Låt Villakvarteren bli Stad!

Med detta förslag skulle områdena fortfarande vara rätt glest befolkade, inte tillräckligt täta för att motivera en tillräcklig hög utveckling av kollektivtrafik och därför befarar det att det skulle locka fram mer bilismen. Hellre skulle jag se att tomtägarna uppmanades att bygga vid tomtens gräns mot gatan och att utbyggnaden utgjordes av flerfamiljshus mad brandväggar vid gavlarna. På så vis skulle grannen kunna bygga till på sin tomt. Vi skulle få, med tiden, stadskvarter med en spännande, brokig arkitekturmix.

Martin Kalk. Historiskt sätt är att förtäta en stad bit för bit är det vanligaste och naturligaste sätten att förtäta. Det är en modernismens påhitt att bygga hela stora sjok eller stadsdelsvis. På det viset får du inte en levande blandstad utan monofunktionella, stereotypa byggnader. Städer har alltid vuxit fram bitvis när ett eller ett par hus blivit rivningsfärdiga. Titta på vilken gata som helst i stenstaden så ser du hus från olika epoker står bredvid varandra.Det är charmen med staden.

Angående höjderna tror jag att man i princip lagt på en våning på nuvarande. I Spånga kan vi redan bygga 6, 5 meter, vilket vissa nyttjar till en sutterängvåning + två hela våningar. Går med skohorn.

Jag tycker att man kan ta ett större kliv. Lägg på 5,5 meter (två våningar) på gällande planer rakt av.

Att lämna fritt mot granntomten bör under en övergångstid vara grundregeln. Det är dock redan nu möjligt att bygga helt upp mot gränsen om båda fastighetsägarna är med på det.

Noteras att kommunen som fastighetsägare aldrig är med på det... Det borde man ändra liksom den prickmark som ibland uttryckligen finns noterad mot gata. Egentligen det viktigaste.

Angående om tätheten är tillräcklig för god kollektivtrafik är det en ickefråga för utpekade områden. Kollektivtrafiken är redan riktigt bra. (När det inte är signalfel osv. förstås.)

Det där med att de av något slags ideologiska skäl vill reglera ägandet har jag avsiktligt förbisett. 2% avkastning är förstås också ett bisarrt antagande.

Men det där går att lösa. Det är fullt tillåtet att arrendera ut del av fastighet. Lämpligen till brf och eventuellt samordnat med andra fastighetsägare.

Det är helt nödvändigt att pressa ner riskerna för fastighetsägarna. Dessutom önskar nog de flesta bevara den privata sfären på den del av fastigheten de fortsatt disponerar för eget bruk.

Enklast och mest logiskt, självklart, att tillåta mindre avstyckningar och för den delen sammanslagningar. Så att marken för flerfamiljshusen kan säljas till de som skall bo i dem.

Den ekonomiska mikroanalysen för de enskilda fastigheterna och fastighetsägarna är helt enkelt inte bra. Tror att vi kan lämna den därhän, det viktiga är ändå att man börjat tala om problemet.

Sedan tror jag inte att man riktigt fångat upp hur nuvarande stadsstruktur egentligen ser ut. Det är nog inte så att befolkningstätheten börjar öka igen om man kommer ännu längre ut. Befolkningstätheten i Stockholm är nog strikt fallande med avstånd. Den felaktiga synen tror jag att man fått genom att anekdotiskt studera detaljer, enskilda områden, istället för statistik. Vad som däremot sker längre ut är att stora områden blir helt obygda medan andra har ihopklumpad befolkning. Det är både en följd av tidigare politiska beslut och av infrastrukturella skäl. Längre ut blir restiderna väldigt långa om man inte befinner sig i ett kluster med god infrastruktur.

Denna felaktiga bild av verkligheten leder till ett par felslut. Dels är det faktiskt besvärligare att bygga enfamiljshus längre ut eftersom infrastrukturen blir svår. Dels är de inte så många som går miste om bättre lägen. Svackan i befolkningstäthet existerar inte och det återstår relativt små områden att förtäta nära innerstaden.

Det senare gör också att den ekoniska potentialen för berörda fastigheter inte är så stor som man kan tro. Det kommer alltid att finnas ett marknadsmässigt behov av villor hur nära innerstaden man än kommer. Till och med i den. Däremot faller detta behov vid befolkningsökning eftersom allt färre får råd med marknadens vilkor för egen mark.

I en växande stad finns alltså normalt ett omvandlingstryck och så var det också i Stockholm tills för ett halvsekel sedan. Men omvandlingstrycket kan manipuleras. Om man tex subventionerar flerfamiljshus väldigt hårt blir det ett överutbud på dessa och det marknadsmässiga trycket försvinner. I Stockholm har det länge varit försvunnet. Det har i flera decenier helt enkelt inte varit lönsamt att omvandla villakvarter. Villorna har varit mer värda som de var. Så är det fortfarande i alla andra svenska städer.

Men i Stockholms närförorter har det hänt något under innevarande decenium. Det har börjat bli en mindre (liten fortfarande, värt att notera) ekonomisk potential att omvandla villafastigheter för flerfamiljshus.

Då inser man att det har hänt något under tiden. Medans marknaden legat och slumrat har det införts PBL och absurt detaljerade detaljplaner. Det blir väldigt svårt att genomför de förändringar som krävs för att fastighetsägarna och samhället skall dra nytta av den gryende ekonomiska potentialen som börjat uppstå i närförorternas villakvarter.

Disskussionen är därför angelägen, men man skall inte tro att det finns jättemycket att hämta omedelbart. Vi ligger ännu inte så långt från marknadsjämvikt och flertalet tomter är inte lönsamma att förtäta. Det kommer också alltid att finnas ett marknadsbehov av villor i närförort. Några jättevinster vid omvandling att fördela finns alltså inte. Därför måste man vara försiktig med detaljkraven från kommunen. Varje krav tar bort potential och leder till färre omvandlingar.

Självklart leder flerfamiljsbebyggelse till fler intressekonflikter som måste regleras i plan. Men utgångspunkten måste vara, om något skall hända, att så långt som möjligt bevara de friheter som finns i de äldre planerna samtidigt som man utökar dessa beträffande antalet hushåll och byggyta mm.

Det är tex bättre att bevara ett dispositivt krav på avstånd till tomtgräns än att införa detaljreglering beträffande vilka delar av fastigheten som får bebyggas och ej.

Konkret exempel:

4,5 meter till gräns byts till "minst halva byggnadshöjden till gräns".

Det är ett bättre sätt att reglera ljusförhållanden i ett i grunden villaområde, än att plankontoret sätter sig och bestämmer var på tomterna framtida byggnader får placeras. När tilläten höjd ökas.

Jo, en gång i tiden satt jag i styrelsen för en brf. i innerstan och vi hade väl vissa funderingar på om man kunde förbättra ekonomin med någon mindre utbyggnad. Men det var ju bara att glömma med allt krångel.

Det har dock funnits grader i helvetet. Villastäderna har typiskt mindre detaljerade detaljplaner, dels finns det rent faktiskt färre intressekonflikter atr reglera, dessa är i någon mån proportionella mot befolkningstäthetendels har väl inte regulatorernas intresse varit lika stort.

Lisa Deurell et.al som står bakom föreliggande studie är vad jag förstår planarkitekter. Och det är klart att de slår vakt om sitt och helst få både uppgift och del av en kaka man inbillar sig är stor.

Men det gäller att vara försiktig. Kakan är inte särskilt stor och det gäller att den inte blir vidbränd. Lägger man kostnaden för diverse planarbete på fastghetsägarna försvinner den sannolikt. Dessutom vill de självklart inte bli detaljreglerade.

Konstycket torde vara att få det man vill ha uppnått, så bra aproximerat som möjligt, med enkla regler som kan upprepas som tillägg till flera planer och med ringa kostnad.

Det är väl iofs. en ståndpunkt som också yimby varit tydliga med och det är bra.

Jo det finns allt i tex Schweiz, Italien och Frankrike mfl. Europiska länder. Till och med i själva Paris trots att staden både är stor och gammal. Två faktorer som båda verkar mot. Åldern eftersom det förr, när mobiliteten var lägre var ett ännu högre tryck mot de centrala lägena.

Men visst är det så att Stockholm har en ganska hög andel villatomter för att vara en Europisk stad. Det är dock en ganska naturlig följd av stadens begränsade ålder som storstad och de subventionerade flerfamiljshusbyggena i nya lägen som konkurrerat ut förtätningen, snarare än regleringarna av själva villastäderna. Dessa har som sagt inte kommit i spel förrän under innevarande decennium, därför är inte marknaden så fruktansvärt snedvriden ännu och potentialen för de riktigt stora omvandlingsvinsterna saknas.

En villafastighet med en bättre villa på är helt enkelt relativt dyr och i samma prisnivå som motsvarande tomt med byggrätt för flerbostadshus. Ibland lite billigare och i bland lite dyrare. Ska det bli något gäller det att kunna plocka just rätt objekt, stort urval, och det med små omkostnader.

Vinstpotentialen är inte tillräcklig för att kunna finansiera planförfaranden där extremt detaljerade detaljplaner skall skapas för varje litet område. Det är en kostnad i rena pengar, i uteslutna möjligheter och i risk.

Det är väl kanske ett bra mål. Men på kort sikt kan man lösa det inom befintligt lagrum. Det är ju inte så att kommunen måste bestämma var på en fastighet en byggnad får stå. Hur stor del av fastigheten som får vara hårdgjord yta osv.

Det går alltså att uppnå det väsentliga genom lösare formulerade regler, som antingen kan komplettera varje enskild stadsplan enligt en enkel modell eller läggas över flera stadsplaner som ny detaljplan. Man behöver inte upphäva en plan bara för att man inför en ny. Flera planer kan gälla samma fastighet och planerna behöver inte ha samma geografiska utsträvkning. Det enda man behöver göra är att bestämma vilken som skall ha företräde om de ställs i konflikt med varandra.

Studien ovan visar ju också med all tydlighet att det inte blir ekonomiskt möjligt att förtäta villakvarteren med innerstadstänk. I varje fall inte om man vill bevara orådenas karaktär. Författarna försöker visserligen låtsas som något annat och införa lägre kalkylränta för privatpersoner, varför risken är snarast högre; låtsas som att räntan i evighet kommer att vara 2%, strunta i att räkna bort värdeförlusten för den gamla villan osv. Men det är ändå uppenbart att det tänket inte kommer att funka ekonomiskt.

Idén är dock god och de föreslagna typologierna intressanta. Det gäller bara att finna en väg att göra det ekonomiskt hållbart. Då behöver man dels hålla ner kostnaderna dels hålla nef regleringarna och upp frihetsgraderna. Varje fastighet måste ges möjlighet enligt dess förutsättningar.

Men framförallt måste ändringarna gälla många fastigheter. För de flesta kommer ändå inte förtätning att vara ett ekonomiskt försvarbart alternativ. Men får många chansen kan russinen plockas ur kakan, där det är lönsamt, och det är nog en förutsättning för att det skall bli något.

Studiens förutsättning verkar vara att bevara områdenas karaktär. Dessutom att på ett lite ålderdomligt vis ge fler möjligt till tillgång på trädgård osv. Här tror jag dock att arkitekterna till stor del missar vad dom ger trädgårdarna dess kvalitéer, på samma vis som miljonprogrammets arkitekter gjorde. Det kan bli riktigt fel om man inte sätter sig in i hur människor upplever trädgårdarna.

Men hur som helst. Självklart ökar de ekonomiska möjligheterna för varje frihet som ges. Med helt fri byggrätt blir det mer byggt.

Å andra sidan kan man inte fullständigt förstöra grannarnas boende. Trädgårdarna kräver tex solljus. De tål inte heller hur mycket buller som helst om de skall vara användbara. Så länge den nyare bebyggelsen blandas med en kvarvarande äldre måste den typen av fundamentala krav kvarstå. Det är vad jag tänker på när jag skriver om att bevara områdets karaktär.

Jag förstår inte varför man så ensidigt inriktar sig vackra och kulturhistoriskt värdefulla närområden med bara en viss typ av detaljplanering. Om det enda målet är fler byggrätter och högre täthet borde väl allt vara möjligt. Släpp också fritt att riva och bygga i innerstaden. Hur högt som helst där kan vi snacka potential istället för att diskutera ett litet hus extra på en tomt. Eller varför inte fördämma, torrlägga och dika ur alla vattenspeglar som finns och ligger och förstör byggmöjligheter. Stora delar av saltsjön och mälaren i innerstden skulle kunna byggas på. Nu snackar vi MÖJLIGHETER som ger effekt istället för det småduttande ni diskuterar här. Eller tycker ni att det skulle påverka kulturvärden etc

Jag är inte negativ. Om det enda överskuggande målet är att öka den genomsnittliga boendetätheten så skall man bygga. Det finns dock inget ensidigt skäl att titta på trädgårdsstaden framförallt inte Linde som har en täthet i paritet med genomsnittet för Stockholms tätort. Att dutta med helglasade BRF komplex insprängda i en kulturmiljö ger heller inga effekter. Det som behövs är att riva och bygga högt..mkt högt. Det tror jag skulle fungera bäst i innerstaden och det kan ge enorma effekter.

Apropå kö och priser. Den hårdgörning av parkytor och trädgårdar som nu får bygglov i trädgårdsstaden tillfaller inga bostadskösökande. Det är ytterst rika som kräver stora asfalterade ytor för att parkera sina bilar och dessa ytor finns tillgängliga för hårdgörning i trädgårdsstaden. De kan också betala för sig så att det skulle kunna ge effekt på prisbilden neråt tror jag inte de byggherrar som nu börjar exploatera områdena har tänkt sig. Så alla blir glada, byggherrarna blir rika, de som river och styckar av blir rika, DInkys som flyttar in och kan få en centrumnära parkering för sin splitternya XC90 bli glada. Det enda förlusten är den stadsarkitektoniska fulländningen skapad av Per Olof Hallman 1920 i en sagolik miljö som många medborgare njuter av. "För att vi älskar Stockholm"?????

Man behöver inte bygglov för att hårdgöra ytor i trädgården. Men det vore förödande, inte minst för möjligheterna till nybygge, om klåfingriga planarkitekter började definira vilka ytor som skall vara hårdgjorda och inte via detaljplan även i trädgårdsstaden, så att varje lite justering krävde planändring. Då stryper man både idéen med trädgården som sådan och alla ekonomiska möjligheter till förtätning.

Att de som står bakom föreliggande studie inte begriper att ökad detaljeringsgrad i planerna medför detta är den största bristen i studien.

För övrigt är det knappast några dinkys som kör xc90. I så fall rör det sig nog mest om ofrivilliga dito som hela tiden hoppas på nästa månad. Men det är knappast dem man brukar avse med det nedsättande begreppet.

Nåväl för att hålla oss till saken, så är det ju som författarna påpekar viss skillnad mellan områdena. Redan från början hårt styrda områden som Linde och Hökmossen skulle kanske lida mindre av en styrd förtätning än Solhem, som ju är ett område ärvt från municipalsamhället i Spånga landskommun, vilket tillät större friheter än Stockholms stad.

Men just det tror jag är ganska enkelt att förklara. Det många småhusägare är ute efter är en egen trädgård. Ett uterum som man själv behärskar och skapar.

Om man skall dela samma uterum med någon annan familj så försvinner i stor utsträckningen behållningen av det man vill komma åt. Därför styckar man hellre av tomten. Så att varje familj får sitt uterum, om än mindre.

För flerfamiljshus är detta ofta svårare att lösa och om man ändå inte kan lösa det, kan man ju lika gärna dela med fler hus. Dock föredrar ändå många att dela med så få som möjligt, därav staketen på innergårdarna i innerstan. Den upplösta gräns mellan privat och offentligt som faktiskt eftersträvades i miljonprogramsarkitekturen uppskattas av väldigt få boende.

Ett sätt att skapa helt privata uterum för flerbostads är dock radhuslängan och den används ju också flitigt för just det ändamålet.

Men som sagt, för solitära enfamiljshus är den absolut enklaste lösningen att stycka av tomten och därför är det nästan alltid så man gör.

Om vi ska gå till de konkreta exemplen, så tycker jag att en lämplig lösning i Solhem vore att man tillät dels bebyggelse ut mot gatan, dels att man tillät avstyckning, trots styckningsgräns, av de 15 metrarna närmst gatan. Villorna blir kvar på skafttomter. Skafttomterna ger, tvärt om mot vad som anses i rapporten, tämligen goda uterum.

Gathusens höjd må inskränkas efter solförhållande och dispositivt efter hur nära grannarnas tomter de står. Gäller dock ej kommunens mark, man bör som sagt kunna bygga högt direkt mot gata och dessutom mot parkmark.

Nej det finns väl ingen anledning att behålla förbud i form av maximal byggnadsarea och antal hushåll om man ändå tillåter förtätning medelst styckning. Men jag tror ju inte att så många kommer att välja det alternativet frivilligt.

Hur menar du nu? Potentiella köpare kan rimligen förväntas bli högre belånade än befintliga ägare är. Så, tänker du sänka eller höja räntan för att få mer byggt?

Nu har det med tiden införts allt fler obehagliga konventioner om mänskliga rättigheter, där äganderrätten är en, som iofs. kan försvåra det kreativa arbetet med skatteinstrumentet.

Men för att inte förmörka sinnet en länk till vad som faktiskt sker, där tillåtet:

http:​/​/​m.​blocket.​se/​stockholm/​Mellangardsvagen_​34_​_​lgh.​.​

Mellangårdsvägen ligger inte långt från Sörgårdsvägen. Sannolikt har detta projekt inspirerat och visst vore det bekvämt och lönsamt om man istället fick lägga parhusen i hörnen och slapp riva av tomterna. Dock uppenbarligen inte lönsamt nog för att finansiera både planarkitekter och hyressubventioner...

Jan Wiklund: När du nämner hitta.se:s tomtkarta måste jag fresta med en ännu bättre:

http:​/​/​insynsbk.​stockholm.​se/​Byggochplantjansten/​Galla.​.​

Visserligen bara Stockholms kommun, men med alla fastighetsnamn (och gällande planer förstås). Ett eldorado för kartnördar som undertecknad!

Det är en jättebra karta, när den fungerar, tyvärr inte alltid. Den är så exakt när man zoomar att man kan använda den för att hitta gränsmarkeringar etc, vilket jag faktiskt gjort.

Den som vill kan ju gärna kontrollera planen för Mellangårdsvägen 34, den typen av planer räcker faktiskt långt, tyvärr är det fåtalet fastigheter som har så stora friheter.

Tex verkar den absoluta gränsen max byggarea inte existera utan man bygger till 20% av tomtarean fullt ut. Vidare saknas uppenbarligen regleringen om antalet hushåll.

Dock verkar styckningsgränsen vara hög, eftersom man valt att dela tomten genom en brf.

För den som vill veta den ekonomiska bakgrunden, stod där en ursprungligen fin gammal villa, marmorgolv etc, men mycket förfallen. Jag var faktiskt där och tittade på kåken. Elanläggningen var helt slut och värre hade grundmurarna rasat in och stöttats både med trä och metallstöttor. Golvet på huvudvåningen stod på metallstöttor vilka blockerade källaren osv. Kåken var helt enkelt slut.

För detta begärde man 3.975.000 kr. Tomten var ju fin. Men någon klurig person kom på hur den kunde nyttjas bättre och till slut blev priset 5.775.000 kr. Inte illa för säljaren. Dock inte jättefantastiskt. Hade villan som stod där varit i skicka hade den förmodligen kostat ytterligare lite till och någon omdaning hade inte varit aktuell.

Men det som ändå krävdes var alltså väsentligen två saker.

1. Tillåtelse för flera hushåll. (Behövs dock inte om styckningsgränsen sätts lägre.)

2. Tillåtelse att verkligen nyttja 20% av tomtytan för bebyggelse. (Kommer faktiskt också automatiskt med lägre styckningsgräns.)

Men något mer än att dessa två punkter är uppfyllda behövs egentligen inte för att en successiv omdaning av villastaden skall komma igång.

Men vad händer om punkterna inte är uppfyllda?
-Jag har ju tidigare, något övermaga kanske, dragit in min egen kåk i debatten om globala sammanhang, men här är den ett fungerande exempel.

Först, bara ett hushåll, hög styckningsgräns. -No deal !


Men antag att flera hushåll vore tillåtna? -Då kommer nästa regel in. Max 120 kvm (eller 130, kommer inte riktigt ihåg) byggnadsyta, oavsett tomtstorlek. Då blir det bara ett parhus trots att två skulle fått plats.

Iofs skulle det bli lite mer mark till varje hushåll och min fastighet ligger lite bättre till. Men så mycket mer än 3 miljoner skulle marken inte bli värd även om två hushåll tilläts. -Men fastigheten inkl. halvtaskig befintlig kåk är förstås värd mer än det som den är. Således ändå ingen omdaning aktuell.

Som marknaden ser ut behövs det nog att två parhus eller en radhuslänga med minst fyra lägenheter är tillåtna för att en omvandling skall bli ekonomiskt bärkraftig.

Bärkraften förbättras dock inte av krav på hyresrätter...

Jan: Angående beskattningen så är det redan så att det är fastigheten som beskattas. En fastighet med hus typiskt lägre än en fastighet utan dita, så att påstå att det är husen som beskattas får sägas vara en sanning med modifikation.

Dit har man kommit genom en ursprungligen generell hög beskattning som sedan givits diverse undantag. Men att uttryckligen eller uppenbart vilja använda beskattningen för att komma åt någon annans egendom är något annat. Dessutom är de yttre kraven, genom konventioner starkare idag.

Men varför överhuvudtaget denna benägenhet att på olika vis vilja stjäla annans egendom, när egna idéer inte riktigt fungerar? -Bättre och ärligare att modifiera idéerna.

Ja en liten revolution känns ju alltid påkallat. För att inte tala om hur gulligt det vore.

Men någon möjlighet att kompensera sig har ju inte de boende enligt förslaget. Vid en första anblick kan det verka attraktivt med idéer som låter den gamla kåken vara kvar. Men i praktiken är det väldigt svårt. Även om man låter den behålla viss mark får man nog räkna med ett par miljoners värdetapp. Det motsvarar inkomsterna från ett par hundra kvadratmeters bostadshus. Men då har vi fortfarande inga pengar att bygga kåkarna för...

Det är alltså helt omöjligt att kompensera sig via uthyrning. I de flesta fall.

En bättre möjlighet är att vara med när gamla hus mer eller mindre faller ihop och måste bytas ut. Då bör det vara möjligt att få uppföra flerfamiljshus, vilket det bara är i några få procent av fallen idag.

Längtar man starkt efter en fruktlös och indignerad debatt där alla vet bättre än någon kan man alltid räkna med YIMBY:s kommentarsvidder.

Här kommer en till i samma område

http:​/​/​api10​.​quedro.​com/​proxy/​capitex_​file.​php?​gt=​4EUR.​.​

Parhus måste vara det lönsammaste man kan bygga just nu. Inköp av fastighet, med gammal 30-tals kåk 5,5 miljoner, rivning 0,5 miljoner. Bygge av två triviala parhus samt två dito attefallare ca 10 miljoner; för sex lägenheter.

Försäljningspris 30 miljoner varav vinstpåslag alltså ca 100% !

I Bromsten har man i över ett decennium haft svårt att hitta byggherrar för att uppfylla kommunaltjänstemännens flerfamiljshusvisioner.

Med andra ord, det är friare detaljplaner som är nyckeln !

Vet inte om det varit uppe, men Deurell har nu fått en utställning på Arkitekturmuseet där hon för fram sina tankar.

Först det dåliga. Utställningen är full av direkt felaktiga beräkningar, vilseledande statistik och felaktiga kausalsamband. Det gör väl kanske att man även bör vara försiktig med att referera till de siffror som framförs i studien ovan. Det ständiga vänstervinkladet är också trist och slutligen verkar relationen till Friberger ambivalent. Hon tycks uppskatta honom, men samtidigt börja inse att det inte funkar.

Friberger på 30-talet ville bland annat bygga villor utan tomter för att han hade det kollektiva som ideal. Marken skulle alltså vara gemensam. Då har man inte riktigt förstått poängen...

Av detta blev intet, men många av miljonprogrammets mindre lyckade delar inspirerades av Fribergers tankar.

Perspektivet gör utställningen intressant.

Men det mest intressanta är ändå att de konkreta förslagen blir ganska bra, trots den tveksamma teoretiska underbyggnaden.

Tack för vänligheten !

Angående Deurell på Arkitekturmuseet, kanske jag bör förtydliga att det är en monter hon fått, inte hela utställningen och att mycket av den tveksamma statistiken antagligen är att skylla på utstäölningsproducenten, men Deurell är medskyldig.. Jag vet inte heller om det är Deurell själv som medverkat till att det finns en monter om Friberger precis bredvid eller om det är utstäölningsproducenten som uppmärksammat likheten.

Vad gäller Linde är det väl ganska tydligt så att det blivit en stor diskripans mellan markvärde och byggnadsvärde. Ett förhållande som upprätthålls på grund av detaljplanen.

Jag skulle tro att det rationella där, vid friare detaljplan, precis som du menar, är att de gamla kåkarna åker.

På andra håll är diskripansen inte lika uppenbar. Större byggnader och lite lägre markvärden. En ökad frihet leder då inte uteslutande till rivning, utan man kan även tänka sig ett merutnyttjande av marken. Med bibehållen funktion för de befintliga byggnaderna.