I en tid då det stora samtalsämnet snarare är sysselsättningen, och när företag ofta knappt kan hantera alla jobbansökningar som kommer in, är det svårt undvika att dra på mungiporna när samma argument ständigt återkommer: vikten av att kunna rekrytera arbetskraft.
De som är föremål för dessa argument är i regel välmeriterade, finner normalt inga svårigheter med bostad eftersom dessa vanligen antingen är såpass kreditvärdiga att de kan köpa bostad inom regionen, eller rentav får hjälp av arbetsgivare.
De som i högre grad riskerar att få bostadsproblem är snarare studerande, arbetssökande, sjukskrivna, vissa äldre etc. Detta förtar naturligtvis inte behovet av att bygga bostäder, men argumenten bör ligga i fas med verkligheten. Vill man bygga högre hus i ytterstaden i syfte att få plats med fler bostäder utan att inskränka på grönområdena (viss populism här?), bör man rimligen ta fasta på vilka som främst kommer att bosätta sig där och sedan säga, att det är för er vi bygger detta. Typ, vi vill att ni ska bo i stora, höga hus för att vissa av våra väljare vill bevara grönområdena, inte för att ni ska få bo i promenadstad i storstan.
Man tänkte sig när det gällde Miljonprogrammet, att där skulle "alla" bo. Så blev det inte riktigt. Och många av grönområdena blev inte heller precis vad man tänkte sig pga trafikbuller, otrygghet mm.