Dags för en stadsminister?

Jag har länge varit nyfiken på Malmquist och hans livsgärning. Vintern 2021 slog jag honom därför en signal och vi stämde träff i under påsken. Malmquist är idag 89 år gammal och bosatt i Båstad. Efter en stroke för några år sedan har han svårt att uttrycka sig, men minnet och intresset för arkitektur är intakt. Jag träffade honom i hemmet tillsammans med dottern Anna, svärsonen Michele och assistenten Jolanta, för ett samtal om arkitektur, urbanitet och byggande. Under samtalet blev det för mig allt mer uppenbart att de utmaningar Malmquist mötte under sitt yrkesliv är högaktuella idag, och att vi har mycket att lära av hans lösningar.

 Bild: Sune Malmquist 2021. Foto: Privat.

I otakt med 1900-talet, högaktuell idag

Sune Malmquists yrkesbana började med några tvära lappkast. Som ung arkitekt utmärkte han sig som passionerad och målmedveten. Genom rekommendationer från dåvarande chefsarkitekten för cityomvandlingen (senare stadsbyggnadsdirektören i Stockholm) Torsten Westman fick hans nystartade kontor i uppdrag att rita på den stora avrivna yta som låg mellan det blivande Sergels Torg och Kungsträdgården. Malmquist drömde om en något som liknade 1800-tals gallerian i Milano – ett handelspalats med internationell spjutspetsarkitektur och flödande folkliv. Efter åratal av slit, under vilka bland annat Hotell Sergel Plaza kom till, realiserades en mer slätstruken shoppingstruktur – Gallerian – vilken skapade en ny stadsstruktur som placerade Brunkebergstorg i ett stadsbyggnadsmässigt bakvatten. Gallerian blev för många symbolen för hur det nya city vände ryggen mot traditionella gator och torg. Malmquist kände ånger för den klassiska stad som försvunnit.

Bild: Tidiga skisser på Gallerian av Sune Malmquist.

Bild: Tidiga skisser på Brunkebergstorg av Sune Malmquist.

Vid denna tid, mitten av 1970-talet, tvärbromsade miljonprogrammet och en massiv kritik mot citysaneringarna tog vid. Malmquist var stukad efter misslyckandet med Gallerian, kontoret krympte kraftigt och på det personliga planet genomlevde han en besvärlig skilsmässa. Han började närma sig uppdragen på ett helt annat sätt än tidigare.

Internationellt sett började postmodernismen göra sig gällande. Yviga formexplosioner, lek med klassiska attribut och allt mer teoretiska resonemang kännetecknade samtidsarkitekturen. I Sverige rådde energikris och gröna vågen. Malmquist valde dock att ställa sig vid sidan av arkitekturdiskursen och rita hus så som han själv ville ha dem. Han fördjupade sina kunskaper i 1800-talets byggnadsordningar. Uppdragen började komma in igen, denna gång från stadens byggmästare.

Medan resten av den svenska arkitektkåren antingen fortsatte rita modernistiska hus, eller gav sig i kast med de postmoderna stilexperimenten, gjorde Malmquist så gott han kunde för att laga det Stockholm som slitits sönder av rivningarna. Hans första större nybyggnadsprojekt var kvarteret Astrea. Malmquist ritade ett pampigt hörnhus vars rena formspråk var en stilsäker studie i neoklassicism. Flera uppdrag följde och det visade sig gå alldeles utmärkt att kombinera prefabricerat betongbyggande och moderna planlösningar med klassicistiska fasader. Kontoret blev skickliga på att åstadkomma vackra hus genom proportioner och detaljer snarare än dyra attribut. Malmquist byggde starka band till ett antal byggmästare som delade hans bild att staden behövde läkas snarare än provoceras, men från arkitektkåren hördes raljerande tongångar. Eftersom Malmquist gick ett steg längre än sina samtida kollegor i att låna attribut från den klassiska arkitekturen blev han också utsatt för hård kritik. Högljutt kritiserades hans ”nostalgiska” utgångspunker. Föga intresse ägnades åt de komplicerade ekvationer han gång på gång löste. Men uppdragen rullade likväl in.

Bild: Kv Astraea 14, uppfört av Folke Ericsson Byggnads AB 1979. Fotograf: Fredrik Rosenhall.

Bild: Kv Astraea 14, uppfört av Folke Ericsson Byggnads AB 1979. Fotograf: Fredrik Rosenhall.

I mitten av 1980-talet gick Malmquists nya fru, arkitekten Hervor von Arndt, in som delägare i kontoret och tillsammans utvecklade de verksamheten till att även omfatta kontors- och stadsplaneuppdrag. Under denna tid tillkom stadsdelar som Tranebergs Strand och Alviks Torg. Intressant nog bröt de mot tidens symmetriska, formalistiska planstrukturer. Tillsammans ritade Sune och Hervor hus som noggrant anpassade sig till topografin, samtidigt som fasadkompositionerna stod stadigt i en klassicistisk formlära. En nära relation byggdes upp med Anders Bodin fastigheter, vars byggande för långsiktig förvaltning passade makarna väl. Här fick de möjlighet att arbeta tätt tillsammans med hantverkare och konstnärer i såväl projekterings- som byggskede.

Kontorets mest kända byggnadsverk, bostadshusen på Oxtorget mitt i Stockholms city, uppfördes av Einar Mattsson och stod klara 1996. Här tillförde Malmquist en bebyggelse med klara drag av nordisk klassicism till ett sammanhang som annars är helt dominerad av storskaliga kontorshus från 1960-talet. Husen rönte stor uppmärksamhet även internationellt.

Bild: Bostadshus vid Oxtorget i Stockholm, uppförda av Einar Mattsson 1996. Fotograf: Fredrik Rosenhall.

Bild: Bostadshus vid Oxtorget i Stockholm, uppförda av Einar Mattsson 1996. Fotograf: Fredrik Rosenhall.

Bild: Bostadshus vid Oxtorget i Stockholm, uppförda av Einar Mattsson 1996. Fotograf: Fredrik Rosenhall.

Bild: Bostadshus vid Oxtorget i Stockholm, uppförda av Einar Mattsson 1996. Fotograf: Fredrik Rosenhall.

Malmquists sista projekt tillkom på 00-talet; bostadshus i kvarteret Loka Brunn på Dalagatan i Stockholm (som ritades tillsammans med Caspar von Vegesack) samt den egna palladianska villan i Båstad där han bor idag.

Bild: I början av 2000-talet lät Malmquist uppföra en villa i Båstad som inspirerats av Palladio (modell). Foto: Fredik Rosenhall.

Bild: I början av 2000-talet lät Malmquist uppföra en villa i Båstad som inspirerats av Palladio. Foto: Fredik Rosenhall.

Vad hände med postmodernismen?

Sune Malmqusits karriär tecknar en intressant, parallell, arkitekturhistoria för 1900-talets andra hälft. Den visar att en seriös och noggrann arkitektgärning kan ske vid sidan av huvudfåran. När jag pratade med Sune och hans nära kom samtalet handla mycket om hur förutsättningar påverkar viktiga skeenden. Om arkitekturklimatet då och nu, och hur Sunes kunskaper kan föras vidare till en yngre generation.

När han examinerades som arkitekt på 1950-talet var byggbranschen mindre och mer sammanhållen. Drivna unga arkitekter kunde få viktiga uppdrag, även kommunala, genom kontakter och rekommendationer. Genom arbetet med Gallerian och City fick han ett stort nätverk bland fastighetsägare som uppskattade det metodiska arbetssättet och passionen för yrket. Idag är det svårare för unga kontor att få de stora kommunala uppdragen. För att ens komma på tal för cityutvecklingsprojekt krävs kvalitetssystem och tunga referenser. Detta är givetvis bra på många sätt, men det understödjer en viss likriktning.

Den enskilt viktigaste faktorn bakom efterfrågan på Malmquists arkitektur var dock baksmällan efter 1960-talets byggboom. Fram till 1970-talet fanns en allmän uppfattning om att det som byggdes successivt skapade allt bättre städer. Cityrivningarna och miljonprogrammet ändrade på detta. Reaktionen skapade en stadsutveckling utan paradigm som vi på många sätt fortfarande befinner oss i. Arkitekturteoretikerna på 1970-talet menade att den gryende postmodernismen innebar slutet på de stora programmen och början på en mer stilpluralistisk och inkluderande tid. Men i backspegeln kan vi konstatera att så inte riktigt blev fallet. Under decennierna efter miljonprogrammet pendlade arkitekturen mellan småskaligt historiserande och storvulet postmodernistisk, men rädslan för att ”blicka bakåt” var likväl stark. Sune Malmquist stack ut eftersom hans byggnader var mer arkitektoniskt genomarbetade och trogna den klassicistiska formläran än många andra arkitekters verk. Tidsandan som helhet präglades dock av båda låg byggtakt och respektfullhet mot skala och sammanhang.

Bild: Alviks torg uppfördes på 1990-talet av Anders Bodin fastigheter. Husen bryter mot den traditionella kvartersstadens mönster men formspråket är klassicistiskt. Foto: Alviks torg av Ankara, CC BY-SA 4.0.

Någonting hände under 00-talet som ändrade på detta. Vid denna tid upplevde många det svenska byggandet som onödigt defensiv. Den gamla trätan mellan de som förespråkade en offensiv modernism och de som ville bevara den klassiska stadens skala och karaktär ersattes successivt av en ny problembeskrivning.

Yimbys opinionsbildning från tiden runt 2010 är en viktig katalysator till den förtätningsvåg som nu sveper över Sverige. Siktlinjer, anpassning och gröna kilar fick ta ett steg tillbaka till förmån för smart markutnyttjande och byggande på höjden. I Yimbys Jane Jacobs-influerade målbild spelar varken den modernistiska stadens köpcentrum eller den klassicistiska stadens katedraler några viktiga roller. Staden ses som en social och ekonomisk organism snarare än en arkitekturhistorisk skulpturpark. Vågar vi bara släppa alla hårda anpassningskrav kan vi hindra utglesningen och skapa nya pulserande stadsdelar, täta och livskraftiga, resonerade man.

Yimby opinionsbildning, tillsammans med bostadsbrist och skyhög efterfrågan på innerstadsmiljöer, ändrade det svenska planeringsparadigmet. Inte så att vi nått en situation där städerna byggs enligt konsekventa ideologiska ställningstaganden, men förändringen är tillräckligt stark för att skapa en rörelse i tangentens riktning som gör sig påtagligt närvarande i storstädernas centrala delar. Husen byggs högre och tätare än tidigare och maximal kontrast mot äldre bebyggelse eftersträvas. Modernismens funktionsseparering och utglesning kritiseras starkt men dess formspråk omhuldas. Just nu befinner sig byggbranschen i en liknande euforisk fas som i början av miljonprogrammet. Då liksom nu uppstår en flockmentalitet som gör att mycket av det som byggs följer samma estetiska och funktionella principer. Då liksom nu saknas självreflektion och förmåga att se brister i det som byggs.

Bild: Kvarteret Loka Brunn, uppfört av Anders Bodin Fastigheter 2009 är ett av de sista hus som byggdes i postmodernistisk stil i Sverige. Fotograf: Fredrik Rosenhall.

Bild: Kvarteret Loka Brunn, uppfört av Anders Bodin Fastigheter 2009 är ett av de sista hus som byggdes i postmodernistisk stil i Sverige. Fotograf: Fredrik Rosenhall.

Den klassiska stadens renässans

Det råder något paradoxalt i att vi nu genomför en stadsförtätning som saknar motstycke i modern tid samtidigt som centrala gestaltningsprinciper i såväl den klassiscistiska som den modernistiska formtraditionen ignoreras. Den klassiska staden byggde på symmetrier, harmonier och variation, den modernistiska på öppenhet, naturkontakt och upprepning. Dagens byggande har omfamnat tanken på förtätning, och till viss del vänt sig från modernismens funktionsseparering.  Men det står fortfarande fast förankrat i modernismens trafikplanering och estetik. De långsamma stadsgator som bygger upp livet i äldre städer lyser med sin frånvaro. Likaså lugnet som klassisk arkitektur och samordnade färg- och materialpaletter skapar.  Gestaltningsprogram och estetisk styrning ratas, individualism och storstilad ”branding” premieras. Det är kraftiga gester, exklusiva material och fokus på hög ”wow”-faktor. Långt ifrån den lokalt drivna urban-ekonomi som Jane Jacobs såg blomstra i New Yorks äldre rutnätskvarter.

Bild: Fasadskiss av Malmquist. Huset kom att uppföras i modifierad form på Valhallavägen.

Allt fler opinionsbildare ifrågasätter om den stad vi skapar idag verkligen kommer att hålla vad den lovar. Kritiken mot byggandet brösttoner i sociala medier, och den kommer från många olika håll. Mest högljudda är Arkitekturupproret. Men även många inom arkitektkåren är oroade över minskade grönytor och trånga bostadsmiljöer. Flera av landets ledarskribenter efterfrågar mer byggande i klassisk stil. Och på Yimby kan man allt oftare läsa oroade inlägg som ifrågasätter vilka kvaliteter som de facto kommer skapas i det som byggs. Helt klart har normen för vad som är lämplig täthet och höjd i städerna ändrats, men innebär detta med automatik att vi får levande vackra stadsrum?

Det råder en tröghet mellan värderingar och genomförande. Vi kan räkna med att de opinionsbildare som idag kritiserar byggandet kommer att påverka morgondagens stad. Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att dagens byggande kommer att avteckna sig som en tydlig årsring, och att det kommer att rannsakas och kritiseras. Att pendeln kommer att slå tillbaka och det inom en snar framtid kommer resas krav på täta innerstadsmiljöer som är mer anpassade till den traditionella stadens skala och utförande än det som byggs idag. Liksom det gjorde på 1970-talet. Sannolikt kommer dagens hårt drivna individualism ifrågasättas och gestaltningsprogram, proportioner och ordningar efterfrågas.  När detta händer är det viktigt att det finns kunskap att tillgå som visar hur man faktiskt åstadkommer det i praktiken. Här är arvet efter Sune Malmquist viktigt att förvalta. För han visade oss att det med eftertänksamhet, kreativitet och genuint intresse går utmärkt att använda dagens byggmetoder till att skapa hus och stadsdelar som följer klassiska, tidlösa principer. Och som med några decennier på nacken framträder som naturliga och omtyckta individer i Stockholms innerstad.

Bild: Bostadshus vid Oxtorget i Stockholm, uppförda av Einar Mattsson 1996. Fotograf: Fredrik Rosenhall.

[infobox]Inlägget diskuteras i facebookgruppen Yimby Göteborg: Länk.[/infobox]