Arkitekturens yttre spelar en viktig roll

Ny yttre arkitektur i innerstan ovan och dito i ytterstan nedan. Bild: Mikael Levander

Många politiker, stadsplanerare, arkitekter och byggherrar nöjer sig med att vi har funktionella bostäder med hög standard såsom handikapp- och barnvänliga faciliteter men struntar ofta fullkomligt i hur det yttre ser ut. Många undersökningar visar dock att den yttre gestaltningen spelar en lika viktig roll som den inre kvaliteten eftersom vi människor vill känna att man tänkt på ens anseende utåt när vårt boende planerades och ritades. Fasaderna är således vårt ansikte utåt och de speglar också vårt sätt att kommunicera med vår omgivning och med andra människor.

De storskaliga bostadsområdena från 60- och 70-talet är ett tydligt exempel på detta förbiseende. Det var inget annat än ett nonchalant vanvårdande av det övergripande trivselbehovet då man fokuserade enbart på nödvändigheterna i det inre. De bostadsområden som föddes under denna period hör idag till de mest oattraktiva i länet.

Tyvärr fortsätter detta nonchalanta och fyrkantiga sätt att planera för stadens utveckling än idag. Kanske inte i samma utsträckning eftersom man inte kommer i närheten av det stora antal nyproduktion av bostäder som gjordes i miljonprogrammet men det är ändå skrämmande nog. Där detta gör sig som mest tydligt är när man ser skisserna, 3d-modellerna och de färdiga detaljplanen för ny förortsbebyggelse. Just i detta läge, då man har den möjlighet att tänka sig för hur bostäderna skulle kunna uppfattas utifrån, väljer man att produktionsekonomin tillfaller områdets karaktär istället för att förnya eller ge den en chans att förändras.

Jag förstår att fasader är kostsamma produktioner men de utgör endast några få procent av den totala byggkostnaden, ingenting jämfört med kostnaderna för överklaganden, men den långsiktiga behållningen för området överstiger vida snålheten. Redan vid planeringsstadiet ritar arkitekterna fasaderna så ekonomiskt som möjligt. Därtill lämnas det yttre oftast utan att ge plats för samhällets förankrade behov av lokala aktiviteter såsom lokaler till ateljér, replokal, föreningslokal, små butiker etc.

Fasadernas brist av ornament, stuckatur och andra yttre igenkänningstecken, som tidigare var en del i den äldre stadsbebyggelsen, gör att området känns monotont och dussinfalt. Husen ser likadana ut, har samma färg och till och med samma höjd och originalitetskänslan för en individ som bor i ett av dessa bostäder är helt obefintlig.

Jo, i viss utsträckning produceras detta fortfarande i innerstan

Om man tittar på innerstadens fasader, som oftast är från tiden före funktionalismen, ser man att arkitekterna och byggherrarna tänkt på sina kommande bostadsgäster genom att ge det yttre originella strukturer. Inget hus är den andra likt trots att de är byggda under samma tid och inom samma detaljplan. Varför görs inte detta längre? Jo, i viss utsträckning produceras detta fortfarande i innerstan medan hos produktioner utanför tullarna är avsaknaden total! Bilderna ovan och nedanför ger er en fingervisning.


Ovan: bild från en gata i innerstaden. Nedan: bild från en planerad produktion i ytterstaden.

När de första förorterna började byggas, i början på förra seklet, tog man med sig den traditionella synen på hur stadskvarterna skulle byggas och det märks när man befinner sig i Midsommarkransen, Aspudden, Enskede och Sundbyberg. Dessa områden är också de mest attraktiva utanför innerstaden och bara det säger en hel del.

Fisksätra, Bredäng, Rinkeby, Tensta, Fittja och Högdalen växte fram låg funktionalismen i sin absoluta topp.

Funktionalismen föddes på 30-talet och började anammas av 40- och 50-talets stadsplanering, Hägerstensåsen, Årsta och Hammarbyhöjden - Kärrtorp, där det avskalade lyftes fram och sovstäderna såg dagens ljus. De här områdena är i sig ganska attraktiva då de ligger väldigt nära innerstaden men man hör aldrig någon säga att de tillhör ens absoluta favoritplatser. Då områden som exempelvis Fisksätra, Bredäng, Rinkeby, Tensta, Fittja och Högdalen växte fram låg funktionalismen i sin absoluta topp. Men det är väldigt få som bor kvar när de blivit vuxna och än färre flyttar tillbaka till dessa platser. Var det enbart ekonomin och den hårda pressen på att skapa nya bostäder som låg bakom detta misslyckande? Var det värt att snåla med produktionen? Hur lång tid varar ett dåligt rykte i ett misslyckat och segregerat område?

Vad har allmänyttan haft för ansvar i denna fråga?


Midsommarkransen, en förort som föddes i början på förra seklet.


Fastighet i innerstaden från förra sekelskiftet, ungefär samtida med Midsommarkransen.


Fittja, en förort från miljonprogrammet. Bor det någon arkitekt i dessa hus?

De måste ta mer hänsyn till hur folk vill uppfattas och hur de vill bo genom att fråga sig själva hur och inte minst var de vill bo?

Man kan inte beskylla våra politiker för allt, arkitekter liksom konstnärer och andra kulturbaserade yrkesroller följer med i stilarnas förändringar och utveckling genom tidens gång, men man kan inte ta ifrån dem deras ansvar.

Efter det att de kommersiella krafterna gjort sitt när ett projekt är i hamn, då områdets karaktär och topografi samt inte minst målgrupp räknats fram i kalkylerna, är det politikerna som har de sista orden. De måste ta mer hänsyn till hur folk vill uppfattas och hur de vill bo genom att fråga sig själva hur och inte minst var de vill bo. Man kan inte gömma huvudet bakom tjänstemännens utlåtande eller andra förståsigpåare, såsom Skönhetsrådets exempellösa yttranden om områden de knappt satt sin fot i eller förskräckas över idéer som att ändra färg på betonggrå fasader till något annat.

Att klassa kala betongfundament till kulturmärkning bara för att de speglar en speciell arkitektonisk stil eller tidsanda är också rena rama absurditeter. En kulturmärkt byggnad är för mig en byggnation som är omtyckt, klass- och tidslös och har en symbolisk karaktär väl värd att bevara för framtiden. Om man gör det av rent praktiska skäl kommer det att gå inflation i fenomenet.

Att tänka på det yttre är alltså lika viktigt för själen som att badrummen är handikappsvänliga och att man har treglasfönster framför en motorväg. Som arkitekt som vill ge uttryck som avspeglar ens tid kan man väl kosta på sig lite av sin kreativitet på själva människan i huset.