Riv lekplatsen!

Hittade en intressant artikel på Whites hemsida. Detta berör ett ytterst högaktuellt ämne i stadsbyggnadsdebatten.

Standardlekplatserna av idag styrs av utrymmesbrist, rädsla och konvention. Vi måste våga oss på något nytt – att integrera leken i staden igen, skapa en barnstruktur istället för små praktiska barnreservat här och där.

På den nyanlagda bostadsgården i det nybyggda, täta bodstadsområdet, står ett ensamt gungdjur. Bredvid djuret en liten sandlåda och den obligatoriska åskådarbänken där den vuxne ska sitta och titta på när barnet leker. Hela arrangemanget upptar mindre än tio kvadratmeter, men signalen är tydlig: ”Nej, här har vi som planerat inte glömt bort barnen!”.

I stadsdelen finns också en större lekplats. Här har man tagit i ordentligt. Det finns avancerade, detaljrika lekredskap av senaste modell, flera stycken uppradade på en fallsäker yta, orienterade utifrån erforderliga säkerhetsavstånd. Som plats är lekplatsen totalt intetsägande, men som manifestation av vuxenvärldens välvilja säger den: ”Titta så viktiga vi tycker att barnen är!”

På landskapsarkitektkontoret känner medarbetarna leda och frustration inför lekplatsen som uppdrag. Att rita lekplatser är det tråkigaste som finns. I inget annat sammanhang blir det lika tydligt att de regler och andra tvingande förutsättningar vi har att rätta oss efter motverkar uppgiftens själva syfte.

Barnperspektiv och goda lekmiljöer har länge varit en erkänt viktig fråga i planeringssammanhang. Ändå lider planeringen och formgivningen av barns miljöer av en förlamande traditionsbundenhet. Medan leken är vild och kreativ fastnar lekplatsplaneringen oftast i att vara feg, normstyrd och lat. Kanske handlar det i grunden om hur vi värderar leken, om en alltför rationell syn på leken som fenomen?

Med en nyttobetonad leksyn följer idén om den pedagogiska lekplatsen som kan planeras rationellt för att uppnå vissa mål vad gäller barnets utveckling. Lekredskapet blir en möjlighet att effektivt paketera de färdigheter man vill servera. Men forskarna talar också om lek som något i grunden ”onyttigt”, något som är viktigt för sin egen skull.

Tänk om vi skulle utgå mer från detta underbara: att leken, förutom sina oomtvistliga nyttoaspekter, har ett hemlighetsfullt egenvärde. Att det lekande tillståndet är ett sätt för människan, inte bara för barnet, att ge sig hän åt sig själv och sin plats i tillvaron. Då blir det ganska självklart att korrekta uppställningar av lekredskap kommer på skam. Att ta lekens djupare dimensioner på allvar ställer krav på inlevelse och vilja till grundläggande förändringar. Leken är en kraft som inte kan planeras, men som kan gynnas.

Utrymmesbristen i städerna kommer inte att bli mindre, tvärtom. Den täta staden har för många uppenbara fördelar för att överges. Hur ska man då hantera det faktum att lekens natur är att flöda fram i rörelse över yta?

I en gles stadsstruktur är det enklare att tillvarata barnens behov, men vi tror på den täta staden som en bra miljö också för barn. Den täta stadsstrukturen kräver mer kreativitet och större ansträngning för att tillgodose barnperspektivet, men det kan den vara värd!

Lekplatsen kan i den täta staden inte tillgodose behovet av lek och rörelse – det finns helt enkelt inte plats att vika så stora ytor som skulle behövas för lek enbart. Istället måste vi på allvar våga oss på att integrera leken i staden igen, skapa en barnstruktur istället för små praktiska barnreservat här och där.

Vi tror inte att barnstruktur behöver betyda strikt trafikseparering. Att skapa stora, sammanhängande, trafikfria rörelsestråk för barn har vi inte heller utrymme till. Separering är en lämplig metod på många platser, men det är inte en framkomlig övergripande princip för staden.

Att skapa en barnstruktur måste istället handla om att prioritera platser för lek/rörelse som ligger i närheten av varandra, börja styra utvecklingen mot pärlband av platser, sträcka ut och förbinda dem där det är möjligt så att trafikfria stråk för lek förbinder olika delar av staden, och att tillgängliggöra de delar av den trafikerade stadsstrukturen som av nödvändighet måste få vara en del av lekmiljön.

Att leka på gatan har fungerat i generationer, utan planeringsmässiga åthävor, så varför skulle det inte fungera nu, om vi anstränger oss? Med all samlad erfarenhet och kunskap kring trafikseparering, klassiska gaturum för alla trafikslag och det nyare angreppssättet Shared space, vore det märkligt om vi inte kunde hitta fungerande sätt att låta barnens vägar korsa den trafikerade stadsstrukturen.

Frågorna och utmaningarna kring lek är oupplösligt sammanlänkade med stadens utmaningar i stort, med frågorna om hur vi ska organisera vårt gemensamma liv. Om vi med stort allvar griper oss an frågan kring lek och rörelse kan den bli en tillgång i stadsplaneringen.

I en tid som är besatt av prydlighet och statusfyllda uttryck behöver vi lyfta fram värdet av mindre tillrättalagda, ofärdiga platser i staden. I en tid där rädsla för olyckor ofta blir den överskuggande frågan vid lekplatsplanering behöver vi argumentera för balans mellan risk och utmaning. Och i alla skeden av planeringsprocessen där vi blir inkopplade behöver vi hävda strukturtänkande och differentiering gentemot ängsligt välmenande och likartade lekreservat.

Lyckas man med strukturen, så att barns frihet till självständig rörelse ökar, är det allra viktigaste åstadkommet. Sedan kan denna struktur fyllas med mer eller mindre iordningställda platser med olika funktioner och karaktärer. Inte minst skräpiga, odesignade platser som tål förändring och skapande lek.

Vi tror att det är tid att riva lekplatsen – rent mentalt. Och när den är riven kanske vi kan bygga upp den igen, men utifrån nya tankesätt som banar väg för nya förutsättningar. Den nya lekplatsen, tror vi, är en struktur i staden. Den har formen av långa stråk eller stora nät snarare än av isolerade russin i en kaka.

Av Charlotta Råsmark, Martin Ehn Hillberg och Lars-Magnus Ejdeholmhttp://www.white.se/issue?riv-lekplatsen

Det här med barnfamiljer i stan är ju ett kärnämne i omskolningen till en positivare stadssyn. Artikeln är relativt motsägelsefull tycker jag men, "Integrera leken i staden igen" kan förstås lite hur som helst. Jag har sett 3 åringar ledas runt förbundna med ett rep, iklädda illgula kläder i stadstrafiken. Jag reagerade direkt negativt, barns natur är rakt motsatt det beteende som lärs in där. Fel sätt. Barn i trafiken (inte exlusivt storstadstrafik) måste ses utifrån ålder. Vid någon för mig okänd ålder är de trafikmogna nog för att leka öppet på eller mot gatan. Är de för unga, har de ännu inte tillräcklig logisk förmåga och en viss procent riskerar att bli överkörda av en slump. De måste skyddas på "tomten" (bakgården) av något slag i sina yngsta år, när benen är fulla av spring.
Nästa steg är parken, inte lekparken utan stora parken med många funktioner. Även här kan storstan erbjuda bästa kvalité. De kan fara omkring i en trafikseparat miljö, inte nödvändigtvis vara hänvisade till den tillrättalagda gung-gåsen.
Det sägs i artikeln att: "leken, förutom sina oomtvistliga nyttoaspekter, har ett hemlighetsfullt egenvärde." Jag vill kalla detta hemlighetsfulla för liv. Förutom nyttigt lekande, sysslar de med att leva sina liv trots allt. (val)frihet är bra i det sammanhanget. Jag tycker att stora barnreservat inte är bra, det formar miljön i sin helhet för mycket på samma sätt som bilreservat gör. Barnstrukturer föreslås vara: "platser för lek/rörelse som ligger i närheten av varandra, styra utvecklingen mot dessa pärlband av platser, sträcka ut och förbinda dem där det är möjligt så att trafikfria stråk för lek skapas". Det låter riktigt. Barn har vissa intressen och kommer i hög grad att följa sina "intressestrukturer". Multifunktionell park på springavstånd är en bra miljö, användbar för alla åldrar. I det tredje steget gör äldre barn egna utflykter längs gator och torg.
Det sammanfattas slutligen i artikeln:
"Den nya lekplatsen, är en struktur i staden.
Den har formen av långa stråk eller stora nät
snarare än av isolerade russin i en kaka."

Det låter riktigt.
Intresse-strukturer är bättre än infrastrukturer. Intresse-strukturer är pärlband
av russin.

I stort ett bra blogginlägg tycker jag. För den som har läst sin Jacobs känns nog en del av resonemangen igen. Jag hoppas själv kunna formulera något blogginlägg kring ämnet framåt våren, det är en oerhört viktig fråga för YIMBY att lyfta tycker jag. Idag ställs barn ofta mot staden av politiker som ser en enkel retorisk poäng. Då jag själv växt upp i staden under delar av min uppväxttid har jag aldrig ställt upp på synen på staden som dålig för barn. Tvärtom trivdes jag avsevärt bättre under min tid i stad, än min tid i glesa förorten. Mycket mer intryck, liv, variation i staden, vilket ju barn som bekant uppskattar, liksom vuxna.

Hur ser ni som själva har barn på den här frågan?

---

Senast ändrad 19 december 2008 10:32

"Hur ser ni som själva har barn på den här frågan?"

Det borde man ta reda på. En spekulation är att i den mån man möter negativa uppfattningar som är stadsfientliga i sin barnsyn, så kan det visa sig vara dimmiga åsikter som egentligen bara är ekon av andras gamla åsikter. Barns väl prioriteras högt och stan har då "antagits" vara dålig enligt tidigare. Åsikterna är 1900-tal. De i grunden positiva familjerna kan i framtiden få stöd genom att föräldrarna (som själva mår väl i en levande miljö, en barnfaktor bara det) i sin valsituation ska kunna gå till bostadsförmedlingen och titta på stadskartans färgade layer som visar på lämpliga områden och stråk för barnfamiljer. Dagis i huset, sluten bakgård, nära parker, kommer att ge underlag för kulör på kartan och rekommenderas. En konsekvens blir att det är lämpligt att bostadförmedlingen tar upp hanteringen av bostadsbyten, vilket de inte gör idag. Någon vill kanske inte bo med en förskola på bakgården för att det stör och någon annan önskar inget högre.
Parker är alltså barns bästa vän och en av deras mötesplatser. Att det ligger hus runt om gör inget och barnpassning får man på köpet om olyckan är framme. Nya parker behövs i nya innerstadsområden.
För att nya innerstadsområden ska kunna skapas, kan det hända att "någon enstaka park" kan behöva rivas, som trådens rubrik antyder. Om denna park är helt malplacerad, artfrämmande för storstan, stoppar etableringsmöjligheten för barnfamiljer i stan och därför utgör en stadsstrypare.

Oh ja, parker är mycket viktiga! Men som du också skriver, de skall vara rätt placerade och planerade också. Och innergårdarna behöver mer omsorg, gröna slutna innergårdar där barnen kan leka då det inte finns tid eller möjlighet att gå till en park.