Krönika: Vacker död stad. Om gentrifieringen av Stockholm som en linjär och ostoppbar process

Då och då skrivs artiklar i lokaltidningarna om hur olika stadsdelar gentrifieras, ofta enligt en etablerad dramaturgi där småsunkiga tobaksaffärer och kemtvättar trängs undan av surdegsbagerier och yogastudios som i sin tur ersätts av multinationella butiks- och kaffekedjor. På samma sätt prisas låginkomsttagare ut från den lokala bostadsmarknaden i takt med att mer penningstarka kulturarbetare får upp ögonen för en stadsdel, innan också de tvingas lämna och ge plats för bankirerna och de högre tjänstemännen.

Gentrifieringsprocessen maler obönhörligt på och så snart en stadsdel har tvättats ren från smuts och otrygghet - men kanske också från charm och mångfald - är det dags för nästa stadsdel att sänkas ned i baljan. I Stockholm brukar framför allt Södermalm framhållas som exempel, där 80-talets "kniv-Söder" undan för undan har bytt skepnad till dagens kniv-och-gaffel-Söder med "fine dining" och helkaklade bistros. När riksmedier och politiker raljerar över Södermalm som ett "hipsternäste" ligger de efter utvecklingen. Hipstrarna har redan flyttat vidare till förorter som Hägersten, Bagarmossen, Hökarängen och Högdalen.

Gentrifieringsprocessen kan alltså delas in i olika skeden. Grovt förenklat kan man säga att fas 1 inleds när fattiga kulturarbetare får upp ögonen för ett slitet och ruffigt men i grunden urbant arbetarklassområde där det finns lediga lokaler och bostäder med låga hyror. Dessa pionjärer är beredda och/eller tvungna att ha överseende med de problem som fortfarande präglar området men bygger långsamt upp en tryggare och vackrare stadsmiljö genom frivilliginsatser och renovering av hus och offentliga platser.
    I fas 2 har en kritisk massa av kulturarbetare och bohemer flyttat in i stadsdelen och ger underlag för enklare gallerier, nischade butiker och spartanskt inredda kaféer. Allt fler besökare kommer utifrån för att ta del av det alternativa utbud som stadsdelen erbjuder.
   I den tredje fasen stiger hyrorna i takt med att den köpstarka och väletablerade medelklassen upptäcker vad de ser som ett "mysigt" och "genuint" område. Stafflierna och de etniska livsmedelsaffärerna byts ut mot yogamattor och Cajsa Warg-butiker.
   Ytterligare en tid senare inträder fas 5, gentrifieringens slutfas, där hyrorna/bostadspriserna blivit så höga att endast höginkomsttagare har råd att bo kvar i området och där de ekologiska olivoljebutikerna har ersatts av mäklarkontor och kaffekedjor. (Det finns forskare som identifierat en sjätte fas av så kallad "supergentrifiering" i vilken stadsdelar töms på invånare och bostäderna används som placeringsobjekt för utländska oligarker men denna fas tycks inte aktuell utanför London och ett par andra globala storstäder).

Processen är förstås inte identisk i alla lägen men fångar ganska väl de generella tendenser som man kan se i Stockholm, till exempel i Sofo som nu har börjat träda in i fas 5. Det finns en mängd aspekter av gentrifiering att diskutera - i synnerhet frågor om rättvisa och social sammanhållning - men jag vill här framför allt fokusera på dess effekter på stadsmiljön. Min utgångspunkt, som för övrigt delas av flera forskare och aktivister, är att gentrifiering under sina tidiga faser har en positiv påverkan på stadsmiljön men att den i sista fasen dränerar stadsmiljön på mångfald, bohemkultur och kreativ energi. Detta är i högsta grad en subjektiv uppfattning och föredrar man Espresso House och Gallerix framför mindre konditorier och gallerier så har jag inget logiskt tvingande motargument att erbjuda.
   Istället är det ett ytterligare argument som jag tror kan göra de flesta bekymrade, och som strider mot traditionell gentrifieringsteori, nämligen att gentrifieringen av Stockholm är en linjär och (inom överskådlig framtid) ostoppbar process som riskerar att resultera i en vacker död stad - det vill säga en stad som har fastnat i den femte fasen.

Att gentrifieringsprocessen skulle vara ostoppbar håller många med om, även om det pågår olika lokala experiment med att frysa hyror för bostäder och lokaler, reservera lokaler för små näringsidkare med mera. Det som gör att många ändå accepterar eller bejakar processen är att de betraktar den som cirkulär - när tillräckligt lång tid har förflutit kommer en tidigare gentrifierad stadsdel åter att förslummas och så börjar det hela på ny kula. Det kommer därför alltid att finnas stadsdelar som befinner sig i gentrifieringens tidiga faser och dit man kan gå för att avnjuta droppkaffe och artisanchoklad. Mångfalden består på ett övergripande plan, medan de enskilda stadsdelarnas positioner förändras i en ständig cirkelrörelse.

Jag menar att detta är en problematisk uppfattning, i synnerhet för dagens Stockholm. Teorin om en cirkulär gentrifieringsprocess är möjligen giltig för städer med ett överskott på traditionell kvartersstad och/eller äldre industriområden, även om jag misstänker att den globala urbaniseringstrenden är bestående och att stadsdelar därför inte kommer att tappa i attraktivitet på samma sätt som förr. Trycket på urbant boende är konstant ökande och det byggs väldigt lite ny kvartersstad. Applicerad på en stad som Stockholm med ett enormt inflyttningstryck, en unikt liten kvartersstad (innerstan, centrala Sundbyberg och Gamla Råsunda), några få stadsliknande premodernistiska förorter (Aspudden, Midsommarkransen och Gamla Enskede) och ett massivt bestånd av modernistiska förorter är teorin sannolikt felaktig. Det vi istället ser och kommer att se är en enkelriktad linjär process där kvartersstaden och de premodernistiska förorterna rusar igenom gentrifieringens fem faser innan de fastnar i den sista fasen.

Det är viktigt att se att modernistiska förorter inte kan gentrifieras på det sätt som beskrivs i traditionell gentrifieringsteori, med surdegsbagerier och konstnärsateljer, eftersom de saknar lokaler och befolkningsunderlag för att hålla småskaliga verksamheter vid liv. Dessutom saknar de "stadskänsla" - sammanhängande gatunät, definierade gaturum, stråk med verksamhetslokaler i bottenplanet etc - vilket är den magiska ingrediens som framför allt lockar gentrifieringens pionjärer och dess efterföljare.
   Bredäng kommer inte att bli det nya Sofo eller Hornstull eftersom området saknar strukturella förutsättningar att bära upp ett stadsliv av det slag som finns i Sofo och Hornstull. Visst kan man peka på enstaka exempel av kulturella verksamheter i modernistiska förorter (Cyklopen i Högdalen, Vårbergs Dansservice) men de är och förblir isolerade undantag.

I de fall som modernistiska förorter ändå "gentrifieras" (i brist på ett lämpligare begrepp) byts befolkningen ut mot ekonomiskt starkare hushåll utan att någon stadsomvandling sker, det vill säga utan att gentrifieringens tidiga faser kommer till stånd. Kulturarbetarna flyttar dit när de trängts ut från de sista urbana miljöerna, motvilligt underordnar de sig den strukturella livlösheten - men mer sannolikt flyttar de till någon annan stad där det finns kvartersstad som inte har nått gentrifieringens fas 5 (Norrköping? Malmö? Södertälje?).
   Även om Stockholms starka arbetsmarknad fortsätter att locka människor så skulle jag inte bli förvånad om "den kreativa klassen" lämnar staden när Södermalm och Midsommarkransen slutligen har blivit det nya Östermalm. Oavsett vad man tycker om hipsters så hotar det Stockholms framtid som en kreativ, spännande och varierad storstad.

Men, invänder någon, kan inte de modernistiska förorterna förändras och göras mer stadslika genom förtätning? Kan inte stadslivet expandera utanför innerstan och de premodernistiska förorterna? Tyvärr tror jag inte det, såvida man inte genomför storskaliga rivningar parallellt med omfattande stadsmässig förtätning, något som idag är politiskt omöjligt.
   Väldigt lite tyder på att den politiska viljan finns att i grunden göra om modernistiska förorter. Tvärtom anpassas den nya bebyggelsen efter den gamla och befäster därmed den dysfunktionella strukturen ytterligare. Dessutom har nyproduktionen hyror som ligger långt över vad en vanlig kulturarbetare eller småföretagare kan betala. Så snart ett nytt vagt stadsliknande kvarter har byggts så fylls bottenplanet med Puls & Träning och Arigato Sushi. Urbaniseringstrycket är så massivt, byggtakten så låg och den modernistiska strukturen så genomgripande att det inom överskådlig framtid inte kommer att finnas någon kvartersstad kvar att gentrifiera i Stockholm. Cirkeln är bruten och vi ser en ostoppbar linjär rörelse mot fas 5, den vackra döda staden

Min dystra slutsats är därför att Stockholm som levande, varierad, kreativ storstad kläms ihjäl mellan å ena sidan en mikroskopisk innerstad som alltmer påminner om en korsning mellan Zürich och Disneyland och å andra sidan en arkipelag av modernistiska förorter som saknar strukturella förutsättningar för att bära upp ett levande stadsliv, och det i princip oavsett hur mycket man förtätar i gluggarna mellan existerande punkt- och lamellhus. Det stora felet begicks på 20-talet när man bestämde sig för att sluta bygga kvartersstad i Stockholm och istället övergick till att bygga förort, först i mer stadslik form men gradvis i en alltmer antiurban variant. Nästan hundra år av felaktig, dysfunktionell stadsplanering är svår att rätta till. Frågan är om den kan rättas till alls. Jag önskar att jag var mer hoppfull.