Ingen skönhet - eller?

Montage: David Chipperfield Architects Gmbh

Det vinnande förslaget i arkitekttävlingen om Nobel Center på Blasieholmen, David Chipperfield Architects bidrag med det fantasifulla namnet "Nobelhuset", har mött mycket kritik. Kritiken har fokuserat på byggnadens placering och på de rivningar det medför om det förverkligas, men projektet har många andra intressanta aspekter som har kommit lite i skymundan, som vi ska se. Först en historisk tillbakablick.

En stor del av området är gammal sjöbotten som fylldes ut på 1800-talet i samband med att Nationalmuseum byggdes. Där Nationalmuseum ligger idag fanns tidigare en liten ö, Kyrkholmen. Den sneda fasaden på hotell Lydmar visar hur strandlinjen gick ända in på 1800-talet.


1702. Dagens kajlinjer i blått.

Runt 1870 var utfyllningsarbetena avslutade och kajlinjerna identiska med dagens. Tullhuset uppfördes 1876 och tjänstgjorde fram till dess att utlandstrafiken upphörde vid Nybrokajen år 1942. Två oansenliga hamnskjul byggdes 1910.


Tullhuset sett från norr


Hamnskjulen

Sedan dess har inte mycket hänt. Det här hörnet av Blasieholmen har stått orört i 100 år och anledningen är okänd för många: det är ett gammalt trafikplatsreservat.



Här skulle det gå upp- och nedfarter till Blasieholmsleden, däribland ett kvartersstort klöverblad. Förbindelsen mellan Skeppsbron och Strandvägen hade diskuterats sedan 20-talet och den fyrfiliga Blasieholmsleden blev till slut en del av Trafikplan 67. I väntan på tunneln byggde man år 1946 provisoriet Strömbron. Leden var planerad att börja byggas någon gång mot mitten av 70-talet men man kom på bättre tankar och sköt den på framtiden, och därför har vi fortfarande kvar Strömbron. Reservatet blev också kvar i många decennier och därmed stannade tiden på platsen.



Förutom Tullhuset (rött på kartan ovan) och de två hamnskjulen (mörkrött) var Hotell Lydmar och Kokhuset, Blasieholmens två äldsta byggnader från början av 1800-talet, tänkta att rivas för bilarna.



Hur används området idag? Tullhuset tjänade länge som huvudkontor för Waxholmsbolaget men står tomt idag. De två hamnskjulen används fortfarande som magasin för sjöfarten. Här ligger även en liten park (Museiparken) men framför allt upptas ytan av parkeringar. Närmare hälften av ytan inom planområdet används för 128 p-platser som alla tas bort om Nobelprojektet genomförs och de ersätts av ett parkeringsgarage i två plan inne i den nya byggnaden.


Ytparkeringar som tas bort

Samtidigt utökas parkytan till nästan det dubbla.


Före och efter

En arbetstunnel som användes när man byggde t-banestationen Kungsträdgården (rött på kartan nedan) ligger också inom planområdet. Den ska öppnas igen när t-banebygget mot Nacka kommer igång, men måste flyttas eftersom mynningen hamnar inne i den nya byggnaden. Att anlägga en ny tunnel beräknas ta ett år men ska samordnas med resten av bygget. En nödutrymningsväg från tunnelbanan (blått) ska också flyttas.


Nödutgången

I sitt remissyttrande säger Stadsmuseet att "det är angeläget att bevara tullhuset och värna kajmiljön", och även om Stadsmuseet har gett tullhuset och magasinen samma klassning (grön, dvs medelhögt skyddsvärde) så håller nog de flesta med om att det vackra tullhuset med sin rika historia är värt att bevara, och om något ska offras så är det hamnmagasinen som i stort sett saknar arkitektoniska kvaliteter och dessutom är svårt sättningsdrabbade.



Sir David Chipperfields stil kan föra tankarna till magasinsbyggnader. Den kännetecknas av massiva, lådformiga och till synes fönsterlösa byggnadskroppar, och när byggnaderna inte behöver ta hänsyn till omgivningen kan det fungera förvånansvärt väl. De liggande rätblocken förmedlar en känsa av lugn och harmoni, speciellt i samspel med vatten.


Några av David Chipperfields verk

Den principen har arkitektbyrån frångått i Nobelhuset. Byggnaden är så gott som kubisk och lådformen blir nästan provocerande.


Lika som bär? Nobelhuset t v, Barsebäcksverket t h.

Sedd från Nybroplan påminner den om en annan byggnad som var på tal att byggas två kvarter bort, nämligen Thor Törnblads "skyskrapare" från år 1927. De nedersta 10 våningarna av 40-våningskolossen är slående lika Chipperfields design från år 2013:



Det finns också vissa likheter med Vasavarvet, det provisoriska plåtskjul där regalskeppet Vasa förvarades mellan år 1961 och 1988. Med tanke på att Vasaskeppet byggdes på Blasieholmen något kvarter nordväst om Nobel Center är det kanske en historiskt lämplig utformning.



Oavsett kvaliteter så har Chipperfields design utsetts till vinnare av den elvahövdade juryn, som utgörs av arkitekter, Nobelstiftelsemedlemmar, akademiledamöter och självaste chefen för - Vasamuseet. Striden just nu gäller inte så mycket byggnadens utseende som dess placering.



De flesta av de tävlande arkitektbyråerna placerade huvudbyggnaden på tullhusets plats, men något sådant krav fanns inte från uppdragsgivarna, och planområdet sträcker sig en bit öster om kajen just för att tillåta lösningar på vattnet eller kajutbyggnader. Flyttar man byggnaden ett 30-tal meter mot sydost så behöver inte tullhuset rivas och arbetstunneln kan ligga kvar. Dessutom blockeras inte siktlinjen från Slottsbacken:



Detaljplanen är dock inte upprättad ännu och planprocessen kommer att ta ytterligare något år. Idealet - som många ser det - är att planen arbetas om från grunden så att tullhuset, från samma epok som Nobels storhetstid, kan bibehållas intakt eller integreras i den nya byggnaden som ett entréplan. Baksidan fick all utsmyckning bortskuren på det modernistiska 30-talet och är därmed mindre omistlig:



En alternativ användning för byggnaden vore som nytt hem åt Tullmuseet, ett av stadens mest okända museer (upp med handen alla som har varit där). Museet huserar nu i en undanskymd lokal på Alströmergatan på Kungsholmen men förtjänar bättre.


Tullmuseet

Allra mest idealiskt vore det förstås om Nobelcentret - om det nu alls behövs -flyttades bort helt från Blasieholmen och byggdes där det ursprungligen var meningen, i Nobelparken öster om Djurgårdsbron. Nobelstiftelsen förvärvade bergknallen i början på 1900-talet och gav nationalarkitekten Ferdinand Boberg uppdraget att rita en ståndsmässig byggnad som skulle användas för prisutdelningsceremonin.

- Ferdinand Boberg 1906

Berget låg då liksom nu i innerstadens utkant, men Boberg hyste inga tvivel om att Gärdet skulle vara bebyggt inom en snar framtid, och att platsen snart skulle komma att ligga "midt emellan Gustav Adolfs torg och stadens dåvarande utkant åt ifrågavarande håll." Det var också den allmänna uppfattningen vid den här tiden.

Boberg grep sig uppdraget an med stor entusiasm och skapade en unik byggnad som anknöt till en mängd olika traditioner - ur vissa vinklar påminner hans Nobelpalats om ett indiskt tempel, ur andra om en borgruin, och om man kisar kan man se influenser av amerikanskt samtida skyskrapebyggande. De platta taken var ovanliga i Stockholm vid den här tiden och fick somliga att oroa sig över hur de skulle klara en svensk vinter.

Läget i Strandvägens fond var viktigt att utnyttja, och byggnaden fick ett femton våningar högt torn som Boberg försköt söderut för att kompensera för att berget inte låg exakt i linje med gatan.

Tornet innehöll administrations- och representationslokaler medan själva ceremonihallen för 2000 personer hade inrymts i lågdelen. Den skulle även kunna tjäna som konsertlokal under de 364 dagar då inga prisutdelningar pågick.


Klicka på bilden för större version

Boberg fick designa om ceremonihallen flera gånger allteftersom specifikationerna ändrades - från 1200 till 2000 personers kapacitet, sedan ner till 1600. Slutligen bestämde sig stiftelsen för att det skulle räcka med plats för 1000 personer. Man hade fått kalla fötter inför de höga bygg- och driftskostnaderna som man fruktade skulle komma att urholka prissumman.


Det som till sist beseglade Nobelpalatsets öde var motståndet från inflytelserika personer, som ansåg Bobergs design alltför djärv och osvensk. Arkitekturprofessorn Isak Gustaf Clason, som ritat Nordiska Museet, kritiserade verket för dess "främmande kynne" medan Bobergs yngre arkitektkollega Ragnar Östberg gick till angrepp mot dess brist på "nationell själ":

- Ragnar Östberg 1912

I slutänden nöjde sig Nobelstiftelsen med provisoriet att dela ut priset i rivalen Östbergs stadshus, som stod klart 1923. Ferdinand Boberg drog sig tillbaka från arkitektkarriären, säkerligen bitter över att hans koncept med en eklektisk mix av arkitekturstilar från världens alla hörn övertagits av Östberg och lett till stora framgångar för honom. Idag är bergknallen igenväxt och oinbjudande och klassas som naturmark, en liten besynnerlig enklav av Nationalstadsparken.



Bygget hade dock bara skjutits på framtiden. Ända in på 2000-talet var Bobergs Nobelpalats inritat i gällande detaljplan, och byggrätten togs bort så sent som i oktober 2009 i samband med att den israeliska ambassaden fick bygglov för en utökad länga nedanför berget. Statusen som del av Nationalstadsparken gör att det krävs regeringsbeslut om man vill ompröva beslutet att inte bygga där, men man ska minnas att det var just genom regeringsbeslut som Nobelstiftelsen en gång fick förvärva kullen.



Anade kritikerna att deras protester skulle leda till att en jättelik skokartong skulle placeras på Blasieholmen ett århundrade senare, och att den planerade vackra parken skulle bli en skräpig slybacke mitt i stan som få besöker? Knappast, men man behöver inte spekulera om vilken variant de skulle ha föredragit. Östberg: