Utskrift från www.yimby.se
....

Stockholm i den globala förkastningen. Del II av III

 

Bilder från Svensk Tobak på Södermalm…

I början av 1980-talet skrev kulturgeografen Jan Martin att
Cityvandringen norrut har upphört, men inte på grund av att saneringen av Nedre Norrmalm anvisat andra och bättre citylägen … utan därför att city som helhet har skrumpnat.

Martin gjorde sin uppgivna iakttagelse precis när centrums befolkning passerade sin absoluta bottennivå. Nästan en tredjedel av befolkningen var pensionärer och problemen med avindustrialisering, åldrande befolkning och flagnade hus påminner om de som dominerar dagens Bergslagskommuner. Begreppet storstadsturism var det sista man tänkte på när man gick runt i den stagnerande kärnan.

Vändningen efter 1980 har tre faser och för var och en av dem har huvudstadens position blivit alltmer olik resten av landet. Stockholm har blivit en egen zon, både vad gäller den ekonomiska utvecklingen och byggandet. Utvecklingen har lett till en starkare polarisering mellan olika delar av landet, men också till växande motsättningar inom staden om hur man bör förhålla sig inför det växande exploateringstrycket.

Den första fasen startade under 1980-talets liberaliserade kapitalmarknad. Det friare flödet av pengar gjorde helt nya finansieringsformer möjliga och fastighetsbolagen hörde till den stora börsbubblans vinnare. Tidstypiska projekt var Wasaterminalen och Globenområdet, och under den andra halvan av årtiondet genomfördes de första värderingarna av fabriksområdena i Årstadal, västra Sicklaön och Nordvästra Kungsholmen. Inledningen på återflyttningen mot stadskärnan startade också, men det var ett fenomen som politikerna hade svårt att förhålla sig till. Bebyggelsen på Södra Station var stadens första tillfälle att bygga tät centralt, och HSB presenterade till och med ett förslag om "Söders Manhattan", men efter en serie kompromisser återstod inte mycket av skyskraporna. I efterhand kan man bara undra vad som hänt om HSBs förslag genomförts, vilket sannolikt hade underminerat det psykologiska motståndet mot att bryta horisontallinjen. Under hela årtiondet ökade sedan befolkningen i innerstaden med knappt åtta procent.


…ett trapphus som en cigarr…

Krisen i början av 1990-talet ändrade allt. Den blev slutet för den skyddade svenska industrin och devalveringspolitiken och inom några år försvann drygt en kvarts miljon arbeten i landet. Samtidigt genomfördes de största statsfinansiella reformerna under hela efterkrigstiden. En av förändringarna var att räntesubventionerna till bostadsbyggandet försvann parallellt med att en ny planlagstiftning genomfördes. De oförutsedda konsekvenserna av detta blev att risknivån i byggandet ökade kraftigt, när kraven på egenfinansiering stegrades samtidigt som ledtiderna ökade.

Därför inleddes den andra fasen med en nästan total kollaps i byggsektorn och den återhämtning som kom var sedan annorlunda mot något vi sett tidigare. Det var JM, som skulle bli branschledande i den nya marknaden, som blev först med att rapportera om en möjlig återhämtning. Redan 1994 menade bolagets vd att han såg en förbättrad marknad, som var direkt knuten till Ericssons starka tillväxt i Kista. Det var också här den stora klyvningen av landet inleddes. Det marknadsstyrda byggandet har satt en nedre ekonomisk gräns för var det är möjligt att bygga, och med exploateringskostnader som sällan understiger 25 000 kronor per kvadratmeter betydde det att nybyggnadsverksamhet upphörde i något hundratal svenska kommuner i början av 1990-talet. I storstadsområdena har det sett annorlunda ut, och typiskt är förskjutningen av bostadsproduktionens tryck mot innerstadens kärnor. Under 1990-talet nästan fördubblades också folkökningen i centrala Stockholm till 14 procent. Under 2000-talets första decennium fortsatte sedan tillväxten att ligga kvar på samma höga nivå.

Här ser vi den största strukturella förändringen i det svenska byggandet de senaste decennierna. Centrums roll har blivit ojämförligt mycket större – särskilt när man också ser till att det till exempel byggts närmare 8 000 nya hotellrum i Stockholm sedan millennieskiftet. Det har inneburit att den stad som haft den starkaste ekonomiska utvecklingen och som dessutom klarat av att planlägga och exploatera central mark fått ett växande försprång. Strukturellt sett har det varit påtagligt att Stockholm under den här tredje fasen dragit ifrån de båda andra större städerna. Gapet till Göteborg har framförallt ökat efter den senaste finanskrisen 2007/2008, och förra årets siffra på påbörjade lägenheter var mer talande än någonsin. Per ytenhet startades det då cirka 600 procent fler lägenheter i Stockholm jämfört med Göteborg.


…i ett ståtligt art deco kontor från 1920-talet…

Framförallt är det förstås citynära äldre industriområden som hamnat långt fram i exploateringarna, men det är betecknande hur lång tid det tog innan byggandet kom igång. I den blivande Sjöstaden hade Investor velat sälja sina markinnehav länge, men osäkerheten om vem som skulle vilja betala stora pengar för att bo i området gjorde att det först var nödvändigt att lansera Sickla som en blivande OS-by i mitten av 90-talet. När väl OS-satsningen hade gått i stöpet började det röra sig även i andra delar av staden. Systembolaget genomförde till sist flytten till Falkenberg och både Electrolux och AGA pressades samtidigt av aktiemarknaden till en mer effektiv användning av sina stora vattennära markområden. I samtliga dessa fall var det JM som gick in och köpta upp de gamla byggnaderna. När spaden väl kom i marken på Sjöstaden hösten 1999 dröjde det inte länge innan Stockholms och Nackas nya vattennära bostadsprofiler började växa fram.

Behovet av nya it-anpassade och effektiva kontor gjorde också att Skanska kom loss med sin satsning på nordvästra Kungsholmen. Även här var det en helt ny rörlighet som skapade stora utvecklingsmöjligheter. I området fanns det ovanligt gott om fastighetsägare med rötter i det offentligt dominerade Sverige som Locum (Landstinget), Hiby(kommunen) och det socialdemokratiska partiet. Precis som AGA och Electrolux konfronterades även dessa institutioner med ett växande behov av att frigöra de tillgångar som skapats under den långa korporativistiska efterkrigsepoken.


…idag ett perfekt…

Det är både den här rörligheten och nyexploateringsviljan som gjort Stockholmsregionen till en egen ekonomisk zon de sista decennierna. Rörligheten på fastighetsmarknaden har kombinerats med en unik ekonomisk dynamik som gjort det möjligt att utveckla ett kreativt förhållande till det som egentligen är Sveriges längst drivna avindustrialiseringsprocess.

Huvudstaden har däremot varit gynnad av att ha flera förstäder som hade samma förnyelsemöjligheter. Både Solna och Sundbyberg tappade befolkning under 1970-talet, men framförallt efter 1995 har samma vändning som i Stockholm varit tydlig. Tillsammans med Nacka har de sedan dess hört till landets snabbast växande kommuner.

Det är en kraftfull och i hög grad marknadsstyrd process vi ser. När jag skrev om den insåg jag också hur stora likheter den hade med tendenser vi inte sett i Sverige sedan mellankrigstiden. Ironiskt nog sammanfattade Stockholms legendariske stadsbyggnadsdirektör Göran Sidenbladh den försvunna stadsbyggnadsepoken så sent som 1978 i sitt verk om byggandet under första halvan av seklet:
...bebyggelsen på Rörstrand och Atlas blev mycket kritiserade /som/ "ett hänsynslöst utnyttjande av marken, en meningslös oregelbunden planläggning och små gårdsutrymmen".
När det kom till Kungsklippan valde Sidenbladh att citera stadsarkitekten Sigurd Westholm som var en svuren motståndare till den höga exploateringen:
...återigen är det en gammal inkapslad industri som rymmer fältet och säljer sig dyrt ... Resultatet har blivit en olycka med en oerhörd anhopning av husmassor mot Kungsgatan.
Problemet för de funktionalistiska anhängarna av låg täthet var att "Sven Wallander var en skicklig förhandlare som inte brydde sig mer om tjänstemännen i Stadshuset än nödvändigt, utan gick direkt till borgarråden. På den modell han hade med sig var höghusens översta våningar avtagbara, och det berättades att ibland var övervåningarna på, ibland inte. När husen byggdes 1934-38 var dock alla våningar med".


… men ytterligt svårplanerat bostadsutvecklingsprojekt.

När nordvästra Kungsholmen projekterades i början av 2000-talet var det exakt samma täthet som hade återvänt, komplett med att de ansvariga borgarråden adderade våningar på den nya bostadshusen vid Essingeleden in i det sista. Under det senaste decenniet har utvecklingen intensifierats, och motsättningarna mellan olika grupper och stadsbyggnadsideal är tydligare än någonsin.
Gå med i YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
David Nylund (2 April 2014 07:12):
Intressant perspektiv. Inger ändå visst hopp om att även politikerna ska komma ikapp efterfrågan.

Som jag (ytligt) minns 80-talet var det mycket prat om kontorisering av innerstan. Det fanns alltså rimligen en efterfrågan på central bebyggelse, bara inte i form av bostäder.
 0
Jan Jörnmark (2 April 2014 07:42):
Sant. Efter avregleringen av priserna/hyrorna på statligt belånade villor, bostadsrätter och kontor runt 1970 var kontors- och villamarknaderna överlägset snabbast att reagera. Adam Backström var under några år det riktigt stora namnet där. Dominansen för den kommersiella bostadsrättsproduktionen -där vi bortser från HSB och Riksbyggen- är mycket senare företeelser.

Det man inser när man arbetar med det här är hur gradvis marknaden växt fram de sista fyra decennierna och hur det skapat oavbrutet nya utmaningar/möjligheter för stadsplanering och byggande, Paradoxalt nog har däremot mycket av debatten runt utvecklingen varit frusen i en form, till exempel runt höjden eller att man ska bygga "billiga hyresrätter" (som det ändå inte går att producera).

Men ändå - ända sedan slutet av 1990-talet har Stockholm (med kranskommuner) hamnat i en egen division bland svenska städer när det gällt att hantera förändringen.
 0
Jan Wiklund (2 April 2014 08:41):
När det gäller Södra stationsomràdet var det nog lika bra att det blev som det blev. HSBs höghus var typiska förortsinspirerade hus-i-park-hus. Enligt en hearing vi i Alternativ Stad arrangerade skulle HSBs modell inte rymma mer folk än det som blev.
 0
Jan Jörnmark (2 April 2014 09:21):
Benägen att hålla med dig, JW. Det olyckliga var att debatten där låstes vid höjden kan jag tycka.

Kan också tänka så här: Under fyra decennier ägnades all kraft åt att sprida ut svenska städer. När vändningen kom 1980 hade det varit remarkabelt om kompetensen att bygga centralt hade existerat. Att det istället blev en fråga om att bygga förorter i centrala lägen var ganska givet.

Men nu har det gått drygt tre decennier sedan dess, vilket borde göra det möjligt att flytta fokus. Jag tror dessutom att vi befinner oss i en växande strukturell förskjutning. Inte minst är det ju så att 1970-tals villabyggare nu åldras och efterfrågar lägenheter i olika centrala lägen. Det kommer sannolikt att vidga centrumbegreppet kraftigt och verkligen skapa betydande möjligheter på ganska oväntade platser i regionen.

Lite retoriskt kan man uttrycka det som att de närmaste decennierna borde kunna bli mer spännande än att man ägnade sig åt att skapa olika retoriska skyttegravar där man skrek samma saker som man gjort sedan 1980-talet till varandra.
 0
David Nylund (2 April 2014 11:11):
Är det verkligen så att äldre par vill lämna villaförorterna och flytta in mot stan? Man trodde ju det redan vid byggandet av Hammarby sjöstad, bara för att motbevisas av verkligheten och få se idel unga par flytta dit. Min (ovetenskapliga) erfarenhet är att äldre om de lämnar villan ofta väljer mer perifera områden. Men det är kanske det du antyder med vidgat centrumbegrepp. (Jag betraktar här viljan som ett relativt begrepp, de kanske vill flytta till centrala områden, men nödgas nöja sig med periferin för att annat är viktigare.)

För att återgå till den politiska arenan är det intressant att se hur den kommer hänga med. Ju starkare de fungerande marknaderna är (egna hem, bostadsrätter och kontor), desto tydligare blir det att man måste hantera de dysfunktionella (bl.a. hyresrätter och studentlägenheter).

Nimby-opinionen är förstås också intressant. Nu senast backade stadshusmajoriteten från att förlänga Swedenborgsgatan genom Rosenlundsparken ned till Grindsgatan. För busstrafik! I ett område som inte har någon nord-sydlig blandtrafiksförbindelse mellan Rosenlundsgatan och Götgatan (ett spann på ca 900m). Det återstår en del innan allmänintresset kan mäta sig med särintresset där.
 0
Jan Jörnmark (2 April 2014 11:49):
Jag är övertygad om att förändringen är på gång, att problemet ligger på bristen på diversitet i utbudet. Som det varit hittills har ju nyproduktionen i hög grad blivit en väg in på marknaden. Skulle till exempel vara intressant att veta vilka som köpt lägenheter i nya höghuset i Tyresö.

Men det intressanta är nog på sitt sätt att just diversiteten ökar och att Stockholmsregionen varit överlägset bäst på att skapa det. Tror att 42 procent av alla färdigställda bostäder hamnande i Storstockholm förra året, vilket är ytterligt talande siffror.

Skulle du sedan fråga mig vad jag tycker är det mest intressanta området för framtiden skulle jag svara Ulvsunda-Mariehäll-Sundbyberg. Men det är också ganska talande hur nej-mentaliteten håller på att breda ut sig. Kan tycka att det är en effekt av bristen på institutionella reformer de sista två decennierna.

http:​/​/​www.​tyresoview.​se/​
+1
Karl Jönsson (2 April 2014 14:21):
"Strukturellt sett har det varit påtagligt att Stockholm under den här tredje fasen dragit ifrån de båda andra större städerna"

Eftersom du inte skrev något mer om "det tredje storstadsområdet" så kan jag flika in lite här: Malmö eller "Stormalmö" har/är inte varit så monocentriskt som de andra storstadsområdena, universitetet har funnits i en annan stad (Lund) och även storföretagen har legat förhållandevis jämnt utspridda över landskapet såsom Helsingborg och företag med stadsnamn som Höganäs, Trelleborg, Perstorp, Svalöv-Weibull m.m. Det gör det svårt att jämföra rakt av mot Stockholm/Göteborg. Vore intressant om du Jan kunde jämföra hur Skånes konjuktur förhåller sig till storstaden (Köpenhamn). Själv märker jag hur många ny-utexade från LTH börjar pendla över Öresund, en utveckling man verkligen inte kunde ha förutspått på 1980-talet. Då var den danska kronan värd ca 75svenska ören och Danmark genomgick dessutom en ekonomisk kris från 1970-talet som Sverige inte råkade ut förrän 1990 samtidigt som Köpenhamn genomgick en brutal avindustrialisering. Hur volatil konjukturen är i gränsområdet märks inte minst i handeln, när en DKK var värd 1,60 SEK flockades danskarna inne i Malmös och Helsingborgs butiker samtidigt som de köpte bostadsrätter vid brofästet. Idag är det mer beskedligt, runt 1,25 SEK per DKK samtidigt som den danska bostadsmarknaden kollapsade runt finanskrisen och gjort det mindre attraktivt att flytta över sundet och fördröjt många byggprojekt. Detta ger en extremt volatil utveckling jämfört med andra delar av Sverige, en utveckling där man blir mer och mer beroende av utländsk (dansk) arbetsmarknad och bostadsmarknad och valutasvängningar mellan ländernas valutor. Inte minst syns detta i den mängd gallerior och köpcenter som byggts men där flera inte kunnat fyllas upp sedan invigningen (Entré vid Malmös norra infart) .


Den stora skillnaden mellan svensk arbetskraft i Norge och d:o i Danmark är just närheten till storstaden Köpenhamn, man behöver inte flytta dit om man bor på den skånska sidan av sundet (generellt dyrare och mindre bostäder, dessutom fortfarande många fler bostäder av lägre standard i Danmark). Medan svenskarna som arbetar i Norge får bo i norska gästarbetarbostäder p.g.a. avståndet och den glesbefolkade gränsbygden.
 0
Jan Jörnmark (2 April 2014 19:49):
Karl J, ungefär som du säger tänker jag också på Malmö som en del av ett större Köpenhamn-Lund område. Ger också en betydande instabilitet, som du säger. Men helt klart är det det område jag kan sämst.

Oslo har ju en annorlunda påverkan på omgivningen. Världens tredje rikaste land, med vanvettiga matpriser, höga löner, stark tillväxt blir ju effekten rejäl, men jag kan tycka att det är märkligt att Göteborg ändå fått så lite investeringar. När något synligt händer -som Hotell Post- är a andra sidan skillnaderna desto tydligare. Och både när det gäller det hotellet eller den möjliga snabbjärnvägen mellan Oslo och Köpenhamn mottas då norrmännen lite som potentiella frälsare här.

Vilket för till slutsatsen att Stockholm-Uppsala är den enda svenska storstadsregionen som klarar av att stå av egen kraft. Men det leder då till en tillväxt som blir en desto starkare utmaning i sig själv.
 0
Martin Ekdahl (2 April 2014 20:05):
Tack Jan. Detta var fantastiskt spännande läsning. Jag blev fångad redan i första raden. Hoppas sannerligen att glesbyggarna fasas ut ur stadsbyggandet. Ser med stort intresse fram mot del tre av denna historiska resumé.
 0
zoo (2 April 2014 22:07):
Intressant läsning Jan, som alltid!
Och med tanke på detta så tycker jag det är dags att introtexten till YIMBY Stockholm uppdateras.
Mycket har hänt de senaste åren, så texten kunde i mitt tycke få en något mer positiv klang.
Riktigt så illa som den beskriver situationen är det inte längre.
Halleluja för det!
 0
Krister Malmqvist (3 April 2014 08:44):
En 40 m2 minitvåa på Gärdet, lyxrenoverad, kostar idag 2 miljoner. Om 10 år kostar den minst 4 miljoner.
 0
Jan Wiklund (3 April 2014 12:51):
Apropà Kristers inlägg ovan - hur ser du Jan pà diskussionen om bostadsbubbla som rasar pà ekonomisidorna? Själv är jag inte det minsta orolig över att min tremiljonerstvàa i Högalid ska förlora värdet; efterfràgan pà centrala lägen kommer inte att minska pà decennier. Inte förrän Lindhagen 2.0 är uppfylld skulle man kunna säga.

Samma sak gäller ju i USA, centrala lägenheter behöll sitt pris när villapriserna rasade.
 0
Jan Wiklund (3 April 2014 12:58):
En faktor som inte kommer fram sà tydligt i artikeln är i hur hög grad utvecklingen styrs av finansialiseringen av ekonomin, av det faktum att allt mer pengar görs pà pengar och allt mindre pà produktion.

Det är ju knappast en hàllbar ekonomisk modell i längden, förr eller senare kommer man att tvingas omdirigera resurserna till produktion igen, av nàgot slag. Inte minst för att lönerna kommer att gà upp i länder som Kina (vilket redan har börjat) liksom ocksà sà smàningom i de länder kineserna lokaliserar ut produktionen till.

Dà, fàr man anta, kommer Stockholm inte att vara sà exceptionellt längre, dà kommer samma utveckling att ske i andra städer. Eller?
 0
Jan Jörnmark (3 April 2014 22:38):
Apropå bubbla - det här är det bästa jag läst på flera år. Det säger att problemen finns på ett helt annat håll: http:​/​/​ekonomistas.​se/​20​14/​0​1/​14/​finns-​det-​en-​prisbubb.​.​

Men klassisk industriproduktion kommer aldrig tillbaka, lika lite som vi blir ett jordbrukssamhälle igen.
 0
Jan Wiklund (4 April 2014 08:51):
Klassisk eller inte - prylar eller program för 3D-skrivare - nàgon sorts produktion torde vi fà ägna oss àt. Làta asiater sköta den àt oss och tro oss kunna leva pà utlàning hàller inte i längden. Och dà är fràgan hur det pàverkar Stockholms exceptionalitet.

Samt inte minst när.

PS även jordbrukssamhället torde komma tillbaka i nàgon liten màn. Nuvarande trend att importera all mat är inte heller hàllbar. Lika lite som efterkrigstidens oljeintensiva jordbruk.
+2
Jan Jörnmark (4 April 2014 09:30):
Stockholm var länge Sveriges överlägset största industricentrum, men var också den stad som först började förlora arbetstillfällen i den sektorn, redan på 1950-talet. Sannolikt hölls sedan stadens tillväxt kraftigt tillbaka under 1960- och 70-talen på grund av kapitalmarknadsregleringen och oförmågan att erbjuda marknadsmässigt gångbara bostäder. På 1980-talet ändrades detta, med avregleringarna och bostadsrättsmarknadens framväxt.

Poängen med resonemanget är enkel: under marknadsmässiga förhållanden kommer Stockholm alltid att klara sig bäst i landet, tack vare att staden har den överlägset starkaste marknaden och den största befolkningen. Frågan är sedan hur produktion flyttar ut i landet (som skett med industrin) eller hur det i undantagsfall kan öppnas andra spetsekonomier (som Göteborg faktiskt var under efterkrigstidens första decennier). Frågan blir i sådant fall också hur en sådan polycentricitet kan uppehållas, vilket man uppenbarligen kunnat göra i Tyskland (men inte här).
 0
Martin Ekdahl (4 April 2014 23:49):
Ja, Tyskland är ett bra exempel på polycentritet. Det finns fler men Tyskland är ganska talande: Största staden, Berlin; hade 2010 en befolkning på 3,460,725 invånare. Det är väl en si sådär 4,3% av landets samlade befolkning. Det finns många andra centra än huvudstaden. Köln är mediemetropolen, Frankfurt är bankmetropolen, München är München och så vidare. De flesta tyska städer är globalt sett inte jättestora och många tyskar är fortfarande "dorfies" (bor i landet relativt tätliggande byar). Om man jämför med Stockholm som (om man mäter storstadsregionen) hyser 22% av landets samlade befolkning så är landet ganska decentraliserat. Eller, än mer extremt, Köpenhamn som hyser 35% av Danmarks befolkning.
+2
Jan Jörnmark (5 April 2014 08:10):
Apropå Göteborg kan man nog säga att staden har stora likheter med Stuttgart eller Munchen - en stad som gynnades starkt av 1950- och 60-talets oljeekonomi, men som sedan (i motsats till de båda tyska) inte klarade nästa övergång. Det har gjort Sverige till ett mycket mer monocentriskt land igen.

Övergången till ett efterindustriellt skede är ju det som pågår nu, och det påminner nog starkt om övergången från ett agrart samhälle till ett industriellt, det vill säga det som hände för drygt hundra år sedan. Nu gäller det att acceptera att helt nya näringar växer fram och att städer strukturellt sett förändras på ett sätt vi aldrig tidigare sett.

Internationellt sett finns frågorna över allt, drar bara två länkar här som jag hittade på bloomberg igår.

http:​/​/​www.​bloomberg.​com/​news/​20​14-​0​4-​0​4/​san-​francisca.​.​

http:​/​/​www.​bloomberg.​com/​news/​20​14-​0​4-​0​4/​brooklyn-​s-​hi.​.​
 0
Jan Wiklund (7 April 2014 10:58):
Det är förvisso sant att Stockholm har Sveriges största marknad - men som Jane Jacobs framhàller i Economy of cities är ju inte detta helt avgörande. Jag har inte boken där jag är nu men hon ger exempel pà städer som har kunnat överflygla närliggande större städer för att de har fàtt igàng en självgàende ekonomisk expansionsprocess.

Men sànt är inte lätt. Allra helst som Stockholm styr politik, finanser och kultur till sin förmàn, vilket sätter krokben för vilken som helst stad som försöker dra igàng nàgot. Inte av ond vilja, nödvändigtvis, utan för att nationella maktstrukturer gynnar Stockholm. Och detta är ett problem, eftersom alternativa möjligheter definieras bort pà förhand.

Nu kommer säkert nàgon att be mig ge exempel, men det ligger i sakens natur att detta är omöjligt utan en helsikes massa forskning. Men ett exempel finns: Euron. När den infördes kraschade Sydeuropa och Tyskland gynnades. Kronan kraschar pà motsvarande sätt Sveriges periferi och gynnar Stockholm. Egentligen borde varje stad ha sin egen valuta - vilket Jacobs föreslàr, även om hon medger att det bara hjälper om man redan fàtt igàng en ekonomisk process.
+2
Jan Jörnmark (7 April 2014 13:26):
Till senhösten kommer jag med en studie som jämför Sthlm och Gbg, men jag kan redan nu säga att det jag tycker är intressant är hur den västra staden gynnades på ett remarkabelt sätt under Europas "tre gyllene årtionden". Den som går runt i staden ser storhetstiden i form av Älvsborgsbron, Nya Ullevi, Scandinavium och den (på den tiden) hypermoderna Skandiahamnen. De nybyggda östra stadsdelarna skulle bli kronan på verket, i form av "Europas Brasilia".
Men egentligen var Göteborg på väg in i en problematisk fas redan i början av 1970-talet.

Samtidigt hade Stockholm förlorat stort, på grund av ny konkurrens som ledde till förlorade industriarbeten sedan på 50-talet. Med 99%-sannolikhet var det i huvudstaden som kapitalmarknadsregleringen slog hårdast. eftersom den gjorde expansion i nya branscher svårare, och spred industri på ett i det närmaste slumpmässigt sätt ut över landet.

1980-talet blev i det här perspektivet den verkliga vändpunkten, när den avreglerade kapitalmarknaden gjorde ett mycket friare investeringsmönster möjligt. Under det decenniet kan man till och med se hur kapital och investeringskoncept rör sig från Göteborg till Stockholm, som från och med det årtiondet oavbrutet stärker sin position som landets överlägset största marknad. Under 1990-talet är mönstret fast etablerat, för att förstärkas ytterligare under det sista decenniet.

Frågan om Göteborg skulle räddas av en egen valuta är intressant. Som läget är idag är skillnaderna i prisnivåer mellan de båda städerna påtagligt.
+2
Anders Norén (7 April 2014 13:49):
Intressant att någon har lekt med tanken på lokala eller regionala valutor. Varje gång någon ifrågasätter om euroområdet är ett optimalt valutaområde så väntar jag förgäves på motfrågan: men är då Sverige med svenska kronan ett optimalt valutaområde? (Givetvis finns inget rakt svar på någon av frågorna.)
 0
Jan Wiklund (8 April 2014 10:52):
Exemplet med euron illustrerar bara att det inte finns nàgon skillnad i det avseendet mellan lander och städer. Länder är bara agglomerationer av städer, ungefär som städer är agglomerationer av människor... Att en del städer har en dàlig ekonomisk aktivitet skiljer sig inte stort fràn att en del lander har det. Att det är bakvatten i de flesta svenska städer bör vara jämförbart med att det är bakvatten i Afrika och tidigare var det i t.ex. Latinamerika.

Att det är dàlig utveckling i alla städer utom Stockholm är ett ekonomiskt sänke vi inte har ràd med. Man borde följaktligen tillämpa lite utvecklingspolitik. Sànt är förvisso inte lätt, men vid det här laget borde vi ha lärt oss vad som fungerar och vad som inte gör det. Alla lander som är rika idag har tillämpat framgàngsrik utvecklingspolitik (de enda som har lyckats via "marknaden" är nàgra lyckligt placerade handelsstäder), och man borde kunna lära sig av vad de har gjort och tillämpa det även pà städer.
 0
Jan Jörnmark (8 April 2014 14:32):
När industrin stagnerat sysselsättningsmässigt sedan årtionden finns det inte längre någon traditionell utvecklingspolitik, och en mer misslyckad politik är de europeiska jordbruksstöden är det nog svårt att hitta. Övergången från industri till innovationsdrivet kunskaps- och specialistsamhälle kräver framförallt en fungerande utbildningssektor.

Men helt klart är det en utveckling vi i mycket hög grad har överraskats av, vilket också gör att medlen att möta de problem som uppstår är svaga och outvecklade.
+1
David Nylund (8 April 2014 15:12):
Laissez-nous faire är väl alltjämt det bästa svaret som har kommit på vad staten kan göra för att hjälpa den kommersiella sektorn.
 0
Jan Jörnmark (8 April 2014 19:22):
Uppdaterade en slide idag som jag brukar visa när jag är ute och föreläser. Hade inte gjort det på några år, så slängde nu in exportsiffror för 2012 (i stället för 2008 som det var förut.). Återigen häpnade jag över en ekonomiska förskjutningen i världen, som gått ännu snabbare än tidigare de senaste åren. Kolla siffrorna så inser ni att en betydande del av landet är på väg att skrivas av. Behovet av konkurrenskraftiga landsdelar och näringar är livsviktigt idag. Man ska också notera att den svenska exporttillväxten tog slut 2008.

Export (miljarder dollar, 2000 års fasta priser)
Kina Hong Kong/Taiwan&Sydkorea Japan Sverige
1970 8790 18200 73602 25890
1980 33843 106868 243850 57790
1990 76370 263470 353700 70270
2000 266600 496700 479000 86900
2012 1526000 999790 595255 128140
 0
David Nylund (8 April 2014 19:31):
Ja Jan, visst är det fantastiskt med alla länder som tar sig upp ur bottenlös fattigdom! Kina är tyvärr alltjämt kvar på en nivå på 11 % av vår BNP/capita och därtill tämligen ojämnt fördelat, men de är på väg åt rätt håll.
 0
Jan Jörnmark (8 April 2014 19:56):
Ja, det är otroligt. Kolla siffrorna: 1970 var Sverige en lika stor exportör som Kina, Hong Kong, Sydkorea och Taiwan ihop. Sedan ser du en dryg femdubbling av exporten från dessa länder under krisens 70-tal, men det är under 1990-talet som explosionen verkligen kommer.

Det där är en konkurrens som knappt går att förstå när vi går här och funderar över vår (som vi gärna vill tro) trygga tillvaro. Kommer att tänka på min gymnasielärare i samhällskunskaps som någon gång runt 1977 ”bevisade" att Sydkorea aldrig kunde komma ikapp oss: vår Bnp per capita var 10 000 dollar, deras 500. Vi växer med 3 procent, dom med 10. Tillväxten blir då 50 dollar för dom och 300 för oss, vilket antogs visa att orättvisorna alltid skulle bli större och att det aldrig skulle bli bättre i deras del av världen.

Det blev inte så. Kraften hos miljarder människor och Moore's lag har ändrat allt, och nu väntar stora delar av Sverige på att hitta någon form av nya livsbetingelser.
 0
Rasmus Öhrstig Bratt (8 April 2014 21:42):
David: Kina var upp i mer än 20% av Sverieges BNP per capita justerad för lokal köpkraft 2012. Det lär gissningsvis vara över 25% i slutet av 2014.

Ordet ofattbart är närmast en underdrift...
 0
David Nylund (8 April 2014 23:14):
Rasmus, onekligen är det fantastiskt. Och möjligen är som du antyder den köpkraftsjusterade BNPn ett bättre mått.

Hur som helst tycker jag att det är viktigt att påpeka att det faktum att vi "bara" knappt femdubblat vår export på samma tid som Kina 170-faldigat sin inte innebär att vi hamnat på efterkälken. Det innebär att Kina haft en, som du säger, närmast ofattbar utveckling, vilket tagit en stor mängd kineser ur absolut fattigdom.

Möjligen är det en fråga om optimism och pessimism, men jag ser faktiskt inget av det Jan ser i hans siffror.

Missförstå mig rätt, jag är en tillväxtvän och vill att den svenska ekonomin ska fortsätta växa. Däremot ser jag ingen konflikt i att andra länder också växer, och för en något sånär jämlik värld i framtiden är en högre tillväxt (och exporttillväxt) i de fattigare delarna av världen en förutsättning.
 0
Rasmus Öhrstig Bratt (9 April 2014 00:02):
Jag ser inte heller något skrämmande i Jans siffor. Sveriges och alla andra samhällens mål bör naturligtvis vara att hänga med resten av världen räknat per capita.
 0
Jan Jörnmark (9 April 2014 07:39):
Kanske inte framgick ordentligt, men det problematiska jag såg var att den svenska -fast det var ett europeiskt fenomen när jag tittade på andra länder- tillväxten stannade av efter 2008. Det hände inte i Asien, däremot.

Det bekräftade också den bild jag fick i augusti förra året när jag uppdaterade 26 branschartiklar i Nationalencyklopedin. Uppdateringen gällde vad som hänt sedan millennieskiftet, och bilden man fick var entydig: effekterna av det som hänt efter finanskrisen är mycket mer genomgripande än man först tror. Kraven på omvandling går nu rakt igenom hela den svenska samhällsekonomin.
 0
Jan Wiklund (9 April 2014 08:40):
Där är vi fullständigt eniga, Jan! Inte för att BNP är sà viktigt i sig, det är bara ett màtt pà hur mycket vi anstränger oss. Men vi har drabbats av en sorts finansialiserad ekonomi med mycket tràkiga konsekvenser, t.ex. ökande ojämlikhet och allt större vikt för rentierer.

Se t.ex http:​/​/​www.​folkrorelser.​org/​bygg-​landet-​igen.​html (obs självpromovering).

Eller se http:​/​/​www.​washingtonpost.​com/​opinions/​capital-​in-​the-​.​.​ (ej självpromovering).

Vi är ocksà eniga i att det behövs en helt annan typ av utbildning - men om man föreställer sig att den utbildningen inte ska användas för nàn sorts produktion, vad ska den dà användas till?

Produktionen förblir lika viktig som förr, men vad som sker är att vi gör det pà ett allt smartare vis och har en möjlighet att fà ut allt mer med allt mindre insats.
 0
Jan Jörnmark (9 April 2014 08:55):
Så här ser jag det Jan W: Den traditionella industrin klarar i stora delar inte det höga omvandlingstempot och konkurrensen längre. Det var inte minst det jag tyckte mig se när jag gjorde NE-jobbet.

Bredvid det finns dels en finansiell sektor som både driver på omvandlingen (nödvändigt) och producerar bubblor (bara en naiv person skulle hävda att inte det är en integrerad del av det kapitalistiska systemets sätt att fungera). Dels finns det också en teknisk utveckling som i mycket hög grad är knuten till förmågan att behärska/använda Moore's lag, för att oavbrutet söka sig till nya marknader och introducera nya produkter.

Båda dessa spetsfunktioner är idag till 100 procent knutna till mycket stora stadsregioner, som nu växer snabbare än någonsin - vilket i sin tur ställer höga krav på hur vi hanterar frågor som stadstillväxt i allmänhet och förtätning i synnerhet.

Dessutom har utvecklingen skapat ett nytt klass-samhälle och en polarisering som vi inte har skådat på mången god dag. Tänker inte sällan att det är lika bra att det inte fullt ut nått fram hur stora skillnaderna har blivit. Jag har nyexaminerade 25-åringar som slutar på Industriell Ekonomi på Chalmers och som sedan ser ingångslöner på internationella konsultföretag som skulle få deras jämnåriga att svimma om de tänkte på det. Går man sedan hela vägen till den andra extremen kan man se ofattbara saker som att Mark Zuckerberg är god för 25 miljarder dollar, men ändå bara hamnar på 22 plats på en global "rich list". Vi har fått en utveckling som ingen kunde föreställa sig för några decennier sedan.

Tillägg: http:​/​/​www.​nytimes.​com/​20​14/​0​4/​0​7/​business/​economy/​cit.​.​
 0
Jan Wiklund (9 April 2014 10:55):
Där är jag helt enig. Produktion är inte omodernt men vi har inte längre massproduktion i stora serier, vilket var den svenska specialiteten. Produktionen är specialiserad, som du säger, men produktion är det likafullt.

Men eftersom serierna är smà förstàr jag inte varför stora städer skulle vara nödvändigare än förr av produktionstekniska skäl. Det fàr du nog förklara närmare.

Och förresten - jo, bubblor är ett naturligt sätt för kapitalismen att fungera; det är lättare att göra pengar pà pengar än pà produktion. Men vi var ju rätt bra pà att rädda kapitalismen fràn sig själv ca 1945-1975, sà det finns knappast nàgot fundamentalt skäl till varför sànt skulle vara omöjligt.
+1
Jan Jörnmark (9 April 2014 11:01):
När det handlar om ren produktion eller logistik (framförallt lager) sker en kontinuerlig utflyttning av verksamheter från Stockholm till resten av landet. Det är för innovations-/inkubationsfasen som stora städer är av en helt kritisk betydelse.

Och nyskapandet är viktigare än någonsin idag.
 0
Martin Ekdahl (9 April 2014 11:45):
Apopå lokala valutor så hade Plånboken idag (9 april) ett intressant inslag om valutor som används i olika svenska städer: https:​/​/​sverigesradio.​se/​sida/​avsnitt?​programid=​2778 Huvudsakligen bytesvalutor baserade på tid i stället för uppskattade värden, men syftade att stimulera utbyte av varor och tjänster på lokal nivå. Vet ej om inslaget ligger uppe än.
 0
Jan Wiklund (9 April 2014 13:03):
Fràga: varför? Pà vilket sätt gynnar det nyskapande att en stad har tvà miljoner invànare istället för en, eller en istället för en halv?

Som t.ex. Rasmus Larsson brukar framhàlla är det ju till och med tveksamt om Stockholm verkligen är en stad idag; kommunikationerna mellan norr och söder är för dàliga för det. Men vi klarar oss ändà hyggligt, bättre än t.ex. Milano som är mycket större (Milano är en av de fà miljonstäder i Europa som krymper). Vilka gränser är kritiska, och varför? Vilka är stordriftsfördelarna i det här fallet? Är det kanske bara en fràga om makt - att i en hierarkisk organisation är det en fördel att finnas nära makten?

För övrigt är jag lite skeptisk till det här att kunskap och nyskapande skulle vara sà viktigt idag till skillnad fràn förr. Det har alltid varit kunskap och nyskapande som har gjort länder/städer rika. Det har alltid varit de teknologiskt ledande som har varit ledande pà allt annat ocksà. Knepet ligger bara i att veta vad som är teknologiskt ledande i ens egen tid, och att tillämpa det. Och att inte slà sig till ro.

Pà 1600-talet var t.ex. Leyden teknologiskt ledande stad i Europa (utan att vara särskilt stor ens med dàtida màtt) eftersom man pà ett kreativt vis kunde kombinera nàgra av de kunskaper som fanns inom traditionell industri och tillämpa dem pà nya omràden och skapa nya produkter. Och det stämmer mer med Jacobs än med Jörnmark. Fast kanske kan synsätten kombineras? Vad säger du, Jan?
+1
Jan Jörnmark (9 April 2014 13:30):
Milano klarade sig extremt bra i den första europeiska industrialiseringsvågen efter andra världskriget. Orsakerna till det skulle jag gärna vilja veta mer om, men allmänt sett var norditalienarna oerhört snabba att absorbera de innovativa möjligheter som fanns i att utnyttja nya marknader som öppnade sig och använda råvaror (främst olja och naturgas) som tidigare varit underutnyttjade. Skrev om ett exempel på det i KRISEN som kom i höstas, och om ett annat men besläktat i min avhandling. Det avgörande är dock att man lyckas utnyttja en produktionsfaktor som skapar möjligheter att röra sig in på helt nya marknader. Tanken är klassiskt Jacobs': importersättning som sedan snabbt leder till marknadsexpansion. Det fanns gott om sådana möjligheter i Europa på 50- och 60-talen, och det är där som även Göteborg passar in.

Beträffande Stockholms försteg från och med 1980-/90-talen är jag helt övertygad om att det tidiga användandet av de nya kommunikationsmöjligheter som digitaliseringen skapade var avgörande för framgångarna i ett flertal branscher. På ett tydligt sätt drog det också kompetenta människor från resten av Sverige mot huvudstaden. Om sedan den här konkurrensmässiga fördelen ska kunna upprätthållas är en helt öppen fråga. Risken är också -som i fallen Milano eller Göteborg- att de specialiseringar du skapar i en fas leder till låsningar i nästa.

Men helt klart: ju fler människor du har, desto tätare och större blir den lokala marknaden och tillgången på knapp kunskap.
 0
Für Alle (10 April 2014 23:46):
Milano förlorade en halv miljon invånare 1973-2011 och ökade med totalt 74000 de två efterkommande åren. Lombardiet har ökat med ca 1,3 miljoner inv på 40 år.
 0
Für Alle (15 April 2014 02:23):
Klassisk industrisproduktion kommer alltså aldrig att komma tillbaka i stor skala till Sverige... Vad ska då folk arbeta med i framtiden i det postindustriella samhället, om vi inte är mer innovativa och kunniga än genomsnittet, om ens det? Är det förresten ett krav på att länder måste ligga i framkant (vara bättre än andra länder) för att lyckas i det postindustriella samhället? I någon mån tycks svenska språket ha en "protektioniistisk" effekt, där många jobb i inte minst Stockholm bygger på att de i grunden inte kan internationaliseras pga språket. Men hur länge till?
 0
Jan Wiklund (21 April 2014 21:05):
Jan J: Jo kanske det. Men frågan är om inte Stockholms tillväxt ändå i viss utsträckning är ett maktfenomen, som Paris, Buenos Aires, Moskva, Bangkok eller andra primatstäder. Sveriges hundra mäktigaste personer finns alla inom hundra meter från Kanslihuset, enligt Torsten Sverenius. Och, för all del, det var så Hjalmar Mehr ville ha det. Det var effektivast så, ansåg man på den tiden. Men är det?

Tänk om nu Göteborgs avtagande dynamik, som du talar om, är ett resultat av detta - vanmakt på alla ställen utom Stockholm? Tänk om resten av landet har en massa bra idéer som de hindras att förverkliga främst för att de inte har de nödvändiga kanalerna, finansiellt och korridorpolitiskt? Har vi råd med den monopoliseringen, ekonomiskt och politiskt?

Nu menar jag förstås inte att du har fel i det du skriver, Jan. Bara att du glömmer den halvkoloniala aspekten på det, och målar upp den automatiska markadsfördelen för Stockholm som lite mer automatisk än den är.
 0
Jan Wiklund (21 April 2014 21:10):
Für Alle: Jo, man måste ligga i framkanten för att vara ett rikt land. Åtminstone i något. Det är bara de svåraste sakerna som man kan ta bra betalt för. Rutinproduktion leder till fri konkurrens som leder till att vinsterna närmar sig noll.

Däremot är jag inte alls med på att industriproduktion är ute. Det är bara så att den klassiska massproduktionen med tusen identiska produkter i timmen inte längre är det bästa sättet att ägna sig åt industriproduktion. Det är rutin, alltså fri konkurrens, alltså ingen vinst. Framkantsindustri har små serier av extremt kundanpassade produkter. Fast inget säger ju att man måste ha just stockholmarna som kunder.
+1
Mats O. (24 April 2014 22:36):
Stockholms framgång i den senkapitalistiska svenska välfärdsstaten vilar på dom två fundamenten kreditexpansion och expansion av låtsasjobben.

Jag väntar fortfarande på att någon akademiker ska skriva en avhandling om expansionen av låtsasjobben dom senaste 30-40 åren. Expansionen av sysselsatta inom låtsasjobbsektorn är i sin tur en följd av högskoleexpansionen.

Låtsasjobb= jobb som egentligen inte tillför någon större samhällsekonomisk välfärd; exempelvis utredare inom offentlig sektor, reklamfolk, management, konsulter inom allt möjligt, media, högskolevärlden, genusvetare och organisationsfolk.
 0
Für Alle (26 April 2014 13:51):
I andra länder kanske korruption är en bärande förklaring, i Sverige måhända tillgången på skattemedel. Exakt hur det ser ut i Sverige i allmänhet, och i Stockholms innerstad i synnerhet, är nog en ganska angelägen fråga för forskningen. Sedan är det naturligtvis en politisk fråga HUR t.ex. de ca 40000 statliga jobben i centrala Stockholm ska bedömas i förhållande till samhällsnyttan. Och hur mycket svenska konsumenter runt om i landet är beredda att betala för marknadsföring och liknande.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8636 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Maxhöjd i Kista
14 Oktober 05:26 av Bittebr Bittebr
ufu82646
14 Oktober 04:12 av Ufu82646 Ufu82646
independent escorts
13 Oktober 09:29 av Worldescortshub Worldescortshub
Spamanvändare?
4 Oktober 23:00 av Tore Kullgren
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan

@yimbysthlm på Twitter