"Göteborg - mellan segregation och kreativitet" - en studie av den svenska bostadsmarknaden. Del 2.

I den första delen av den här genomgången av ”Göteborg – mellan segregation och kreativitet” beskrev jag hur en helt ny bostadsmarknad började växa fram efter avsubventioneringen av byggsektorn i början av 1990-talet. Utvecklingen gör att man både kan sätta fingret på de viktigaste dragen i förändringen, men också på den mycket stora skillnad som öppnade sig mellan landets båda största städer för drygt två decennier sedan. Det som blev möjligt var helt enkelt att återförtäta och nyutveckla centrum och attityden till den här förändringen visade sig vara helt annorlunda i Stockholm jämfört med i Göteborg. I huvudstaden var förtätningstendenserna tydliga tidigt och begreppet "att bygga staden inåt" användes redan 1997 för att beskriva huvudinriktningen för det som ett par år senare blev stadens nya översiktsplan. Därefter inleddes en mycket dynamisk period när flera nya centrala stadsutvecklingsområden togs fram. Västra Kungsholmen är sannolikt det mest lyckade.

Bostadsproduktion i antal lägenheter i Stockholm och Göteborg.

Andel bostäder producerade Inom Tullarna respektive SDN Centrum och Majorna-Linné.

Skillnaderna mellan de båda städerna syns tydligt i graferna här intill. Efter 1990 drog Stockholm ifrån Göteborg byggmässigt i största allmänhet, men i den delen som producerades i innerstaden i synnerhet. I Göteborg blev det till och med en ideologi att man skulle hålla tillbaka de centrala projekten. Under 2004 klagade Lennart Wallenstam på den tröghet som fanns i Göteborg och som i allt högre grad gjorde att företaget flyttade verksamheten till huvudstaden, vilket enligt GP ”Byggnadsnämndens ordförande Owe Nilsson (s) /bemötte det/ med att bolaget bara ansöker om byggen på attraktiva centrala tomter.- Ja, men det gör vi i Stockholm också. Ska man bygga nytt… måste man bygga där folk vill bo.”

Året efter bekräftade det då ganska nyutnämnda kommunalrådet Anneli Hulthén att utkantssatsningarna fortfarande var prioritet nummer ett: ”Det är helt rätt uppfattat av GP att Opaltorget, Frölunda torg och Gärdsås torg nu står först i kön…” Men problemen med den ”rättvisa” strategin har sedan dess blivit uppenbara. Flera av de perifera projekten har inte gått att genomföra både av planskäl och för att de realiserabara värdena i dessa lägen är för små för att skapa ett intresse från de kommersiella byggarna.

Opaltorget kan vara den plats i Göteborg som slukat mest planeringsresurser det senaste decenniet. Av det märks fortfarande inte ett spår.

Följden har blivit att Göteborg kommit att släpa efter, både befolknings- och inkomstmässigt. På grafen här bredvid ser vi de båda städerna indelade i ett par olika utvecklingsområden. På den första ser vi befolkningsutvecklingen innanför respektive stad med 1945års gränser och på den andra ser vi utvecklingen i de områden som inkorporerades mellan 1946-1951. I Stockholm var det Spånga-Hässelby, i Göteborg framförallt de västra stadsdelarna och Backa.

Där ser vi dels de betydande nedgångarna i de båda städernas innerområden, men också återhämtningen efter framförallt 1990. Där syns också hur de första efterkrigsdecennierna dominerades av tillväxt i inkorporeringsområdena. Men det blir också tydligt från båda graferna att Göteborg de senaste decennierna utvecklats mycket svagare än Stockholm i båda dessa stadsområden. Skulle Göteborg ha förtätas i samma takt som Stockholm hade det idag bott mer än 100 000 fler människor i dessa båda områden. Det paradoxala verkar alltså vara att återförtätningen i ytterstaden gått snabbare i Stockholm, trots att det är i den mindre staden det varit en uttalad strategi att göra just detta.

Befolkning i olika delar av Stockholm och Göteborg.

Allt talar i praktiken också för att det borde vara så. Inflyttningen till centrala Stockholm har skapat en kraftigt ökad efterfrågan som sedan lett till stegrade nybyggnadspriser i ett allt större område. Allra mest påtagligt är det om man ser Spånga, Solna och Sundbyberg som en enhet i staden. Där bor det idag 300 000 människor och sedan millennieskiftet har det varit landets snabbast växande stadsområde. På ett spontant sätt är det där som den svenska motsvarigheten till Paris la Defense eller Londons Docklands växt fram.

Summerar man det som hänt i de båda städerna är det uppenbart att Stockholm klarade av att haka på den urbana återförtätningen, som också varit en av de senaste decenniernas allra starkaste internationella trender. Göteborg anpassade i mycket mindre grad sin institutionella omgivning till den nya utvecklingen och resultatet har blivit en ytterligare utspridning. Några tendenser till att bryta denna besvärliga blockering finns inte heller, utan istället går i stort sett alla centrala byggplaner in i oklara långbänksförfaranden, inte minst på grund av den svaga ledningen. Tillväxten är istället koncentrerad till ett par halvperifera områden i Lundby och Gårda-Krokslätt som båda har rötter i det sena 1800-talets industrialisering.

AGA fabriken på Lindholmen...

...och mejeriet i Kallebäck är två industritomter i gamla Lundby och Örgryte kommuner som det närmaste decenniet kommer att ge plats för mer än tusen lägenheter.

Ser man nu framåt kan vi konstatera att vi nu åter är på väg mot slutet av en 20-25 års cykel. Otvivelaktigt verkar det också som att förtätningstendensen håller på att klinga av och bli allt svårare och dyrare. I Stockholm är den senaste tidens signaler från så skilda aktörer som politiker, domstolar, länsstyrese och skönhetsråd entydiga: byggandet försvåras i de flesta lägen, men mest av allt i kärnan. Liknande tendenser syns också i grannkommunerna, inte minst var maktskiftet i Sundbyberg betecknande.

Till det kommer att både kostnadsutvecklingen och den bristande förståelsen för vad som verkligen styr bostadsmarknaden lett till att ett flertal aktörer med Riksbanken i spetsen gör allt de kan för att begränsa både efterfrågan och utbud. Följden kommer att bli en uppbromsning och ytterligare fördyring av byggandet i huvudstadsregionen. Det sker dessutom samtidigt som landets befolkning ökar i rekordtakt. Möjligen öppnar detta också för en come back från Göteborgshållet, där en viss krismedvetenhet trots allt börjat sprida sig de allra senaste åren.

Rimligen kommer allt detta att tvinga fram reformer, både i riktning mot enklare planförfaranden i vissa delar av de olika kommunerna och i riktning mot att den rådande segregationen bekräftas genom att någon form av affordable/social housing lösning skapas även i Sverige. Länge har politikerna sluppit ta konsekvenserna av att vi haft en oerhört starkt segregerad bostadsmarknad, genom att ”miljonprogramsområdena” de facto fungerat som social housing. När den reserven nu är borta kommer reformer att tvingas fram. Hur dessa kommer att se ut blir det synnerligen spännande att se, inte minst därför att handlingsförlamning sedan några år varit normaltillståndet i bostadspolitiken.

Fortsättning följer...