Utskrift från www.yimby.se
....

 > Allmänt

Begreppet trivsel

Max Bolotin
25 Inlägg
Ort: Malmö, Gick med: Mars 2011
Jag har ett kluvet förhållande till begreppet trivsel. Å ena sidan har jag svårt att komma på ett bättre ord för att beskriva det mervärde i livskvalitet en tät blandstad för med sig. Å andra sidan upplever jag att begreppet i sig självt lika gärna kan användas (och används) för att driva på byggnationen och försäljningen av sovstäder, villaenklaver och annan bebyggelse som i dagens politiska klimat framstår som allt mer socialt och miljömässigt ohållbar.

Trivselargumentet används dessutom implicit av de som motsätter sig nybyggnation i sina stadsdelar och kvarter. Jag skulle därför vilja starta en diskussion om vad det är för känslor och värderingar vi lägger i begreppet, om det finns andra begrepp vi kan använda, och vad det egentligen är ni yimbyiter menar när ni pratar om levande och roliga stadsmiljöer.

Det finns förstås så väl kort- som långsiktiga ekonomiska vinster med att bygga tät blandstad (exempelvis turism) - men det är en separat diskussion. Likaså är de miljömässiga fördelarna uppenbara för de flesta. Det jag är ute efter är en diskussion om trivseln som egenvärde.

Själv tror jag att trivsel är ett säljande begrepp eftersom det anspelar på ett fantasmatiskt tillstånd av harmoni mellan människa och omgivning som av olika skäl inte infinner sig i den nuvarande verkligheten.

Ett konkret exempel är stadsdelen Möllevången, där trivseln och den sociala blandningen är delar av stadsdelens (och stadens) varumärke. Till viss mån kan man dock känna att det är därför det existerar social blandning här: för att öka känslan av trivsel hos konsumenten av Möllevångens varumärke. Hit lockas nämligen mängder av medelklassungdomar från hela landet av löftet om att få leva i ett slags gentrifikationens galapagos.

Dock uteblir, skulle jag vilja påstå, den sociala harmonin i nio fall av tio. Trots ännu stora skillnader i social bakgrund hos stadsdelens invånare upprätthålls en slags intern segregation där medelklassen i stort sett bara umgås med medelklassen, arbetarklassen bara umgås med arbetarklassen, inflyttade med andra inflyttade, etc. Trivseln blir här ett slags lager, ett sätt att intala sig själv att man lever integrerat när man i själva verket bara delar samma gator och offentliga rum.

Därför kan jag också känna mig dragen till funktionalismen. Det osentimentala brottet mot sekelskiftets svulstiga historicism som finns hos längor och lameller i Uno Åhréns bländvita Johanneberg är en tyst försäkran om att husen här "bara" är hus, gatorna "bara" är gator och butikerna "bara" är butiker. Frånvaron av storstadsmässigt stadsliv på gator som Eklandagatan och Viktor Rydbergsgatan minner om att området är ett funktionsintegrerat medelklassområde som varken är hippt, levande eller någon av de andra fetischer som används för att marknadsföra Linné- och Långgatorna. Det finns kort sagt inget abstrakt mervärde att hämta ur den vita putsen, och därför går ingen runt och dagdrömmer om att livet i Johanneberg är exceptionellt meningsfullt.

Däremot kan Johanneberg rimligtvis karaktäriseras som trivsamt. Det är alltså inte beskrivningen av en plats som trivsam, utan trivseln som självändamål och egenvärde i stadsutvecklingsprocessen jag ifrågasätter.
Sven R
529 Inlägg
Ort: Göteborg, Gick med: Oktober 2008
Mycket intressant inlägg. Jag gillar ditt försök att förstå hur människor tänker istället för att bara propagera för ett speciellt stadsbyggnadsideal.

Speciellt gillar jag det du sa om Möllevången. Integrationsfaktorn är nog inte så mycket högre där än på andra håll. Det är nog inget invånarna vill innerst inne heller. Stadens kakofoniska intryck är ju mest bara en scenografi till det dagliga sociala livet bland vänner och bekanta. Men om man gillar scenografin så kanske det skapas en känsla av trivsel.
Senast ändrad 29 mars 2011 18:17
Profilbild
Johannes Hulter
1635 Inlägg
Ort: Göteborg, Gick med: Januari 2008
Ja, verkligen intressant inlägg. Du berör en känsla som jag tror många har men som ä svårt att sätta fingret på. Det gör också diskussionen av den diffus och svårgripbar, men jag får göra ett försök.

Om jag förstår dig rätt upplever du funkisområdet som mer "ärligt" eftersom det inte ger sken av att vara mer än vad det är, vilket blandstadsområdet enligt dig gör. Blandstadsområden är förvisso ofta överlagrade med diskursiva föreställningar ("kontinentalt" etc). Men det är ju faktiskt funkisområden också. Det är bara att de ideal de speglar inte längre är diskursivt hegemoniska (rent realt är de ju som vi vet fortfarande det).

Jag tror det är viktigt att skilja på den diskursiva överlagringen och den konkreta socioekonomiska strukturen i stadsmiljöer (även om de naturligtvis påverkar varandra). Andra Långgatan är faktiskt inte bara den populära bilden av Andra Långgatan. Precis som Johannesberg inte heller är det. Världen är inte bara den diskursiva representationen av sig själv.

Skiljer vi på diskurs och materialitet så behöver vi inte ha ångest för att vi tar en fika på Möllevången. Vi kan observera att det finns en förenklad och småfånig bild av ett område (vare sig det är Möllan eller Rosengård) och sedan gå vidare bortom det och upptäcka det som finns.

Ibland får jag en känsla av att den diskursiva gentrifieringskritiken bara är ytterligare ett sätt för den kulturella medelklassen att tematisera sin ångest över att de är småborgerliga. Det finns en fantastiskt rolig fejkblogg om detta som jag verkligen kan rekommendera: Look at this fuckin Kvillster

Vad gäller begrepp som "trevligt", "levande", "roligt" etc så är de förstås subjektiva. Men de går faktiskt ganska lätt att operationalisera, folk tenderar nämligen att koordinera sitt subjektiva tyckande. Det är ju inte alla platser som folk (som inte bor där) aktivt uppsöker för att avnjuta. Men det behöver inte var en "mysig stadsgata", det kan ju även vara ett "mysigt parkstråk" eller något annat.

Sedan finns det förstås en massa andra, mer objektiva, aspekter på hur man bör utforma stadsstrukturer.
__________________
A house is not only a machine for living in

Senast ändrad 29 mars 2011 22:55
Profilbild
Daniel Andersson
543 Inlägg
Ort: Göteborg, Gick med: Mars 2009
En artikel om tendensen att nya privata, sammanbundna, stadsmiljöer skapas där mindre bemedlade inte är välkomna. Lite samma exkluderingsproblem som trafikleder medför, kanske?
The Vanishing Public of the ‘World Class City’ published on the India Realtime blog of WSJ.
Profilbild
Olof Antonson
463 Inlägg
Ort: Göteborg (Kålltorp), Gick med: Maj 2009
Vi kan alltid eftersträva vantrivsel istället, då blir det enklare.

Som jag ser det är det viktigaste att miljöerna fungerar, då brukar det bli liv och aktivitet, vilket ger en känsla av att de är på riktigt. Människor attraherar andra människor, och det är väl det som är kärnan. Vem hade besökt ett folktomt Nyhavn? Det är nog inte svårare än så. Johanneberg innebär en viss sorts trivsel för att det är avsides, alltså för dem som bor där, ingen annan. Närhet är en stor kvalitet, själva anledning till stadsetableringar, men idag handlar det om nära till stan, inte att vara en del av den. Samtidigt utger sig inte Johanneberg sig för att vara något den inte är, men hur många parasitära strukturer kan då staden upprätthålla och fortfarande vara stad?

Kan det vara så att dessa miljöer som benämns som trevliga och hippa är det för att de är sällsynta, men fungerande? Där det finns ett liv, en nerv, ett myller av olika människoöden som samsas om en viss yta. Det är i alla fall där jag ser det vackra, det eftersträvansvärda.

Vi har mycket funktionalism i Göteborg ...
Max Bolotin
25 Inlägg
Ort: Malmö, Gick med: Mars 2011
Johannes Åsberg skrev:

Andra Långgatan är faktiskt inte bara den populära bilden av Andra Långgatan. Precis som Johannesberg inte heller är det. Världen är inte bara den diskursiva representationen av sig själv.


Jag håller med dig, därav min kluvenhet i frågan. Min hållning är dock att människan är dömd att vara essentialist i den bemärkelsen att det aldrig är den materiella verkligheten i sig som är föremålet för hennes begär; det behövs alltid något ytterligare, en fantasmatisk komponent som på något sätt erbjuder kompensation för en brist hon upplever sig ha i sig själv. Begäret koordineras som du skriver med omgivningen på det sätt att vi måste lära oss vad det är för slags stad vi ska vilja bo i. (En bekant till mig som växte upp i Rinkeby förklarade att hon som barn alltid upplevde förorten som den ideala miljön. Det var först när hon blev äldre som hon började förstå hur det *egentligen* var meningen att man skulle betrakta förorten.)

Så, det är svårt, jag är kluven. Antingen definierar man stadsutvecklingens mål som enbart socioekonomiska (kommunism) - vilket knappast lockar någon som själv får välja, dvs ~ medel- och överklass, att vilja bosätta sig där - eller så definierar man dem med abstrakta ledord, till exempel trivsel, och skapar på så vis ett begär hos en specifik grupp av konsumenter (kapitalism).

(Jag utgår här ifrån den tankefigur som säger att ett begär aldrig egentligen kan mättas, att begärets horisont är döden, vilket kan sägas vara en drivande psykologisk mekanism inom konsumtionssamhället (och på dessa forum, där människor alltid verkar hitta något nytt industriområde att förvandla till ett Fisherman's Wharf eller ett Kreuzberg). Därför upplever jag instinktivt det otangerbara mervärdet i vissa stadsmiljöer som problematiskt.)

Ibland får jag en känsla av att den diskursiva gentrifieringskritiken bara är ytterligare ett sätt för den kulturella medelklassen att tematisera sin ångest över att de är småborgerliga.


Haha, ja, men jag är ju själv metrofil (vad skulle jag annars som malmöit göra på ett forum om stadsbyggnad i Göteborg?), så det är ju främst mitt eget begär jag analyserar. (Om jag har ångest i mitt förhållande till Göteborg så är det bara för att kärlek alltid skapar ångest. (-: )

Seriöst dock, jag tror att vår möjlighet att själva välja bostadsområde är extremt signifikativt för hur vi upplever klass, kanske till och med det yttersta tecknet (om man tror på sånt) i vars ljus vi läser alla andra klassmarkörer. Diskussionen om varför vissa hundra år gamla områden i Stockholm och Göteborg fortfarande är de mest populära i Sverige är därför minst sagt aktuell. Kan det verkligen förklaras med rent socioekonomiska variabler? Eller är det bara jag som föreställer mig att livet automatiskt blir mycket bättre i ett sekelskifteshus, just för att det är ett sekelskifteshus?
Senast ändrad 30 mars 2011 12:24
Max Bolotin
25 Inlägg
Ort: Malmö, Gick med: Mars 2011
Olof Antonson skrev:

Vi kan alltid eftersträva vantrivsel istället, då blir det enklare.


Faktiskt inte en helt oaptitlig tanke, om du frågar mig.

Fast främst skulle jag vilja veta vart all den här trivseln vi hela tiden producerar faktiskt tar vägen. Om man tänker på karaktäristiskt trivsamma och tillgängliga miljöer som Haga Nygata så kan de förstås upplevas som väldigt gemytliga, men det är inte hela sanningen. En annan aspekt är att de som Sven skriver är en scenografi för våra liv, och därför innehåller en slags latent tomhet. Jag skulle nämligen vilja hävda att platser vi besöker varje dag sällan upplevs som särskilt trivsamma: för det mesta tror jag inte att vi upplever dem överhuvudtaget.
Senast ändrad 30 mars 2011 12:47
Profilbild
Emanuel Alfredsson
696 Inlägg
Ort: Kungsbacka, Gick med: September 2010
Max Bolotin skrev:

Fast främst skulle jag vilja veta vart all den här trivseln vi hela tiden producerar faktiskt tar vägen.


Vi spinner vidare på den i den övriga konsten. Håkan Hellström är nog det yttersta beviset på det.
Profilbild
Johannes Hulter
1635 Inlägg
Ort: Göteborg, Gick med: Januari 2008
max: För att återknyta till din öppningsfråga. Jag tror folk i gemen med begreppet "trivsel" avser en känsla av harmoni, trygghet, glädje och tillförsikt som kan uppstå i olika sammanhang. Det kan nog lika gärna vara hemma i soffan med en god bok eller på en mysig stadsgata eller i ett vackert naturrum osv osv. Man känner sig "koherent" med omgivningen på något sätt. Jag har känt trivsel i alla möjliga stads- och naturmiljöer, för mig är inte det specifikt kopplat till just "den kontinentala cafégatan". Det finns sådana som jag inte alls tycker är trevliga.

Naturligtvis kan det upplevas som kränkande om andra uttalar sig negativt om de sammanhang man själv uppskattar. Som sociala varelser är vi ju beroende av erkännande från omgivningen. Det fenomenologiska perspektivet är intressant att utforska. Det jag inte förstår är varför man har så bråttom in i "det problematiska". Det verkar finnas ett begär att "avslöja" just trivseln på stadsgatan, trots att samma fenomen rimligen torde återfinnas i vilken miljö som helst.

Jämför med Karin Bradleys avhandling. Där "problematiserar" hon ju även fantasin om naturupplevelser (svampplockning etc). Men den aspekten är det ingen som talar om i intervjuer mm, inte ens hon själv. Det är bara urbanbashing för hela slanten.
__________________
A house is not only a machine for living in
Profilbild
Olof Antonson
463 Inlägg
Ort: Göteborg (Kålltorp), Gick med: Maj 2009
Vi tolkar, sorterar bort. Såvida man inte är autistisk, då bombarderas man med en massa intryck man inte direkt kan hantera. Jag tror inte att vi måste gå runt och trivas överallt, för det gör vi inte. Men jag tror att trivsel står i relation till en väl fungerande stadsmiljö med platser som inbjuder till att användas, befolkas. Där arbete kan fortskrida parallellt med en massa förströelse, allt möjligt. Vi har så lite av dessa miljöer, och jag tror det är därför de är så eftertraktade. Miljöer där det finns saker att titta på, där det bjuds på lite visuella överraskningar och liv.

I fallet Johanneberg har topografin troligtvis ett finger med i spelet, att det inte är med en gång överskådligt; det byggs upp en sorts förväntan på väg upp för backen, och vi tillåts använda vår fantasi.
Senast ändrad 30 mars 2011 14:15
Profilbild
Johannes Hulter
1635 Inlägg
Ort: Göteborg, Gick med: Januari 2008
forts... Därför skulle jag aldrig själv försvara tät blandstad med att det är "trevligt". Inte för att det inte är trevligt men för att det är en subjektiv upplevelse som kan kopplas till vilken fysisk struktur som helst.

Däremot kan man ju rent empiriskt studera var människor väljer att tillbringa sin tid när de ska "ha trevligt". Då tror jag man skulle se att "mysiga stadsgator" och stadsparker har en betydligt högra besöksfrekvens än impedimentmark mellan punkthus och gångtunnlar.

"Levande" är ju en lite annan typ av begrepp. Det kan ju egentligen mycket enkelt översättas med "fler människor som rör sig i området" (också empiriskt mätbart).
__________________
A house is not only a machine for living in
Profilbild
Olof Antonson
463 Inlägg
Ort: Göteborg (Kålltorp), Gick med: Maj 2009
Platser jag trycker är trevliga eller trivsamma kan jag innerligt hata på samma gång (ambivalens, javisst). Jag har ofta en längtan av att få komma ut till Öckerö, till friheten etc, men när jag väl är där så vill jag ibland bara därifrån, tycker att det är världens ände. Tjusningen ligger nog i det där både och.


Något som jag kan tänka mig är ett vettigt sätt att närma sig detta är att be en personer beskriva vad de associerar till vissa utvalda ord, ställer frågor: Hur ser en trivsam stadsmiljö ut för dig? Vad tänker du på om jag säger ... ? Om de svarar Miljonprogrammet, eller nåt i den stilen, så kan man ju utbrista i ett stort grattis. Det är lite som att vara sportintresserad i Sverige, då får man hur mycket program som helst på tv att titta på ...
Senast ändrad 30 mars 2011 14:54
Max Bolotin
25 Inlägg
Ort: Malmö, Gick med: Mars 2011
Emanuel Alfredsson skrev:



Vi spinner vidare på den i den övriga konsten. Håkan Hellström är nog det yttersta beviset på det.


Du menar som när han sjunger "måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån" ...?
Profilbild
Emanuel Alfredsson
696 Inlägg
Ort: Kungsbacka, Gick med: September 2010
Max Bolotin skrev:



Du menar som när han sjunger "måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån" ...?


Kom ihåg att han bodde i Frölunda innan Haga.
Profilbild
Gunnar Einarsson
566 Inlägg
Ort: Göteborg (Kommendantsängen), Gick med: April 2010
Johannes Åsberg skrev:

Jag tror det är viktigt att skilja på den diskursiva överlagringen och den konkreta socioekonomiska strukturen i stadsmiljöer (även om de naturligtvis påverkar varandra). Andra Långgatan är faktiskt inte bara den populära bilden av Andra Långgatan. Precis som Johannesberg inte heller är det. Världen är inte bara den diskursiva representationen av sig själv.

Skiljer vi på diskurs och materialitet så behöver vi inte ha ångest för att vi tar en fika på Möllevången. Vi kan observera att det finns en förenklad och småfånig bild av ett område (vare sig det är Möllan eller Rosengård) och sedan gå vidare bortom det och upptäcka det som finns.


Välformulerat om diskurs och materialitet...

Haha, efter att ha läst igenom den här ofantligt underhållande tråden så tror jag faktiskt att jag personligen helt har undgått att falla offer för den diskursiva självrepresentationens irrgångar eller den gentrifierande medelklassens ångest över att alltid behöva fly undan sin egen småborgerliga skugga!


Det är definitivt inte trivselfaktorn med "Andra Långgagatan" som är viktig för mig. Jag växte upp i området och kommer fortfarande på mig själv med att överraskas av beskrivningen av Långgatorna som hippa och inne. För det var faktiskt inte så länge sedan som Andra Långgatan enbart var känd som Göteborgs risiga porrgata och absolut inte var ägnad att locka eller passa trendmedvetna medelklasskonsumenter (med eller utan dreadlocks).

Det var väldigt ocoolt bara.

Liksom djupast sett resten av vad som ännu inte kallades för "Linnéstaden", utan för Masthugget, Olivedal, Haga, Annedal och Kommendantsängen. Visst kunde man vara sentimental över denna del av Göteborg men det bar än så länge inte på något intrisikativt coolhetsvärde att bo där.

Vad jag älskade var dock inte häftighetsfaktorn, kultur- eller utelivet (eller nu den symboliska representationen av allt detta). Sådant fanns helt enkelt inte.* Det var helt enkelt de vackra gamla husen som jag uppskattade och (fast jag inte tänkte på det då) skönheten i den välproportionerade gatumiljön.
Och det tror jag också är vägen ut ur den gentrifierade autenticitets- och livsstilsdiskursens jakt på sin egen svans. Fokusera på den materiella skönheten** istället för den sociala miljö som i vida kretsar anses böra skapas, så uppstår det senare också av sig självt.

Tja, det kanske inte var så avancerat, men det var allt jag hade att säga.


* Nu överdriver jag lite, men det gäller att få fram en poäng.

** Ja, jag vet att exempelvis Johannes på det bestämdaste motsätter sig att skönhet skulle vara en objektivt verifierbar egenskap, men det har jag heller aldrig påstått. Jag känner förstås till hela det värdenihilistiska avfärdandet av dylik "metafysik". Inte desto mindre kan man i viss mån tala om skönhet i empiriska eller statistiska termer.
Senast ändrad 7 april 2011 23:42
Profilbild
Olof Antonson
463 Inlägg
Ort: Göteborg (Kålltorp), Gick med: Maj 2009
Ett sätt skulle kunna vara att tala om det som ligger nära eller långt ifrån det klassiska skönhetsidealet. Jag tror inte på att skönhet skulle vara någonting enbart subjektivt, snarare tvärt om. Vad jag menar är att vissa byggnader har sin motsvarighet i en ung Catherine Deneuve, medan andra är mer utav Babben Larsson; det kanske inte finns en hundraprocentig konsensus i frågan, men att reducera det till tycke och smak tror jag är en grov förenkling.
Profilbild
Gunnar Einarsson
566 Inlägg
Ort: Göteborg (Kommendantsängen), Gick med: April 2010
Olof Antonson skrev:

Ett sätt skulle kunna vara att tala om det som ligger nära eller långt ifrån det klassiska skönhetsidealet. Jag tror inte på att skönhet skulle vara någonting enbart subjektivt, snarare tvärt om. Vad jag menar är att vissa byggnader har sin motsvarighet i en ung Catherine Deneuve, medan andra är mer utav Babben Larsson; det kanske inte finns en hundraprocentig konsensus i frågan, men att reducera det till tycke och smak tror jag är en grov förenkling.


Absolut, det finns helt klart former, relationer och principer som tenderar mot en idéell (allmänbegreppslig) skönhet, men som dock kanske hellre borde beskrivas i termer av en empirisk eller realistisk sådan. Saker som vertikalitet och det gyllene snittet har säkert tagits upp på annat håll. Det kan heller knappast vara någon slump att samma former och krumelurer som man kan finna på, låt oss säga, stora påkostade smycken, går igen i risaliter och skulpterade konsoler på högt uppskattade fasader.
Låter det vulgärt? Kanske rentav "småborgerligt"? Jag tror inte "vulgärt" är ett ord som vår inre, djupt nedärvda indoeuropeiska barbar förmår uppfatta i sitt direkta förhållande till de sköna tingen.

Hursomhelst, vad sägs om en annan egenskap jag skulle vilja kalla den fängslande stadens labyrintiska karaktär? Det finns definitivt en slags labyrintiskhet, något som går att utforska, som är spännande och halvt fördolt, som stadens väsen delar med exempelvis grottsystem och dess hemligheter. Eller hur?
Människor som gillar labyrinter kanske gillar den täta kvartersstaden, medan människor som mest är rädda för att inte hitta ut och föredrar öppna fält gillar husipark (och vantrivs om de måste bo i städer)?

Catherine Denevue till höger? Babben Larsson till vänster?
http://pommechateu.blogg.se/images/2010/_mg_9561-foto-giovanni-salaris-2010-08-02-nordenskildsgatan-gyllene-prag_100903195.jpg
Senast ändrad 7 april 2011 22:38
Profilbild
Johannes Hulter
1635 Inlägg
Ort: Göteborg, Gick med: Januari 2008
Det något heteronormativa exemplet med Denevue och Larsson åskådliggör ju med all tydlighet att jag har rätt. Pro primo finns det de som föredrar Larsson-typen. Pro secundo har det i andra tider varit en majoritet som föredragit Larsson-typen.

Dessutom förstår jag inte varför det skulle vara viktigt att bevisa någon sorts objektivitet vad gäller skönhet. Det räcker ju (precis som Gunnar är inne på) att utgå från statistiken. Jfr Catharina Sternudds avhandling
__________________
A house is not only a machine for living in
Profilbild
Olof Antonson
463 Inlägg
Ort: Göteborg (Kålltorp), Gick med: Maj 2009
Jag får nog göra dig besviken, Johannes, men det innebär inte per automatik att du har rätt. Visst, det har i somliga kulturer funnits de som dyrkat Babben-typen, men ditt resonemang går inte att applicera på arkitektur; det har aldrig funnits en majoritet som föredragit Babben-byggnader, inte ens i andra tider. Vi talar i så fall om arkitekter och andra experter, en snäv krets och ett uppifrånperspektiv.

Jag menar inte att det finns en objektivitet i frågan, men precis som du säger, att statistiken talar sitt tydliga språk; det handlar inte om ren subjektivitet, utan snarare något vi socialiseras in i, något som traderats genom historien. Så, vad är det statistiken säger? Var det inte så att gemene mans uppfattning skiljde sig från experternas, att de i större utsträckning föredrog den mer traditionellt utformade bebyggelsen? I vilket avseende skiljer sig det egentligen från mitt, något raljanta, "heteronormativa" exempel?
Senast ändrad 8 april 2011 17:34

 > Allmänt
Begreppet trivsel

Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8632 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Hjälp! Jag håller på att bli en Nimby!
8 Oktober 2020 19:07 av Trevor Bower
Politikerveckan Järva
8 Oktober 2020 19:06 av Trevor Bower
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 2020 18:38 av Mårten Landström
Samråd om lägenheter längs Bredängsvägen
1 Mars 2020 18:26 av Mårten Landström

@yimbysthlm på Twitter