Stockholms byggnadsordning

De flesta detaljplaneförslag börjar med ett stycke som talar om vad översiktsplanen säger om området (om det är t.ex en framtida utvidgning av innerstaden).

Tillsammans med detta nämns också stadsbyggnadsordningen.

Översiktsplanen talar om att bygga samman staden till en sammanhängande stadsväv. Men det blir uppenbarligen problematiskt då stadsbyggnadsordningen i en del fall går rakt på tvären mot det som ÖPn säger. Exemplet är från Farsta



"Stockholms byggnadsordning karaktäriserar området som tunnelbanestad
där karaktären ska bevaras och utvecklas. Komplettering kan ske om
bebyggelsen anpassas till tunnelbanestadens skala och karaktär. Det öppna
sambandet mellan bebyggelse och natur upprätthålls."

Hur ska man kunna binda samman staden till en sammanhängande promenadvänlig stadsväv om det finns en byggnadsordning uttryckligen säger förstädernas karaktär ska behållas. Det som karaktäriserar tunnelbane"staden" är just att de urbana sambanden saknas.

Nästa exempel är från Vällingby som enligt ÖPn ska bli en urban tyngdpunkt:

"I byggnadsordningen anges bland annat att nya hus och husgrupper kan
komplettera bebyggelsen om planeringsidéer och arkitektur som präglat
utformningen respekteras. Höjder, parker och öppna naturstråk aktas mot
intrång och naturmark behålls eller återställs inpå husen."

Alltså är det omöjligt att följa intentionerna i både ÖPn och byggnadsordningen.

I byggnadsordningen som hörde samman med ÖP99 finns ett avsnitt om "ALLMÄNNA FÖRHÅLLNINGSSÄTT". Där står bland annat:

"Naturlandskapets tydlighet och karaktär skyddas. Stockholms naturlandskap skyddas som en karaktärsgivande helhet vars särdrag bildar grunden till stadslandskapets samlade gestalt av natur och bebyggelse. "

"Karaktärsskapande stadsbebyggelse bevaras och förnyas varsamt. Bebyggelse av värde för stadens karaktär och skönhet vårdas så att varje tidsepok blir uppfattbar och stadens historia läsbar. Kulturhistoriskt intressanta byggnader eller byggnader av värde för stadsbilden bevaras. Förändringar görs med respekt för helheten samtidigt som de blir tydligt avläsbara. Förändringar mot det offentliga rummet tar hänsyn till ursprungskaraktären. "

Det uppradat de olika bebyggelsetyper i och omkring Stockholm och det allmänna förhållningssättet till alla dessa är att karaktären ska bevaras.

Vi och ÖPn vill ju att områden ska ändra karaktär så att de blir mer urbana. Hur är detta möjligt med ett sådant förhållningssätt som uttrycks i byggnadsordningen?

Som lekman ställer jag mig följande frågor:
1. På vilken demokratisk grund vilar byggnadsordningen?
2. Hur kan ÖPn och byggnadsordningen vara så osynkade?
3. I de fall där ÖPn och byggnadsordningen säger diametralt olika saker: Vad gäller?
4. Är byggnadsordningen juridiskt bindande?
5. Hur ska man kunna byta ut den, i min ögon, till viss del skadliga byggnadsordning vi har idag?

Ett annat exempel var den plan i Bredäng som vi nyligen skickade in ett yttrande om.

Vi borde formulera något offentligt om detta.

En sak jag skulle vilja betona är att de som inspirerade den stadsbyggnadsmodell som slaviskt har följts i Stockholm mellan ca 1935 och 1980 själva skulle ha fnyst åt stadsbyggnadskontoret. De betraktade byggnader från uteslutande praktiskt synvinkel och hade inget till övers för bevarande för bevarandets skull. "Huset, möbeln, dricksglaset må gärna vara en förbrukningsartikel, som utan saknad förstöres efter en kortare eller längre tids tjänst", som det står i Acceptera. Eller Uno Åhréns ”Stadsbyggnadskonstnären lägger huvudet på sned och modellerar med gaturum och fonder och hela den artistiska attiraljen precis som om stadsbyggandet vore 90% fri konst, då det i stället är 90% teknik. Staden är inte en skulptur som vi händelsevis får gå omkring i, utan en apparat, organiserad för att på bästa sätt motsvara vårt livsbehov.”

Litegrann blir Stadsbyggnadskontorets vördnad för gammal funktionalistarkitektur som folkmassan i Life of Brian. Brian försöker desperat få folk att tänka själva men folkmassan är bara intresserad av att beundra Brian, eller i brist på honom hans tappade sandal.

Inget ont i att motverka rivning av hus. Jag är inte överens med Accepteras författare i detta. Hus är en resurs som helst bör brukas, inte demoleras och ersättas med andra hus enligt de kriterier som gäller idag enligt SvD. Om det är något det finns gott om i Stockholm, så är det plats att bygga nytt på, utan att behöva riva.

Men det är ju inte detta Stadsbyggnadskontoret gör, de försöker hindra all nybebyggelse som inte ser ut precis som den gamla bebyggelsen. De vill främja enfald. De vill frysa utvecklingen till nu, eller i Bredängs fall till 1962.

Det ligger något mycket märkligt i att inte bara bevara hus som är gjorda för att "utan saknad förstör[a]s efter en kortare eller längre tids tjänst" utan också vilja göra dessa tillfälligheter till estetiska reservat med makt över sin omgivning till evärdlig tid.

Ändå torde det vara helt klart att det som oftast behövs, inte minst för att förverkliga översiktsplanens vision om kortare avstånd, just är något nytt och annorlunda; det är bara sånt som kan erbjuda de som bor i en stadsdel något de inte redan har.

PS. Vad står det i Stadsbyggnadsordningen, Niklas? Jag har inte tillträde dit.

---

Senast ändrad 19 januari 2014 11:56

Jag kan inte heller öppna länken. En snabb googling gav dock det här (från -96): http:​/​/​www.​byggnadsvard.​se/​byggnadskultur/​övrigt/​byggn.​.​

Byggnadsordningen "finns inte". Det är inget särskilt dokument som på något vis ska följas, utan en 90-talsidé som infördes i den tidens ÖP. Det är nog skälet till att den rimmar illa med dagens ÖP, den har helt enkelt inte uppdaterats då den var en dagslända.

Men med det sagt, idéerna om att områden inte ska ändras för mycket karaktärsmässigt lever nog kvar, även om just det här dokumentet nog är obsolet.

Vilket skulle innebära att med en ny ÖP så gäller den inte längre?

Så mycket större anledning för oss att fortsätta slå ner på ett slappt användande av detta icke-existerande dokument, exvis utgående från formuleringen om Bredängsplanen.

---

Senast ändrad 20 januari 2014 12:49

Ja, det är så jag läser det. Byggnadsordningen gäller inte då den inte är en del av gällande ÖP.

I så fall borde man kunna lägga in nånting i stil med formuleringen i länken ovan som standard - i de fall planförslaget talar om "karaktär" och dylikt.

Förutom att vi borde försöka åstadkomma en debattartikel kring detta också, inte bara om parkeringsnormerna.

---

Senast ändrad 20 januari 2014 15:44

Det är klart som korvspad det här, men sammanfattningsvis kan man nog säga att den nuvarande majoriteten och socialdemokraterna begravt byggnadsordningen i en utredning som ännu inte resulterat i något, medan miljö- och vänsterpartierna när det begav sig tyckte att byggnadsordningen var bra och något som skulle inkorporeras i även den nuvarande översiktsplanen. Såhär står det i beslutsbeskrivningen vid antagandet av nuvarande ÖP (dvs. vad majoriteten kom fram till, oppositionens olika reservationer hittar man också i beslutsdokumentet om man är intresserad):



Byggnadsordningen lever alltså i limbo och i någon form kan den säkert komma tillbaka, särskilt vid ett majoritetsskifte, men då efter förhandlingar där i alla fall ett av partierna nog inte vill ha den som den var. Att väcka frågan kan väl hur som helst vara möjligt - om partierna är överens om att det ska byggas så mycket som nu föreslås, är de då alla villiga att släppa tanken på att befintliga områdens karaktär inte får förändras.

Viktor Barth-Kron skrev (som vanligt) bra i frågan i helgen.

Om Byggnadsordningen inte längre har legal status i och med att nya ÖPn vunnit laga kraft så betyder det att samtliga pågående detaljplanearbeten startade före nya ÖPn trädde i kraft bör återkallas av Byggnadsnämnden och sen få nya startpromemorior ned direktiv som uteslutande hänvisar till nya ÖP.

Görs inte det kommer det fortsätta produceras detaljplaneförslag i åratal som utgår ifrån gamla ÖP och byggnadsordningen ända tills alla ärenden som startats under gamla ÖP är färdighandlagda.

Som sagt, vi får skrika till i varje remissvar. Formuleringen finns om man inte vill anstränga sig.

Jag skissar på en generell artikel så länge.

Det är ju utmärkt! Klipp gärna in det bärande i den generella yttrandetråden. För det är ju inte bara en fråga om att vilja anstränga sig eller ej, utan även om att hamra in ett konsekvent budskap.

Förslag till artikel att publiceras nånstans.

Bidra gärna till att skärpa formuleringarna, och bidra gärna också med underskrifter.

---

Planer för nybyggnad i Stockholm innehåller ofta en formulering i den här stilen:
 
”Det är av stor vikt att tillkommande byggnader tar hänsyn till stadsdelens planstruktur och karaktär” (kv Sveaorden, Bredäng)
”Stockholms byggnadsordning karaktäriserar området som tunnelbanestad där karaktären ska bevaras och utvecklas. Komplettering kan ske om bebyggelsen anpassas till tunnelbanestadens skala och karaktär. Det öppna sambandet mellan bebyggelse och natur upprätthålls” (Farsta, Värmlandsvägen).
”I byggnadsordningen anges bland annat att nya hus och husgrupper kan komplettera bebyggelsen om planeringsidéer och arkitektur som präglat utformningen respekteras” (Vällingby).
 
Om man ska ta planförfattarna på orden ska alltså allt som byggs nytt så mycket som möjligt likna det som redan finns.
 
Förhållningssättet är problematiskt.
 
För det första har ”stadsdelens planstruktur och karaktär” oftast tillkommit under en period då idealet var avgränsning, åtskillnad och segregering av verksamheter. Nästan alla stadsdelar utanför 1800-talets innerstad har därför fått en ”planstruktur och karaktär” som svårligen låter sig förenas med dagens och Stockholms Översiktsplans strävan efter en integrerad stad. Det som finns är ensartat – bostäder på ett ställe, arbetsplatser på ett annat, och med långa avstånd till allt.

Att bevara stadsdelarnas ”karaktär” innebär därför att bevara ensidigheten.

Därför finns anledning att till stora delar bryta med stadsdelars ”planstruktur och karaktär”. Till stora delar är Stockholms planstruktur och karaktär destruktiva, bidrar till segregation, onödig trafik, onödiga transportsträckor, onödig tidsspillan och onödiga kostnader.
 
För det andra kan man undra varifrån den överdrivna pieteten kommer. De som bär ansvaret för de stadsdelar vars ”karaktär” Stockholms stad vill bevara oförändrad visade sällan någon motsvarande blödighet. ”Huset, möbeln, dricksglaset må gärna vara en förbrukningsartikel, som utan saknad förstöres efter en kortare eller längre tids tjänst” står det till exempel i Acceptera, de funktionalistiska arkitekternas bibel. Uno Åhrén, arkitekten bakom Årsta, preciserade sig senare: ”Stadsbyggnadskonstnären lägger huvudet på sned och modellerar med gaturum och fonder och hela den artistiska attiraljen precis som om stadsbyggandet vore 90% fri konst, då det i stället är 90% teknik. Staden är inte en skulptur som vi händelsevis får gå omkring i, utan en apparat, organiserad för att på bästa sätt motsvara vårt livsbehov.”
 
Man skulle alltså kunna hävda att om Stockholms stad vill hedra dem som planerade Årsta, Vällingby eller Bredäng ska man inte bevara ”karaktären” utan istället utveckla den efter dagens krav. Eller, om man så vill, anse att ”karaktären” just är det flyktiga, tidsbetonade, och att ju mer den förändras desto mer förblir den vad den är.
 
Vi föreslår att i kommande stadsplaner formuleringar om bevarande av stadsdelars karaktär utgår, och ersätts med formuleringar om hur stadsdelarna bäst ska utvecklas för att möta de krav som inte bara tiden allmänt och stockholmarnas behov utan också gällande översiktsplan ställer: ”Det övergripande målet ska vara att skapa en tätare, sammanhållen, mer mångsidig och levande stadsmiljö där det finns förutsättningar till ett bredare utbud av bostäder, verksamheter, service, kultur, upplevelser etcetera.”

---

Senast ändrad 26 januari 2014 22:56

Bra idé! Ett förslag till ett annat sorts upplägg på första halvan av artikeln nedan. Den passar då inte riktigt ihop med andra halvan, men det går förstås att anpassa det med om man skulle vilja.

---

Stockholms stad har ett ambitiöst mål för antalet nya bostäder i staden och man har från politiskt håll även konstaterat att den mest attraktiva sortens stad är den typ av tätbyggd blandstad som vi finner innanför tullarna. Ändå innehåller planer för nybyggnad i Stockholm ofta hänvisningar till en äldre byggnadsordning och en formulering i den här stilen:

”Det är av stor vikt att tillkommande byggnader tar hänsyn till stadsdelens planstruktur och karaktär” (kv Sveaorden, Bredäng)

”Stockholms byggnadsordning karaktäriserar området som tunnelbanestad där karaktären ska bevaras och utvecklas. Komplettering kan ske om bebyggelsen anpassas till tunnelbanestadens skala och karaktär. Det öppna sambandet mellan bebyggelse och natur upprätthålls” (Farsta, Värmlandsvägen).

”I byggnadsordningen anges bland annat att nya hus och husgrupper kan komplettera bebyggelsen om planeringsidéer och arkitektur som präglat utformningen respekteras” (Vällingby).

Om man ska ta detaljplaneförfattarna på orden ska alltså allt som byggs nytt så mycket som möjligt likna det som redan finns, samtidigt som stadens högsta ledning säger att det är något annat som eftersträvas.

Vi står alltså inför en målkonflikt. Ska medborgarna få den typ av stad som efterfrågas, eller ska dagens områden bevaras i den stil de är, oavsett om de är ändamålsenliga eller ej?

Bra förslag. Ska komma med ett förslag. Eller om nån annan gör det.

Så här?

---

Stockholms stad har ett ambitiöst mål för antalet nya bostäder i staden och man har från politiskt håll även konstaterat att den mest attraktiva sortens stad är den typ av tätbyggd blandstad som vi finner innanför tullarna. Ändå innehåller planer för nybyggnad i Stockholm ofta hänvisningar till en äldre byggnadsordning och med formuleringar i den här stilen: 

”Det är av stor vikt att tillkommande byggnader tar hänsyn till stadsdelens planstruktur och karaktär” (kv Sveaorden, Bredäng) 

”Stockholms byggnadsordning karaktäriserar området som tunnelbanestad där karaktären ska bevaras och utvecklas. Komplettering kan ske om bebyggelsen anpassas till tunnelbanestadens skala och karaktär. Det öppna sambandet mellan bebyggelse och natur upprätthålls” (Farsta, Värmlandsvägen). 

”I byggnadsordningen anges bland annat att nya hus och husgrupper kan komplettera bebyggelsen om planeringsidéer och arkitektur som präglat utformningen respekteras” (Vällingby). 

Om man ska ta detaljplaneförfattarna på orden ska alltså allt som byggs nytt så mycket som möjligt likna det som redan finns, samtidigt som stadens högsta ledning säger att det är något annat som eftersträvas. 

Förhållningssättet är problematiskt.

För det första har ”stadsdelens planstruktur och karaktär” oftast tillkommit under en period då idealet var avgränsning, åtskillnad och segregering av verksamheter. Nästan alla stadsdelar utanför 1800-talets innerstad har därför fått en ”planstruktur och karaktär” som svårligen låter sig förenas med dagens och Stockholms Översiktsplans strävan efter en integrerad stad. Det som finns är ensartat – bostäder på ett ställe, arbetsplatser på ett annat, och med långa avstånd till allt.

Att bevara stadsdelarnas ”karaktär” innebär därför att bevara ensidigheten. Vi står alltså inför en målkonflikt. Ska medborgarna få den typ av stad som efterfrågas, eller ska dagens områden bevaras i den stil de är, oavsett om de är ändamålsenliga eller ej?

Vi anser att det finns anledning att till stora delar bryta med stadsdelars ”planstruktur och karaktär”. Till stora delar är Stockholms planstruktur och karaktär destruktiva, bidrar till segregation, onödig trafik, onödiga transportsträckor, onödig tidsspillan och onödiga kostnader.
 
För det andra kan man undra varifrån den överdrivna pieteten kommer. De som bär ansvaret för de stadsdelar vars ”karaktär” Stockholms stad vill bevara oförändrad visade sällan någon motsvarande blödighet. ”Huset, möbeln, dricksglaset må gärna vara en förbrukningsartikel, som utan saknad förstöres efter en kortare eller längre tids tjänst” står det till exempel i Acceptera, de funktionalistiska arkitekternas bibel. Uno Åhrén, arkitekten bakom Årsta, preciserade sig senare: ”Stadsbyggnadskonstnären lägger huvudet på sned och modellerar med gaturum och fonder och hela den artistiska attiraljen precis som om stadsbyggandet vore 90% fri konst, då det i stället är 90% teknik. Staden är inte en skulptur som vi händelsevis får gå omkring i, utan en apparat, organiserad för att på bästa sätt motsvara vårt livsbehov.”
 
Man skulle alltså kunna hävda att om Stockholms stad vill hedra dem som planerade Årsta, Vällingby eller Bredäng ska man inte bevara ”karaktären” utan istället utveckla den efter dagens krav. Eller, om man så vill, anse att ”karaktären” just är det flyktiga, tidsbetonade, och att ju mer den förändras desto mer förblir den vad den är.
 
Vi föreslår att i kommande stadsplaner formuleringar om bevarande av stadsdelars karaktär utgår, och ersätts med formuleringar om hur stadsdelarna bäst ska utvecklas för att möta de krav som inte bara tiden allmänt och stockholmarnas behov utan också gällande översiktsplan ställer: ”Det övergripande målet ska vara att skapa en tätare, sammanhållen, mer mångsidig och levande stadsmiljö där det finns förutsättningar till ett bredare utbud av bostäder, verksamheter, service, kultur, upplevelser etcetera.”

----

Vem har lust att skriva under (förutom jag)? Nån i styrelsen?

---

Senast ändrad 30 januari 2014 20:12