Fredrik R, jag håller helt med dig om ditt ursprungsinlägg och vill föra fram ytterligare två synpunkter.
1) Pratet om pastisch är oegentligt. För hur kommer det sig att 100-årig arkitektur anses vara "pastisch", medan 80-årig arkitektur anses vara höjden av tidsenlighet och visonär framtid? Både förmodernism och modernism är ju strängt taget lika föråldrade och gammelmodiga byggstilar!
I verkligheten är det förstås så att man kan bygga i funkis om man vill och i Jugend om man vill, men ingetdera blir "pastisch" för det. För vad är det egentligen som är "overkligt" med Jugendhusets mönstermurning och konsoler? Känns Linnégatan som en "pastisch"? Byggnadsformerna hör ju båda hemma i industrisamhället, dess arbetsfördelade produktionsförhållanden och moderna infrastruktur.
Så vad är då en pastisch? Det torde vara något som utger sig för något det inte är. Om man mitt på Lundaslätten slänger ut en samling gavelhus som skall likna hanseatisk senmedeltid, men där det varken förekommer kommers eller lossande av talg och oxhudar, så blir även jag mera böjd att kalla det pastisch. Samma gäller dock omvänt för ett operahus som istället för att låta sig inspireras av Paris- eller Wienoperan för det första anser att det måste lägesplanka Sidney nere "vid vattnet", därefter försöka se ut som ett hamnskjul med en interiör av 60-bussen parad med gamla reptampar och talgor, fast utan att ge avkall på sin egen tids postmoderna tristess - det är pastisch! De gamla goa gubbarnas västkustromantiska Göteborgspastisch!
Flödande ecklekticism, nyrenässans och 20-talsklassicism i 6 våningar (eller mer) är däremot inte pastisch av någonting. Det är nämligen arkitektur som helt och hållet är sig själv, en tät byggstil för moderna jättestäder som inte ber om ursäkt för sina prunkande fasader.
2) Det finns ytterligare ett skäl till att Göteborg fortsättningsvis bör helsatsa på sann och kompromisslös förmodernism. Före funkisen var Göteborg på god väg att bli en riktig, om än kanske lite mindre, storstad i verklig bemärkelse. Under större delen av perioden 1870-1930 pekade alla kurvor bara uppåt: inflyttning, industri, ytexpansion och invånarantal. Men så kom Stockholmsutställningen, funkisen och bilsamhället och all vidare expansion leddes därmed in i banor som inte skapade stad utan antistad, inte förtätning utan förorter, ej gator utan motorleder. Praktiskt taget blev Göteborg snuvat på den framtid och status som storstad som det hade förtjänat. De första fallen av "stadsstöld" av områden som borde ha blivit riktig kvartersstad står numera att finna i Sandarna, på Guldheden och Gråberget. Sedan har eländet bara fortsatt.
Vill vi nu att Göteborg skall kunna bli en riktig storstad i framtiden, trots den förlorade jättechansen på 1900-talet, så gäller det att gottgöra historiens försummelser. Jag vill därför inte att det byggs modernism i "Centrala Älvstaden" m.m. Det kommer bara att skapa kontratser som cementerar den genom olyckliga tillfälligheter uppkomna litenheten, för det som räknas är trots allt den "gamla" staden, den "riktiga" staden (som alltså inte behöver vara gammal, bara organiskt sammanvuxen). Så är det överallt och så blir det här också.
Fastmera önskar jag sålunda att det byggs sekelskifte, och detta i sådan utsträckning att det för en nykomling i staden inte märks om huset bredvid har byggdatum 2012 eller 1902. För om hundra år, vad betyder det? Eftervärldens befolkning kommer bara att hysa glädje och stolthet över denna stora, vackra och uråldriga metropol där stammen (av okänd men av förväntat ansenlig vidd) utgörs av hus som rentav är 200 år gamla eller mer, något som därmed visar på djupet av identitet och historia!
Senast ändrad 2 mars 2012 16:12