Diskursurbanismen revisited

För ett tag sedan skrev jag en text om "diskursurbanism" på arkitektursajten Archileaks och här på Yimby. Jag fick svar från kulturgeografen Moa Tunström, etnologen Joakim Forsemalm och debattören Pär Eliason. Här är min slutreplik:

På vilken fråga är diskursurbanismen svaret?

Jag skrev nyligen en text här på Archileaks som kritiserade ”diskursurbanismen”, dvs. tendensen att använda diskursanalys (studier av hur människor talar och tänker om något) som argument för eller emot konkreta stadsstrukturer. Min poäng var att den kunskap vi behöver för att ta ställning till konkreta stadsstrukturer inte kan vara begränsad till undersökningar av människors berättelser och föreställningar om dem. Konkreta planer för framtida bebyggelse kräver istället främst kunskap om vilka socioekonomiska och ekologiska effekter som stadsstrukturerna kan antas generera i den fysiska verkligheten, bortom de olika diskursiva föreställningar som människor har om dem. Detta förutsätter naturligtvis att det finns en diskursoberoende fysisk verklighet som man kan ha mer eller mindre underbyggda uppfattningar om.

Såväl Moa Tunström som Joakim Forsemalm väljer i sina repliker att uppehålla sig vid definitionen av begreppet ”empiri”. De menar att även diskursanalytiska undersökningar kan vara empiriska och handla om ”verkligheten”. I motsats till vad de tror så håller jag med dem om detta. För att undvika fortsatta missförstånd så ska jag därför försöka vara mycket tydlig: Det problematiska med diskursurbanismen är inte bristen på empiri i själva diskursanalysen. Det problematiska är bristen på empiri i de slutsatser man drar om konkreta stadsstrukturer.

För att exemplifiera: Diskursanalytiska studier av hur planerare tänker och talar om stadsbyggande, som Tunströms avhandling, kan ge relevant underlag för slutsatser om hur planerare tänker och talar om stadsbyggande. Vilket i sig kan vara mycket värdefullt. Men det räcker inte som underlag för att dra slutsatser om socioekonomiska och ekologiska effekter av olika bebyggelsestrukturer. Diskurskritiska stadsvandringar, som Per Wirténs, kan ge upphov till intressanta uppslag och spännande hypoteser. Vilket även det kan vara mycket värdefullt. Men inte heller det räcker som underlag för att dra slutsatser om socioekonomiska och ekologiska effekter av olika bebyggelsestrukturer.

Av detta följer naturligtvis inte att diskurskritiska studier och introspektiva stadsvandringar är meningslösa. Tvärtom kan de vara mycket värdefulla för att fördjupa vår förståelse av hur vi föreställer oss vår byggda verklighet. Men vi måste inse deras begränsningar som underlag för konkret stadsbyggande. Sedan är det synd att Tunström i så hög grad väljer att argumentera genom medvetna misstolkningar och rena felaktigheter, som t.ex. påståendet att jag skulle tycka att kvartersstaden ”är svaret på alla frågor och lösningen på alla problem”. Ingen vinner på att samtalet läggs på den nivån.

Pär Eliason å sin sida tar debatten som utgångspunkt för ett mer filosofiskt resonemang kring modernismen. Han menar att modernismens stadsbyggande blev ”fantastiskt bra” men att det byggde på generella lösningar, vilket vore fel att använda sig av idag. Modernismens stora grepp måste ersättas av lokala och platsspecifika lösningar. Han har både rätt och fel. Att bara upprepa modernismens metoder är varken önskvärt eller möjligt men lösningen är inte heller en enkel antites. Eliasons ”postmodernistiska” uppgörelse med modernismen är överspelad sedan länge.

Utmaningarna för framtidens stadsbyggande återfinns på alla nivåer, lokalt, regionalt, nationellt och globalt, och kräver en syntes av såväl små som stora grepp, både platsspecifika och generella lösningar. Det visar inte minst klimatfrågan. Framtidens stadsplanering måste så att säga vara intersektionell och förmå hantera det dialektiska samspelet mellan olika nivåer. Det närmaste seklets stadsbyggande kommer med nödvändighet att bestå i gradvisa förtätningar av de glesa, utspridda städer som 1900-talet lämnade efter sig. Det kommer därför oundvikligen att generera en strukturmässig blandning. Med rätt kunskap kan vi se till att det blir en blandning som blir mer jämlik, integrerad, funktionsblandad, transportsnål och hållbar för varje nytt stadskvarter vi bygger.



Bilder från ett förtätningskoncept för modernistiska stadsmiljöer. Från projektet Kunskapsstråket Guldhedsstaden. Ett samarbete mellan undertecknad och arkitketbyrån inobi.