SvD-artikel: "Bilen styr" (förslag till blogginlägg)

I en artikel i Svenska Dagbladet tar bilens samhällsbyggande roll upp. Från att ha varit en statuspryl tillägnad några få under början av 1900-talet har bilen från mitten av seklet varit den självklara mittpunkten för samhällsplaneringen.

Teknikhistorikern Per Lundin visar i sin doktorsavhandling hur bilismen på 50- och 60-talen framstod som en naturkraft, omöjlig att hejda. Samhället hade bara att anpassa sig. Trafiktekniska experter presenterade uppskruvade siffror över framtidens bilinnehav. De pekade på USA, med sina trottoarlösa gator och highways, för att visa vart utvecklingen var på väg.

...

Arbetarrörelsen, som först varit avvaktande till bilismen, gjorde motoriseringen av Sverige till en del av sitt välfärdsstatsprojekt. Före kriget hade bilen varit en statussymbol. Men på 1950-talet blev bilen allt mer en symbol för det jämlika folkhemmet. Bilen stod för demokrati och frihet, dessutom gav den nyblivna stadsbor möjlighet att resa till sommarstugor och behålla kontakten med sina lantliga rötter.

Även om den lyriska föreställningen kring bilens möjligheter försvann under 70- och 80-talet har samhällsplaneringen fortsatt att snurra kring bilens behov, även om politiker och samhällsplanerare ofta försöker få det att verka annorlunda. Per Lundin igen:

–Det är en viss skillnad mellan retorik och praktik. Kommunerna pratar om att bygga tätare, men i realiteten beviljar de externa köpcentrum som bidrar till att sprida ut staden ännu mer. Och i Stockholm planerar man in en p-plats per ny lägenhet, vilket skapar incitament för fortsatt bilinnehav och fortsatt ökat bilberoende.

YIMBY kan bara instämma. Trots att det i Stockholms och andra städers planering ofta talas om urbanitet och möjlighet att leva utan bil så är det förvånansvärt lite som ändrats sedan bilen sågs som den odiskutabla framtiden. Att alla hushåll i genomsnitt ska ha drygt en bil är något som vi upprepade gånger kritiserat. En tät blandstad där alla ska kunna åka bil till vardags är en omöjlighet, helt enkelt för att det fysiska utrymmet saknas. En parkerad bil tar dessutom upp en yta som kan jämföras med en mindre lägenhet. De externa köpcentrumen ser vi förutom som ett hot mot staden även som ett hot mot den stadsnära naturen. Denna är viktig för många människor och alla bör ha möjligheten att vistas i större naturområden som inte genomkorsas av vägar eller är sönderströsslad av bebyggelse.

Per Lundins förslag på hur samhället istället ska byggas är det samma som YIMBY, Naturskyddsföreningen, Grön Ungdom och många fler länge förespråkat:

Täta och blandade städer, service där människor bor, bostadsbebyggelse kopplad till kollektivtrafik och satsningar på glesa och enahanda förorter är några av hans recept för att komma ur det bilberoende som Sverige så nogsamt byggt in sig i. ...

---

Senast ändrad 25 januari 2009 16:31

Jag tänkte att någon som kan skulle kunna lägga upp detta som ett blogginlägg, om det nu låter tillräckligt vettigt

Theodor:
Ditt inlägg här är en bra början till ett blogginlägg.
Här är länken till artikeln:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2371..

Jag skulle också vilja lägga till att artikeln tar upp att 60-, 70-talets stadsomvandlingar var en anpassning till att inget på den tiden fick hindra bilismens utbredning.

Många hätska ord har skrivits om 60- och 70-talens planering och byggande. Men det är lätt att glömma att bilen var en central faktor i omstruktureringen av Sverige.
"Bilens behov styrde planeringen av det moderna Sverige; gamla och trånga stadskärnor fick ge vika, nya förorter byggdes upp med bilen i centrum. Framtidens stad var luftig och gles, med breda gator och mängder av p-platser. Spårvagnar försvann för att bereda plats för bilen. 1956 hölls konferensen Bilsamhället på KTH i Stockholm, där experterna dömde ut den traditionella staden som ”en absurditet”.

Idag bör vi istället låta bilismen ta mindre plats. Bygga tätare och satsa på kollektivtrafiken.

Ska se om jag kan lägga upp något om detta ikväll, jag kanske i så fall kompletterar lite o sätter dig Jörgen, och mig, som gemensamma författare. Funkar det?

Visst.

Det blir perfekt.