Lindhagenplanens demokratiska legitimitet

Bild från Lindhagen 2.0.

Den hittills svåraste invändningen att bemöta mot Lindhagenplanen 2.0 har rests av såväl Hjorthagen Lilla Värtans Miljöskyddsförening som Jag vill ha bostad nu. Den lyder: Begränsar det inte demokratin i samhället om det inte längre krävs detaljplaner? Hur ska man kunna utöva inflytande över sitt grannskap om man inte har rätt att överklaga?

Jag har hittills bara kunnat bemöta det genom att ifrågasätta om det självklart är mer demokratiskt att villaägare i Bromma kan hindra nya bostäder än att fattiga ungdomar får rätt till en bostad. Det har fått tillfälligt stopp på kritiken. Men jag tycker inte att det är nog.
Att kunna obstruera nya projekt i sitt grannskap är ett av de få sätt nutida människor har att utöva inflytande på sin omgivning. Resten avgörs av anonyma makter utom kontroll.

Tyvärr är det ett negativt, konservativt sätt att utöva inflytande – ungefär som Liberum veto i den beryktade polska riksdagen på 1700-talet, ett som riskerar att leda till samma destruktiva resultat. Positiva, framåtsyftande sätt att utöva inflytande finns det bara alltför lite av. Så fort man försöker stöter man emot någon New Public Management-regel som säger att det är omöjligt av byråkratiska skäl.

Frågan är om det finns andra sätt att demokratisera planeringen, sätt som är mer konstruktiva.

Det är visserligen notoriskt svårt att vara proaktiv utan att ha en stor förvaltning till sitt förfogande. Men förvaltningen skulle kunna utformas för att hjälpa folk att vara proaktiva. Likaledes är det svårt att vara proaktiv i ett politiskt och kulturellt klimat som bara accepterar människor som maktlösa ”enskilda individer” och är förfärligt snål med rätten att poola resurser i kollektiv. Men sådana politiska och kulturella klimat kan ändras fortare än vi tror.

Lindhagenplanen 2.0 vill ersätta detaljplanerna (där alla byggnader individuellt måste godkännas eller t.o.m. ritas av kommunen innan de kan byggas) med generella regler. Sen får den som vill bygga leva upp till dessa regler på vilket sätt som helst. Ungefär som dagens byggregler kräver att en dörr ska tåla brand en viss tid men inte bryr sig om vilket material dörren är gjord av eller vilken tjocklek den har.

Sådana regler skulle kunna gälla för hela landet, för en kommun eller till och med en stadsdel eller ett kvarter, alltefter behov. De skulle därför kunna sättas både centralt och lokalt – av stat, landsting, kommun och stadsdel – i en ständigt pågående demokratisk diskussion och kohandel. Stadsplaneringen skulle i en sån ordning bli en naturlig del av den kontinuerliga politiska diskussionen, en som är mer knuten till avvägningar mellan olika behov än till estetik och tjuvhållande på privilegier.

Om t.ex. Storstockholm konstaterar att det behöver byggas 100.000 lägenheter under en period blir den första åtgärden att anslå plats åt 100.000 lägenheter. Här konstaterar vi först att ju tätare man bygger desto mindre mark behövs det. Och när man har konstaterat det kan man börja diskutera ungefär var det bör byggas för att vara så bra som möjligt för Stockholm som helhet. Detta är en regional politisk diskussion.

Anta att den diskussionen leder fram till något som ser ut ungefär som RUFS – dvs att det byggs strax utanför tullarna plus på sju platser i regionen. Då blir nästa steg att det diskuteras på vart och ett av dom ställena hur man hittar plats för (säg) 15.000 personer. Den diskussionen kan gott rasa på med offentliga möten, lokala parti- och organisationsmöten, möten mellan företrädare för organisationer och alla de sätt vi har att bedriva politik här i landet. Men några tjänstemannalåsningar skulle inte få lov att inträffa förrän denna process är genomtröskad. Vi får inte repetera fiaskot i Husby då Stadshuset redan hade bestämt vad som gällde när diskussionerna började.

Finessen med den här typen av diskussion är att man inte diskuterar varje projekt för sig (med risken att varje projekt för sig röstas ner och inget blir av). Istället diskuterar man förutsättningarna. Det finns fler fördelar. Byggbolags initiativförmåga skulle vara liten samtidigt som den inte skulle behövas; tveksamma affärer mellan byggbolag och kommun som den i Rågsved skulle därför inte behöva förekomma. Man får på varje enskilt ställe en möjlighet att väga markåtgång mot täthet och det skulle finnas ett starkt tryck för täthet. Lokala behov kan erkännas på ett tidigt stadium och skrivas in i form av lokala planbestämmelser. Till och med de villaägare i Bromma som nämns ovan skulle tjäna på det eftersom dom skulle kunna bygga så många och stora hus dom vill på sina tomter. Och slutligen skulle varje beslutat byggbart kvarter vara så genomdiskuterat och välförankrat att ingen orkar backa från det när det väl ligger där.

En form för medborgarinflytande skulle försvinna med Lindhagenplanen 2.0, men förhoppningsvis kan den ersättas med något bättre. Ett skäl för dagens stora okontrollerbara makt för bygg- och fastighetsbolag skulle i alla fall försvinna – det skulle inte behövas. Det skulle finnas gott om byggbara tomter ändå.