Stockholm i den globala förkastningen. Del II av III

Bilder från Svensk Tobak på Södermalm…

I början av 1980-talet skrev kulturgeografen Jan Martin att
Martin gjorde sin uppgivna iakttagelse precis när centrums befolkning passerade sin absoluta bottennivå. Nästan en tredjedel av befolkningen var pensionärer och problemen med avindustrialisering, åldrande befolkning och flagnade hus påminner om de som dominerar dagens Bergslagskommuner. Begreppet storstadsturism var det sista man tänkte på när man gick runt i den stagnerande kärnan.

Vändningen efter 1980 har tre faser och för var och en av dem har huvudstadens position blivit alltmer olik resten av landet. Stockholm har blivit en egen zon, både vad gäller den ekonomiska utvecklingen och byggandet. Utvecklingen har lett till en starkare polarisering mellan olika delar av landet, men också till växande motsättningar inom staden om hur man bör förhålla sig inför det växande exploateringstrycket.

Den första fasen startade under 1980-talets liberaliserade kapitalmarknad. Det friare flödet av pengar gjorde helt nya finansieringsformer möjliga och fastighetsbolagen hörde till den stora börsbubblans vinnare. Tidstypiska projekt var Wasaterminalen och Globenområdet, och under den andra halvan av årtiondet genomfördes de första värderingarna av fabriksområdena i Årstadal, västra Sicklaön och Nordvästra Kungsholmen. Inledningen på återflyttningen mot stadskärnan startade också, men det var ett fenomen som politikerna hade svårt att förhålla sig till. Bebyggelsen på Södra Station var stadens första tillfälle att bygga tät centralt, och HSB presenterade till och med ett förslag om "Söders Manhattan", men efter en serie kompromisser återstod inte mycket av skyskraporna. I efterhand kan man bara undra vad som hänt om HSBs förslag genomförts, vilket sannolikt hade underminerat det psykologiska motståndet mot att bryta horisontallinjen. Under hela årtiondet ökade sedan befolkningen i innerstaden med knappt åtta procent.


…ett trapphus som en cigarr…

Krisen i början av 1990-talet ändrade allt. Den blev slutet för den skyddade svenska industrin och devalveringspolitiken och inom några år försvann drygt en kvarts miljon arbeten i landet. Samtidigt genomfördes de största statsfinansiella reformerna under hela efterkrigstiden. En av förändringarna var att räntesubventionerna till bostadsbyggandet försvann parallellt med att en ny planlagstiftning genomfördes. De oförutsedda konsekvenserna av detta blev att risknivån i byggandet ökade kraftigt, när kraven på egenfinansiering stegrades samtidigt som ledtiderna ökade.

Därför inleddes den andra fasen med en nästan total kollaps i byggsektorn och den återhämtning som kom var sedan annorlunda mot något vi sett tidigare. Det var JM, som skulle bli branschledande i den nya marknaden, som blev först med att rapportera om en möjlig återhämtning. Redan 1994 menade bolagets vd att han såg en förbättrad marknad, som var direkt knuten till Ericssons starka tillväxt i Kista. Det var också här den stora klyvningen av landet inleddes. Det marknadsstyrda byggandet har satt en nedre ekonomisk gräns för var det är möjligt att bygga, och med exploateringskostnader som sällan understiger 25 000 kronor per kvadratmeter betydde det att nybyggnadsverksamhet upphörde i något hundratal svenska kommuner i början av 1990-talet. I storstadsområdena har det sett annorlunda ut, och typiskt är förskjutningen av bostadsproduktionens tryck mot innerstadens kärnor. Under 1990-talet nästan fördubblades också folkökningen i centrala Stockholm till 14 procent. Under 2000-talets första decennium fortsatte sedan tillväxten att ligga kvar på samma höga nivå.

Här ser vi den största strukturella förändringen i det svenska byggandet de senaste decennierna. Centrums roll har blivit ojämförligt mycket större – särskilt när man också ser till att det till exempel byggts närmare 8 000 nya hotellrum i Stockholm sedan millennieskiftet. Det har inneburit att den stad som haft den starkaste ekonomiska utvecklingen och som dessutom klarat av att planlägga och exploatera central mark fått ett växande försprång. Strukturellt sett har det varit påtagligt att Stockholm under den här tredje fasen dragit ifrån de båda andra större städerna. Gapet till Göteborg har framförallt ökat efter den senaste finanskrisen 2007/2008, och förra årets siffra på påbörjade lägenheter var mer talande än någonsin. Per ytenhet startades det då cirka 600 procent fler lägenheter i Stockholm jämfört med Göteborg.


…i ett ståtligt art deco kontor från 1920-talet…

Framförallt är det förstås citynära äldre industriområden som hamnat långt fram i exploateringarna, men det är betecknande hur lång tid det tog innan byggandet kom igång. I den blivande Sjöstaden hade Investor velat sälja sina markinnehav länge, men osäkerheten om vem som skulle vilja betala stora pengar för att bo i området gjorde att det först var nödvändigt att lansera Sickla som en blivande OS-by i mitten av 90-talet. När väl OS-satsningen hade gått i stöpet började det röra sig även i andra delar av staden. Systembolaget genomförde till sist flytten till Falkenberg och både Electrolux och AGA pressades samtidigt av aktiemarknaden till en mer effektiv användning av sina stora vattennära markområden. I samtliga dessa fall var det JM som gick in och köpta upp de gamla byggnaderna. När spaden väl kom i marken på Sjöstaden hösten 1999 dröjde det inte länge innan Stockholms och Nackas nya vattennära bostadsprofiler började växa fram.

Behovet av nya it-anpassade och effektiva kontor gjorde också att Skanska kom loss med sin satsning på nordvästra Kungsholmen. Även här var det en helt ny rörlighet som skapade stora utvecklingsmöjligheter. I området fanns det ovanligt gott om fastighetsägare med rötter i det offentligt dominerade Sverige som Locum (Landstinget), Hiby(kommunen) och det socialdemokratiska partiet. Precis som AGA och Electrolux konfronterades även dessa institutioner med ett växande behov av att frigöra de tillgångar som skapats under den långa korporativistiska efterkrigsepoken.


…idag ett perfekt…

Det är både den här rörligheten och nyexploateringsviljan som gjort Stockholmsregionen till en egen ekonomisk zon de sista decennierna. Rörligheten på fastighetsmarknaden har kombinerats med en unik ekonomisk dynamik som gjort det möjligt att utveckla ett kreativt förhållande till det som egentligen är Sveriges längst drivna avindustrialiseringsprocess.

Huvudstaden har däremot varit gynnad av att ha flera förstäder som hade samma förnyelsemöjligheter. Både Solna och Sundbyberg tappade befolkning under 1970-talet, men framförallt efter 1995 har samma vändning som i Stockholm varit tydlig. Tillsammans med Nacka har de sedan dess hört till landets snabbast växande kommuner.

Det är en kraftfull och i hög grad marknadsstyrd process vi ser. När jag skrev om den insåg jag också hur stora likheter den hade med tendenser vi inte sett i Sverige sedan mellankrigstiden. Ironiskt nog sammanfattade Stockholms legendariske stadsbyggnadsdirektör Göran Sidenbladh den försvunna stadsbyggnadsepoken så sent som 1978 i sitt verk om byggandet under första halvan av seklet:
När det kom till Kungsklippan valde Sidenbladh att citera stadsarkitekten Sigurd Westholm som var en svuren motståndare till den höga exploateringen:Problemet för de funktionalistiska anhängarna av låg täthet var att "Sven Wallander var en skicklig förhandlare som inte brydde sig mer om tjänstemännen i Stadshuset än nödvändigt, utan gick direkt till borgarråden. På den modell han hade med sig var höghusens översta våningar avtagbara, och det berättades att ibland var övervåningarna på, ibland inte. När husen byggdes 1934-38 var dock alla våningar med".


… men ytterligt svårplanerat bostadsutvecklingsprojekt.

När nordvästra Kungsholmen projekterades i början av 2000-talet var det exakt samma täthet som hade återvänt, komplett med att de ansvariga borgarråden adderade våningar på den nya bostadshusen vid Essingeleden in i det sista. Under det senaste decenniet har utvecklingen intensifierats, och motsättningarna mellan olika grupper och stadsbyggnadsideal är tydligare än någonsin.