Utskrift fra www.yimby.se
....

Lindhagenplanen 2.1: Brommalm?

 
Lindhagenplanen 2.0, som lades fram på ett uppslag i DN och på ett ABF-möte i september 2012, mötte ett mycket vänligt intresse på sin tid från ansvariga personer. Men sen har ingenting hänt.

Vi har därför följt upp med ett mer detaljerat förslag för Bromma. Det bygger på att flygfältet läggs ner när koncessionen går ut om arton år (jo, vi föreslår en ersättning!). På flygfältet finns Stockholms största utrymme för ny stad, i centralt läge - och även kringliggande områden är föga exploaterade. Om man utgår från innerstadens täthet finns här plats för 150.000 invånare med motsvarande arbetsplatser och service.

Arton år är en kort tid i stadsbyggnadssammanhang. Det är hög tid att börja.



Ladda ner Lindhagenplanen 2.1 som pdf med många fler bilder här.

Lindhagenplanen 2.0

Lindhagenplanen 2.0 var ett förslag från 2012 om hur Stockholms tillväxt skulle få plats på ett sätt som gjorde staden bättre. Utgångspunkten var att poängen med städer är att alla de människor som har behov av varandra också ska ha korta avstånd till varandra. Förslaget lades fram av Yimby, ett nätverk av stadsintresserade som önskar en tät blandstad med korta avstånd.

Lindhagenplanen 1.0
var förstås den plan som ligger till grund för Malmarna.

Lindhagenplanen 2.0 (liksom 1.0) byggde på sex principer:

  • Gör en rimligt bindande stadsplan för hela staden, med byggbara tomter och infrastruktur men utan detaljer
  • Bygg staden på motorvägsreservat och bullerzoner. De flesta s.k. trafikleder kan göras om till vanliga gator och de återstående grävas ner i schakt.
  • Tillåt byggande på befintliga tomter med generella byggbestämmelser som enda begränsning. Den mesta tomtmarken utanför innerstan är föga utnyttjad och ger plats åt mindre än en tiondel av motsvarande byggarea i innerstan.
  • Genomkorsa staden med storgator för gående, cyklande, buss-, spårvagns- och bilåkande. Sådana storgator ger massor av attraktiv plats för allehanda kommersiell, kulturell och social verksamhet. Bygg också många fler broar över Mälar-Saltsjösnittet enligt samma princip.
  • Bort med all zonering.
  • Organisera kollektivtrafiken som ett nät istället för en bläckfisk.


På lanseringsmötet uttryckte närvarande borgarråd, stadsbyggnadsdirektörer, fastighetsdirektörer och byggföretagsdirektörer sitt positiva intresse – men inte mycket har hänt. I den aktuella översiktsplanen har en sträcka av Nynäsvägen grävts ner. Men önskemål om tätare bebyggelse från politiskt håll resulterar oftast i att samma sorts glesa förort byggs som förr, med motiveringen att “platsens karaktär” kräver detta.

Ett aktuellt område är Riksby, där förslaget från Stockholms stad 2015 var att ytterligare ett antal trevåningslimpor byggs för 3-4.000 bostäder – kanske 10.000 personer. Detta trots att behovet i Stockholm enligt länsstyrelsens Läget i länet – bostadsmarknaden i Stockholms län 2019 behövs 20.000 lägenheter om året – och det stora hindret för byggande enligt Boverkets Markpriser, markbrist och byggande, 2015, är brist på stadsplanerad mark. Dessbättre har den planen lagts till handlingarna men inget konkret kommit istället.

Vi har därför beslutat att göra ett alternativt förslag som utnyttjar marken bättre, baserat på idéerna från Lindhagenplanen 2.0 – plus ytterligare några som förhoppningsvis ska leda till att behovet av en bättre och hållbarare stad kan tillgodoses samtidigt som människor utan stabil bostad kan tillgodose sina behov.

Vårt förslag utgår från att Bromma blir den femte innerstadsdelen, med lika hög grad av centralitet som t.ex. Södermalm. Eftersom centralitet är en funktion av närhet till tänkbara målpunkter förutsätter detta att många människor och många aktiviteter måste få plats i Bromma – minst lika många per ha som på Södermalm.


 

Den politik som har tillämpats sen 1900 har gjort centralitet och närhet till en knapp och dyr resurs som bara den välbärgade har råd med. När det egentligen borde vara tvärt om:

Ju längre ut i stadens periferi du bor, desto mer ekonomiskt och socialt kapital behöver du. Städers utveckling handlar i hög grad om vem som får och har rätt till de goda lägena, de med bäst närhet. De som har det sämst ställt, lägst inkomst och lägst utbildningsnivå, behöver alltså de bästa platserna i staden.
(Hyresgästföreningen: Alla får plats i stadens goda lägen, 2016.

Om vi vill bryta med ojämlikhetsskapande strukturer bör vi skapa möjlighet till närhet, korta avstånd och goda lägen för alla. Eller med andra ord göra centrum så stort att alla får plats där.


Stockholm, tionde uppifrån, är en mycket glest byggd stad, med nästan USA-mått! Det blir mycket resande, mycket transporter, mycket trafik... (Klicka på bilden för större version)
Källa Alain Bertaud: The Spatial Structures of Central and Eastern European cities: more European than Socialist?, 2004. 

Enligt Jaison Abel, Ishita Dey & Todd M. Gabe: Productivity and the density of human capital, Federal Reserve Bank of New York, 2011, minskar en stads produktivitet med 2-4 procent för varje halvering av folktätheten. Författarna antar att det beror på att långa avstånd kostar, både i tid och infrastruktur – en inte orimlig idé.

Andra rapporter, som författarna hänvisar till, räknar med upp till 6 procent.

2-4 procent låter lite, men Stockholms närförorter har bara en tiondel så mycket människor per yta som innerstan om man räknar både boende och arbetande. Ytterförorterna är förstås ännu glesare.

Kanske kan vi räkna med att Stockholms gleshet kostar oss 10-20 procent av våra inkomster. Eller att vi måste arbeta 10-20 procent mer bara för att hålla liv i glesheten.

Det finns nog annat vi hellre vill använda våra resurser till.


Lindhagenplanen 2.1

Lindhagenplanen 2.1 ska ses som en precisering av 2.0, med Bromma som exempel.

Bromma norr om Drottningholmsvägen är större än Södermalm, och borde på sikt kunna rymma ungefär 150.000 människor.

Flytta Bromma flygfält

En utveckling av Bromma kräver förstås att Bromma flygfält flyttas. Det är transportekonomiskt vansinne att använda så central mark för så få personers behov. Mindre än 1.000 människor lämnar eller kommer till Bromma flygfält varje dag – vilket kan jämföras med mer än 40.000 på Arlanda, eller med de tiotusentals som skulle röra sig i ett tätare exploaterat Bromma. Dessutom är det ca 50 % fler som reser från Arlanda till Göteborg, Malmö, Umeå och Luleå än som reser från Bromma till samtliga dess destinationer.

Så det rimliga är att flytta verksamheten till Arlanda.

Ett alternativ är att flytta verksamheten på Bromma flygfält till Skå-Edeby där det redan ligger ett flygfält, bara 18 km från T-centralen fågelvägen. En ny pendeltågsgren dit skulle medföra stora synergieffekter, framför allt att ge Brommastaden kapacitetsstark kollektivtrafik redan från start. 


Klicka på bilden för större version

Principer för utbyggnad i Bromma

Principerna från Lindhagenplanen 2.0 kvarstår. Men erfarenheten lär oss att de behöver preciseras något.

  • Den rimligt bindande stadsplanen med tomter och infrastruktur men utan detaljer kvarstår. Tidshorisonten för planen kan vara 50-100 år.
  • Principen att utnyttja bullerzoner för bebyggelse är tillämpbar på Ulvsundaleden, som delvis kan däckas över eller sänkas ner i ett undre plan, och delvis göras om till boulevard i och med principbeslutet som finns om en Huvudstaled i tunnel.
  • Förslaget om rätt att bygga på befintliga tomter utan annan begränsning än generella bestämmelser behöver kompletteras med fler förslag till sådana bestämmelser. En del gällande bestämmelser – officiella eller inofficiella – är irrationella, förhindrar en attraktiv stad och behöver ändras.
  • Förslaget om genomgående storgator med vidhängande promenad-, cykel- och kollektivtrafikvänliga broar där sådana behövs kvarstår.
  • Förbudet mot zonering kvarstår. 
  • Förslaget om kollektivtrafik i nätform kvarstår.
  • En viktig princip som tillkommer är att många tomter bör vara små. Detta ökar variationen och ger möjlighet även för små byggföretag/fastighetsägare att bidra till bostadsbyggandet.
  • Vi föreslår också några metoder att minska byggmotståndet genom att göra det som byggs mer estetiskt tilltalande. Mer om det senare.


Bryt barriärerna!


Klicka på bilden för större version

Stockholm splittras av vatten, trafikleder och SCAFT-planer som försvårar kommunikationerna mellan och inom stadsdelar och i värsta fall förvandlar stadsdelar till getton dit ingen utomstånde har ärende.

Vi förutsätter att Bromma är en öppen stadsdel dit många har anledning att komma. Detta kräver både genomgående gator, nya broar och nya spårlinjer.

Genomgående storgator

Norra Bromma genomkorsas av trafikleder som vi föreslår förvandlas till gator, mot Ekerö, mot Hägersten, mot malmarna, mot Solna/Sundbyberg, mot Järva och mot Vällingby. Längs sådana storgator – idag med föga bebyggelse runtom – blir det attraktivt med sådan köpenskap som nu helst läggs vid motorvägskors utanför staden.

  • Brommas landningsbana föreslås bli norra Brommas huvudgata, med förlängning mot Vällingby i väster och mot Hornsberg i öster
  • En bro från Hägersten fortsätter i dels Ulvsundavägen, dels Hemslöjdsvägen som fortsätter över det f.d. flygfältet och mynnar i Ulvsundavägen förbi Solvalla.
  • Bällstavägen fortsätter som bro över tll Lovö
  • Den korta nedlagda landningsbanan fortsätter som gata dels i sydväst till Åkeshov, dels i nordöst i en bro över till Tritonvägen i Sundbyberg
  • Huvudstaledstunneln föreslås få en sydligare sträckning än i det officiella förslaget, där den delvis kan sambyggas med ett nytt pendelspår, se sid 6.

Gator läggs sedan ut i ett kvartersmönster där inga stora kvarter eller byggnader tillåts skapa barriärer. Inte heller spårvägar får skapa barriärer; deras reservat blir gator med korsande gator.


Klicka på bilden för större version

Genomgående spår

Idag försörjs området av tvärbanan. Den kommer självfallet inte att räcka till för 150.000 invånare. Vi föreslår att följande länkar byggs:

  • En pendeltågslinje byggs från Tomteboda under Bromma till Vällingby och vidare till Skå flygplats. Även Vällingby behöver en snabbare kommunikation till centrum än gröna linjen. Se vidare sidan 3.
  • Den nya beslutade t-banan Älvsjö-Fridhemsplan bör få en gren – eller en alternativ sträckning – Liljeholmen-Alvik-Bromma-Spånga (med en möjlig förlängning norrut). Alternativt att Hässelbybanan blir denna gren och Spångabanan blir Gröna linjens sträckning väster om Alvik. Ytterligare en möjlighet är att låta hälften av tågen från Hässelby och hälften av tågen från Spånga gå i vardera riktning öster/söder om Alvik. Nedan ett förslag:


Klicka på bilden för större version

Tvärbanan är på många sätt en olycklig kompromiss mellan spårväg och t-bana där man har fått den förras låga prestanda till den senares pris. Emellertid finns den, och den bör utnyttjas och byggas ut till ett system, med traditionell, mer ekonomisk spårvägsstandard för i första hand kortare resor. För exempel på spårsträckningar, se nedan:



Ulvsundaleden / Huvudstatunneln


Klicka på bilden för större version

En tunnel är planerad från Ulvsunda till Västra skogen, under Huvudsta. Vi föreslår att den dras parallellt med den pendeltågstunnel som diskuteras ovan för att spara pengar, och mynnar i en rondell i Ulvsundaleden. Inga ytkrävande ramper!



Ulvsundaleden sänks ett par våningar enligt principen från Ronda de Dalt i Barcelona. Lokalgator ligger på hyllor över och intill det genomgående diket. Vid varje kvarter går en bro över leden.



Dessa två är de enda “trafikleder” som finns i området. Alla andra trafikytor är gator.

Ett lättillgängligt gatunät definieras av Spacescape som:

  • Hög andel gaturum (minst 20%)
  • Hög täthet av korsningar (minst 150/kvkm)
  • Hög integration (stadsdelar bör hänga ihop)
  • Gatuutforming som inte orättmätigt prioriterar biltrafik (max 10 % bilvägar)
  • Utrymme för gående (minst 2 m breda trottoarer på blandgator


Bygg på befintliga tomter, på bullerzoner, och på Bromma flygfält

Bromma flygfält är Stoclholms främsta markreserv. På flygfältet föreslår vi att Stockholms stad planerar för infrastruktur och kvarter, men låter kvarteren bebyggas som markägarna vill – förutsatt att de håller sig till generella, politiskt beslutade byggbestämmelser. Visar det sig att de har brutit mot bestämmelserna kan de åläggas att riva nybygget på egen bekostnad.

Varierad arkitektur

Vi föreslår också att kvarteren delas upp på en blandning av stora och små tomter. Många olika tomter, med många olika tomtägare, ger en bättre förutsättning för variation i funktion och form än de projekt där hela kvarter upplåts till samma byggmästare (som då i regel måste bli någon av de fyra-fem stora som har resurser för sådant). Många tomtägare, många tomter, och många små och stora projekt ger också en möjlighet för många nya byggföretag att bidra till att avhjälpa bristen. Förhoppningsvis kan också den ökade konkurrensen bidra till att sänka de unikt höga svenska byggkostnaderna.

Bygg mer på befintliga tomter

Bortsett från den byggbara marken på Bromma flygfält finns lika mycket till i form av obebyggd tomtmark.

Stockholms närförorter är glest exploaterade vilket leder till liten befolkning vilket leder till låg servicenivå och långa avstånd. Främst beror glesheten på låg exploatering av tomtmarken. Exploateringstal på Södermalm är ca 2, i Riksby mindre än 0,5.

Lindhagenplanen 2.0 föreslog att också dessa tomtägare får rätt att bygga vadhelst de vill, utan tillstånd, så länge de håller sig till av kommunen fastställda generella byggbestämmelser.

Här visar vi några av de möjliga nya stadsgator som kunde bli resultatet av en sådan mångsidig beställarverksamhet.

Vårt förslag bryter radikalt mot den praxis som säger att allt nytt som byggs måste se ut som det som redan finns i området, för att “ansluta till platsens karaktär”. Vi anser att rätten till bostad och behovet av att utnyttja central mark måste smälla högre än sådan nostalgi. Förändring är sällan entydigt negativt, och i det här fallet är det nödvändigt.

Och att lägga till sånt som saknas kan inte vara negativt.


Klicka på bilden för större version

Infarten från Kungsholmen mot Bromma. Missionsvägen jämfört med läget nu.




Johannesfred enligt plan respektive nu.


Klicka på bilden för större version



De arkitekter som skapade Stockholms förorter var själva mycket föraktfulla mot principen att bevara “platsens karaktär”. Så här skriver t.ex. Uno Åhrén:

Stadsbyggnadskonstnären lägger huvudet på sned och modellerar med gaturum och fonder och hela den artistiska attiraljen precis som om stadsbyggandet vore 90% fri konst, då det i stället är 90% teknik. Staden är inte en skulptur som vi händelsevis får gå omkring i, utan en apparat, organiserad för att på bästa sätt motsvara vårt livsbehov
(citerat i Per G Råberg: Funktionalistiskt genombrott, 1970).

Eller som det står i Acceptera:
Huset, möbeln, dricksglaset må gärna vara en förbrukningsartikel, som utan saknad förstöres efter en kortare eller längre tids tjänst.

Man påminns om Brian (Life of Brian) som uppmanar folk att tänka själva men som istället får sin tappade sandal upphöjd till fetisch bland de devota anhängarna. 
   
Är det inte dags att börja tillämpa funktionalisternas principer om stadens användbarhet hellre än att göra fetisch av deras byggnader?


Vad är god arkitektur?

Vilka hus som är vackra är förstås en fråga om individuellt tycke och smak. Men det finns trots allt en del forskning om vad de flesta människor föredrar.

Där finns t.ex. Catharina Sternudds avhandling Bilder av småstaden, 2007, som visar att folk i gemen
har en mycket högre uppskattning av detaljrikedom än vad arkitekter har. 
   
Men framför allt finns Jan Gehls livslånga forskning, dokumenterad i böcker alltifrån Livet mellem husene, 1971, till Byer for mennesker, 2010 (sv övers 2020).

Gehl konstaterar, genom att studera hur människor faktiskt beter sig och vart de söker sig, att vi vill ha något nytt var tionde meter. Det finns inget så frånstötande – i bokstavlig mening – som hus med långa detaljlösa bottenvåningar. Det är bottenvåningarna, och våningen närmast över, som är de viktigaste. Längre upp än så ser man sällan.

Gehl poängterar också behovet av mjuka övergångar mellan ute och inne. Byggnader som kommunicerar – med skyltfönster, trottoarserveringar, förgårdar (förutsatt att något händer där, alltså!) är inbjudande. Vilket folk gillar, och visar detta genom att söka sig dit.

Den modernistiska arkitekturens favoritdogm “less is more” bör alltså snarast förpassas till historien. Den är en bourdieuansk statusmarkering och borde inte ha någon plats i offentligheten.   




En omväxlande stad kan skapas med strikta arkitekturprogram som främjar detaljer, och med små tomter som låter många olika viljor komma till tals. Den understa bilden är faktiskt nybyggda hus i Paris.

Gamla hus bör kunna bevaras i det nya för att man ska få största möjliga variation.




Även byggnader som tycks sakna värde kan bli trevliga omväxlingar i en ny miljö, som t.ex. gamla Lintaverkens torn som skulle kunna få nästan Notre Dame-kvaliteter om omgivningen lägger upp för detta.



Förändra destruktiva bestämmelser och utveckla nya

Markägare och byggbolag bör vara fria att bygga inom ramen för politiskt beslutade byggbestämmelser, utan annan kontroll än en inspektion i efterhand. Detta skulle frigöra stadsbyggnadskontoret från onödigt arbete, till förmån för att planera gemensam infrastruktur och kanske till och med se till att det finns skolor och förskolor färdiga när människor flyttar in. Det skulle också resultera i mer omväxlande arkitektur.

Sådana bestämmelser måste skapas genom en demokratisk politisk process, och inte helt avgöras på tjänstemannanivå som idag. Den senare metoden har resulterat i att en massa bråte har hopats genom decennierna; man skulle kunna säga att Lindhagenplanen 2 är en revolt mot sådant bråte. Här ska vi bara föreslå några av de nya principer som behöver ligga till grund för nya bestämmelser.

Främja sammanhållna kvarter

I arkitektkretsar är principen om öppna kvarter – dvs hela tomten tillgänglig för alla – närmast helig. Detta trots att slutna tomter med bebyggelse längs ytterkanterna har flera direkta fördelar och mycket få nackdelar (se t.ex. Eva Minoura: Uncommon Ground: Urban Form and Social Territory, KTH 2016).

  • De ger plats för mer lägenhetsyta per tomtyta
  • De stänger ute buller
  • De föredras av de boende som – allt annat lika – hellre använder mark på slutna tomter än mark på öppna och följaktligen är beredda att betala mer för bostäder med sluten tomt.

Detaljplanen behöver således påbjuda byggnader i kvarters- och tomtgräns, med frihet att bygga även på resten av tomten om minimiavstånd till annan fasad iakttas. 



Strandrätt istället för strandskydd

Idag är det förbjudet att bygga närmare en strand än 100 m. Detta innebär att trevliga miljöer av typen Bergsundsstrand i princip är förbjudna att bygga, åtminstone inte utan politisk strid.

Strandskydd i stad bör definieras om. Det som är viktigt att skydda är allmänhetens rätt till stranden, inte strandens frihet från människor. Således måste byggande nära strand vara tillåtet om bygget ger allmänheten tillträde till stranden. Vi föreslår t.ex. kajer med bebyggelse vid större delen av stränderna i norra Bromma.

Nedan bild från Hornsberg där kvarter nära strand har varit markerade som kvarter sen 1800-talet och därför är tillåtna att bygga på.



Lägsta tillåtna exploatering

Istället för att slå fast en högsta tillåtna exploatering av tomter bör man slå fast lägsta. Så länge de generella byggreglerna följs finns ingen anledning att sätta ett tak för det antal bostäder och lokaler som får byggas inom ramen för dem. Principen “människor stinker och det är bäst att ha så få som möjligt” har aldrig varit bra, det är hög tid att lägga den till handlingarna.

Dock bör det även i fortsättningen vara svårt att riva

Att fastighetsägare bör ha stor frihet att utforma nya byggnader beyder inte att de bör ha samma frihet att riva befintliga byggnader, i alla fall inte om dessa hyrs ut till andra. Människor bör ha rimlig trygghet i sitt boende och i sina verksamheter. Dessutom är det bra att det finns gott om gamla bygg-nader bland de nya; det skapar ökad variation.

Främja varierad arkitektur

Även om de flesta tomter är korta, och även om husens utformning överlåts till markägarna, behöver variation främjas med byggbestämmelser. Majoriteten tycker bäst om varierad, småskalig arkitektur (Jan Gehl: Byer for mennesker, 2010), och fasader är faktiskt offentlig plats. En möjlighet är att föreskriva bullerabsorberande fasader vilket främjar detaljrikedom. En annan vore rådgivande folkomröstningar eller lekmannajuryer för särskilt iögonenfallande byggnader, se nedan. En tredje vore att bryta SAR:s inavel via internationell konkurrens.

Ett fjärde vore att offentligt främja ny teknik. I Kina är det nu tillåtet att bygga hus med 3D-skrivare (förutsatt att man bara bygger en våning). Det vore lika möjligt att göra fasaderna med 3D och fästa dem på stommar som tillverkas traditionellt. På det sättet kan man lätt göra unika lättbyggda fasader även med många detaljer – utan extra kostnader. 

En femte vore strikta arkitekturprogram som diskriminerar hårt mot den modernism som har dominerat i snart hundra år och därför har nästan ensamrätt på Stockholm. Arkitekturprogrammen må gärna skilja sig åt mellan de olika stadsdelar som planen omfattar, för att skapa variation även på stadsdelsnivå.

Utforma offentliga byggnader som märkesbyggnader

För att främja möjligheten att hitta och skapa mentala bilder av staden bör offentliga byggnader och byggnader som syns på långt håll utformas särskilt pampigt och olika övriga byggnader. Tomter vars byggnader kommer att synas på långt håll bör kunna reserveras för tomtägare som är beredda att avtala med kommunen om definierad märkesbyggnadsstandard. Även denna bör förstås komma till i en politisk process och inte som en tjänstemannaprodukt.

Det kan också vara värt att hålla folkomröstningar om sådana byggnader alternativt att lägga ut förslag till dess offentliga delar på arkitekttävling där lekmän är jury. Detta för att komma ur dagens tongivande arkitekters uppknytning till trötta modernismpastischer. 

De röda punkterna nedan markerar väl synliga platser där man bör tillämpa märkesbyggnadsstandard. Under detta ärkeexemplet på offentlig byggnad som utformats med extrem omsorg om detaljer – till allas belåtenhet, uppenbarligen..


Klicka på bilden för större version



Poängtera dagsljus istället för solljus

Ljusa lägenheter är självfallet trevliga men den kvaliteten bör inte överordnas andra kvaliteter som t.ex. korta avstånd och trevliga utemiljöer. Människor har gudskelov olika prioriteringar, vilket bör komma till uttryck även i byggnaders olika utförande.

Och i alla händelser är det rummens dagsljus och inte det infallande solljuset som är viktigt.

Utnyttja all mark väl

I ett stadsplanerat område bör ingen skräpmark (s.k. SLOAP – space left over after planning) förekomma. Allt ska vara till nytta. Parkmark är exempelvis lika viktig som bostadsmark, bör planeras lika omsorgsfullt som denna, och inte förvisas till restytor. Parkmark är för övrigt offentlig mark och ska självfallet ligga under stadens ansvar.

Parkmark i stad består naturligtvis av koncentrerad växtlighet, gärna kombinerad med annan attraktion. Träd utnyttjas hellre än gräsmattor för att skapa grönska. Mikroparker utnyttjas flitigt. Parker läggs med förkärlek där många människor rör sig för att undvika tomma potentiellt farliga platser.

Nedan en av Stockholms täta parker, Centralbadets park på 1700 kvm.



Spridningskorridorer

I princip anser vi spridningskorridorer för människor som prioriterat i städer. Men trädplanterade avenyer fungerar också för många andra arter och bör förordas framför mer markslösande alternativ.

Främja lokaler i bottenvåningarna

Bottenvåningar bör alltid ha en sådan höjd att de är lämpliga som offentliga lokaler, dvs minimum 2,70 m.

Formulera om bullerreglerna

Det viktiga är inte om det inte finns buller utanför fasaderna, det viktiga är innanför. Således är det detta det ska finnas normer för.

Alla förändringar bör vara till det bättre

Vid en förändring av staden bör inget tas bort utan att ersättas med något som är minst lika bra. Tas naturmark bort bör parkmark komma istället som kompenserar användarna. Om hus i undantagsfall måste rivas bör dess nyttjare få förtur till något minst lika bra till samma pris.

Och som redan sagts....

... så försvinner principen “av hänsyn till platsens karaktär” ur hanteringen. Staden mår bäst av att vara blandad. Istället för att lägga till sådant som redan finns på en plats bör det läggas till sådant som saknas.


Några översiktsbilder

Planområdet mot sydost. Till vänster syns den nedsänkta Ulvsundaleden, som på sikt kan byggas över, och Tvärbanans Kistagren, som delvis däckats över. Klassisk kvartersstruktur ger flexibel, överskådlig och tät stad.


Klicka på bilden för större version

Idag:



Den blåmärkta terminalbyggnaden från 1930-talet bevaras som museum, liksom flygledartornet och radartornet.


Klicka på bilden för större version

Idag:



Lindhagenplanen 2.0 förutsatte nya broar över Mälaren (Ålsten till Eolshäll samt över Fågelön) och över Ulvsundasjön. 

Dessa förutsätts ligga kvar i denna plan. Runt broarna över Ulvsundasjön kan gärna ny bebyggelse växa upp på öar för att göra transportsträckorna över vattnet kortare. 


Klicka på bilden för större version

De konstgjorda öarna i Ulvsundasjön utformas så att siktlinjerna framhävs snarare än blockeras. Nya båtplatser  kompenserar för dem som måste tas bort från Pampas Marina.


Klicka på bilden för större version

Flygvy över Bromma från Kungsholmssidan. I förgrunden Tranebegsbron och Hornsberg. Den raka gatan som går framåt i bilden är Brommas nuvarande landningsbana.


Klicka på bilden för större version

Not om ny flygplats på Skå-Edeby

Det nya cityflygfältet var aktuellt redan på 50-talet



Om det anses viktigt med ett flygfält närmare än Arlanda kan man påminna om att Skå-Edebyfältet var med som alternativ till internationell flygplats innan valet föll på Halmsjön, det som senare blev Arlanda. Skå förordades av en enhällig utredning, men valdes bort pga att dels Arlandas läge betjänade Upplandsregionen som helhet bättre, dels för att Skå hade sämre mark.

Som cityflygplats för Stockholm spelar ju Upplandsargumentet ingen roll, och marktekniken har förbättrats sen 1957.

Vad som inte har förbättrats är Bromma, vilket är världens femte sämsta flygfält, enligt en opinionsundersökning genomförd på uppdrg av Airhelp, en organisation som handlägger skadestånd för förseningar. Airhelp påpekar särskilt att de sämsta flygfälten har halkat efter för att de övriga har utvecklats med tiden.

En flytt kanske skulle underlätta.

Bli medlem YIMBY Stockholm
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Navn:

Epost:

 (ikke offentlig synlig)

Hjemmeside:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
+1
Johan Jansson (25 August 2020 14:02):
Det här ser sjukt spännande ut och ett sådant här projekt skulle vara något att se fram emot med glädje! Jag hoppas och tror att det här är vad en stor majoritet skulle uppskatta. Jag tror även att det skulle kunna hända grejer om man lyckades skapa opinion hos allmänheten. Hur det ska gå till har jag ingen aning om men är övertygad att om man lyckas sätta bollen i rullning och exaltera folk så kommer en stark vilja att göra sig hörd. Inte minst med det ökade fokus på klimatet som med all rätt växt under de senaste åren.
+1
Martin Kolk (28 August 2020 00:31):
Mycket bra här. Precis en sådan exploatering med riktig stadsbyggnad är ju vad som behövs för själva flygplatsområdet. Med så hög täthet som föreslås kommer ju det bli en naturlig stadskärna av sig själv. Det kan ju verkligen bli en genuin bra stadsmässig lösning för den befolkningstillväxt i Stockholm som väl närmast är oundviklig. Ett alternativ för att få bättre kollektivtrafik till innerstaden skulle ju annars vara att grena av norrgående stambana, eller att grena av blåa linjen vid Huvudsta. Båda ger ju mycket kapacitet för få spårkilometer. Det kan ju kombineras med att tvärbanan integreras ordentligt i området. Med en bra stadsplan kan man ju låta området växa fram ganska organiskt över en lägre tid.

Däremot verkar ju flygplatsutbyggnaden tämligen meningslös. Det kommer ju ta längre tid att ta kollektivtrafik till city än med Arlanda Express, och med taxi blir det ju också nog oftast en längre resa jämfört med Arlanda. Mycket bättre att bygga ut Arlanda till en rejäl flygplats (även om nuvarande kapacitet nog räcker fint även utan Bromma). Att fylla Ulvsundasjön med grus verkar ju också lite onödvändigt provocerande, med stora förlorade natur- och kulturvärden, till väldigt begränsade vinster. Det ger ju just inga motståndare men kommer skapa kompakt mot planen och påminner lite väl mycket om stadsbyggnadsidéer i auktoritära stater istället för en organiskt växande stad.
+1
Ekonomix (2 September 2020 10:32):
Ur PR-synvinkel är jag tyvärr lite mindre optimistisk än tidigare kommentator. Att välja just Bromma flygplatsområde som objekt leder lätt till att man förknippas med alla de som egentligen bara är ute efter att lägga ned flygplatsen. Det har ju inte funnits brist på diverse bostadsbyggnadsförslag från dessa grupper just på flygplatsområdet...

Vad gäller det konkreta förslaget, så var det intressant. Dock har jag ett förslag på en mindre justering. Jag utgår från att förslaget byggs ut i etapper, men tyvärr är det inte helt förankrat i de etapper som faktiskt är påbörjade. Främst vid Bällstaviken.

Den bro som är inlagd mellan Huvudstabron och Bällsta bro, ser ut att vara i det närmaste identisk med tidigare officiellt förslag kallat Tritonbron eller Tritonlänken. Tyvärr har man på Sundbybergssidan numer byggt för, så någon bro får inte längre plats! -Man är även på god väg att bygga för även på Stockholmssidan.

Vad som däremot möjligen skulle kunna få plats på Sundbybergssidan är en tunnellösning även om det blir trångt. Men det kräver att man agerar nu, så att det även blir plats för det på Stockholmssidan. Kanske värt att lobba för?

Hur som helst, om man ändå bygger en tunnel, vore det inte bättre att länka Huvudstadsleden till norra delen av nuvarande Ulvsundaleden genom denna tunnel, i enlighet med tidigare officiella förslag? -En tunnel skulle ju även passa bra tillsammans med en sänkt Ulvsundaled i norra delen.

Den Egentliga Ulvsundaleden i söder skulle då kunna gå kvar i gatuplan och fortsätta mot Karlsbodavägen. Tror faktisk att den gjorde det ursprungligen. I korsningen mellan Karlsbodavägen och den nya nedsänkta leden skulle en rondell kunna anläggas i gatuplan och denna rondell skulle även kunna ha anslutning till den föreslagna huvudgatan i den mindre landningsbanans förlängning.

Hoppas att det blev begripligt vad jag menar.
 0
Martin Ekdahl (13 September 2020 01:50):
Jag gillar detta förslag. Genomarbetat och genomtänkt. Kanske förblir det enbart en vision. Men förhoppningsvis kan det så ett par frön i beslutsfattarnas huvuden och inleda något konstruktivt!
 0
Jan Wiklund (15 September 2020 15:47):
Ekonomix: Till de som vill lägga ner Bromma har ju nu även anslutit sig Swedavia, https:​/​/​www.​turismnytt.​se/​swedavia-​vill-​lagga-​ned-​brom.​.​ Fältet lönar sig helt enkelt inte. Så vi får väl anta att det är det som gäller.

För övrigt har vi aldrig tyckt att man opportunistiskt snegla efter att få stöd från "rätt" människor. Tycker man att något är rätt så ska man stå för det, och försöka få en majoritet för det, helst från alla läger. Förslaget om flygplats vid Skå syftar för övrigt på att minska motståndet från flygplatskramarna.
 0
Jan Wiklund (15 September 2020 15:49):
Till dom som vill lägga ner Bromma har nu sällat sig Swedavia, https:​/​/​www.​turismnytt.​se/​swedavia-​vill-​lagga-​ned-​brom.​.​ Fältet lönar sig inte. Så därmed är väl beslutet i det närmaste klart.

För övrigt tycker vi inte att vem man kan tänkas få stöd från ska avgöra vad man själv tycker. Om man tycker att något är rätt ska man självfallet arbeta för det, och försöka få majoritet för det.
 0
Ekonomix (16 September 2020 14:08):
Äh, vi lägger på en jättehög kärnkraftsskatt, sedan tvingar vi Vattenfall att hävda att Ringhals är olönsamt, för att ta bort den. Eller vi villkorar Swedavias Coronabidrag med att de skall säga att Bromma är olöndamt. (Det var faktiskt mer eller mindre uttryckt).

Detta är ju regeringspolitik av den allra sämsta sorten, men det har faktiskt inte så stor betydelse 2038.

Vad som händer då är ju främst upp till Stockholms stad. Vill inte staten arrendera flygplatsen, så finns det internationella kommersiella flyplatsbolag på kö. Så man är fri att välja om man vill ha flygplatsen kvar eller göra någonting annat med marken.

Men låt oss diskutera saken istället. Borde inte Ulvsundaleden, dvs den norra delen som inte går genom Ulvsunda.., dras om direkt mot Huvudsta via/under Tritonvägen, om man i alla fall för så stora förändringar?
 0
J (23 September 2020 13:04):
Kul förslag! Jag tror att Yimby skulle ha mycket att tjäna på att presentera (så klart mycket grova) kalkyler på förslag som dessa och förklara hur satsningarna kan finansieras. Går det att räkna hem utbyggnaden av kollektivtrafik och övrig infrastruktur med exploateringsintäkterna eller finns det andra finansieringsmöjligheter? Jag tror att det skulle ge mer tyngd åt planerna och göra att politiken inte bara betraktar dom som hobbyprojekt för byrålådan, likt Lindhagenplanen 2.0.
+1
J (23 September 2020 13:13):
Kul förslag! Jag tror att Yimby skulle ha mycket att tjäna på att presentera (så klart mycket grova) kalkyler på förslag som dessa och förklara hur satsningarna kan finansieras. Går det att räkna hem utbyggnaden av kollektivtrafik och övrig infrastruktur med exploateringsintäkterna eller finns det andra finansieringsmöjligheter? Jag tror att det skulle ge mer tyngd åt planerna och göra att politiken inte bara betraktar dom som hobbyprojekt för byrålådan, likt Lindhagenplanen 2.0.
 0
Maria (9 Oktober 2020 16:27):
Ett väldigt bra förslag! Det är bara att hålla tummarna att det är blir verklighet.
 0
Anna (19 Oktober 2020 17:53):
Jag älskar era inlägg på Yimby.se, de är så otroligt innehållsrika och lämnar en inte utan någon fakta så att säga :)

/Anna
Recenserar böcker på min fritid
https:​/​/​xn-​-​bstabcker-​v2a6r.​se/​
 0
isabendsen (2 Desember 2020 15:29):
Intressant förslag. Jag är nyfiken på hur den kommer att genomföras
 0
Tryckipeida (2 April 2021 00:38):
Jag läste på om historian kring originalet (1.0). Och hur det påverkat vad som gör Stockholm till den stad den är idag. Gillar att ni förklarar så utförligt här. Det har gett mig en god bild av vad Lindhagenplanen handlar om för framtiden. Det är ett viktigt ämne!

/
 0
Tryckipedia (2 April 2021 00:39):
Jag läste på om historian kring originalet (1.0). Och hur det påverkat vad som gör Stockholm till den stad den är idag. Gillar att ni förklarar så utförligt här. Det har gett mig en god bild av vad Lindhagenplanen handlar om för framtiden. Det är ett viktigt ämne!
 0
Tryckipedia (2 April 2021 00:42):
Jag läste på om historian kring originalet (1.0). Och hur det påverkat vad som gör Stockholm till den stad den är idag. Gillar att ni förklarar så utförligt här. Det har gett mig en god bild av vad Lindhagenplanen handlar om för framtiden. Det är ett viktigt ämne!
 0
Takläggare365.se (3 April 2021 22:22):
Intressant förslag. Jag är nyfiken på hur det kommer att genomföras.
 0
Karl Kling (18 April 2021 17:05):
Jag undrar om inte försvaret hade ett finger med i beslutet för Arlanda gentemot Skå, då FRA nog gärna ville och fortfarande vill ha kvar avskildheten ute på Lovön. En sådan anläggning flyttar man inte så lätt och placeringen i sig är hemligstämplad på svenska kartor (och det ungefärliga placeringen i sig var hemlig under hela Kalla Kriget). Försvaret har ofta ganska senfärdigt stoppat ett antal planprocesser i Stockholmsområdet på senare år, tyvärr ett alltför bra exempel på hur stuprörstänkandet ser ut i samhällsplaneringen.


Arlanda är bra för Uppsalas del, en av Sverige mest växande städer under efterkrigstiden i både relativa och absoluta tal (ca 235k invånare i kommunen idag, därtill Knivsta som en annan snabbväxare). Universiteten (UU och SLU) med forskningsarbetena knutna till dem uppskattar närheten mycket. Kruxet är att det egentligen borde ha kompletterats med en rak och bra väg mot Enköping och Västerås (andra efterkrigstida snabbväxarkommuner), vilket bara kan lösas med broprojekt vid Sigtuna och Bålsta som ingen vill ta itu med.
 0
Karl Kling (18 April 2021 17:08):
Jag undrar om inte försvaret hade ett finger med i beslutet för Arlanda gentemot Skå, då FRA nog gärna ville och fortfarande vill ha kvar avskildheten ute på Lovön. En sådan anläggning flyttar man inte så lätt och placeringen i sig är hemligstämplad på svenska kartor (och det ungefärliga placeringen i sig var hemlig under hela Kalla Kriget). Försvaret har ofta ganska senfärdigt stoppat ett antal planprocesser i Stockholmsområdet på senare år, tyvärr ett alltför bra exempel på hur stuprörstänkandet ser ut i samhällsplaneringen.


Arlanda är bra för Uppsalas del, en av Sverige mest växande städer under efterkrigstiden i både relativa och absoluta tal (ca 235k invånare i kommunen idag, därtill Knivsta som en annan snabbväxare). Universiteten (UU och SLU) med forskningsarbetena knutna till dem uppskattar närheten mycket. Kruxet är att det egentligen borde ha kompletterats med en rak och bra väg mot Enköping och Västerås (andra efterkrigstida snabbväxarkommuner), vilket bara kan lösas med broprojekt vid Sigtuna och Bålsta som ingen vill ta itu med.
 0
Jan Wiklund (22 Juli 2021 19:22):
För att inte tala om järnväg mellan Uppsala och Enköping och mellan Uppsala och Norrtälje...
 0
Erik (2 Mars 2022 12:14):
"Den nya beslutade t-banan Älvsjö-Fridhemsplan bör få en gren – eller en alternativ sträckning – Liljeholmen-Alvik-Bromma-Spånga (med en möjlig förlängning norrut)"

Mycket bra förslag, i samband med den turkosa tvärlinjen som föreslaget! Även om jag kanske snarare velat se en förlängning ifrån Fridhemsplan ut mot Alvik, för att sedan gå vidare så som du tänker.

I övrigt så är det lite blandade skurar. Stadsbyggnadsidealen som presenteras är i mina ögon förträffliga, även om idébilden med torn som kommer att skugga bebyggelse kanske lämnar lite att önska, även så är jag tveksam till en bro över Ulvsundasjön och en delvis igenfyllnad av den. Men den öppna blandstad med parker, som genomkorsas av tunnelbana och spårvagnar, och nedgrävande av huvudleder är fantastisk!

Ett förslag på artikel som uppföljning kan tänkas vara sydvästra Kungsholmen. Stänger man Bromma och gräver ned Essingeleden och 275 så öppnas helt plötsligt Marieberg och Fredhäll upp för densifiering på ett helt annat sätt. (Se stadens planer för Marieberg som lagts på is p.g.a. Brommaflyget...)
 0
Erik (2 Mars 2022 12:19):
"Den nya beslutade t-banan Älvsjö-Fridhemsplan bör få en gren – eller en alternativ sträckning – Liljeholmen-Alvik-Bromma-Spånga (med en möjlig förlängning norrut)"

Mycket bra förslag, i samband med den turkosa tvärlinjen som föreslaget! Även om jag kanske snarare velat se en förlängning ifrån Fridhemsplan ut mot Alvik, för att sedan gå vidare så som du tänker.

I övrigt så är det lite blandade skurar. Stadsbyggnadsidealen som presenteras är i mina ögon förträffliga, även om idébilden med torn som kommer att skugga bebyggelse kanske lämnar lite att önska, även så är jag tveksam till en bro över Ulvsundasjön och en delvis igenfyllnad av den. Men den öppna blandstad med parker, som genomkorsas av tunnelbana och spårvagnar, och nedgrävande av huvudleder är fantastisk!

Ett förslag på artikel som uppföljning kan tänkas vara sydvästra Kungsholmen. Stänger man Bromma och gräver ned Essingeleden och 275 så öppnas helt plötsligt Marieberg och Fredhäll upp för densifiering på ett helt annat sätt. (Se stadens planer för Marieberg som lagts på is p.g.a. Brommaflyget...)
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:


Hvis du støtter meningene våre, bli med YIMBY Stockholm:s 8641 medlemmene. Det tar bare et minutt og koster ingenting

Reflektioner kring Backaplan efter en stadsvandring med Socialdemokraterna

Folk i rörelse. Vi var ett trettiotal intresserade som möttes upp på Hjalmar Brantingsplatsen (passande nog) för att titta närmare på planerna. I bakgrunden ljöd en gatumusikants frenetiskt malande keyboardversion av Här kommer Pippi Långstrump.

 

Lyckligtvis hade sossarna egna ljudmässiga resurser att uppbringa.

 

En annan intressant aspekt är att Socialdemokraterna i Göteborg – partiet som på många sätt krokade arm med funktionalismen, och som de flesta nog snarare intuitivt förknippar med miljonprogrammet än Vitruvius – numera gjort en helomvändning och driver en linje där traditionell arkitektur och kvartersstad uppmuntras; det är också en uttrycklig målsättning att delar av den framväxande stadsdelen vid Backaplan skall utformas i "klassisk" stil.

Detta pågående skifte mot mer av förmodernistiskt inspirerad arkitektur och stadsbyggnad har minst sagt skapat kontrovers i såväl dags- som fackpressen genom veritabla följetonger av debattartiklar, och det har som bekant även uppmärksammats i ett tv-program på SVT. Man får nog tolka det som att det funnits ett uppdämt behov av att kommentera, problematisera, glädjas åt, ängslas eller förfasas över denna utveckling, och att alla som är värda sitt salt i någon mån sannolikt gjort det.

Innan vi går in närmare på stadsvandringen och framtidens Backaplan, skall vi dock först försöka sätta detta omfattande projekt i ett sammanhang. Om man främst är intresserad av bilderna från vandringen kan man därför med fördel skrolla ned mot mitten av sidan.

 

 

En blick bakåt och mot vad som komma skall

Vandringen berörde i huvudsak framtiden, hur gatorna skall gå, hur kvarteren skall ligga och hur bra allt kommer att bli. Men jag kom i hög utsträckning även att fundera över förändringen i området – på gott och ont – bara under min livstid, vilka byggnader som rivits, vilka affärer som kommit och gått. Hur Hisingen gått från "fel sida älven" till en plats av otrolig stadsutveckling.

Backaplan är en plats som sett vågor av kontrastrika omvandlingar, och som på relativt kort tid gått från ett pastoralt landskap med inslag av industrietableringar till ett stort handelsområde, och nu en kommande stadskärna givet det centrala läget. Rent innehållsligt i modern tid spänner den från Sängjättens glättiga jingel till den tragiska Backabranden 1998, där 63 ungdomar bragtes om livet och hundratals skadades. Det är också en plats som är så vardaglig och självklar att man knappt tänker på den.

Utsikt mot nordost från Ramberget, 1922: Till höger Kvillebäcksskolan, Porslinsfabriken och Göta älv; till vänster Brämaregårdens landshövdingehusbebyggelse och nuvarande Backaplan (klicka för att förstora).

 

Kassaskåpsfabriken, Tingstadsvassen, 1938: Kvillebäcken i överkant, Backavägen nedtill, som i likhet med vägen till Tuve varit stenlagd.

 

Kvillebäcken och Backaplan, 1960. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

Före stormarknadsetableringen: Hjalmar Brantingsplatsen 1961, kassaskåpsfabriken överst till höger. (Mycket av inläggets historiska bildmaterial kommer ursprungligen från gruppen Gamla foton från det Goda Hisingslandet, en sida som varmt rekommenderas! Klicka för att förstora.)

 

Stor-EPA: "1969 öppnade EPA stormarknad på Backaplan! Vi var närmare 400 hundra som jobbade där då! Många deltidare! 42 kassor! Va roligt det var, fin kamratanda!" – Barbro

 

EPA blev Bra Stormarknad, och efter det Bra och Wessels genom en sammanslagning 1977. "Obs! Bättre än bra" lät det i Kooperativa förbundets reklam för den egna kedjan Obs!, vilket fick till svar "Bra mycket bättre!" från konkurrenten. Efter detta tog det dock enligt uppgift inte lång tid förrän det kort och gott hette B&W. 1992 köptes så B&W upp av KF, och blev ett decennium senare Coop-Forum. Gamla Stor-EPA står med andra ord kvar 54 år senare tills Coops nybygge är klart borta vid Backavägen.

 

Kvillebäcken och Backaplan, 1975. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

B&W Stormarknad, 1984 (klicka för att förstora).

 


Kvillebäcken och Backaplan, 1998: För att ge en bild av området innan Östra Kvillebäckens punktvisa rivning och totalsanering, samt den begynnande rivningen på Backaplan, har jag pusslat ihop delar av halvgamla ortofoton från ett material som täcker hela staden. Bildkälla: ZIP-filer från Göteborgs stad (klicka för att förstora).

 

Nya Kvillebäcken och Backaplan i väntan på exploatering. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

Mycket är sig ännu likt på Backaplan (klicka för marginell förstoring).

 

Extreme makeover. I likhet med Nya Kvillebäcken (till vänster) ser det inte ut som att något alls blir kvar av det gamla Backaplan heller. Det känns lite synd, men är å andra sidan förståeligt: planen är en enorm satsning som kommer att generera ojämförligt fler nya värden än i nuläget, samtidigt som handelsfunktionen bibehålls. Det finns med andra ord stora materiella och ekonomiska intressen investerade i projektet, och då får annat artigt maka på sig. På ett personligt plan kommer jag dock att sakna delar när allting görs nytt. Bildkälla: Framtidens Backaplan. (Klicka för att förstora)

 

 

Stadsomvandling

För att få ett grepp om den period av oerhörd stadsutveckling som präglar dagens Göteborg, och i detta fall centrala Hisingen, där det sker en omfattande utbyggnad, kan vi lämpligen kontrastera visionsbilden för Backaplan ovan med följande utsaga för lite drygt ett decennium sedan:

 

[quote]

 

Varenda morgon åker jag in till stan över Hisingen. Jag bodde fyra år i Los Angeles, men en sådan slum som det ligger nere vid Vågmästarplatsen såg jag aldrig till. Den här stan kommer aldrig att förändras [min markering].

 

– reklambyråkille i 35-årsåldern citerad ur Jan Jörnmarks krönika om Centrala Hisingen och gentrifieringen från 2010. [/quote]

 

På ett plan kan vi börja med att konstatera att påståendet blivit falsifierat, för det har redan skett en omfattande byggnation bara i närområdet kring Vågmästareplatsen med Östra Kvillebäcken, vid Porslinsfabriken och punktvis omkring Brämaregården samt upp mot Lundbybadet (för att inte tala om vad som sker på Lindholmen längre bort, och som är omöjligt att missa). På ett annat plan hade han rätt, och stadens förhållande till totalsanering har tydligen inte förändrats nämnvärt, utan man ångar på gång efter annan som vore det 1960 i Göta Lejons och Louis Campanellos anda.

 

 

Totalsanering och anläggningar

I likhet med Porslinsfabriken och Östra Kvillebäcken ser Backaplan ut att rivas i sin helhet. Resultatet av ett sådant förhållningssätt tenderar att få karaktär av anläggning, som om en färdig stadsdel där alla byggnader är i samma ålder dimper ner på en eftermiddag snarare än växer fram organiskt över tid.

Vi kan kontrastera detta förhållningssätt till hur Jane Jacobs träffande uttryckte behovet av äldre byggnader genom formuleringen "nya idéer kräver gamla byggnader", vilket här skall förstås som vikten av en förekomst av hus och verksamhetslokaler i olika ålder och skick för nya företagsetableringar, dvs med avseende på överkomlighetsgrad ekonomiskt snarare än stilmässigt utseende. Nya byggnader å sin sida reproducerar enligt Jacobs gamla idéer, och är främst gångbara för redan etablerade verksamheter, vilket leder till ett upprätthållande av status quo.

Det finns naturligtvis ingen nödvändig motsättning här mellan funktion och skönhet, och äldre bebyggelse uppskattas ofta för rent gestaltnings-, material- och hantverksmässiga värden såväl som kvaliteter i skala och variationsrikedom med utgångspunkt i en gående människas hastighet (se Jan Gehl resonemang om gestaltning i 5 km/h kontra 60 km/h); brottet med det gamla sker uppenbarligen på många olika nivåer vid rivning, men det är lätt att missa de mer ekonomiska aspekterna till förmån för de påtagliga förändringarna i hur det ser ut.

Men hur blir det med befintliga aktörer när ett nytt kostnadsläge infinner sig i det nya? Ett till synes föredömligt exempel är hur Akbars chark kunde flytta in i saluhallen vid Vågmästareplatsen i samband med rivningen av den äldre lokalen.

 

[quote]

 

Synd att dom inte rev alla dom gamla sletna landshövdingehusen här i Kville  ... Jag älskar framtiden!

 

– Tjej vid Kvilletorget i oväntad provokation apropå Kjellbergs oformliga plåthus ("framtidens material") från sent 1970-tal.[/quote]

 

Totalsaneringen rubbar onekligen stadens normala förändringsprocesser, och skulle kunna liknas med skillnaden i växt- och djurliv om man kalhugger en uppväxt naturskog och ersätter med en monokultur av typ granåker. Se Nya Masthugget för ett illustrerande exempel på hur vi rev upp gatustrukturen och ersatte ett potentiellt göteborgskt Montemartre med en bostadsanläggning som, enligt arkitekten, reminiscerade en bohuslänsk granitklippa. Mer rättvist skulle man nog kunna tala om en fördämning mellan långgatorna och den kvarvarande bebyggelsen i Övre Masthugget.

Samtidigt har de omfattande och okänsliga rivningarna i Göteborg, under efterkrigstiden och framåt, starkt bidragit till den motreaktion som vill förhindra all form av förändring, även där denna vore befogad. Från det ena diket, där man likt Le Corbusier och författarna till acceptera ansåg arkitekturen blott som en industrialiserad bruksvara, och att staden skulle byggas på nytt av varje generation, till det dike där ingenting får rivas. Nåde den som så rör ens ett betongelement från miljonprogrammet!

 

 

Porslinsfabriken

Man skulle med rätta kunna argumentera för att den ursprungliga Porslinsfabriken var just en anläggning, men samtidigt hade dagens introverta bostadsenklav blivit oändligt mer intressant om man behållit åtminstone delar av den äldre tegelbebyggelsen.

Men i detta fall blev det väl tyvärr så, som Jan Jörnmark många gånger påpekat i sitt arbete om övergivna platser, att man bevarade ett förfall genom att i all välmening försöka förhindra en rivning. Jag skulle vilja tro att detta hade hanterats annorlunda idag, och att intresset för den äldre bebyggelsen och dess många kvaliteter nu är större.

 

Porslinsfabriken, 1935: Upphovsplatsen till servisen Gröna Anna, som kom att bli en riktig långkörare i olika tappningar. Till dessa lokaler flyttade Rörstrand sin porslinstillverkning från Stockholm 1914. Fabriken stängdes sedan 1941 då man successivt flyttat över produktionen till Lidköping, där man för övrigt fick en guldålder med formgivare som Hertha Bengtson, Gunnar Nylund, Carl-Harry Stålhane, Marianne Westman mfl. Senare kom Levin att flytta in sin gitarrtillverkning i byggnaden. För egen del är detta sinnebilden av förspilld potential! Det är faktiskt smått deprimerande när man tänker på vad fabriksområdet hade kunnat bli, och vad som byggdes istället.

 

Vykort över centrala Hisingen, 1997. Porslinsfabriken nere till höger (klicka för att förstora).

 

 

Att bo granne med en begynnande ruin, Herkulesgatan, 1998. Vore det inte för skylten hade man kunnat tro att detta fantastiska foto rörde sig om Belfast på 80-talet. Det kan för övrigt nämnas att militären vid åtminstone ett tillfälle hade infanteriövningar med tanks på området. Jag vill även minnas att det i den tidigare fabriken upphittades en död man i en soffa, som fått en yxa i huvudet. Mysigt. Foto: Tommy Rygielski

 

Bildkälla: Jesper Hallén

 

Bildkälla: Jesper Hallén

 

"Porslinsfabriken", hösten 2009. Foto: Bengt Werner

 

"City Living", som man så fint uttryckte det i reklamen. Bortsett från allt annat är förvisso glasväggarna med balkonger mellan huskropparna en fascinerande lösning. Bildkälla: Google Streetview (klicka för att förstora)

 

Externa effekter på omgivningen: I "Porslinsfabrikens" kölvatten kom bland annat ett fasadbyte tvärs över gatan. Detta var på många sätt en välkommen – om än halvhjärtad – förändring till det bättre, men i synnerhet bytet till enluftsfönster med fuskspröjs förtar helheten i jämförelse med det äldre fotografiet. Montage: Jesper Hallén

 

 

Östra Kvillebäcken: "6 minuter från Brunnsparken"

Om man ser bortom problembeskrivningen fanns det i området många små charmiga industribyggnader från omkring 1900-1950. När platsen under 1970-talet gjort sitt som industriområde, kom hyresnivåerna, ett allmänt förfall samt det centrala läget att möjliggöra etablering av vitt skilda typer av verksamheter och handel. I en fastighetsinventering från 2001 listade Stadsbyggnadskontoret ett 50-tal olika verksamheter i området, allt från försäljning av livsmedel till bilskrotar och -verkstäder till en turkisk förening och moské, till glasmästeri, sexshop, och ateljé mm.

Omvandlingen av Kvillebäcken skildras i bokform av kulturvetaren Catharina Thörn och fotografen Katarina Despotovic i Den urbana fronten från 2015. Även om vi kommer till lite olika slutsatser i vissa frågor är det på många sätt ett intressant tidsdokument, och boken innehåller många fina fotografier samt vardagliga berättelser från människor verksamma i stadsdelen. Författarna beskriver även hur företag som Wallenstam och NCC mfl börjar köpa upp fastigheter i området redan under 1980-talet i hopp om en framtida exploatering.

 

[quote]

 

Under 1990-talet diskuterades olika möjliga utvecklingsprojekt där en småskalig upprustning med utgångspunkt i de befintliga verksamheterna förordades. I utkast till planprogram talades det om att området skulle utvecklas utifrån visionen om en bärkraftig stad där olika företagstyper och verksamheter kunde växa. Att det fanns många fastighetsägare i området ansågs vara positivt och bädda för en tröghet i omvandlingstrycket, vilket sågs som en förutsättning för att en småföretagarkultur skulle kunna utvecklas. Inga planer gick dock i lås och området försattes i ett "permantetat provisorium" där flera hyresgäster under lång tid hade korttidskontrakt eller tillfälliga bygglov.

 

– Catharina Thörn och Katarina Despotovic, Den urbana fronten (2015)

 [/quote]

 

Vågmästareplatsen mot Backaplan 1965-66. I samband med att fisket gick dåligt tog min farfar sig i land, och flyttade in till stan (läs: Hisingen) med familjen för att driva en fiskaffär i Haga. När dessa punkthus på Virvelvindsgatan stod färdiga i slutet av 1950-talet, flyttade de in där efter några år i ett av landshövdingehusen på andra sidan Hjalmar Brantingsgatan. Det här var med andra ord min fars barndomskvarter. Foto: Ragnar Jacobsson (klicka för att förstora).

 

Vågmästareplatsen, 1968. Brunnsbo i bakgrunden. Foto: Lars-Ewe Nilsson (klicka för att förstora)

 

"Innan 1972". Notera de små byggnaderna i bakgrunden. Foto: Lars-Ewe Nilsson (klicka för att förstora)

 

Vy mot Vågmästareplatsen och Östra Kvillebäcken, 2007. Punktvis rivning, men innan totalsanering. Foto: Magnus Johansson (klicka för att förstora)

 

Gustaf Dalénsgatan, 1983. Det här var för mig länge måttstocken för – och sinnebilden av – en tråkig gata, som en sida tagen ur Denise Scott Browns och Robert Venturis "Learning from Las Vegas". Foto: Pelle Lindquist (klicka för att förtora)

 

Kvillebäcken med Backaplan i bakgrunden, 1978 (klicka för att förstora).

 

[quote]

 

Östra Kvillebäcken är ett centralt beläget område med brokigt innehåll. Området har många fastighetsägare och en blandning av små och stora byggnader med verksamheter och handel av olika slag. Delar av området ger i dag ett ovårdat och förfallet intryck med flera avrivna tomter. Samtidigt kan det upplevas som varierat och charmigt [min markering].

 [...]

Området ger ett skräpigt och ostädat intryck. Socialt sett är området av splittrad karaktär. Det finns gott om billiga lokaler vilket har lett till en ansamling av verksamheter som är beroende av såväl goda kommunikationer som låga hyror. Etniska föreningar, prylmarknader, bazarer, småverkstäder och MC-klubbar trängs med butiker, kontor, lunchrestauranger och ateljéer.

 

– Stadsbyggnadskontoret, program inför förnyelse av Östra Kvillebäcken, 2002. [/quote]

 

De gator som kantades av bebyggelse snarare än rivningstomter och biluppställning hade en särskild ruffig charm, med många mindre industribyggnader från 1900-talets första hälft. Det fanns förvisso också mer sentida plåtskjul samt mindre vackra tilläggsisoleringar, och innan rivningen även en närmast Mad Max-liknande fästningsartad byggnad prydd med taggtråd, som man nog gjorde bäst i att hålla sig undan från.

Det fanns givetvis också ett flertal second hand-butiker, som UFF och Myrorna, och en mängd olika andra typer av verksamheter. I de kvarvarande kvarteren norr om Färgfabriksgatan finns för övrigt fortfarande en mystisk antikaffär, där man förmodligen har störst chans i Göteborg att hitta en bur med en mogwai i.

 

[quote]

 

När det blev känt att Göteborgs stad planerade en total upprensning och rivning vid Vågmästareplatsen, reagerade personer ur ett kriminellt gäng i området. Enligt uppgifter till GP var det ett par män iförda ökända mc-västar som gick in på stadsbyggnadskontoret och begärde förlängt bygglov för sin lokal.

 

– utdrag ur artikel i Göteborgs-Posten, 2007. [/quote]

  

I folkmun och media kallades området ofta för Gazaremsan, men i ärlighetens namn var det inte den del som väl revs, och ersattes med Nya Kvillebäcken, utan kvarteren längre norrut som hade störst problem med grov kriminalitet. Där begicks ett flertal riktigt råa mord, bland annat ett där en man togs av daga med kofot. Tidningarna var heller inte sena med att rapportera om dessa återkommande våldsbrott.

 

Dubbelplusobra: omskrives helvis. Gamla Tuvevägen, Östra Kvillebäcken. Husen i bakgrunden norr om Färgfabriksgatan finns för övrigt kvar (tillsvidare åtminstone). Bildkälla: Jesper Hallén

 

I samband med att det begicks ytterligare ett våldsamt mord på Ångpannegatan, hade jag ett lägenhetskontrakt på gång ett hundratal meter bort. Det var det tredje brutala mordet på gatusträckningen det året, och denna gång var det en man som påträffats död liggandes på gatan, grovt misshandlad och svårt bränd.

 

[quote]

 

Ser ut som en bakgata i Bagdad (minus porrbutiken).

 

– användare på Flashback i en av mordtrådarna, 2007 [/quote]

 

Jag kom faktiskt att tacka nej till den lägenheten, trots skriande bostadsbrist. Att det under visningen luktade inpyrd rök och rullade abnormt stora dammtussar likt tumbleweeds på hallgolvet, bidrog inte heller till att stärka en begynnande hemkänsla. Femton år senare fann jag mig dock som spekulant på en bostadsrätt på samma gata ...

 

En tag som stått orörd sedan 1985: "Ett tecken på att området varit fullständigt oprioriterat, på lite gott och en del ont", beskrev Jesper Hallén det i Den fulfina staden.

 

Färgfabriksgatan, 1984: Kvarteren till vänster längs Gustaf Dalénsgatan och Gamla Tuvevägen (föregående foton), är rivna till förmån för Nya Kvillebäcken; bebyggelsen till höger finns kvar tillsvidare. Hade man inte kunnat spara åtminstone delar av den äldre bebyggelsen och kompletterat med bostäder som man nu gjort i Kungsstens industriområde? (Klicka för att förstora)

 

 Bergkvists åkeri, Långängen, 1947.

 

 

Före detta Bergkvists åkeri, Långängen. Foto: Marianne Carlsson (klicka för att förstora)

 

Gustaf Dalénsgatan före/efter: Man behöver nog se Nya Kvillebäcken som ett nödvändigt första steg till ett omdanat Backaplan; det är svårt att se att den nuvarande satsningen hade kunnat ske om frekvensen av grova våldsbrott, narkotikahandel mm runt Ångpannegatan och Kvillebäcken varit densamma idag som under 00-talet. Men när man väl fick bort de destruktiva elementen, så fick man även bort mycket av det som var positivt också. Foto: Pelle Evensen (klicka för att förstora)

 

Förhoppningsvis går man inte lika hårt fram när turen kommer till området nordväst om Backaplan. Där kan man se en positiv utveckling och livlig aktivitet i den kvarvarande äldre bebyggelsens verksamhetslokaler, särskilt sedan kvarteren i anslutning till Gustaf Dalénsgatan tillfört omkring 2000 nya lägenheter.

 

Totalsanering. Backaplan verkar i likhet med här Östra Kvillebäcken rivas i sin helhet. Kan vi få slippa liknande scenarier i framtiden? Bildkälla: Yimby Göteborg

 

På det stora hela blev Kvillebäcken ändå ganska bra, som ett trevande försök till att bygga ny kvartersstad efter åratal av modernistisk planering. Det hade onekligen blivit bättre idag eller om man hörsammat vår kritik, och det är minst sagt spridda skurar rent arkitektoniskt. Samtidigt har det trots allt inneburit ett enormt uppsving för omgivningen med satsningar som Kville saluhall (vinnare av Yimbypriset 2014) och etablering av nya restauranger och kaféer.

Utbudet på nya lokaler var dock tämligen snålt tilltaget längs huvudstråket Gustaf Dalénsgatan (och om detta tjatade vi oss till leda när det begav sig), med bara en i varje hörne samt några vid platsbildningar i anläggningens inre. Noteras bör dock att det sista kvarteret som byggdes längs gatan fick en lokal även på mitten. Ett självmant val från byggarens sida? Guldstjärna till den som tog det beslutet!

Färgfabriksgatan som kopplar till Backaplan – och den framtida stadskärnan – blev dock helt utan lokaler. På vår vår kritik av detaljplanen i detta avseende, svarade Stadsbyggnadskontorets tjänstemän, att avsaknaden av lokaler beror på att de bedömer att gatan ligger i utkanten av detaljplaneområdet ...

 

 

Backaplan: Future events such as these will affect you in the future!

 

The Jersey side of the river? En stadskärna tar form på Hisingen! Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora).

 

[quote]

 

Framtidens Backaplan är en del av Nordens största stadsutvecklingsprojekt och ett viktigt bidrag till utvecklingen av staden Göteborg. Framtidens Backaplan utformas för att bli en attraktiv plats att bo, arbeta och besöka – en kraftfull stadsdel med 7 000 nya bostäder, service, skolor, kontor, cityhandel, kulturhus, nöje, hotell, restauranger, gröna parker med mera.

 

Framtidens Backaplan (Skandia Fastigheter, Fastighets AB Balder Riksbyggen och KF Fastigheter) [/quote]

 

Backaplan blir Backastan. I informationsmaterialet dras paralleller mellan den nya stadsdelen och Linné, och det vore nog inte långsökt att se hur Brunnsbo kan bli en sorts motsvarighet till Nordostpassagen. Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora).

 

Beroende på hur barriäreffekterna i den kommande Kvilleleden och tågstationen hanteras, kommer det mentala avståndet till Brunnsbo kunna minskas avsevärt, och den nya spårvägsdragningen kommer sedan att knyta ihop Hisingen längs älvstranden till den planerade tunneln mellan Lindholmen och Stigbergstorget. Vi lever sannerligen i en stadsbyggnadsmässigt mycket intressant och händelserik tid!

 

Backavägen har uppenbarligen helt enorm potential. Lägg sedan till den framtida möjligheten att spårvägen dras vidare längs Litteraturgatan upp till Selma Lagerlöfs torg. Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora)

 

 

Slutsats:

Det är på många sätt glädjande att det byggs och satsas på Centrala Hisingen, men det är även uppenbart efter denna genomgång att samtliga av de tre diskuterade delområdena, Porslinsfabriken, Östra Kvillebäcken och nu Backaplan, är föremål för totalsanering. Kan vi hitta andra tillvägagångssätt? Kan äldre bebyggelse få finnas kvar i större utsträckning som något med värden i sig självt, som vittnar om historia och förankrar det nya på platsen rent gestaltningsmässigt, samt differentierar hyresnivåer mm?

Om nybyggnation utgår från totalsanering blir tröskeln avsevärt högre för att kunna eller våga satsa på obeprövade verksamheter och idéer. Risken är att man hamnar i en liknande situation som där Hollywood är i förhållande till reboots och uppföljare: produktionen har blivit så stor och kostsam att man måste ha in säkra intäkter, vilket leder till total utarmning av originalitet, och uteslutande till mjölkning av det redan etablerade snarare än en vilja till någon form av risktagande eller försök till nyskapande.

 

 

Stadsvandringen

Så kastas vi åter till dagens Backaplan och diskbänkssrealismen. Hulter uppmanade de huvudsakligen socialdemokratiska vandringsdeltagarna vid upprepade tillfällen att försöka se de nya gatudragningarna och huskropparna framför sig, även om det kan tyckas svårt. Jag noterade även hur han sålde in linjen med klassisk arkitektur (men inte helt utan visst motstånd från några vandringsdeltagare), och beskrev pedagogiskt hur många av gårdarna kommer att hamna ett våningsplan upp på grund av lokaler för handel i bottenplan. Det kommer verkligen att bli en markant skillnad jämfört med dagsläget!

 

Finns det plats för institutioner som Flintston [sic!] på Framtidens Backaplan?

 

Det enda som fattades var väl en Monster-energidryck.

 

Den här gatan kommer att försvinna till förmån för ett av de nya kvarteren.

 

Det är så här jag kommer att minnas det.

 

Det är för övrigt märkligt att tänka sig att McDonalds inte längre finns kvar bredvid Stadium. Eller Mats Sport som jag fortfarande kommer på mig själv med att säga.

 

Stor&Liten var en favorit, och där köpte man ett och annat Nintendo-spel. Där på parkeringen backade för övrigt en bil över min fars stackars fot, medan han bar ut den skrymmande kartongen till en Kettcar trampbil, som jag skulle få till mycket glädje. Paketet for upp i luften, medan bilen fortsatte backa över honom samtidigt som min mor förtvivlat försökte påkalla förarens uppmärksamhet genom att hysteriskt drämma en blomsterbukett (?) på vindrutan! Men leksaksaffärens logotype var fin, ritad av Lasse Åberg.

 

 

 

Vid Kvillebäcken. Hulter lotsade oss tålmodigt genom det framtida Backaplan.

 

Färgfabriksgatan. När det begav sig lyfte Yimby fram upprepad kritik mot hanteringen av denna gata i planen för Östra Kvillebäcken. Vid sidan av den uppluckrade kvartersstrukturen ifrågasatte vi i synnerhet hur detta stråk, som ansluter till Backaplan, den framtida stadskärnan, via en bro över Kvillebäcken, lämnades helt utan några som helst lokaler i bottenvåningen. Från planerarnas håll angavs som skäl till detta att "gatan ligger i utkanten av detaljplaneområdet" och att resultatet trots allt ändå rörde sig om blandstad sett till stadsdelsnivå; det är ett svar som etsat sig fast i mitt minne då utkanten av detaljplaneområdet råkade ligga precis mitt i en befintlig stadsmiljö. Idag kan vi dock se hur stadslivet blomstrar i det äldre beståndet på andra sidan gatan, medan de nya husens gatuplan är fullständigt livlöst, och kommer så vara så länge de står där.

 

Man får verkligen intrycket av att Backaplan sjunger på sista versen ...

 

En kompis pappa hette Gunnar, och han hade givetvis en käck sådan Galne Gunnar-keps. 

 

Förlåt, men jag kan ju inte gärna låta bli.

 

Ständigt närvarande. Lugburz, som orcherna kallar det.

 

Konstverk eller De tre små grisarna?

 

Idag tar vägen en sväng vid bilverkstaden, i framtiden blir det en gata rakt igenom. I Sibas lokaler huserar numera Jula. Jag kommer osökt att tänka på den närmast surrealistiska kidnappningen av Fabian Bengtsson.

 

Någon har i förmodad desperation försökt ingjuta en smula kärlek på platsen. Det hjälpte föga.

 

När vi kom gåendes här var det en vandringsdeltagare som tipsade mig om att det fanns ett showroom för Backaplan inne på Coop. Det var jag ju tvungen att kolla in på vägen hem. Tack för tipset!

 

Här börjar vi komma bort till de nya kvarter dit Coop skall flytta.

 

Det är omfattande ytor det rör sig om. Arödsberget i bakgrunden.

 

Härliga fönsterpartier. En av de äldre tegelbyggnader som sannolikt grävskoporna kommer att sätta tänderna i. Jag kommer att sakna lampbutikens gavelparti.

 

Backa 3, ombyggt enligt konceptet: "Utmaningen låg i att förvandla ett 70-talshus till ett 2020-hus både arkitektoniskt och byggnadstekniskt och resultatet blev precis som önskat, helt enligt det koncept vi har tagit fram för Backaplan."

 

Tidsresa: Tack och lov för möjligheten att gå tillbaka i Google Streetview (klicka för att förstora)!

 

Man hade kunnat tro att det var vid den Mexikanska gränsen.

 

Hulter försäkrar oss om att den krokiga vägdragningen bara är tillfällig.

 

Déjà vu från Öckerö kommuns hantering av skärgården.

 

Det ser lovande ut!

 

Det mentala avståndet är fortsatt stort.

 

Brunnsbo kommer att få ett avsevärt mer centralt läge än idag genom den omedelbara närheten till vad som sker på Backaplan, den framtida tågstationen och den kommande spårvägsdragningen.

 

Högkultur

 

Här på utanför Biltema slutade den officiella vandringen. De rutinerade socialdemokraterna i Backakretsen bjöd på kaffe ur rosdekorerade pappmuggar med gifflar till ur bagageluckan på en parkerad bil. Tack för en trevlig stadsvandring! Här någonstans dök det upp många funderingar i mitt huvud, som jag känt mig manad att bena ut i detta inlägg.

 

 

Vägen tillbaka

 

Åter mot Hjalmar Brantingsplatsen.

 

Efter en stunds letande fann jag utställningen om framtidens Backaplan.

 

Det kan vara värt ett besök om man befinner sig i närheten.

 

En hängiven maratonuttolkare av Jan Johanssons kända melodi.

 

Väl tillbaka på Hjalmar Brantingsplatsen ljöd fortfarande Här kommer Pippi Långstrump från keyboarden, men han hade nu fastnat i vinkelvolten och kommit in i ett sorts maniskt, jazzinspirerat evighetssolo. På andra sidan Pressbyrån hade det dock tillkommit en väckelsepredikant, som från sin högtalare manade folket till omvändelse på afrikansk engelska. Omedvetna om varandra uppstod mellan dem en helt osannolik och fullständigt surrealistisk synergi mellan musiken och rösten, som om de repeterat tillsammans. "Bara på Hisingen", tänkte jag i mitt stilla sinne.

Att både sökt sig just hit för sina respektive ärenden är dock knappast en slump, utan vittnar om platsens befintliga urbana kvaliteter, och om de stora flöden av människor som redan passerar här via kollektivtrafiken. Det känns verkligen som ett självklart steg att fånga upp och stärka dessa befintliga stråk med en kompletterande stadsmiljö, även om man kan ha synpunkter på hur det sker.

Adjö Backaplan, välkommen Backastan!

 

[infobox]Inlägget diskuteras i facebookgruppen Yimby Göteborg: Länk.[/infobox]


Uthyrningsdel
21 April 15:51 av Gregor Fulemark
Spamanvändare?
15 Desember 2021 13:42 av Erik Westberg
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 2020 18:38 av Mårten Landström

Reflektioner kring Backaplan efter en stadsvandring med Socialdemokraterna

Folk i rörelse. Vi var ett trettiotal intresserade som möttes upp på Hjalmar Brantingsplatsen (passande nog) för att titta närmare på planerna. I bakgrunden ljöd en gatumusikants frenetiskt malande keyboardversion av Här kommer Pippi Långstrump.

 

Lyckligtvis hade sossarna egna ljudmässiga resurser att uppbringa.

 

En annan intressant aspekt är att Socialdemokraterna i Göteborg – partiet som på många sätt krokade arm med funktionalismen, och som de flesta nog snarare intuitivt förknippar med miljonprogrammet än Vitruvius – numera gjort en helomvändning och driver en linje där traditionell arkitektur och kvartersstad uppmuntras; det är också en uttrycklig målsättning att delar av den framväxande stadsdelen vid Backaplan skall utformas i "klassisk" stil.

Detta pågående skifte mot mer av förmodernistiskt inspirerad arkitektur och stadsbyggnad har minst sagt skapat kontrovers i såväl dags- som fackpressen genom veritabla följetonger av debattartiklar, och det har som bekant även uppmärksammats i ett tv-program på SVT. Man får nog tolka det som att det funnits ett uppdämt behov av att kommentera, problematisera, glädjas åt, ängslas eller förfasas över denna utveckling, och att alla som är värda sitt salt i någon mån sannolikt gjort det.

Innan vi går in närmare på stadsvandringen och framtidens Backaplan, skall vi dock först försöka sätta detta omfattande projekt i ett sammanhang. Om man främst är intresserad av bilderna från vandringen kan man därför med fördel skrolla ned mot mitten av sidan.

 

 

En blick bakåt och mot vad som komma skall

Vandringen berörde i huvudsak framtiden, hur gatorna skall gå, hur kvarteren skall ligga och hur bra allt kommer att bli. Men jag kom i hög utsträckning även att fundera över förändringen i området – på gott och ont – bara under min livstid, vilka byggnader som rivits, vilka affärer som kommit och gått. Hur Hisingen gått från "fel sida älven" till en plats av otrolig stadsutveckling.

Backaplan är en plats som sett vågor av kontrastrika omvandlingar, och som på relativt kort tid gått från ett pastoralt landskap med inslag av industrietableringar till ett stort handelsområde, och nu en kommande stadskärna givet det centrala läget. Rent innehållsligt i modern tid spänner den från Sängjättens glättiga jingel till den tragiska Backabranden 1998, där 63 ungdomar bragtes om livet och hundratals skadades. Det är också en plats som är så vardaglig och självklar att man knappt tänker på den.

Utsikt mot nordost från Ramberget, 1922: Till höger Kvillebäcksskolan, Porslinsfabriken och Göta älv; till vänster Brämaregårdens landshövdingehusbebyggelse och nuvarande Backaplan (klicka för att förstora).

 

Kassaskåpsfabriken, Tingstadsvassen, 1938: Kvillebäcken i överkant, Backavägen nedtill, som i likhet med vägen till Tuve varit stenlagd.

 

Kvillebäcken och Backaplan, 1960. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

Före stormarknadsetableringen: Hjalmar Brantingsplatsen 1961, kassaskåpsfabriken överst till höger. (Mycket av inläggets historiska bildmaterial kommer ursprungligen från gruppen Gamla foton från det Goda Hisingslandet, en sida som varmt rekommenderas! Klicka för att förstora.)

 

Stor-EPA: "1969 öppnade EPA stormarknad på Backaplan! Vi var närmare 400 hundra som jobbade där då! Många deltidare! 42 kassor! Va roligt det var, fin kamratanda!" – Barbro

 

EPA blev Bra Stormarknad, och efter det Bra och Wessels genom en sammanslagning 1977. "Obs! Bättre än bra" lät det i Kooperativa förbundets reklam för den egna kedjan Obs!, vilket fick till svar "Bra mycket bättre!" från konkurrenten. Efter detta tog det dock enligt uppgift inte lång tid förrän det kort och gott hette B&W. 1992 köptes så B&W upp av KF, och blev ett decennium senare Coop-Forum. Gamla Stor-EPA står med andra ord kvar 54 år senare tills Coops nybygge är klart borta vid Backavägen.

 

Kvillebäcken och Backaplan, 1975. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

B&W Stormarknad, 1984 (klicka för att förstora).

 


Kvillebäcken och Backaplan, 1998: För att ge en bild av området innan Östra Kvillebäckens punktvisa rivning och totalsanering, samt den begynnande rivningen på Backaplan, har jag pusslat ihop delar av halvgamla ortofoton från ett material som täcker hela staden. Bildkälla: ZIP-filer från Göteborgs stad (klicka för att förstora).

 

Nya Kvillebäcken och Backaplan i väntan på exploatering. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

Mycket är sig ännu likt på Backaplan (klicka för marginell förstoring).

 

Extreme makeover. I likhet med Nya Kvillebäcken (till vänster) ser det inte ut som att något alls blir kvar av det gamla Backaplan heller. Det känns lite synd, men är å andra sidan förståeligt: planen är en enorm satsning som kommer att generera ojämförligt fler nya värden än i nuläget, samtidigt som handelsfunktionen bibehålls. Det finns med andra ord stora materiella och ekonomiska intressen investerade i projektet, och då får annat artigt maka på sig. På ett personligt plan kommer jag dock att sakna delar när allting görs nytt. Bildkälla: Framtidens Backaplan. (Klicka för att förstora)

 

 

Stadsomvandling

För att få ett grepp om den period av oerhörd stadsutveckling som präglar dagens Göteborg, och i detta fall centrala Hisingen, där det sker en omfattande utbyggnad, kan vi lämpligen kontrastera visionsbilden för Backaplan ovan med följande utsaga för lite drygt ett decennium sedan:

 

[quote]

 

Varenda morgon åker jag in till stan över Hisingen. Jag bodde fyra år i Los Angeles, men en sådan slum som det ligger nere vid Vågmästarplatsen såg jag aldrig till. Den här stan kommer aldrig att förändras [min markering].

 

– reklambyråkille i 35-årsåldern citerad ur Jan Jörnmarks krönika om Centrala Hisingen och gentrifieringen från 2010. [/quote]

 

På ett plan kan vi börja med att konstatera att påståendet blivit falsifierat, för det har redan skett en omfattande byggnation bara i närområdet kring Vågmästareplatsen med Östra Kvillebäcken, vid Porslinsfabriken och punktvis omkring Brämaregården samt upp mot Lundbybadet (för att inte tala om vad som sker på Lindholmen längre bort, och som är omöjligt att missa). På ett annat plan hade han rätt, och stadens förhållande till totalsanering har tydligen inte förändrats nämnvärt, utan man ångar på gång efter annan som vore det 1960 i Göta Lejons och Louis Campanellos anda.

 

 

Totalsanering och anläggningar

I likhet med Porslinsfabriken och Östra Kvillebäcken ser Backaplan ut att rivas i sin helhet. Resultatet av ett sådant förhållningssätt tenderar att få karaktär av anläggning, som om en färdig stadsdel där alla byggnader är i samma ålder dimper ner på en eftermiddag snarare än växer fram organiskt över tid.

Vi kan kontrastera detta förhållningssätt till hur Jane Jacobs träffande uttryckte behovet av äldre byggnader genom formuleringen "nya idéer kräver gamla byggnader", vilket här skall förstås som vikten av en förekomst av hus och verksamhetslokaler i olika ålder och skick för nya företagsetableringar, dvs med avseende på överkomlighetsgrad ekonomiskt snarare än stilmässigt utseende. Nya byggnader å sin sida reproducerar enligt Jacobs gamla idéer, och är främst gångbara för redan etablerade verksamheter, vilket leder till ett upprätthållande av status quo.

Det finns naturligtvis ingen nödvändig motsättning här mellan funktion och skönhet, och äldre bebyggelse uppskattas ofta för rent gestaltnings-, material- och hantverksmässiga värden såväl som kvaliteter i skala och variationsrikedom med utgångspunkt i en gående människas hastighet (se Jan Gehl resonemang om gestaltning i 5 km/h kontra 60 km/h); brottet med det gamla sker uppenbarligen på många olika nivåer vid rivning, men det är lätt att missa de mer ekonomiska aspekterna till förmån för de påtagliga förändringarna i hur det ser ut.

Men hur blir det med befintliga aktörer när ett nytt kostnadsläge infinner sig i det nya? Ett till synes föredömligt exempel är hur Akbars chark kunde flytta in i saluhallen vid Vågmästareplatsen i samband med rivningen av den äldre lokalen.

 

[quote]

 

Synd att dom inte rev alla dom gamla sletna landshövdingehusen här i Kville  ... Jag älskar framtiden!

 

– Tjej vid Kvilletorget i oväntad provokation apropå Kjellbergs oformliga plåthus ("framtidens material") från sent 1970-tal.[/quote]

 

Totalsaneringen rubbar onekligen stadens normala förändringsprocesser, och skulle kunna liknas med skillnaden i växt- och djurliv om man kalhugger en uppväxt naturskog och ersätter med en monokultur av typ granåker. Se Nya Masthugget för ett illustrerande exempel på hur vi rev upp gatustrukturen och ersatte ett potentiellt göteborgskt Montemartre med en bostadsanläggning som, enligt arkitekten, reminiscerade en bohuslänsk granitklippa. Mer rättvist skulle man nog kunna tala om en fördämning mellan långgatorna och den kvarvarande bebyggelsen i Övre Masthugget.

Samtidigt har de omfattande och okänsliga rivningarna i Göteborg, under efterkrigstiden och framåt, starkt bidragit till den motreaktion som vill förhindra all form av förändring, även där denna vore befogad. Från det ena diket, där man likt Le Corbusier och författarna till acceptera ansåg arkitekturen blott som en industrialiserad bruksvara, och att staden skulle byggas på nytt av varje generation, till det dike där ingenting får rivas. Nåde den som så rör ens ett betongelement från miljonprogrammet!

 

 

Porslinsfabriken

Man skulle med rätta kunna argumentera för att den ursprungliga Porslinsfabriken var just en anläggning, men samtidigt hade dagens introverta bostadsenklav blivit oändligt mer intressant om man behållit åtminstone delar av den äldre tegelbebyggelsen.

Men i detta fall blev det väl tyvärr så, som Jan Jörnmark många gånger påpekat i sitt arbete om övergivna platser, att man bevarade ett förfall genom att i all välmening försöka förhindra en rivning. Jag skulle vilja tro att detta hade hanterats annorlunda idag, och att intresset för den äldre bebyggelsen och dess många kvaliteter nu är större.

 

Porslinsfabriken, 1935: Upphovsplatsen till servisen Gröna Anna, som kom att bli en riktig långkörare i olika tappningar. Till dessa lokaler flyttade Rörstrand sin porslinstillverkning från Stockholm 1914. Fabriken stängdes sedan 1941 då man successivt flyttat över produktionen till Lidköping, där man för övrigt fick en guldålder med formgivare som Hertha Bengtson, Gunnar Nylund, Carl-Harry Stålhane, Marianne Westman mfl. Senare kom Levin att flytta in sin gitarrtillverkning i byggnaden. För egen del är detta sinnebilden av förspilld potential! Det är faktiskt smått deprimerande när man tänker på vad fabriksområdet hade kunnat bli, och vad som byggdes istället.

 

Vykort över centrala Hisingen, 1997. Porslinsfabriken nere till höger (klicka för att förstora).

 

 

Att bo granne med en begynnande ruin, Herkulesgatan, 1998. Vore det inte för skylten hade man kunnat tro att detta fantastiska foto rörde sig om Belfast på 80-talet. Det kan för övrigt nämnas att militären vid åtminstone ett tillfälle hade infanteriövningar med tanks på området. Jag vill även minnas att det i den tidigare fabriken upphittades en död man i en soffa, som fått en yxa i huvudet. Mysigt. Foto: Tommy Rygielski

 

Bildkälla: Jesper Hallén

 

Bildkälla: Jesper Hallén

 

"Porslinsfabriken", hösten 2009. Foto: Bengt Werner

 

"City Living", som man så fint uttryckte det i reklamen. Bortsett från allt annat är förvisso glasväggarna med balkonger mellan huskropparna en fascinerande lösning. Bildkälla: Google Streetview (klicka för att förstora)

 

Externa effekter på omgivningen: I "Porslinsfabrikens" kölvatten kom bland annat ett fasadbyte tvärs över gatan. Detta var på många sätt en välkommen – om än halvhjärtad – förändring till det bättre, men i synnerhet bytet till enluftsfönster med fuskspröjs förtar helheten i jämförelse med det äldre fotografiet. Montage: Jesper Hallén

 

 

Östra Kvillebäcken: "6 minuter från Brunnsparken"

Om man ser bortom problembeskrivningen fanns det i området många små charmiga industribyggnader från omkring 1900-1950. När platsen under 1970-talet gjort sitt som industriområde, kom hyresnivåerna, ett allmänt förfall samt det centrala läget att möjliggöra etablering av vitt skilda typer av verksamheter och handel. I en fastighetsinventering från 2001 listade Stadsbyggnadskontoret ett 50-tal olika verksamheter i området, allt från försäljning av livsmedel till bilskrotar och -verkstäder till en turkisk förening och moské, till glasmästeri, sexshop, och ateljé mm.

Omvandlingen av Kvillebäcken skildras i bokform av kulturvetaren Catharina Thörn och fotografen Katarina Despotovic i Den urbana fronten från 2015. Även om vi kommer till lite olika slutsatser i vissa frågor är det på många sätt ett intressant tidsdokument, och boken innehåller många fina fotografier samt vardagliga berättelser från människor verksamma i stadsdelen. Författarna beskriver även hur företag som Wallenstam och NCC mfl börjar köpa upp fastigheter i området redan under 1980-talet i hopp om en framtida exploatering.

 

[quote]

 

Under 1990-talet diskuterades olika möjliga utvecklingsprojekt där en småskalig upprustning med utgångspunkt i de befintliga verksamheterna förordades. I utkast till planprogram talades det om att området skulle utvecklas utifrån visionen om en bärkraftig stad där olika företagstyper och verksamheter kunde växa. Att det fanns många fastighetsägare i området ansågs vara positivt och bädda för en tröghet i omvandlingstrycket, vilket sågs som en förutsättning för att en småföretagarkultur skulle kunna utvecklas. Inga planer gick dock i lås och området försattes i ett "permantetat provisorium" där flera hyresgäster under lång tid hade korttidskontrakt eller tillfälliga bygglov.

 

– Catharina Thörn och Katarina Despotovic, Den urbana fronten (2015)

 [/quote]

 

Vågmästareplatsen mot Backaplan 1965-66. I samband med att fisket gick dåligt tog min farfar sig i land, och flyttade in till stan (läs: Hisingen) med familjen för att driva en fiskaffär i Haga. När dessa punkthus på Virvelvindsgatan stod färdiga i slutet av 1950-talet, flyttade de in där efter några år i ett av landshövdingehusen på andra sidan Hjalmar Brantingsgatan. Det här var med andra ord min fars barndomskvarter. Foto: Ragnar Jacobsson (klicka för att förstora).

 

Vågmästareplatsen, 1968. Brunnsbo i bakgrunden. Foto: Lars-Ewe Nilsson (klicka för att förstora)

 

"Innan 1972". Notera de små byggnaderna i bakgrunden. Foto: Lars-Ewe Nilsson (klicka för att förstora)

 

Vy mot Vågmästareplatsen och Östra Kvillebäcken, 2007. Punktvis rivning, men innan totalsanering. Foto: Magnus Johansson (klicka för att förstora)

 

Gustaf Dalénsgatan, 1983. Det här var för mig länge måttstocken för – och sinnebilden av – en tråkig gata, som en sida tagen ur Denise Scott Browns och Robert Venturis "Learning from Las Vegas". Foto: Pelle Lindquist (klicka för att förtora)

 

Kvillebäcken med Backaplan i bakgrunden, 1978 (klicka för att förstora).

 

[quote]

 

Östra Kvillebäcken är ett centralt beläget område med brokigt innehåll. Området har många fastighetsägare och en blandning av små och stora byggnader med verksamheter och handel av olika slag. Delar av området ger i dag ett ovårdat och förfallet intryck med flera avrivna tomter. Samtidigt kan det upplevas som varierat och charmigt [min markering].

 [...]

Området ger ett skräpigt och ostädat intryck. Socialt sett är området av splittrad karaktär. Det finns gott om billiga lokaler vilket har lett till en ansamling av verksamheter som är beroende av såväl goda kommunikationer som låga hyror. Etniska föreningar, prylmarknader, bazarer, småverkstäder och MC-klubbar trängs med butiker, kontor, lunchrestauranger och ateljéer.

 

– Stadsbyggnadskontoret, program inför förnyelse av Östra Kvillebäcken, 2002. [/quote]

 

De gator som kantades av bebyggelse snarare än rivningstomter och biluppställning hade en särskild ruffig charm, med många mindre industribyggnader från 1900-talets första hälft. Det fanns förvisso också mer sentida plåtskjul samt mindre vackra tilläggsisoleringar, och innan rivningen även en närmast Mad Max-liknande fästningsartad byggnad prydd med taggtråd, som man nog gjorde bäst i att hålla sig undan från.

Det fanns givetvis också ett flertal second hand-butiker, som UFF och Myrorna, och en mängd olika andra typer av verksamheter. I de kvarvarande kvarteren norr om Färgfabriksgatan finns för övrigt fortfarande en mystisk antikaffär, där man förmodligen har störst chans i Göteborg att hitta en bur med en mogwai i.

 

[quote]

 

När det blev känt att Göteborgs stad planerade en total upprensning och rivning vid Vågmästareplatsen, reagerade personer ur ett kriminellt gäng i området. Enligt uppgifter till GP var det ett par män iförda ökända mc-västar som gick in på stadsbyggnadskontoret och begärde förlängt bygglov för sin lokal.

 

– utdrag ur artikel i Göteborgs-Posten, 2007. [/quote]

  

I folkmun och media kallades området ofta för Gazaremsan, men i ärlighetens namn var det inte den del som väl revs, och ersattes med Nya Kvillebäcken, utan kvarteren längre norrut som hade störst problem med grov kriminalitet. Där begicks ett flertal riktigt råa mord, bland annat ett där en man togs av daga med kofot. Tidningarna var heller inte sena med att rapportera om dessa återkommande våldsbrott.

 

Dubbelplusobra: omskrives helvis. Gamla Tuvevägen, Östra Kvillebäcken. Husen i bakgrunden norr om Färgfabriksgatan finns för övrigt kvar (tillsvidare åtminstone). Bildkälla: Jesper Hallén

 

I samband med att det begicks ytterligare ett våldsamt mord på Ångpannegatan, hade jag ett lägenhetskontrakt på gång ett hundratal meter bort. Det var det tredje brutala mordet på gatusträckningen det året, och denna gång var det en man som påträffats död liggandes på gatan, grovt misshandlad och svårt bränd.

 

[quote]

 

Ser ut som en bakgata i Bagdad (minus porrbutiken).

 

– användare på Flashback i en av mordtrådarna, 2007 [/quote]

 

Jag kom faktiskt att tacka nej till den lägenheten, trots skriande bostadsbrist. Att det under visningen luktade inpyrd rök och rullade abnormt stora dammtussar likt tumbleweeds på hallgolvet, bidrog inte heller till att stärka en begynnande hemkänsla. Femton år senare fann jag mig dock som spekulant på en bostadsrätt på samma gata ...

 

En tag som stått orörd sedan 1985: "Ett tecken på att området varit fullständigt oprioriterat, på lite gott och en del ont", beskrev Jesper Hallén det i Den fulfina staden.

 

Färgfabriksgatan, 1984: Kvarteren till vänster längs Gustaf Dalénsgatan och Gamla Tuvevägen (föregående foton), är rivna till förmån för Nya Kvillebäcken; bebyggelsen till höger finns kvar tillsvidare. Hade man inte kunnat spara åtminstone delar av den äldre bebyggelsen och kompletterat med bostäder som man nu gjort i Kungsstens industriområde? (Klicka för att förstora)

 

 Bergkvists åkeri, Långängen, 1947.

 

 

Före detta Bergkvists åkeri, Långängen. Foto: Marianne Carlsson (klicka för att förstora)

 

Gustaf Dalénsgatan före/efter: Man behöver nog se Nya Kvillebäcken som ett nödvändigt första steg till ett omdanat Backaplan; det är svårt att se att den nuvarande satsningen hade kunnat ske om frekvensen av grova våldsbrott, narkotikahandel mm runt Ångpannegatan och Kvillebäcken varit densamma idag som under 00-talet. Men när man väl fick bort de destruktiva elementen, så fick man även bort mycket av det som var positivt också. Foto: Pelle Evensen (klicka för att förstora)

 

Förhoppningsvis går man inte lika hårt fram när turen kommer till området nordväst om Backaplan. Där kan man se en positiv utveckling och livlig aktivitet i den kvarvarande äldre bebyggelsens verksamhetslokaler, särskilt sedan kvarteren i anslutning till Gustaf Dalénsgatan tillfört omkring 2000 nya lägenheter.

 

Totalsanering. Backaplan verkar i likhet med här Östra Kvillebäcken rivas i sin helhet. Kan vi få slippa liknande scenarier i framtiden? Bildkälla: Yimby Göteborg

 

På det stora hela blev Kvillebäcken ändå ganska bra, som ett trevande försök till att bygga ny kvartersstad efter åratal av modernistisk planering. Det hade onekligen blivit bättre idag eller om man hörsammat vår kritik, och det är minst sagt spridda skurar rent arkitektoniskt. Samtidigt har det trots allt inneburit ett enormt uppsving för omgivningen med satsningar som Kville saluhall (vinnare av Yimbypriset 2014) och etablering av nya restauranger och kaféer.

Utbudet på nya lokaler var dock tämligen snålt tilltaget längs huvudstråket Gustaf Dalénsgatan (och om detta tjatade vi oss till leda när det begav sig), med bara en i varje hörne samt några vid platsbildningar i anläggningens inre. Noteras bör dock att det sista kvarteret som byggdes längs gatan fick en lokal även på mitten. Ett självmant val från byggarens sida? Guldstjärna till den som tog det beslutet!

Färgfabriksgatan som kopplar till Backaplan – och den framtida stadskärnan – blev dock helt utan lokaler. På vår vår kritik av detaljplanen i detta avseende, svarade Stadsbyggnadskontorets tjänstemän, att avsaknaden av lokaler beror på att de bedömer att gatan ligger i utkanten av detaljplaneområdet ...

 

 

Backaplan: Future events such as these will affect you in the future!

 

The Jersey side of the river? En stadskärna tar form på Hisingen! Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora).

 

[quote]

 

Framtidens Backaplan är en del av Nordens största stadsutvecklingsprojekt och ett viktigt bidrag till utvecklingen av staden Göteborg. Framtidens Backaplan utformas för att bli en attraktiv plats att bo, arbeta och besöka – en kraftfull stadsdel med 7 000 nya bostäder, service, skolor, kontor, cityhandel, kulturhus, nöje, hotell, restauranger, gröna parker med mera.

 

Framtidens Backaplan (Skandia Fastigheter, Fastighets AB Balder Riksbyggen och KF Fastigheter) [/quote]

 

Backaplan blir Backastan. I informationsmaterialet dras paralleller mellan den nya stadsdelen och Linné, och det vore nog inte långsökt att se hur Brunnsbo kan bli en sorts motsvarighet till Nordostpassagen. Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora).

 

Beroende på hur barriäreffekterna i den kommande Kvilleleden och tågstationen hanteras, kommer det mentala avståndet till Brunnsbo kunna minskas avsevärt, och den nya spårvägsdragningen kommer sedan att knyta ihop Hisingen längs älvstranden till den planerade tunneln mellan Lindholmen och Stigbergstorget. Vi lever sannerligen i en stadsbyggnadsmässigt mycket intressant och händelserik tid!

 

Backavägen har uppenbarligen helt enorm potential. Lägg sedan till den framtida möjligheten att spårvägen dras vidare längs Litteraturgatan upp till Selma Lagerlöfs torg. Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora)

 

 

Slutsats:

Det är på många sätt glädjande att det byggs och satsas på Centrala Hisingen, men det är även uppenbart efter denna genomgång att samtliga av de tre diskuterade delområdena, Porslinsfabriken, Östra Kvillebäcken och nu Backaplan, är föremål för totalsanering. Kan vi hitta andra tillvägagångssätt? Kan äldre bebyggelse få finnas kvar i större utsträckning som något med värden i sig självt, som vittnar om historia och förankrar det nya på platsen rent gestaltningsmässigt, samt differentierar hyresnivåer mm?

Om nybyggnation utgår från totalsanering blir tröskeln avsevärt högre för att kunna eller våga satsa på obeprövade verksamheter och idéer. Risken är att man hamnar i en liknande situation som där Hollywood är i förhållande till reboots och uppföljare: produktionen har blivit så stor och kostsam att man måste ha in säkra intäkter, vilket leder till total utarmning av originalitet, och uteslutande till mjölkning av det redan etablerade snarare än en vilja till någon form av risktagande eller försök till nyskapande.

 

 

Stadsvandringen

Så kastas vi åter till dagens Backaplan och diskbänkssrealismen. Hulter uppmanade de huvudsakligen socialdemokratiska vandringsdeltagarna vid upprepade tillfällen att försöka se de nya gatudragningarna och huskropparna framför sig, även om det kan tyckas svårt. Jag noterade även hur han sålde in linjen med klassisk arkitektur (men inte helt utan visst motstånd från några vandringsdeltagare), och beskrev pedagogiskt hur många av gårdarna kommer att hamna ett våningsplan upp på grund av lokaler för handel i bottenplan. Det kommer verkligen att bli en markant skillnad jämfört med dagsläget!

 

Finns det plats för institutioner som Flintston [sic!] på Framtidens Backaplan?

 

Det enda som fattades var väl en Monster-energidryck.

 

Den här gatan kommer att försvinna till förmån för ett av de nya kvarteren.

 

Det är så här jag kommer att minnas det.

 

Det är för övrigt märkligt att tänka sig att McDonalds inte längre finns kvar bredvid Stadium. Eller Mats Sport som jag fortfarande kommer på mig själv med att säga.

 

Stor&Liten var en favorit, och där köpte man ett och annat Nintendo-spel. Där på parkeringen backade för övrigt en bil över min fars stackars fot, medan han bar ut den skrymmande kartongen till en Kettcar trampbil, som jag skulle få till mycket glädje. Paketet for upp i luften, medan bilen fortsatte backa över honom samtidigt som min mor förtvivlat försökte påkalla förarens uppmärksamhet genom att hysteriskt drämma en blomsterbukett (?) på vindrutan! Men leksaksaffärens logotype var fin, ritad av Lasse Åberg.

 

 

 

Vid Kvillebäcken. Hulter lotsade oss tålmodigt genom det framtida Backaplan.

 

Färgfabriksgatan. När det begav sig lyfte Yimby fram upprepad kritik mot hanteringen av denna gata i planen för Östra Kvillebäcken. Vid sidan av den uppluckrade kvartersstrukturen ifrågasatte vi i synnerhet hur detta stråk, som ansluter till Backaplan, den framtida stadskärnan, via en bro över Kvillebäcken, lämnades helt utan några som helst lokaler i bottenvåningen. Från planerarnas håll angavs som skäl till detta att "gatan ligger i utkanten av detaljplaneområdet" och att resultatet trots allt ändå rörde sig om blandstad sett till stadsdelsnivå; det är ett svar som etsat sig fast i mitt minne då utkanten av detaljplaneområdet råkade ligga precis mitt i en befintlig stadsmiljö. Idag kan vi dock se hur stadslivet blomstrar i det äldre beståndet på andra sidan gatan, medan de nya husens gatuplan är fullständigt livlöst, och kommer så vara så länge de står där.

 

Man får verkligen intrycket av att Backaplan sjunger på sista versen ...

 

En kompis pappa hette Gunnar, och han hade givetvis en käck sådan Galne Gunnar-keps. 

 

Förlåt, men jag kan ju inte gärna låta bli.

 

Ständigt närvarande. Lugburz, som orcherna kallar det.

 

Konstverk eller De tre små grisarna?

 

Idag tar vägen en sväng vid bilverkstaden, i framtiden blir det en gata rakt igenom. I Sibas lokaler huserar numera Jula. Jag kommer osökt att tänka på den närmast surrealistiska kidnappningen av Fabian Bengtsson.

 

Någon har i förmodad desperation försökt ingjuta en smula kärlek på platsen. Det hjälpte föga.

 

När vi kom gåendes här var det en vandringsdeltagare som tipsade mig om att det fanns ett showroom för Backaplan inne på Coop. Det var jag ju tvungen att kolla in på vägen hem. Tack för tipset!

 

Här börjar vi komma bort till de nya kvarter dit Coop skall flytta.

 

Det är omfattande ytor det rör sig om. Arödsberget i bakgrunden.

 

Härliga fönsterpartier. En av de äldre tegelbyggnader som sannolikt grävskoporna kommer att sätta tänderna i. Jag kommer att sakna lampbutikens gavelparti.

 

Backa 3, ombyggt enligt konceptet: "Utmaningen låg i att förvandla ett 70-talshus till ett 2020-hus både arkitektoniskt och byggnadstekniskt och resultatet blev precis som önskat, helt enligt det koncept vi har tagit fram för Backaplan."

 

Tidsresa: Tack och lov för möjligheten att gå tillbaka i Google Streetview (klicka för att förstora)!

 

Man hade kunnat tro att det var vid den Mexikanska gränsen.

 

Hulter försäkrar oss om att den krokiga vägdragningen bara är tillfällig.

 

Déjà vu från Öckerö kommuns hantering av skärgården.

 

Det ser lovande ut!

 

Det mentala avståndet är fortsatt stort.

 

Brunnsbo kommer att få ett avsevärt mer centralt läge än idag genom den omedelbara närheten till vad som sker på Backaplan, den framtida tågstationen och den kommande spårvägsdragningen.

 

Högkultur

 

Här på utanför Biltema slutade den officiella vandringen. De rutinerade socialdemokraterna i Backakretsen bjöd på kaffe ur rosdekorerade pappmuggar med gifflar till ur bagageluckan på en parkerad bil. Tack för en trevlig stadsvandring! Här någonstans dök det upp många funderingar i mitt huvud, som jag känt mig manad att bena ut i detta inlägg.

 

 

Vägen tillbaka

 

Åter mot Hjalmar Brantingsplatsen.

 

Efter en stunds letande fann jag utställningen om framtidens Backaplan.

 

Det kan vara värt ett besök om man befinner sig i närheten.

 

En hängiven maratonuttolkare av Jan Johanssons kända melodi.

 

Väl tillbaka på Hjalmar Brantingsplatsen ljöd fortfarande Här kommer Pippi Långstrump från keyboarden, men han hade nu fastnat i vinkelvolten och kommit in i ett sorts maniskt, jazzinspirerat evighetssolo. På andra sidan Pressbyrån hade det dock tillkommit en väckelsepredikant, som från sin högtalare manade folket till omvändelse på afrikansk engelska. Omedvetna om varandra uppstod mellan dem en helt osannolik och fullständigt surrealistisk synergi mellan musiken och rösten, som om de repeterat tillsammans. "Bara på Hisingen", tänkte jag i mitt stilla sinne.

Att både sökt sig just hit för sina respektive ärenden är dock knappast en slump, utan vittnar om platsens befintliga urbana kvaliteter, och om de stora flöden av människor som redan passerar här via kollektivtrafiken. Det känns verkligen som ett självklart steg att fånga upp och stärka dessa befintliga stråk med en kompletterande stadsmiljö, även om man kan ha synpunkter på hur det sker.

Adjö Backaplan, välkommen Backastan!

 

[infobox]Inlägget diskuteras i facebookgruppen Yimby Göteborg: Länk.[/infobox]


Folk i rörelse. Vi var ett trettiotal intresserade som möttes upp på Hjalmar Brantingsplatsen (passande nog) för att titta närmare på planerna. I bakgrunden ljöd en gatumusikants frenetiskt malande keyboardversion av Här kommer Pippi Långstrump.

 

Lyckligtvis hade sossarna egna ljudmässiga resurser att uppbringa.

 

En annan intressant aspekt är att Socialdemokraterna i Göteborg – partiet som på många sätt krokade arm med funktionalismen, och som de flesta nog snarare intuitivt förknippar med miljonprogrammet än Vitruvius – numera gjort en helomvändning och driver en linje där traditionell arkitektur och kvartersstad uppmuntras; det är också en uttrycklig målsättning att delar av den framväxande stadsdelen vid Backaplan skall utformas i "klassisk" stil.

Detta pågående skifte mot mer av förmodernistiskt inspirerad arkitektur och stadsbyggnad har minst sagt skapat kontrovers i såväl dags- som fackpressen genom veritabla följetonger av debattartiklar, och det har som bekant även uppmärksammats i ett tv-program på SVT. Man får nog tolka det som att det funnits ett uppdämt behov av att kommentera, problematisera, glädjas åt, ängslas eller förfasas över denna utveckling, och att alla som är värda sitt salt i någon mån sannolikt gjort det.

Innan vi går in närmare på stadsvandringen och framtidens Backaplan, skall vi dock först försöka sätta detta omfattande projekt i ett sammanhang. Om man främst är intresserad av bilderna från vandringen kan man därför med fördel skrolla ned mot mitten av sidan.

 

 

En blick bakåt och mot vad som komma skall

Vandringen berörde i huvudsak framtiden, hur gatorna skall gå, hur kvarteren skall ligga och hur bra allt kommer att bli. Men jag kom i hög utsträckning även att fundera över förändringen i området – på gott och ont – bara under min livstid, vilka byggnader som rivits, vilka affärer som kommit och gått. Hur Hisingen gått från "fel sida älven" till en plats av otrolig stadsutveckling.

Backaplan är en plats som sett vågor av kontrastrika omvandlingar, och som på relativt kort tid gått från ett pastoralt landskap med inslag av industrietableringar till ett stort handelsområde, och nu en kommande stadskärna givet det centrala läget. Rent innehållsligt i modern tid spänner den från Sängjättens glättiga jingel till den tragiska Backabranden 1998, där 63 ungdomar bragtes om livet och hundratals skadades. Det är också en plats som är så vardaglig och självklar att man knappt tänker på den.

Utsikt mot nordost från Ramberget, 1922: Till höger Kvillebäcksskolan, Porslinsfabriken och Göta älv; till vänster Brämaregårdens landshövdingehusbebyggelse och nuvarande Backaplan (klicka för att förstora).

 

Kassaskåpsfabriken, Tingstadsvassen, 1938: Kvillebäcken i överkant, Backavägen nedtill, som i likhet med vägen till Tuve varit stenlagd.

 

Kvillebäcken och Backaplan, 1960. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

Före stormarknadsetableringen: Hjalmar Brantingsplatsen 1961, kassaskåpsfabriken överst till höger. (Mycket av inläggets historiska bildmaterial kommer ursprungligen från gruppen Gamla foton från det Goda Hisingslandet, en sida som varmt rekommenderas! Klicka för att förstora.)

 

Stor-EPA: "1969 öppnade EPA stormarknad på Backaplan! Vi var närmare 400 hundra som jobbade där då! Många deltidare! 42 kassor! Va roligt det var, fin kamratanda!" – Barbro

 

EPA blev Bra Stormarknad, och efter det Bra och Wessels genom en sammanslagning 1977. "Obs! Bättre än bra" lät det i Kooperativa förbundets reklam för den egna kedjan Obs!, vilket fick till svar "Bra mycket bättre!" från konkurrenten. Efter detta tog det dock enligt uppgift inte lång tid förrän det kort och gott hette B&W. 1992 köptes så B&W upp av KF, och blev ett decennium senare Coop-Forum. Gamla Stor-EPA står med andra ord kvar 54 år senare tills Coops nybygge är klart borta vid Backavägen.

 

Kvillebäcken och Backaplan, 1975. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

B&W Stormarknad, 1984 (klicka för att förstora).

 


Kvillebäcken och Backaplan, 1998: För att ge en bild av området innan Östra Kvillebäckens punktvisa rivning och totalsanering, samt den begynnande rivningen på Backaplan, har jag pusslat ihop delar av halvgamla ortofoton från ett material som täcker hela staden. Bildkälla: ZIP-filer från Göteborgs stad (klicka för att förstora).

 

Nya Kvillebäcken och Backaplan i väntan på exploatering. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

Mycket är sig ännu likt på Backaplan (klicka för marginell förstoring).

 

Extreme makeover. I likhet med Nya Kvillebäcken (till vänster) ser det inte ut som att något alls blir kvar av det gamla Backaplan heller. Det känns lite synd, men är å andra sidan förståeligt: planen är en enorm satsning som kommer att generera ojämförligt fler nya värden än i nuläget, samtidigt som handelsfunktionen bibehålls. Det finns med andra ord stora materiella och ekonomiska intressen investerade i projektet, och då får annat artigt maka på sig. På ett personligt plan kommer jag dock att sakna delar när allting görs nytt. Bildkälla: Framtidens Backaplan. (Klicka för att förstora)

 

 

Stadsomvandling

För att få ett grepp om den period av oerhörd stadsutveckling som präglar dagens Göteborg, och i detta fall centrala Hisingen, där det sker en omfattande utbyggnad, kan vi lämpligen kontrastera visionsbilden för Backaplan ovan med följande utsaga för lite drygt ett decennium sedan:

 

[quote]

 

Varenda morgon åker jag in till stan över Hisingen. Jag bodde fyra år i Los Angeles, men en sådan slum som det ligger nere vid Vågmästarplatsen såg jag aldrig till. Den här stan kommer aldrig att förändras [min markering].

 

– reklambyråkille i 35-årsåldern citerad ur Jan Jörnmarks krönika om Centrala Hisingen och gentrifieringen från 2010. [/quote]

 

På ett plan kan vi börja med att konstatera att påståendet blivit falsifierat, för det har redan skett en omfattande byggnation bara i närområdet kring Vågmästareplatsen med Östra Kvillebäcken, vid Porslinsfabriken och punktvis omkring Brämaregården samt upp mot Lundbybadet (för att inte tala om vad som sker på Lindholmen längre bort, och som är omöjligt att missa). På ett annat plan hade han rätt, och stadens förhållande till totalsanering har tydligen inte förändrats nämnvärt, utan man ångar på gång efter annan som vore det 1960 i Göta Lejons och Louis Campanellos anda.

 

 

Totalsanering och anläggningar

I likhet med Porslinsfabriken och Östra Kvillebäcken ser Backaplan ut att rivas i sin helhet. Resultatet av ett sådant förhållningssätt tenderar att få karaktär av anläggning, som om en färdig stadsdel där alla byggnader är i samma ålder dimper ner på en eftermiddag snarare än växer fram organiskt över tid.

Vi kan kontrastera detta förhållningssätt till hur Jane Jacobs träffande uttryckte behovet av äldre byggnader genom formuleringen "nya idéer kräver gamla byggnader", vilket här skall förstås som vikten av en förekomst av hus och verksamhetslokaler i olika ålder och skick för nya företagsetableringar, dvs med avseende på överkomlighetsgrad ekonomiskt snarare än stilmässigt utseende. Nya byggnader å sin sida reproducerar enligt Jacobs gamla idéer, och är främst gångbara för redan etablerade verksamheter, vilket leder till ett upprätthållande av status quo.

Det finns naturligtvis ingen nödvändig motsättning här mellan funktion och skönhet, och äldre bebyggelse uppskattas ofta för rent gestaltnings-, material- och hantverksmässiga värden såväl som kvaliteter i skala och variationsrikedom med utgångspunkt i en gående människas hastighet (se Jan Gehl resonemang om gestaltning i 5 km/h kontra 60 km/h); brottet med det gamla sker uppenbarligen på många olika nivåer vid rivning, men det är lätt att missa de mer ekonomiska aspekterna till förmån för de påtagliga förändringarna i hur det ser ut.

Men hur blir det med befintliga aktörer när ett nytt kostnadsläge infinner sig i det nya? Ett till synes föredömligt exempel är hur Akbars chark kunde flytta in i saluhallen vid Vågmästareplatsen i samband med rivningen av den äldre lokalen.

 

[quote]

 

Synd att dom inte rev alla dom gamla sletna landshövdingehusen här i Kville  ... Jag älskar framtiden!

 

– Tjej vid Kvilletorget i oväntad provokation apropå Kjellbergs oformliga plåthus ("framtidens material") från sent 1970-tal.[/quote]

 

Totalsaneringen rubbar onekligen stadens normala förändringsprocesser, och skulle kunna liknas med skillnaden i växt- och djurliv om man kalhugger en uppväxt naturskog och ersätter med en monokultur av typ granåker. Se Nya Masthugget för ett illustrerande exempel på hur vi rev upp gatustrukturen och ersatte ett potentiellt göteborgskt Montemartre med en bostadsanläggning som, enligt arkitekten, reminiscerade en bohuslänsk granitklippa. Mer rättvist skulle man nog kunna tala om en fördämning mellan långgatorna och den kvarvarande bebyggelsen i Övre Masthugget.

Samtidigt har de omfattande och okänsliga rivningarna i Göteborg, under efterkrigstiden och framåt, starkt bidragit till den motreaktion som vill förhindra all form av förändring, även där denna vore befogad. Från det ena diket, där man likt Le Corbusier och författarna till acceptera ansåg arkitekturen blott som en industrialiserad bruksvara, och att staden skulle byggas på nytt av varje generation, till det dike där ingenting får rivas. Nåde den som så rör ens ett betongelement från miljonprogrammet!

 

 

Porslinsfabriken

Man skulle med rätta kunna argumentera för att den ursprungliga Porslinsfabriken var just en anläggning, men samtidigt hade dagens introverta bostadsenklav blivit oändligt mer intressant om man behållit åtminstone delar av den äldre tegelbebyggelsen.

Men i detta fall blev det väl tyvärr så, som Jan Jörnmark många gånger påpekat i sitt arbete om övergivna platser, att man bevarade ett förfall genom att i all välmening försöka förhindra en rivning. Jag skulle vilja tro att detta hade hanterats annorlunda idag, och att intresset för den äldre bebyggelsen och dess många kvaliteter nu är större.

 

Porslinsfabriken, 1935: Upphovsplatsen till servisen Gröna Anna, som kom att bli en riktig långkörare i olika tappningar. Till dessa lokaler flyttade Rörstrand sin porslinstillverkning från Stockholm 1914. Fabriken stängdes sedan 1941 då man successivt flyttat över produktionen till Lidköping, där man för övrigt fick en guldålder med formgivare som Hertha Bengtson, Gunnar Nylund, Carl-Harry Stålhane, Marianne Westman mfl. Senare kom Levin att flytta in sin gitarrtillverkning i byggnaden. För egen del är detta sinnebilden av förspilld potential! Det är faktiskt smått deprimerande när man tänker på vad fabriksområdet hade kunnat bli, och vad som byggdes istället.

 

Vykort över centrala Hisingen, 1997. Porslinsfabriken nere till höger (klicka för att förstora).

 

 

Att bo granne med en begynnande ruin, Herkulesgatan, 1998. Vore det inte för skylten hade man kunnat tro att detta fantastiska foto rörde sig om Belfast på 80-talet. Det kan för övrigt nämnas att militären vid åtminstone ett tillfälle hade infanteriövningar med tanks på området. Jag vill även minnas att det i den tidigare fabriken upphittades en död man i en soffa, som fått en yxa i huvudet. Mysigt. Foto: Tommy Rygielski

 

Bildkälla: Jesper Hallén

 

Bildkälla: Jesper Hallén

 

"Porslinsfabriken", hösten 2009. Foto: Bengt Werner

 

"City Living", som man så fint uttryckte det i reklamen. Bortsett från allt annat är förvisso glasväggarna med balkonger mellan huskropparna en fascinerande lösning. Bildkälla: Google Streetview (klicka för att förstora)

 

Externa effekter på omgivningen: I "Porslinsfabrikens" kölvatten kom bland annat ett fasadbyte tvärs över gatan. Detta var på många sätt en välkommen – om än halvhjärtad – förändring till det bättre, men i synnerhet bytet till enluftsfönster med fuskspröjs förtar helheten i jämförelse med det äldre fotografiet. Montage: Jesper Hallén

 

 

Östra Kvillebäcken: "6 minuter från Brunnsparken"

Om man ser bortom problembeskrivningen fanns det i området många små charmiga industribyggnader från omkring 1900-1950. När platsen under 1970-talet gjort sitt som industriområde, kom hyresnivåerna, ett allmänt förfall samt det centrala läget att möjliggöra etablering av vitt skilda typer av verksamheter och handel. I en fastighetsinventering från 2001 listade Stadsbyggnadskontoret ett 50-tal olika verksamheter i området, allt från försäljning av livsmedel till bilskrotar och -verkstäder till en turkisk förening och moské, till glasmästeri, sexshop, och ateljé mm.

Omvandlingen av Kvillebäcken skildras i bokform av kulturvetaren Catharina Thörn och fotografen Katarina Despotovic i Den urbana fronten från 2015. Även om vi kommer till lite olika slutsatser i vissa frågor är det på många sätt ett intressant tidsdokument, och boken innehåller många fina fotografier samt vardagliga berättelser från människor verksamma i stadsdelen. Författarna beskriver även hur företag som Wallenstam och NCC mfl börjar köpa upp fastigheter i området redan under 1980-talet i hopp om en framtida exploatering.

 

[quote]

 

Under 1990-talet diskuterades olika möjliga utvecklingsprojekt där en småskalig upprustning med utgångspunkt i de befintliga verksamheterna förordades. I utkast till planprogram talades det om att området skulle utvecklas utifrån visionen om en bärkraftig stad där olika företagstyper och verksamheter kunde växa. Att det fanns många fastighetsägare i området ansågs vara positivt och bädda för en tröghet i omvandlingstrycket, vilket sågs som en förutsättning för att en småföretagarkultur skulle kunna utvecklas. Inga planer gick dock i lås och området försattes i ett "permantetat provisorium" där flera hyresgäster under lång tid hade korttidskontrakt eller tillfälliga bygglov.

 

– Catharina Thörn och Katarina Despotovic, Den urbana fronten (2015)

 [/quote]

 

Vågmästareplatsen mot Backaplan 1965-66. I samband med att fisket gick dåligt tog min farfar sig i land, och flyttade in till stan (läs: Hisingen) med familjen för att driva en fiskaffär i Haga. När dessa punkthus på Virvelvindsgatan stod färdiga i slutet av 1950-talet, flyttade de in där efter några år i ett av landshövdingehusen på andra sidan Hjalmar Brantingsgatan. Det här var med andra ord min fars barndomskvarter. Foto: Ragnar Jacobsson (klicka för att förstora).

 

Vågmästareplatsen, 1968. Brunnsbo i bakgrunden. Foto: Lars-Ewe Nilsson (klicka för att förstora)

 

"Innan 1972". Notera de små byggnaderna i bakgrunden. Foto: Lars-Ewe Nilsson (klicka för att förstora)

 

Vy mot Vågmästareplatsen och Östra Kvillebäcken, 2007. Punktvis rivning, men innan totalsanering. Foto: Magnus Johansson (klicka för att förstora)

 

Gustaf Dalénsgatan, 1983. Det här var för mig länge måttstocken för – och sinnebilden av – en tråkig gata, som en sida tagen ur Denise Scott Browns och Robert Venturis "Learning from Las Vegas". Foto: Pelle Lindquist (klicka för att förtora)

 

Kvillebäcken med Backaplan i bakgrunden, 1978 (klicka för att förstora).

 

[quote]

 

Östra Kvillebäcken är ett centralt beläget område med brokigt innehåll. Området har många fastighetsägare och en blandning av små och stora byggnader med verksamheter och handel av olika slag. Delar av området ger i dag ett ovårdat och förfallet intryck med flera avrivna tomter. Samtidigt kan det upplevas som varierat och charmigt [min markering].

 [...]

Området ger ett skräpigt och ostädat intryck. Socialt sett är området av splittrad karaktär. Det finns gott om billiga lokaler vilket har lett till en ansamling av verksamheter som är beroende av såväl goda kommunikationer som låga hyror. Etniska föreningar, prylmarknader, bazarer, småverkstäder och MC-klubbar trängs med butiker, kontor, lunchrestauranger och ateljéer.

 

– Stadsbyggnadskontoret, program inför förnyelse av Östra Kvillebäcken, 2002. [/quote]

 

De gator som kantades av bebyggelse snarare än rivningstomter och biluppställning hade en särskild ruffig charm, med många mindre industribyggnader från 1900-talets första hälft. Det fanns förvisso också mer sentida plåtskjul samt mindre vackra tilläggsisoleringar, och innan rivningen även en närmast Mad Max-liknande fästningsartad byggnad prydd med taggtråd, som man nog gjorde bäst i att hålla sig undan från.

Det fanns givetvis också ett flertal second hand-butiker, som UFF och Myrorna, och en mängd olika andra typer av verksamheter. I de kvarvarande kvarteren norr om Färgfabriksgatan finns för övrigt fortfarande en mystisk antikaffär, där man förmodligen har störst chans i Göteborg att hitta en bur med en mogwai i.

 

[quote]

 

När det blev känt att Göteborgs stad planerade en total upprensning och rivning vid Vågmästareplatsen, reagerade personer ur ett kriminellt gäng i området. Enligt uppgifter till GP var det ett par män iförda ökända mc-västar som gick in på stadsbyggnadskontoret och begärde förlängt bygglov för sin lokal.

 

– utdrag ur artikel i Göteborgs-Posten, 2007. [/quote]

  

I folkmun och media kallades området ofta för Gazaremsan, men i ärlighetens namn var det inte den del som väl revs, och ersattes med Nya Kvillebäcken, utan kvarteren längre norrut som hade störst problem med grov kriminalitet. Där begicks ett flertal riktigt råa mord, bland annat ett där en man togs av daga med kofot. Tidningarna var heller inte sena med att rapportera om dessa återkommande våldsbrott.

 

Dubbelplusobra: omskrives helvis. Gamla Tuvevägen, Östra Kvillebäcken. Husen i bakgrunden norr om Färgfabriksgatan finns för övrigt kvar (tillsvidare åtminstone). Bildkälla: Jesper Hallén

 

I samband med att det begicks ytterligare ett våldsamt mord på Ångpannegatan, hade jag ett lägenhetskontrakt på gång ett hundratal meter bort. Det var det tredje brutala mordet på gatusträckningen det året, och denna gång var det en man som påträffats död liggandes på gatan, grovt misshandlad och svårt bränd.

 

[quote]

 

Ser ut som en bakgata i Bagdad (minus porrbutiken).

 

– användare på Flashback i en av mordtrådarna, 2007 [/quote]

 

Jag kom faktiskt att tacka nej till den lägenheten, trots skriande bostadsbrist. Att det under visningen luktade inpyrd rök och rullade abnormt stora dammtussar likt tumbleweeds på hallgolvet, bidrog inte heller till att stärka en begynnande hemkänsla. Femton år senare fann jag mig dock som spekulant på en bostadsrätt på samma gata ...

 

En tag som stått orörd sedan 1985: "Ett tecken på att området varit fullständigt oprioriterat, på lite gott och en del ont", beskrev Jesper Hallén det i Den fulfina staden.

 

Färgfabriksgatan, 1984: Kvarteren till vänster längs Gustaf Dalénsgatan och Gamla Tuvevägen (föregående foton), är rivna till förmån för Nya Kvillebäcken; bebyggelsen till höger finns kvar tillsvidare. Hade man inte kunnat spara åtminstone delar av den äldre bebyggelsen och kompletterat med bostäder som man nu gjort i Kungsstens industriområde? (Klicka för att förstora)

 

 Bergkvists åkeri, Långängen, 1947.

 

 

Före detta Bergkvists åkeri, Långängen. Foto: Marianne Carlsson (klicka för att förstora)

 

Gustaf Dalénsgatan före/efter: Man behöver nog se Nya Kvillebäcken som ett nödvändigt första steg till ett omdanat Backaplan; det är svårt att se att den nuvarande satsningen hade kunnat ske om frekvensen av grova våldsbrott, narkotikahandel mm runt Ångpannegatan och Kvillebäcken varit densamma idag som under 00-talet. Men när man väl fick bort de destruktiva elementen, så fick man även bort mycket av det som var positivt också. Foto: Pelle Evensen (klicka för att förstora)

 

Förhoppningsvis går man inte lika hårt fram när turen kommer till området nordväst om Backaplan. Där kan man se en positiv utveckling och livlig aktivitet i den kvarvarande äldre bebyggelsens verksamhetslokaler, särskilt sedan kvarteren i anslutning till Gustaf Dalénsgatan tillfört omkring 2000 nya lägenheter.

 

Totalsanering. Backaplan verkar i likhet med här Östra Kvillebäcken rivas i sin helhet. Kan vi få slippa liknande scenarier i framtiden? Bildkälla: Yimby Göteborg

 

På det stora hela blev Kvillebäcken ändå ganska bra, som ett trevande försök till att bygga ny kvartersstad efter åratal av modernistisk planering. Det hade onekligen blivit bättre idag eller om man hörsammat vår kritik, och det är minst sagt spridda skurar rent arkitektoniskt. Samtidigt har det trots allt inneburit ett enormt uppsving för omgivningen med satsningar som Kville saluhall (vinnare av Yimbypriset 2014) och etablering av nya restauranger och kaféer.

Utbudet på nya lokaler var dock tämligen snålt tilltaget längs huvudstråket Gustaf Dalénsgatan (och om detta tjatade vi oss till leda när det begav sig), med bara en i varje hörne samt några vid platsbildningar i anläggningens inre. Noteras bör dock att det sista kvarteret som byggdes längs gatan fick en lokal även på mitten. Ett självmant val från byggarens sida? Guldstjärna till den som tog det beslutet!

Färgfabriksgatan som kopplar till Backaplan – och den framtida stadskärnan – blev dock helt utan lokaler. På vår vår kritik av detaljplanen i detta avseende, svarade Stadsbyggnadskontorets tjänstemän, att avsaknaden av lokaler beror på att de bedömer att gatan ligger i utkanten av detaljplaneområdet ...

 

 

Backaplan: Future events such as these will affect you in the future!

 

The Jersey side of the river? En stadskärna tar form på Hisingen! Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora).

 

[quote]

 

Framtidens Backaplan är en del av Nordens största stadsutvecklingsprojekt och ett viktigt bidrag till utvecklingen av staden Göteborg. Framtidens Backaplan utformas för att bli en attraktiv plats att bo, arbeta och besöka – en kraftfull stadsdel med 7 000 nya bostäder, service, skolor, kontor, cityhandel, kulturhus, nöje, hotell, restauranger, gröna parker med mera.

 

Framtidens Backaplan (Skandia Fastigheter, Fastighets AB Balder Riksbyggen och KF Fastigheter) [/quote]

 

Backaplan blir Backastan. I informationsmaterialet dras paralleller mellan den nya stadsdelen och Linné, och det vore nog inte långsökt att se hur Brunnsbo kan bli en sorts motsvarighet till Nordostpassagen. Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora).

 

Beroende på hur barriäreffekterna i den kommande Kvilleleden och tågstationen hanteras, kommer det mentala avståndet till Brunnsbo kunna minskas avsevärt, och den nya spårvägsdragningen kommer sedan att knyta ihop Hisingen längs älvstranden till den planerade tunneln mellan Lindholmen och Stigbergstorget. Vi lever sannerligen i en stadsbyggnadsmässigt mycket intressant och händelserik tid!

 

Backavägen har uppenbarligen helt enorm potential. Lägg sedan till den framtida möjligheten att spårvägen dras vidare längs Litteraturgatan upp till Selma Lagerlöfs torg. Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora)

 

 

Slutsats:

Det är på många sätt glädjande att det byggs och satsas på Centrala Hisingen, men det är även uppenbart efter denna genomgång att samtliga av de tre diskuterade delområdena, Porslinsfabriken, Östra Kvillebäcken och nu Backaplan, är föremål för totalsanering. Kan vi hitta andra tillvägagångssätt? Kan äldre bebyggelse få finnas kvar i större utsträckning som något med värden i sig självt, som vittnar om historia och förankrar det nya på platsen rent gestaltningsmässigt, samt differentierar hyresnivåer mm?

Om nybyggnation utgår från totalsanering blir tröskeln avsevärt högre för att kunna eller våga satsa på obeprövade verksamheter och idéer. Risken är att man hamnar i en liknande situation som där Hollywood är i förhållande till reboots och uppföljare: produktionen har blivit så stor och kostsam att man måste ha in säkra intäkter, vilket leder till total utarmning av originalitet, och uteslutande till mjölkning av det redan etablerade snarare än en vilja till någon form av risktagande eller försök till nyskapande.

 

 

Stadsvandringen

Så kastas vi åter till dagens Backaplan och diskbänkssrealismen. Hulter uppmanade de huvudsakligen socialdemokratiska vandringsdeltagarna vid upprepade tillfällen att försöka se de nya gatudragningarna och huskropparna framför sig, även om det kan tyckas svårt. Jag noterade även hur han sålde in linjen med klassisk arkitektur (men inte helt utan visst motstånd från några vandringsdeltagare), och beskrev pedagogiskt hur många av gårdarna kommer att hamna ett våningsplan upp på grund av lokaler för handel i bottenplan. Det kommer verkligen att bli en markant skillnad jämfört med dagsläget!

 

Finns det plats för institutioner som Flintston [sic!] på Framtidens Backaplan?

 

Det enda som fattades var väl en Monster-energidryck.

 

Den här gatan kommer att försvinna till förmån för ett av de nya kvarteren.

 

Det är så här jag kommer att minnas det.

 

Det är för övrigt märkligt att tänka sig att McDonalds inte längre finns kvar bredvid Stadium. Eller Mats Sport som jag fortfarande kommer på mig själv med att säga.

 

Stor&Liten var en favorit, och där köpte man ett och annat Nintendo-spel. Där på parkeringen backade för övrigt en bil över min fars stackars fot, medan han bar ut den skrymmande kartongen till en Kettcar trampbil, som jag skulle få till mycket glädje. Paketet for upp i luften, medan bilen fortsatte backa över honom samtidigt som min mor förtvivlat försökte påkalla förarens uppmärksamhet genom att hysteriskt drämma en blomsterbukett (?) på vindrutan! Men leksaksaffärens logotype var fin, ritad av Lasse Åberg.

 

 

 

Vid Kvillebäcken. Hulter lotsade oss tålmodigt genom det framtida Backaplan.

 

Färgfabriksgatan. När det begav sig lyfte Yimby fram upprepad kritik mot hanteringen av denna gata i planen för Östra Kvillebäcken. Vid sidan av den uppluckrade kvartersstrukturen ifrågasatte vi i synnerhet hur detta stråk, som ansluter till Backaplan, den framtida stadskärnan, via en bro över Kvillebäcken, lämnades helt utan några som helst lokaler i bottenvåningen. Från planerarnas håll angavs som skäl till detta att "gatan ligger i utkanten av detaljplaneområdet" och att resultatet trots allt ändå rörde sig om blandstad sett till stadsdelsnivå; det är ett svar som etsat sig fast i mitt minne då utkanten av detaljplaneområdet råkade ligga precis mitt i en befintlig stadsmiljö. Idag kan vi dock se hur stadslivet blomstrar i det äldre beståndet på andra sidan gatan, medan de nya husens gatuplan är fullständigt livlöst, och kommer så vara så länge de står där.

 

Man får verkligen intrycket av att Backaplan sjunger på sista versen ...

 

En kompis pappa hette Gunnar, och han hade givetvis en käck sådan Galne Gunnar-keps. 

 

Förlåt, men jag kan ju inte gärna låta bli.

 

Ständigt närvarande. Lugburz, som orcherna kallar det.

 

Konstverk eller De tre små grisarna?

 

Idag tar vägen en sväng vid bilverkstaden, i framtiden blir det en gata rakt igenom. I Sibas lokaler huserar numera Jula. Jag kommer osökt att tänka på den närmast surrealistiska kidnappningen av Fabian Bengtsson.

 

Någon har i förmodad desperation försökt ingjuta en smula kärlek på platsen. Det hjälpte föga.

 

När vi kom gåendes här var det en vandringsdeltagare som tipsade mig om att det fanns ett showroom för Backaplan inne på Coop. Det var jag ju tvungen att kolla in på vägen hem. Tack för tipset!

 

Här börjar vi komma bort till de nya kvarter dit Coop skall flytta.

 

Det är omfattande ytor det rör sig om. Arödsberget i bakgrunden.

 

Härliga fönsterpartier. En av de äldre tegelbyggnader som sannolikt grävskoporna kommer att sätta tänderna i. Jag kommer att sakna lampbutikens gavelparti.

 

Backa 3, ombyggt enligt konceptet: "Utmaningen låg i att förvandla ett 70-talshus till ett 2020-hus både arkitektoniskt och byggnadstekniskt och resultatet blev precis som önskat, helt enligt det koncept vi har tagit fram för Backaplan."

 

Tidsresa: Tack och lov för möjligheten att gå tillbaka i Google Streetview (klicka för att förstora)!

 

Man hade kunnat tro att det var vid den Mexikanska gränsen.

 

Hulter försäkrar oss om att den krokiga vägdragningen bara är tillfällig.

 

Déjà vu från Öckerö kommuns hantering av skärgården.

 

Det ser lovande ut!

 

Det mentala avståndet är fortsatt stort.

 

Brunnsbo kommer att få ett avsevärt mer centralt läge än idag genom den omedelbara närheten till vad som sker på Backaplan, den framtida tågstationen och den kommande spårvägsdragningen.

 

Högkultur

 

Här på utanför Biltema slutade den officiella vandringen. De rutinerade socialdemokraterna i Backakretsen bjöd på kaffe ur rosdekorerade pappmuggar med gifflar till ur bagageluckan på en parkerad bil. Tack för en trevlig stadsvandring! Här någonstans dök det upp många funderingar i mitt huvud, som jag känt mig manad att bena ut i detta inlägg.

 

 

Vägen tillbaka

 

Åter mot Hjalmar Brantingsplatsen.

 

Efter en stunds letande fann jag utställningen om framtidens Backaplan.

 

Det kan vara värt ett besök om man befinner sig i närheten.

 

En hängiven maratonuttolkare av Jan Johanssons kända melodi.

 

Väl tillbaka på Hjalmar Brantingsplatsen ljöd fortfarande Här kommer Pippi Långstrump från keyboarden, men han hade nu fastnat i vinkelvolten och kommit in i ett sorts maniskt, jazzinspirerat evighetssolo. På andra sidan Pressbyrån hade det dock tillkommit en väckelsepredikant, som från sin högtalare manade folket till omvändelse på afrikansk engelska. Omedvetna om varandra uppstod mellan dem en helt osannolik och fullständigt surrealistisk synergi mellan musiken och rösten, som om de repeterat tillsammans. "Bara på Hisingen", tänkte jag i mitt stilla sinne.

Att både sökt sig just hit för sina respektive ärenden är dock knappast en slump, utan vittnar om platsens befintliga urbana kvaliteter, och om de stora flöden av människor som redan passerar här via kollektivtrafiken. Det känns verkligen som ett självklart steg att fånga upp och stärka dessa befintliga stråk med en kompletterande stadsmiljö, även om man kan ha synpunkter på hur det sker.

Adjö Backaplan, välkommen Backastan!

 

[infobox]Inlägget diskuteras i facebookgruppen Yimby Göteborg: Länk.[/infobox]