Att blanda det gamla med det nya

En kort sammanfattning av bakgrunden till rivningen är att en ny stadsdel, Hagastaden, byggs norr om Norra stationsgatan och kommer att binda samman Stockholm med Solna. Eftersom området idag består av någon slags spaghetti av motorvägar och järnvägsspår kommer det att däckas över, och på överdäckningen hamnar bebyggelsen. Stationshuset och klocktornet låg norr om Norra stationsgatan och var därför i vägen.

Nu har dock staden sedan tidigare uttalat ambitionen att bevara åtminstone själva klocktornet, vilket hade inneburit ett trevligt inslag i den nya stadsbilden. Än trevligare hade det kanske varit om hela stationsbyggnaden hade kunnat bevaras. Men istället revs hela byggnaden.


Norra station med klocktornet. Foto: I99pema

Regina Kevius, stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, förklarar på sin blogg varför det blev som det blev. Sammanfattningsvis är det byråkratin som är boven i dramat. Ingen ville ta ansvar för byggnaden och därmed kostnaderna för ett bevarande. Men är det en godtagbar förklaring? Att systemfel gör det svårt att bevara äldre byggnader när nya ska byggas?

Svaret är nej. Händer det en gång kan det hända igen. Någon måste alltså ta ett övergripande ansvar, och i det här fallet känns det ganska rimligt att det är staden som gör det.

Frågan blir än mer intressant i ljuset av att staden som sagt hade uttalat ambitionen att bevara åtminstone klocktornet.

Då är det lätt att förledas att tro att det finns pengar avsatta i budgeten att bevara en del av den äldre bebyggelsen. Speciellt när det handlar om ett så stort projekt som Hagastaden. De 11-12 miljoner det hade kostat är i det perspektivet en struntsumma. Å andra sidan får budgetbegränsningarna kanske ses som en eftergift till de som inte vill ha för hög täthet eller för höga byggnader i Hagastaden - den lägre exploateringsgraden medför att projektet blir svårare att räkna hem. Sänkt exploateringsgrad ger mindre yta att sälja. Man får in mer pengar på 3 000 000 kvm bostads- och lokalyta än på 2 000 000, men kostnaden för att däcka över området blir i stort sett oförändrad så länge den överdäckade ytan är oförändrad. Men det känns inte som en rimlig förklaring.

En annan fråga som är intressant är om det inte hade varit möjligt att lämna ett "hål" i överdäckningen för den byggnaden. Frågan är visserligen akademisk nu, men den kan bli relevant i framtida projekt. Ska överdäckningen gå hela vägen fram till Norra stationsgatan som i sin tur höjs upp eller däckas över? Kanske hade det fungerat med en lösning liknande stadsmuseet vid Södermalmstorg? Se bilden nedan. Byggnaden är relativt sett ganska liten:


Norra station med klocktornet i mitten av bilden. Det handlar om en relativt liten byggnad.

I den här frågan handlar det mycket om hur transparenta processerna är. Många togs på sängen av nyheten eftersom de/vi levde i tron att staden hade en plan för bevarandet. Pengafrågan hade kanske kunnat lösas genom frivilliga donationer om fler visste att byggnaden var hotad. Det här är dock i grund och botten bara en del av en större fråga: hur ska staden förhålla sig till rivningar av äldre bebyggelse i mer eller mindre cenrala/attraktiva lägen? Vilka motiveringar är OK eller ej? På vems initiativ ska staden acceptera rivningar?

Om staden lämnar ifrån sig stadsutvecklingsinitiativet börjar vi kanske röra oss i en riktning som inte är bra för staden och dess invånare?

Vi kan inte sticka under stol med att det finns ett stort behov av att bygga och därmed kanske även riva en del här i staden. Det finns, och det är enormt. Men att byggföretag vill riva för att bygga nytt är inte en fråga om ren altruism. Att riva äldre fastigheter kan vi göra av flera olika skäl. Kanske för att åtgärda dysfunktionella modernistiska miljöer utan stadsliv, eller för att höja standarden. Men att göra det enbart för att bygga nytt med högre exploateringsgrad i attraktiva lägen är inte ett godtagbart skäl. Hur många äldre hyreshus med låga hyror hade inte försvunnit i så fall? Därför är det viktigt att stadens politiker och tjänstemän kommer ihåg att de faktiskt arbetar på väljarnas mandat och sätter ner foten.

En bieffekt av detta är att områden som faktiskt behöver utvecklas och förtätas halkar efter, eftersom det blir mer lönsamt att bygga där priserna pga hög efterfrågan kommer att skjuta i höjden. Om vi börjar tillåta det kommer staden att naggas allt mer, där äldre och mindre lönsamma fastigheter rivs för att ersättas av de gråa/vita/svarta lådor som tycks vara standard så snart någonting numera ska byggas i Sverige. Det ger även en tråkig och slätstruken stadsbild.

Frågan är om planerare, arkitekter och byggföretag verkligen anstränger sig för att hitta lösningar när äldre byggnader är i vägen för det nya. Rivningsbehovet känns ironiskt med tanke på att bara 14% av Stockholms yta består av just bebyggelse. Resten är vägar (12%) och sedan en blandning av grönområden och vatten.

Måste det storskaliga massproduktionstänkandet dominera planeringsfasen? Varför inte titta mer på hur enskilda objekt kan passas in i och integreras med den nya strukturen?