Hur argumenterar vi för att även skogsplättar i närförort ska exploateras? - Lindhagen 2.1

Jag sliter just nu mitt hår kring områdena Årstadal-Årstaberg i Stockholm, där det läggs goda planer på gammal industrimark, men där mindre skogsområden får vara kvar som just skog samtidigt som det skulle kunna såväl byggas mer som anläggas en rejäl stadsdelspark i området - båda saker som alla är överens om behövs.

Vi har andra remisser som andra jobbar med som har samma eller liknande problem, detaljplanen i sig är ok, men lyfter vi blicken blir det ändå inte bra stad av det, för att det duttas för mycket.

Följande argumentation skrev jag till ett uttalande (länk), men räknar med att vi stryker det, då det egentligen inte hör hemma i den detaljplanen, utan i ett större perspektiv.



Hur hanterar vi sånt här? Var hanterar vi sånt här? Och är det över huvud taget lönt att arbeta med det?

---

Senast ändrad 22 oktober 2014 18:03

Med mer kunskap. Hur djur och växter påverkas av det fragmenterade landskapet runt städer och betydelsen av korridorer/konnektivitet mellan habitat är bristfälligt känt. Det behövs mer forskning och vi inom YIMBY behöver lära oss mer. Du har rätt i att mark i städer utgör en liten del av landets yta, men den natur som finns där är extra viktig då en så stor del av befolkningen bor där. Att verka för goda förutsättningar för fauna och flora i stadens skogar kan ses som ett hygienkrav på samma sätt som vi motverkar nedskräpning trots att det knappast är ett överhängande miljöhot. Och att vi har fått tillbaks lavar i staden när luftföroreningarna minskat. Dessutom kan det uppskattas av och kännas bra för många människor.

Med bättre kunskap kan vi även påvisa när andra använder spridningskorridorer och liknande i sin argumentation på ett ovederhäftigt sätt. Exploatering och naturvärden måste inte självklart stå mot varandra. Gröna tak och väggar ger nya möjligheter liksom dagvattenhanteringen. Framförallt i mer centrala delar av stadsregionen kan det ändå finnas skäl att prioritera andra intressen. Den avvägningen tjänar också på ett bra kunskapsunderlag och analys.

I Göteborg har vi många centrala "bruna ytor" att bebygga som i dagsläget utgör kraftiga barriärer i staden. Det finns också stora möjigheter att förtäta mellan husen i modernstiska områden och längs gator med obebyggda skyddszoner. Därför är det, i mitt tycke, bra att i nuläget vara återhållsam med ny bebyggelse som inkräktar på parker, funktionella grönområden eller naturmark, även om det ofta framstår som enklare för exploatörer. I vissa fall kan grönområden utgöra barriärer för stadslivet, men att med dagens frimärksplanering ta grönområden i anspråk bit för bit leder sällan till goda stadsmiljöer. Istället behövs då en mer övergripande planering för att skapa nya attraktiva stråk och stadsbebyggelse.

I Stockholm är förstås trycket på marken större, så avvägningen blir rimligen något annorlunda där.

Intressanta åsikter. Att det krävs bättre vetenskapligt underlag håller jag med om, sen kan det ju dras olika slutsatser även av sådant.



Jag håller med om den första meningen, men inte den andra. Jag tycker vi ska ha grönområden i städer för människors skull. Det gör att jag inte bryr mig så mycket om biologisk mångfald i städerna. Finns det ett ovanligt ängsgräs eller ett habitat för en viss skalbagge i en stad tycker jag inte att det är ett skäl till detta skyddas på stadsutvecklingens bekostnad. Det naturliga är stadens antites - staden är tuktad, och att det även gäller parker och grönområden ser jag inte som något konstigt.

Stadsparker (som Humlegården och Vasaparken i Stockholm eller Trädgårdsföreningen och Slottsskogen i Göteborg) är tuktade, onaturliga platser. Behöver dessa vara mer naturliga, ha säkrade spridningsvägar till omliggande grönområden? Jag tycker inte det. (Möjligen är Slottsskogen sammanlänkad med ett vidare grönområde, de andra inte.)

På samma vis tycker jag att vi bör hantera grönområden längre ut i städerna - de ska kultiveras för att passa mänskliga behov, inte bevaras för att de råkar finnas där.

Fotnot: De av oss som även rör sig utanför städerna vet förstås att även "naturen" är något annat än naturlig. Vi har i Sverige ett kulturlandskap, där såväl öppen mark som skog brukas och anpassas för mänsklig nytta. Sett till andelen reservat är det väl rent av så att det finns mer naturlig mark i stadsnära läge än det gör i södra Sverige i övrigt. Huruvida det är rimligt eller ej kan man ju tvista om.

Det skulle vara intressant att veta vad som behövs för spridningskorridorer, räcker en allé, till exempel, eller behöver man mer för naturen?
För någonting jag tycker vi bör påpeka oftare är att staden behöver också urbana spridningskorridorer (stråk) där människor vill röra sig längst, på fot och cykel i tiotusentals om dagen. Vilket binder ihop stadens olika områden och skapar mer värden i staden och flera viktiga punkter för människor. Vilket förbättrar även de områden som binds ihop.

Så att ändra synen på att det är tre faktorer som behöver låtas spridas, Vatten, Trafik, och Natur, utan fyra, med Urbanitet som en också.

Jag är inte emot förtätning av staden, eller att folk flyttar till städer, tvärtom. Ville bara vidga perspektivet lite.
Med hygienkrav menar jag inte att vi måste värna den biologiska mångfalden i staden. Vi skulle kunna låta bli att plocka upp skräp också, lite papper och plast på marken är ingen överhängande miljöfara. Ändå gör vi det för att det anses prydligt. Min tanke var att alltfler kommer se på mångfald i staden på liknande sätt. Det vore osnyggt/oklädsamt att i onödan exempelvis hindra djur att ta sig fram. (Barriärer i form av trafikleder, järnvägar och staket är nog större problem än mängden grönyta i det avseendet.) Jag skönjer en kulturförändring i frågan. Förr sågs döda träd som skräpiga och rensades bort. I dag lämnas stående döda träd (begränsat av säkerhetsskäl) och lågor. I mer strikta parker kanske stockarna fortfarande flyttas till en plats som ses som mer passande.

Vad som är "naturligt" är en intressant fråga. På ett sätt är människan en del av naturen liksom våra boningar. Dvs staden är också natur. Vissa delar har mindre mångfald som (renhållna) hårdgjorda ytor, rabatter som rensas med Roundup och gräsmattor besprutade mot tvåhjärtbladiga växter. Men, även parker har rika miljöer. Träden kan vara gamla och värdar för olika lavar, mossor, svampar och insekter. Sen har vi alla grönskande innergårdar. Bärande träd och buskar ger mat åt fåglar. Och, inte att förglömma, alla de djur som lever på matrester folk slänger i soptunnor eller på marken.

Slottsskogen har en del gräsmattor med stora solitära träd, i övrigt är parken betydligt mindre ansad än vad en del nog skulle önska.

---

Senast ändrad 23 oktober 2014 09:20

Rimligen borde det vara så att om man ska spara mark för naturens skull bör man göra det på landsbygden där marken är billigare än i städerna. Gärna - eftersom natur är trevligt även för människor - inte alltför långt bort från städerna. Låt oss säga för Stockholms del någonstans ungefär där t-banenätet tar slut.

Innanför bör mänskliga aktiviteter ha absolut försteg, av ungefär samma anledning som att man inte ska gå och sparka sönder myrstackar ute i skogarna. Vi, likaväl som myrorna, behöver en stad som hänger ihop. Det blir mindre transporter och andra transaktionskostnader på det viset. Och därmed, sällsamt nog, även mindre miljöförstöring.

---

Senast ändrad 23 oktober 2014 12:07

I GP läste jag nyligen en insändare som hyllade "8:an" i Delsjön. Slingan påstods vara världsunikt vacker. Min bedömning är snarare att Delsjön (som är Gbg:s stora friluftsreservat) har en typiskt svensk naturtyp. Mest bara granskog och inte vackrare än någon annanstans. Dysterheten underströks av att en person till slut fick nog och handgripligen började döda granarna med kirurgiska sågsnitt i barken. Säkerligen lyckades han inte hålla jämna steg med m3 tillväxten.

Men skit samma, det är ju många som använder skogen till promenader osv. Den fyller sin funktion.

Hittade denna studie från Stockholms Universitet

länken på sidan till artikeln funkade inte så den finns här http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1600.. Cited och reference listan kan ju användas om man har tillgång till att läsa alla dessa olika artiklar... vilket jag inte har.

Vet om en annan studie som genomfördes i Seattle där dom tittade på fågelartsrikedomen och upptäckte att den var bättre i villaförorten än i skogen eller i stadskärnan. Vilket också är intressant att tänka på när det kommer till biologiska spridningsvägar, att villaförorter kanske är tillräckliga? Skulle vara intressant om det forskades mer på ämnet då det är ganska relevant för just denna typ av debatt.

I deras analys av stadskvaliteter kom Spacescape fram till att tillgång till grönområden inte alls påverkade priset för lägenheter. Endast parkmark med klippt gräs var det som betydde något, vilket man kan se som nån slags vox populi om grönområden.

Angående ämnet; kunskap är förstås bra att ha. Saken är ju att de som talar om spridningskorridorer inte har särdeles mycket vetenskapligt belagd kunskap att referera till heller. Det är svårt att ifrågasätta deras påståenden men det är ju även svårt att ifrågasätta den som hävdar att en exploatering inte hotar en spridningskorridor. Man kan t.o.m hävda att spridningskorridoren förbättras tack vare åtgärder som samtidigt kan genomföras, t.ex att träd planteras.

Sven R: Marken runt Göteborg var ju tills ganska nyligen kal med ljunghed eller gräs. Så det fins inte mycket gammelskog. Kanske borde vi återskapa mer ljunghedar och betesmarker med djur istället? Men det är dyrare i drift och tyvärr får inte djuren alltid vara i fred.

Mångfald är ett svårt ämne. Vid sidan av klimatfrågan är den biologiska mångfalden den största miljöutmaningen globalt sett. Fast om klimatfrågan är svår – där det gäller att förstå hur atmosfär, hav, mark och levande system samverkar i detalj samt hur ekonomin påverkas av begränsningar i utsläpp av växthusgaser och påverkan av förändrat klimat – så är den ändå konceptuellt greppbar i förhållande till mångfaldsfrågan. Hur kan olika ekosystemtjänster värderas? Känner vi ens till alla? Vad innebär det att en art dör ut? Globalt respektive lokalt? Är alla arter lika viktiga? Borde vi inte bevara alla varieteter och provenienser också? Eller är arter överhuvudtaget så intressanta, vi kanske snarare borde fokusera på biotoper?
Fast vad är alternativet? Det kan hävdas att arter har ett värde i sig och att natur inte kan/skall värderas i pengar. Det verkar dock inte vara en särskilt effektiv strategi i praktiken. Eller så kan vi strunta helt i frågan, men konsekvenserna kan bli oöverskådliga.

Om vi inte utvecklar kunskapen i ämnet borde vi enligt gängse ordning tillämpa försiktighetsprincipen. Med ökad kunskap blir det alltså möjligt att vara mindre restriktiva (till exempel när det gäller stadsbyggnad).

Försiktighetsprincipen, Miljöbalken (2 Kap 3 §):
Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Det borde förstås även gå att använda försiktighetsprincipen för att motivera förtätning centralt framför exploatering på jungfrulig mark i externa lägen.

---

Senast ändrad 23 oktober 2014 21:35

Kan hålla med dig. Och min tanke går direkt till ett par exempel. Den vitryggiga hackspetten har getts en märkligt stor betydelse i många detaljplaner runt Chalmers. I den som gäller det nya studentkomplexet ovanför Fysiken upptog texten nästan halva plandokumentet. Helt sanslöst! Hur ska man ändå kunna bygga på naturmarken i pippins biotop? Jo man begränsar det närliggande servicehusets framtida möjligheter att expandera på naturmark. Det kan sägas vara ett exempel på det jag talade om, kompensationsåtgärder.

Men i planen angående ett nytt studentboende vid Guldhedstorget konstaterade en annan biolog som agerar pippi-konsult i planärendet att exploteringen visserligen ligger inom en potentionell biotop för vitryggen, enligt tidigare inventering. Men naturområdet är ändå redan idag för litet för att utgöra ett revir, det är osannolikt att pippin vill häcka där. Dvs, ett exempel på det du talar om. Med ökad (eller iallafall motsägande) kunskap så går det att exploatera.

Ironiskt nog säger man sig även ha kunskap om att de stora ekar som står i vägen är rötangripna. Risk för stormfällning! Det är ytterligare ett expertutlåtande som det är svårt för oss icke-experter att ifrågasätta. För mitt öga ser de kärnfriska ut. Men om de vore sjuka inuti så skulle ju möjligheterna till att bli framtida boträd för t.ex vitryggen öka. Människors liv och lem anses tydligare vara viktigare än vitryggens, och det får man väl ändå se som ett sundhetstecken.

---

Senast ändrad 23 oktober 2014 23:12

Som du är inne på blir ju då rimligtvis den enda möjliga tolkningen av försiktighetsprincipen att allt som byggs ska exploateras så hårt som möjligt, så att inga nya ytor måste exploateras.

Jag ser inte just varför försiktighetsprincipen skulle innebära att just mångfald i stad vore extra viktigt, känns förhållande oviktigt när halva Sverige består av odlad monokulturskog.

Ja, marken som bebyggs skall utnyttjas effektivt. (Om markens värde som naturmiljö minskar med bygget. Det kan ju tänkas att naturvärdena i vissa fall ökar med bebyggelsen, då blir förhållandet annorlunda.) Samtidigt påverkas miljön även av byggandet (material etc.) och driften (energi till huset, transporter till/från huset). Väldigt höga hus kräver mer byggmaterial per golvyta, så det är inte heller det bästa för miljön. Vad som är optimal byggnadshöjd avseende miljöpåverkan vet jag inte, men det beror säkert en del på läget.

Hittade denna väldigt passande observation av Ed Glaeser en ekonomist på Harvard citerad i en artikel i New York Times

“One of my pet peeves is that environmental reviews are only focused on the local environmental impact of building the project, but not the global environmental impact of not building the project.”

”Konsumenter som spenderar mer pengar på mat, kläder, hemelektronik och boende uppger att de är mer nöjda med sina liv än konsumenter som spenderar mindre."

Detta är orsaken till att ungdomarna överger småorter och flyttar till storstäder.
(Det händer inget i Säffle)

Det är svårhanterligt så det handlar måhända om att försöka "hantera det" varhelst det kan hanteras. (Det är en bra text, så varför stryka den?)

Jag är ingen expert på kulturstudier, men det tycks finnas så kallade postmodernistiska synsätt i detta, i det att fasta värden tonas ned. Igelkotten, råttan och människan tilldelas samma värde, samma existensberättigande, i staden. (Inte endast på planeten i allmänhet utan även i staden.)

Den åsikten är dock, förstås, i sig en värdering. Det blir ju lite konstigt om det enda fasta värde som "får" finnas är att allt i en stad har samma inneboende värde.

Jag ser det inte som en kulturfråga över huvud taget, utan en fråga om att hushålla med marken. Jordens växande befolkning, som blir rikare och äter mer kött samt efterfrågar alltmer biobränslen, skapar ett hårt tryck på jordbruks- och skogsmark. Samtidigt måste marken leverera ekosystemtjänster som rent vatten och luftrening med mera. Att avsätta mark som reservat kostar i form av utebliven produktion. Då finns det skäl att även titta på de växande ytor i världen som upptas av stadsområden. Till stor del är de lågt exploaterade, men det kan åndå vara svårt att på ett rationellt sätt samutnyttja ytorna för jord- och skogsbruk. Kan vi istället använda fragmenten av grönt i de utspridda stadsområdena till att bidra till bevarandet av den biologiska mångfalden och andra ekosystemtjänster (dricksvatten, till exempel) så kanske resten av marken kan utnyttjas hårdare till jord- och skogsbruk. Det handlar inte främst om den mindre del tätbebyggd stad som finns (och tillkommer), som jag ser det, även om det kan finnas skäl att tänka grönt även där för människors välbefinnande, och som ett smart sätt att hantera tekniska frågor (dagvatten, luftföroreningar etc.) i staden.

Jag menar att det vore fel att se det som en motsättning mellan förtätning och tankarna på biologisk mångfald. Det är två olika sätt att hantera probelemen med de utspridda städerna, som borde kunna kombineras. Att bygga bort den utglesade staden kommer i vilket fall att ta lång tid; vi måste förhålla oss till dessa områden under tiden.

Men det är ju en reell konflikt, Daniel. Ger man plats för ekologiska spridningszoner så tvingas man lämna fullt byggbar mark och får som effekt en glesare stad. Man kan inte få båda.

Jag menar att vi bör vara med och diskutera planeringen av markanvändningen och de prioriteringar som görs där, inte bara karegoriskt avfärda tjänstemäns idéer.
Sen kan ju bebyggelse samtidigt vara en spridningskorridor. I ett enformigt slättlandskap kan en byggnad funka som en klippa och skapa nya nischer som berikar miljön, på samma sätt som att fundament till vindkraftverk till havs kan skapa konstgjorda rev. I princip alla ytor i stan kan vara gröna. Gröna tak och väggar. Gräsarmering på (delar av) gatuutrymmen. Se möjligheter istället för problem.

EPA, Stormwater Management Best Practices
.SF-planning, GUIDE: STREETSCAPE ELEMENTS (pdf)
The ASLA Green Roof

En lösning för en mindre trafikerad gata?

Bilden visas nedskalad. Klicka på bilden för att se den i fullstorlek.

---

Senast ändrad 27 oktober 2014 09:42

En växande befolkning som efterfrågar alltmer kött och biobränslen har vi nog inte råd med hur vi än gör. Sparsamt köttätande (uteslutande djur som betar på naturlig betesmark) klarar vi utmärkt, köttfabriker där djur föds upp på odlad mat förbrukar redan mer än vi klarar av säger min bonussysterdotter som forskar på saken på Ultuna.

Hur man än resonerar är det billigare att avsätta 1 km2 natur i stadens periferi än mitt inne i stan. På alla sätt - markens kvadratmeterpris såväl som mindre infrastruktur- och transportbehov för att kompensera för en mer splittrad stadsbygd.

Därmed inget ont sagt om parker för människornas skull. De hör också till staden. Och naturligtvis inte heller något ont sagt om konkreta diskussioner om liggande planer - vad gör vi annat i den här föreningen?

---

Senast ändrad 27 oktober 2014 10:44