, som vi har varit inne på. Många vill bo i storstäder (fler och fler, om man ser till flyttrender och efterfrågan), många andra vill inte bo i storstäder. En hel del skulle nog allra helst vilja ha både storstadens och småstadens eller landsbygdens fördelar, men det går tyvärr inte. Den Goda Staden där precis alla ska vilja vara precis överallt finns i realiteten inte, av den enkla anledningen att olika personer gillar och vill ha olika saker som ibland är diametralt motsatta.

Yimby föreslår inte att vi river människors hem i förorterna eller småstäderna, eller att vi river upp alla vägar dit, eller att vi bryter oss in i någons garage och kör bort bilen för skrotning. Att rikta mer resurser till att i framtiden bygga ut bättre kollektivtrafik och att förtäta storstäderna, som Stockholm, och ta tillvara på storstädernas positiva egenskaper, är inte detsamma som att förstöra för de som av en eller annan anledning inte bor i stan. Att inte bygga en ny motorväg till en ny förort är inte att inkräkta på någons frihet mer än att inte bygga en bas på månen är att inkräkta på någons frihet att bo där. Det handlar om vart vi vill rikta våra begränsade resurser i framtiden, med den kunskap vi har idag. Därför är det oärligt att som många låtsas bli djupt kränkt så fort någon föreslår att man borde lägga lite mer pengar på kollektivtrafiken och att sluta strössla ut förortsbebyggelse över staden i framtiden.