Varför finns "max byggrätt"?

Det är ju den saken Yimby har ifrågasatt hela tiden - varför någon ska kunna hindra att det byggs i närheten. Då kan man lika gärna försvara hyreshusbondes rätt att stoppa nybyggen tvärs över gatan.

Den som köper ett hus, en villa, köper huset. Inte hela området. Och borde naturligtvis inte ha mer rätt att påverka hur området utvecklas än vad den har som bor i någon annan typ av bostad.

Alla har vi rätt att delta i den politiska diskussionen om stadens utveckling. Men, som sagt, ståndpunkten "bygg nån annanstans men inte här" är faktiskt det som provocerade Yimby till att bildas.

Frågan är alltså "varför finns samhällsplanering"? En bra fråga som alla bör fundera över.

Rent krasst kan man säga att de flesta vill bo med andra som tjänar exakt lika mycket som man själv tjänar, har exakt lika hög utbildningsnivå, kommer från exakt samma del av samma land, lyssnar på exakt samma musik på samma volym på samma tider på dygnet, använder sig av samma typ av transportmedel och så vidare...

Samtidigt vill samma personer att alla andra ska bo blandat och osegregerat så att samhället hålls ihop och så att det kan finnas platser i närområdet där de som har lite mer pengar kan köpa varor och tjänster av de som har lite mindre.

Yimby vill ha mer blandning, men frågan är om det går att blanda allt med allt. Kan man ha en villa (med permanentboende) i samma kvarter som en skyskrapa?

Anders Norén:

Ja, min största fråga är varför kommuner vill bygga med lägre densitet än vad som är efterfrågad. Hög densitet innebär bättre hushållande av resurser. Det finns ingen konflikt mellan hög densitet och högkvalitativa boende- eller stadsmiljöer.

Men du har rätt, min inledande fråga ska inte bara tas bokstavligt, den ska ses som retorisk och min mening var att provocera fram ett bra svar, eftersom jag aldrig har fått någon bra förklaring, på den raka underliggande frågan.

Att det är mångas dröm att bygga ett hus är ett intressant svar. Det tyder på att uppfattningen är att boende- och bebyggelsestrukturer är statiska.

Om kommuner ska samhällsplanera långsiktigt så måste de dels sluta planera för ohållbara bebyggelsestrukturer och (också därmed) bidra till en attitydförändring hos medborgarna.

Jag är övertygad om att många som bygger eller köper hus, egentligen inte är ute efter själva huset, utan snarare efter boendekvaliteter, såsom stor terrass större boendeytor, plats för bilen (goda transportmöjligheter), etc. Det är en stor utmaning för branschen i allmänhet och för kommuner i synnerhet att förändra synen och möjligheten till att skapa dessa kvaliteter även i täta bebyggelsemiljöer. Så att fler kan få sina boendekrav uppfyllda i en tät stadsmiljö, även barnfamiljer som klassiskt sett flyttar till villamattor.

---

Senast ändrad 28 september 2011 20:53

Personligen tror jag inte att problemet ligger i att det byggs glesa stadsdelar i sig. Problemet är att det inte finns en potential att förtäta och omvandla dessa stadsdelar så att de matchar tidens förutsättningar.

Det kan handla om att villaområden inte ska bli rikemansgetton, att innerstadskommersen ska kunna spridas till femtiotalets lamellhusområden och att nedgångna miljonprogramsområden ska kunna härbärga lokala verksamheter och dessutom kännas säkra.

Jag tror vi måste ge upp tanken på en statiskt perfekt planering. Oavsett hur bra det planeras så kommer det alltid finnas brister, som endast kan avhjälpas genom kontinuerliga ändringar och även om det inte finns brister från böran så kommer de garanterat uppstå med tiden.

Så varför hålla så hårt på att vidmakthålla det ursprungliga, vilket görs med "max byggrätt" och andra regleringar?

---

Senast ändrad 28 september 2011 23:49

Nu får du nog förklara dig lite närmare. Menar du att du tror på en planering som låser markanvändningen för all framtid? Då måste jag nog göra dig besviken, för det finns ingen som kan förutse behoven för all framtid.

Däremot behövs förstås en politiskt bestämd inriktning. Exempelvis behöver markspekulanternas intresse av att bygga perifert hållas i schack. Vissa typer av verksamheter, t.ex. stenkrossar, kanske inte heller är lämpliga mitt i stan. Och så har vi ju det fundamentala att skilja tomter från allmänning.

Och så tycker jag att du får förklara varför villaägarens nimbyism ska vara mer värd än nån annans.

---

Senast ändrad 29 september 2011 17:28

Alexander: Håller med.

Det smartaste sättet är antagligen att gradvis höja värdena som gäller för nybyggnation i takt med att ett område blir mer centralt. Om någon då mot förmodan envisas med att behålla en villa med trädgård och allt medan resten av området stegvis har uppgraderats från perifiert villaområde till stadsradhus till kvarter till skyskrapor mitt i stan (för att ta ett exempel där man drar det till sin extrem) så är det egentligen inte ett problem. När det har gått så långt kan villan användas som museum eller utställningsrum. (Processen att gå från nybyggt villområde i utkanten av stan till skyskrapor tar flera decennier eller sekel beroende på hur snabbt staden växer.)

Ditt förra inlägg ifrågasatte varför det över huvud taget skulle vara möjligt att förhindra eller begränsa en exploatering. Det är en nyliberal inställning som jag blev förvånad över att just du uttryckte. Men nu i inlägget ovan så verkar det som att du förespråkar en samhällsplaneringsmodell analog med nyliberalismens nattväktarstat, där samhällsplaneringen i stort sett begränsar sig till att skilja farliga verksamheter från övrig bebyggelse. En intressant tanke som i och för sig inte förhindrar kommuner och exploatörer att fortsätta att planera och bygga glesa villaområden och köpcentrum för bilburna. (Däremot finns det senare inget som hindrar den enskilde villaägaren att ersätta sitt hus med en skyskrapa.)

Rasmus Öhrstig Bratt har nog kommit med det mest tänkvärda inlägget hittills: "Yimby vill ha mer blandning, men frågan är om det går att blanda allt med allt. Kan man ha en villa (med permanentboende) i samma kvarter som en skyskrapa?"

Det är kärnfrågan.

Politiken står över marknaden, tycker jag. Så nyliberal är jag inte. Däremot är jag skeptisk till byråkratisk planering - det har jag från striden mot stadsplanerarna på 60-70-talen när jag fostrades politiskt. Byråkrater tar hänsyn till alldeles för få faktorer, och tenderar att tro att dom sitter inne med den absoluta sanningen.

Jag tycker att Lindhagenplanen var genial i sin enkelhet. Den möjlggjorde att den tidens småhus (av vilka det finns kvar ett fåtal på Söders höjder) revs successivt till förmån för hus som rymde fler människor vilket gav plats för en större innerstad. Utan detta hade vi idag haft en innerstad av Nyköpings storlek i Stockholm. Samma sak bör vara möjligt idag, utan att man för den skull behöver vräka folk handgripligt på t.ex. Enskedefältet. Det är bättre att ge ekonomiska incitament för att dom själva förtätar.

Nyliberalen gör marknaden till gud. Jag tycker att marknaden ska användas som en tjänare. Vi vill ha en större innerstad. Det är ett politiskt satt mål. Medlet kan gärna vara att använda marknadsmekanismer. T.ex. att ge villaägare rätt att förtäta sin tomt, där det detta skulle möjliggöra en stad med kortare avstånd.

Beträffande Rasmus fråga: Visst kan man det. Titta efter på Yttersta Tvärgränd. Kanske inga skyskrapor på granntomten men i alla fall åttavåningshus. Och jag vågar påstå att Yttersta Tvärgränd inte är någon oattraktiv adress.

---

Senast ändrad 3 oktober 2011 14:54

Jag skulle svara "ja" på den frågan. Det är inte optimalt för alla kanske, men heller inte något troligt scenario. Viktiga miljöer ur kulturhistoriskt (tyvärr ofta subjektivt) perspektiv har sitt "skydd" ändå. Det troliga är ju att när markpriset ökar och också trycket på nära bebyggelse uppkommer, så sker en successiv förtätning i hela det området. Jag kan inte se att en skyskrapa i praktiken kan skjuta upp i höjden mitt i ett villaområde, bara för att regler för maxhöjder inte existerar.

Faktiskt så finns det ju kommunerna som planerar skyskrapor (nåja, höghus) mitt bland småhus, trots att kommuner kan reglera maxhöjder. Så ingen villaägare går säker, även om de har en formell rätt att överklaga (dvs. i praktiken fördröja och fördyra).

Det är ju faktiskt så att förtätningen i första hand bör ske för att skapa ekologiska och samhällsekonomiska vinster. Inte privat- eller "företagsekonomiska" vinster. Dock brukar det vara åt detta håll förtätningsmotståndarnas argumentation brukar glida iväg. Det råkar ju faktiskt var så att förtätning i de allra flesta fall ger vinster åt båda håll.

---

Senast ändrad 7 oktober 2011 09:04