Den akuta bostadsbristens möjligheter

Vi har en bostadsbrist i nästan hela Sverige sedan snart tjugo år tillbaks i tiden, och längre än så om man ser till de största städerna. Den omfattande flyktinginvandringen ser inte ut att minska inom överskådlig tid och gör att bostadsbristen nu är inne i ett akut skede. Om vi inte vill att människor permanent ska bo i baracker i skogen och att svensk ekonomi ska äventyras så krävs radikala lösningar och det snarast.

Här öppnar sig ett möjlighetsfönster för oss som är kritiska till existerande bygglagstiftning (och för de som är kritiska till hyresreglering och befintliga regler för reavinstbeskattning, något som jag dock inte kommer att ta upp här). Det är uppenbart att dagens system inte fungerar, det byggs alldeles för lite och för dyrt. Vi måste upp kraftigt i volym vilket på medellång sikt även skulle lösa prisfrågan. Risken är att svaret blir ett miljonprogram 2.0. där man inte lärt sig av tidigare misstag. Men den akuta bostadsbristen erbjuder också möjligheter. I bästa fall kan vi få en ny bygglagstiftning där detaljplanerna försvinner och ersätts av juridiskt bindande övergripande stads- eller områdesplaner, något som YIMBY argumenterat för sedan starten och som verkade hopplöst långt borta bara för något år sedan, trots att det fanns som föreslaget alternativ i en statlig utredning.


Det finns ingen möjlighet att vi kan bygga så mycket som krävs inom ramarna för nuvarande lagstiftning, där kommunala tjänstemän sitter och funderar över balkongräckenas infästning och skriver långa uppsatser om kulturmiljön som ingen läser. Istället borde de ägna sig åt att ta fram juridiskt bindande områdesplaner som slår fast struktur, vägnät, tomtindelning, kulturvärden med mera och låter privatpersoner/byggemenskaper och byggbolag - privata såväl som kommunala - bebygga enskilda tomter av varierande storlek som de önskar inom allmänt hållna ramar. Dessa ramar skulle innehålla dels tvingande nationella regler om tillgänglighet och annat (vilka för övrigt borde ses över och eventuellt reformeras) och dels lokala regler om hushöjd, lokaler, verksamhetstyp, husens placering mot gata osv. Länsstyrelsens roll borde begränsas till att kontrollera att områdesplanerna följer de tvingande nationella reglerna och att väsentliga riksintressen skyddas (också dessa bör ses över).

Kommer detta resultera i (ännu) fulare hus än idag? Knappast, eftersom det är svårt att påverka nybyggnationens estetiska kvalitet genom användandet av detaljplaner, vilket vi hela tiden ser exempel på. Tvärtom får man ökad variation och troligen mer omsorgsfullt och personligt utformade hus när antalet aktörer ökar och privatpersoner/byggemenskaper ges en praktisk möjlighet att bygga egna flerbostadshus på tomter av mindre storlek.

En sådan lösning utesluter inte att kommunala bostadsbolag bygger massvis av billiga hyresbostäder a la miljonprogrammet men det skulle ske inom ramen för en förändrad bygglagstiftning där husen integreras i en blandad stadsmiljö istället för att klumpas ihop i segregerade enklaver. Vid sidan av detta möjliggörs privata initiativ där en stor mångfald av byggherrar och byggemenskaper från hela världen ges insteg på den svenska marknaden. Priserna pressas, byggvolymerna ökar och vi får en attraktiv sammanhängande stadsmiljö. Istället för att gräva ned sig i ovidkommande detaljer på husnivå kan tjänstemännens tid frigöras till planering av stad.

Sist men inte minst försvinner problemet med okynnesöverklaganden - det vill säga överklaganden som endast syftar till att protestera eller bromsa byggprocessen - eftersom det skulle finnas mycket färre beslut att överklaga (ett litet antal områdesplaner istället för ett oändligt antal detaljplaner) utan att demokratin tummades på. Visserligen kvarstår möjligheten att överklaga bygglov som beviljats utifrån områdesplanen men sådana överklaganden borde kunna hanteras på ett skyndsamt sätt av relevant myndighet eller domstol, i synnerhet om områdesplanen hålls översiktlig.

Dagens bygglagstiftning tillkom i en tid när städerna ansågs färdigbyggda och befolkningen minskade snarare än ökade. När vi nu står inför en akut bostadsbrist som förvärras för varje år, som drabbar allt fler människor och som på allvar hotar Sveriges ekonomi krävs en radikal kursändring. Det är här som krisens möjligheter uppenbarar sig: Äntligen kan vi få en bygglagstiftning som möjliggör nybyggnation i stor skala, till rimliga priser och inom ramen för en attraktiv sammanhängande stadsmiljö som är sant funktionell (och inte funktionalistisk).

Tar vi den chansen?