Stockholmssyndromet 2.0

Stockholmssyndromet är ett passande namn på beteendet som får offer att ta förövarens parti. På senare tid har vi sett prov på en ny form av Stockholmssyndrom som förväxlar förorter med de som bor där, inte alltid av egen vilja. Man kan kalla fenomenet Stockholmssyndromet 2.0.


Ett oväntat möte i en gångtunnel är sällan en picknick. Collage: Jon Cederberg

Bristen på valfrihet är en stark faktor när man talat om dagens nyckelord; upplevd trygghet och psykisk ohälsa i olika bostadsområden. Man är inte invandrarvänlig om man vill att invandrare ska bo i segregerade bostadsområden. Ändå fiskar journalisten Per Wirtén förortsympatier genom att försvara tankarna bakom förortsbygget i många av sina texter skrivna från sin villa, sitt kontor på Expressen eller från levande stadsdelar i Paris och Chicago senast onsdagen 18 september.

Man tager vad man haver
Det är en vanlig tendens att vinna politiska poäng genom att försvara förorternas estetik och struktur i tron att man genom detta försvarar de som bor där, även om många av de som bor där från gång till annan uttrycker att de känner sig "placerade" där. Hade dessa områdens kvaliteter som närhet till natur, flerbostadshus med direkt solljus, luft, avskildhet från arbete, service och nöjen, barnvänlighet i form av trafikseparering och stora öppna halvoffentliga rum, etc. framstått som attraktivare än själva staden för de som söker sig till landets största stad hade såklart folk med resurser sökt sig dit och inte därifrån. Trycket på bostadsmarknaden koncentreras dock till den funktionsblandade innerstaden med närhet till allt, inte på isolerade bostadsområden där varje enskilt ärende är en stor kostnad i tid och pengar.

Stigmatiseringens dilemma
Förortens försvarare liknar på många sätt gisslan som är hållna mot sin vilja men ändå tar de ansvarigas parti. Likt Norrmalmstorgsdramat 1973 uppstår en kognitiv dissonans. De frihetsberövade både förstår att de befinner sig i en oönskad situation, men försvarar likt förbannat situationen eftersom den är deras. Man gör det bästa av en maktlös situation. Det är min situation. Ingen ska berätta för mig att den är dålig.

- Wikipedia

Skjutjärnslobbyist
Per Wirtén använder som journalist sitt utrymme i Expressen till att utmåla sig som en förortens förespråkare. Att förespråka deras problematiska färdigdesignade struktur är inte detsamma som att företräda de som på grund av minimala tillgångar, kontakter och inflytande bor där. Även om man vill bo i förorten vill man att mer än den grundläggande servicen ska funka, vilket den ofta inte gör. Just att utforma bostadsområden som sovstäder gör dem folktomma dagtid och utan förbipasserande på heltid. Sundbyberg ligger längre bort från centrala Stockholm än Östberga men har betydligt bättre förutsättningar för stadsliv just p g a den sammanhängande stadsplaneringen.

Goda intentioner räddar inte ett dåligt resultat
Wirtén förväxlar stadsplaneringen med befolkningen och begår precis det misstag som nämns ovan. Han vädjar till den inre godheten hos de ansvariga. Huruvida goda intentioner fanns i det sociala experiment som vi kallar miljonprogrammet är inte ens relevant om vi vill få en rätsida med de problem som de skapar för sina boende, lärare, brevbärare, myndighetsutövare och näringsidkare. Det är varken innerstadsbor eller de i fina villaområden som lider av förorternas dåliga förutsättningar för stadsliv. Ändå uppstår en ohelig allians mellan utsatta grupper och de politiker och planerare som skapat deras segregerade områden genom mellanhänder som journalisten Wirtén. För varje odefinierat skogsparti ökar avstånden med resen av Storstockholm, vilket ger dominoeffekter av problem som vi modernt kallar segregation och utanförskap.

Gated Communities är inhägnade enklaver - inte öppna stadsdelar
Vidare skyltar han med att totalt ha missuppfattat betydelsen av s k gated communities. Ett kvarter med 6-10 gathus tydligt avgränsade från de offentliga gatorna är inte gated communities utan dess diametrala motsats. En kvartersstads gator, torg och parker bjuder på möjligheten av kosmopolitisk och demokratisk jämlikhet. Själv skriver han belåtet från semestern i Paris och retar sig inte på att kvarteren skulle vara gated communities;

-Per Wirtén


Maraiskvarteren i Paris lockar till repeterade semestrar men att skapa förutsättningar för stadsliv i förorterna är tydligen otänkbart. Det är viktigare att bevara dem som monument för misslyckad social ingenjörskonst.

Utveckling över tid
Wirténs läsning och förståelse av förorten är till stor del självupplevd. Han har faktiskt bott många år utanför den integrerade kvartersstaden. Det konstiga är att han i sina resonemang bygger på ambitionerna 1900-talets visionärer hade innan de skapade förorterna istället för att ta lärdom av dess 40-åriga historia av problem. Så gott som alla eldsjälar som jobbar med att förbättra livet för förortsborna frågar sig vad som krävs och hur lång tid det ska behöva ta innan det blir liv i en förort. Standardsvaret från etablerade arkitekter har varit att det tar tid att få en stadsdel att leva och att det är tiden som gör att de historiska stadsdelarna lever.

Nybyggd tät blandstad som quick-fix
När vi nu står med samma miljonprogram i akut behov av upprustning ser vi att tiden inte bara "inte hjälpte", den t o m förvärrade dessa områden. Det som var nybyggt och fräscht på 70-talet är idag eftersatt och förfallet med för länge sen passerade bäst före-datum. Samtidigt blommar stadslivet upp bara efter nåt år i de nya stadsdelar som idag byggs efter urbana principer. Västra Hamnen i Malmö kanske bäst av alla. Där samlas alla från rika till fattiga i det offentliga rummet vilket de inte hade gjort om stadsdelen vore en gated community eller en förort.

Halvprivata parker
Wirténs tes att den s k allmänningen är demokratins svar på den offentliga parken är absurd. En allmänning är det närmaste ett gated community man kan komma utan stängsel. Dessa behövs inte ens eftersom det är uppenbart för varje främling i ett område med allmänning att de inte är välkomna att slå sig ner för en picknick på mark som tydligt bara är till för de boende i området. De luddiga gränserna mellan privat och offentlig mark gör det också svårt för de boende att känna att de kan ta marken i anspråk för planering eller utemöbler.

När Wirtén hyllar förorternas "oklara gränser mellan privat och offentligt." borde han fråga kvinnojourerna hur många kvinnor som "kan flanera fritt mellan husen" i förorterna en mörk vinterkväll.

Kungar av sand
Såklart vill jag att alla ska kunna känna just den tryggheten som Wirtén känner att flanera i förorten dag som natt. Alla förtjänar att känna tillräcklig tillit till sina medmänniskor att kunna ströva fritt i de enorma offentliga markområden som i alla förorter utger sig vara öppna för detta. Det har tydligen gått honom helt förbi att bristen på funktionsblandning och lokaler ger en brist på civila vuxnas sociala kontroll av det offentliga rummet. Istället ligger det öppet för de mer ljuskyggas herre-på-täppan-lekar. Folk som känner sig tillräckligt marginaliserade tar den plats i samhället de kan få. "Vad gör du på min gata!" som några tonåringar sa till Ilmar Reepalu i samma stadsdel som han själv bor. Otryggheten kommer som ett brev på posten. Man gör varken förövarna eller offren en tjänst av att värna om den segregerande fysiska planeringen. Här i Sverige har vi byggnader av trä som står sen 1200-talet, ändå är det som science fiction för förortskramarna att tänka sig att deras punkthusområden ska klara en förtätning.

Samrådsmöten och alla överklagningsmöjligheter för lokalbefolkning är falsk demokrati. Stockholms befolkning växer med en busslast varje dag. Detta gör att det inte är relevant att fråga de som redan har boende i närförorter om de vill få nya grannar. Det vore falsk demokrati. Att låta de mätta rösta om de hungriga ska få äta är en absurd idé, långtifrån rättvis.

Gatuliv mellan förorterna
De som vill bo i Sveriges största stad måste få göra det och tillsammans med de som av egen vilja eller nödtvång bor i de socialt, ekonomiskt och ekologiskt ohållbara bostadsområden i Stockholms utkanter. Att förutsättningarna för service, detaljhandel och nöjesliv är undermåliga på grund av den enformiga, glesa bebyggelsen är uppenbart. Med kompletterande stadsutveckling kan samma områden bli kosmopolitiska stadsdelar. Möllevången i Malmö har i stort sett samma socioekonomiska sammansättning som utsatta förorter till Stockholm, men genom det täta gaturummet med butikslokaler finns där en möjlighet till egen hållbar försörjning som inte ens kräver någon utbildning. Detta är möjligt för de 80% av stockholmarna som bor utanför innerstan också, om man kompletterar vägarna mellan förorterna med denna slags bebyggelse. Då krävs det inte att man har SL-kort för att ta sig till närmaste bankomat, som det gjorde för mig när jag bodde i förorten Vårberg.

I en stad ska alla få plats och det historiskt unika tillstånd vi befinner oss i just nu kräver att vi lär oss att bygga, bo och leva tätt för ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle.